På lunch hos Karin med Hailey

Halv nio går jag in till Hailey, för att kolla om hon vill komma upp och äta frukost. Jag har hört henne en stund, men hon har bara jollrat lite för sig själv. Hon ligger fortfarande i sovställning, men skiner upp när jag kommer in i rummet.

Så här go ser man ut, efter tretton timmars god sömn....

Dags för en redig grötfrukost då. Hm, jag har inget lämpligt bröd för en ettåring hemma, så det blir ett korvbröd med smör och ost. Jag har lite bryderier om att den lagrade prästosten ska vara för stark, men Hailey gillar den skarpt. Havregrynsgröt med lite lingonsylt och mjölk till också då.

Vid elvatiden kommer vi iväg på promenaden till Karin i Borsökna. Solen är varm, men det blåser isiga vindar, så jag får vända hem redan på parkeringen och byta jacka. Brrr!

När vi kliver in hos Karin, så är Hailey först lite blyg. Det släpper snart och vi sätter oss vid det i förväg dukade bordet. Här vankas det en härlig makaronipudding. Sen blir det en pinnglass för Hailey och kaffe med mörk choklad till Karin och mig. Vilket kalas....

Efter maten, så klär vi på oss och tar en promenad till lekparken. Hailey går själv hela vägen och vill absolut inte bli buren eller sitta i vagnen. Både jag och Karin blir riktigt imponerade av, att hon orkar gå hela vägen. Här har hon lyckats slita av ena vanten med munnen....

Det första Hailey går fram till i lekparken, är gunghästen på fjäder....

Kompisgungan är inte lika kul, så snart kommer tårarna....

Misstänker att Hailey är ganska trött, så nu bäddar jag ner henne i vagnen. Sen går Karin och jag en liten runda i Borsökna, så att hon får somna in. Det tar inte många minuter.

Precis när jag har tackat för oss och börjat promenera hemåt igen, så ringer Ullis och säger att de precis åker från Västerås. Det kommer att ta ungefär lika lång tid för dem att komma hem, som det tar för mig och Hailey, så det blir perfekt.

Hailey sover nästan hela vägen hem från Borsökna, så det är en nyvaken liten tjej, som mammorna möter. Vi går in och gör lite kaffe. Ullis och Marre berättar att de har haft det jättebra och de fullkomligen lyser av lycka. Härligt!

Nu har jag precis tagit en varm skön dusch och krupit in i morgonrocken. Ikväll ska jag bara lata mig. Det tar på krafterna att vara mormor, men det ger mycket bra energi tillbaka också. Känner mig supernöjd, även med den här dagen med Hailey.

Spontanlunch och besök av Hailey

Måndag morgon och jag har sovit närmare elva timmar. Jag har sovit skönt och drömt fina drömmar. Simba sitter tålmodigt bredvid mig i sängen och väntrar bara på det magiska ordet, "Kom då!".

Underbart, att bara ta det lugnt! Jag sitter som vanligt vid datorn med sista morgonkaffet. Då slår det mig, att jag kanske ska höra med Karin, om hon vill komma över. Jag har en bit paj kvar i kylen från i lördags, så vi skulle ju till och med kunna äta lunch tillsammans.

Karin blir glad och vi bestämmer, att hon ska komma till elva. Sen har Karin en tid att passa vid halv två, så hon måste åka lite innan dess. Synd, för då hinner hon inte träffa Hailey, som ska komma vid halv två. Karin brukar tycka att det är mysigt att få träffa Hailey, men den här gången hinner de inte ses.

Vad kul det är, när man kan få vara lite spontan och bjuda på lunch, bara så där. Ibland blir det bara jobbigt, när man har bokat in något en månad innan eller så. Tur att jag har lite vänner, som faktiskt kan vara lika spontana.

Jag hinner lagom vinka av Karin, när Ullis och Marre kommer med Hailey. De ställer vagnen på altanen och lämnar in Hailey genom altandörren. De har bråttom till mötet med mäklare och köpare. Nu ska vi rå om varandra, jag och Lillstumpan....

I stället för att klä av Hailey, så tar jag på mig ytterkläderna och börjar promenera till Vilsta. Vi ska gå och hälsa på och titta på de nya köksmöblerna, som har kommit idag.

På vägen till Vilsta, så stannar vi till vid broarna och matar änderna. Hailey är helt fascinerad av alla änder, som slåss om brödsmulorna....

Vi hinner inte mer än in, förrän Hailey vill ha mat. Ullis har lämnat med en burk med fryst hemmagjord barnmat, så det blir till att tina den snabbt i mikron.

Hailey äter med god aptit och till efterrätt blir det vetelängd. Effie sitter tålmodigt på golvet nedanför Hailey och väntar på att hon ska tappa något.

Köksmöblerna är jättefina och passar alldeles utmärkt i det stora köket. Nu har även Hailey fått vara med och inviga dem. Vi passar även på att inviga tvättstugan med byte av en bajsblöja.

Efter lite bus, så är det dags att gå tillbaka hemåt. Jag går promenadvägen längs med ån, så att jag kommer fram i Fröslunda centrum. Det blir en vacker och lite längre promenad, än den vanliga. Sen kan jag även passa på att besöka apoteket, där jag har ett ärende.

När Hailey och jag är tillbaks hemma igen, så går vi till lekparken. Nu ska jag äntligen låta henne få gunga. Det är något jag har längtat efter, sen jag flyttade hit. Hittills har det varit för kallt, men nu så....

I början är det jättekul att bli gungad, men sen händer något som gör att Hailey inte alls vill vara med längre. Det kan ha varit att hon tippade lite framåt och blev rädd, men oavsett vilket, så är det bara att lyfta henne ur gungan och gå in.

Vi hinner leka i över en timme, innan Ullis ringer och säger att de är på gång. Då sätter jag på kaffet och fortsätter sedan att jaga runt med Hailey, som skrattar så att hon kiknar. Tänk, vilken tokmormor!

Ullis och Marre är märkbart lättade av, att affären med deras gamla bostadsrätt nu är klar. Nu har de lämnat nycklarna, fått slutlikviden och löst lånen. Äntligen fria!

Misstänker att Hailey kommer att sova som en stock hela natten. Hon slumrade bara till en kvart eller så, när vi var på väg hem via Fröslunda. Nu har hon fått busa, varit ute och träffat gammalmormor och gammalmorfar, så nu borde hon vara helt slut.

Om vi säger så här, jag vet en till som är helt slut nu. Blir nog till att bädda ner mig i sängen med boken idag igen. I morgon blir det stallet, så det vill till att sova ordentligt.

Besök på Tuna Park

Solen skiner och det blåser inte lika mycket längre, även om det friskar i lite emellanåt. Jag har inget inbokat förrän på eftermiddagen, så jag bestämmer mig för att ta en promenad till Tuna Park. Jo då, visst skulle jag kunna ta bilen, men jag behöver få lite luft och motion.

Mitt främsta syfte med besöket på Tuna Park, är att försöka hitta en fin klänning till kommande fester. Först är det nyår och sen är det 50-årsfest. Får se om jag kan hitta en klänning, som kan passa vid båda tillfällena.

Ullis och Marre är också på väg till Tuna Park, så vi bestämmer att de ska höra av sig när de är där. De har fått hjälp av Eija med att se efter Hailey, så de ska ut i mellandagsrean och se vad de kan hitta.

Jag är ångande varm, när jag kommer in på Tuna Park. Blir till att lägga halsduken i väskan och att knäppa upp jackan. Skönt att kunna ta det lugnt och strosa bland butikerna utan stress. Jag kan se att många av de jag möter, ser väldigt stressade ut.

Så har jag hittat min känning. Den bara hänger där och ropar på mig. Provrummet nästa! Ja men, den sitter ju bra och den passar mig även i stil. Hm, jag lägger nog undan den först, så att jag kan visa Ullis hur den ser ut, innan jag slår till.

Jag hinner knappt ur affären, innan Ullis ringer. Vi träffas och kramar om varandra. De ska titta runt lite och se om de kan sätta sprätt på lite presentkort.

När jag visar Ullis och Marre klänningen, så tycker de direkt att den "är jag". Ja men så bra då! Kassan nästa! Ibland kan det gå himla lätt att hitta något och då är det väl bara att tacka och ta emot.

Härligt, nu hinner jag lagom hem tills det är dags att åka till Frida, en nyfunnen vän från Bälgviken. Hon har också flyttat in till stan och vi har bestämt att jag ska komma hem till henne, för att se den nya lägenheten på Köpmangatan. Kul!

Helrenovering och husvisning

Simba puttar lite försiktigt på min axel med sin mjuka tass. Då går det inte att bli arg, fast klockan bara är lite före sju och det fortfarande är mörkt. Vad bra, då slipper jag vakna till mobilen, som jag ställde igår. Jag ska till massören vid halv nio, så det är dags att gå upp.

Både jag och Simba hoppar högt, när klockradion plötsligt börjar skrika med en hemsk signal. OK, då hade jag alltså lyckats ställa den igår, fast det inte blev radion då. Inte bra att börja mecka med tekniska manicker, när man har börjar känna av nattmedicinerna.

Även om jag har haft gott om tid att göra mig klar, så blir jag givetvis sen iväg. Kan det bero på att jag fastnade vid datorn med morgonkaffet? Det är ju så kul att sitta och titta på Facebookgruppen Köp/Sälj/Skänkes.

Med någon minut till godo, så kliver jag in hos Sigge, min massör. När han knådar mina ömma muskler på rumpan, så kommer jag att tänka på vad en kompis berättade. Hon var hos sin massör och och blev tillsagd att slappna av rumpmusklerna. Hon spände dem för att få en fin stjärt, en sån där som två persikohalvor.

Sigge och jag skrattar gott åt det och det vet jag att min fåfänga vän bjuder på. Efter den lilla historian, så är det svårt att vara allvarlig på massagebänken. Det är bara när Sigge hittar de värsta knutarna, som jag kan hålla mig för skratt.

Direkt efter Sigge, så har jag tid hos min naprapat, Peter Skog. Det blir en helrenovering, med andra ord. Synd att det blir så dyrt bara. Sen är det väl investerade pengar, om jag bara blir bättre. Jag ska även äta en kur med Voltarén, så att inflammationen i nackmusklerna släpper.

Jag har stämt träff med en tjej klockan tio vid Åhléns ingång, för att sälja några gamla smyckesaskar. Hon hade lagt in en annons på Facebook och jag kontaktade henne. Skönt att bli av med lite krafs och ändå få en liten slant för det.

Nu är det så att klockan bara är halv tio och inga affärer har öppnat än, så då återstår bara fiket mitt i Gallerian. Kan i och för sig vara skönt att sitta och glo på folk över en kopp kaffe, i lugn och ro.

Rätt som det är, så kommer det en äldre kvinna fram till mig och säger, "-Men vad är det här för en tjej, som sitter här då? Dig har jag inte sett här förut." Jag ser ut som ett levande frågetecken. Hon förklarar att folk från Finska föreningen brukar sitta här och prata.

Medan hon förklarar, börjar hon att ta av sig ytterkläderna och hänger dem på stolen mitt emot mig, vid mitt bord. Hjälp, hon kapar mitt bord! Jag blir så paff, så jag kommer mig inte för att säga ifrån. Dessutom verkar det som att hon är typ dement, så jag säger ingenting.

Medan min påtvingade bordskamrat går och köper kaffe, så passar jag på att lite diskret byta bord. Jag hinner inte mer än slå mig ner, innan jag får syn på tjejen från Facebook. Skönt, då slipper jag ifrån det här dårhuset och kan åka hemåt igen.

Klockan är bara kvart över tio, när jag börjar närma mig Stenby. Det slår mig att jag kanske ska ta en sväng in på Liedl, så jag svänger in där och parkerar. Jisses, vad mycket skit de säljer där! Sen har de givetvis billiga och bra varor också, men ändå...

Ullis hör av sig och säger att Hailey är bättre idag. Hon blev ju så febrig av sina vaccinationer. De vill gärna komma förbi och titta in på en kopp kaffe och det vill jag väldigt gärna, så vi bestämmer att de ska komma om en stund.

Snabbt som ögat, så kör jag runt med dammsugaren ett varv. Kan inte fatta att det blir så fort dammigt på golven! Kan i och för sig ha något att göra med, att jag har, nästan uteslutande, fårskinn och kohudar på golven. Sen har jag ju en liten pälsboll till husdjur också.

Ullis har bara sett lägenheten, när den fortfarande var ett kaos av flyttkartonger, så hon blir glatt överraskad av att se allt på plats nu. Jag kvittrar glatt och visar dem runt och berättar hur bra jag trivs. Märks att de gläds med mig.

Halv fyra kommer min mäklare, för att hämta nyckeln till huset i Bälgviken. Han ska visa huset andra gången för ett par, som har fått OK från banken. Tanken var att ytterligare en spekulant skulle ha kommit på samma visning, men han ringde återbud i sista minuten.

Mäklaren förklarar att det är väldigt lovande med dessa två spekulanter. Har vi tur, så kommer de att trissa varandra. Grejen är den, att de väntar ut varandra, när det gäller att lägga ett första bud. Suck! Mäklaren är lika otålig, för han åker till Australien på söndag och hade hoppats på att kunna skriva kontrakt innan dess.

Varför är det så jobbigt att gå och vänta?! Hur som helst, så tror jag att det kommer att gå vägen med husförsäljningen, utan att jag behöver krypa ner i pris. Det gäller ju att tänka positivt i alla fall!

Lägenhetsvisning i övre Nyfors

Idag ska jag följa med och titta på en lägenhet med Ullis och Marre, så jag ser till att komma upp i tid. Skönt, jag känner på lite bättre humör idag. Kanske för att jag ska in till stan och har lite annat att göra, än att bara vara hemma och packa.

Ullis och Marre står redan på innergården och väntar med Hailey i famnen. Känns välbekant att gå in på den här innergården, för där bodde vi en kort period, innan vi flyttade till Bälgviken. Björktorpsskolan ligger precis intill.

Det är tre trappor upp och ingen hiss. Går väl an om man inte har så mycket att släpa på, men fy för att flytta allt i trapporna. Jag gör mitt yttersta för att inte verka negativ.

Så fort vi kliver in i lägenheten, så slår det mig hur både Ullis och Marre skiner upp. Verkar som att allt stämmer in på vad de har tänkt sig. Kul, men killen hade väl kunnat städa lite i alla fall. Diskhon svämmar över av disk med äckliga matrester kvar. Blä!

Hur som helst, så kan tydligen både Ullis och Marre se igenom kaoset och är helt sålda på lägenheten. Killen säger att han kommer att anlita städbolag när han flyttar ut och då slappnar jag av en aning. Vi tackar för oss och bestämmer oss för att ta en fika på Åhléns.

Graflunds har sitt kontor högst upp på Åhléns parkering. De har lunchstängt, så då passar det bra att vi ska ta en fika då. Hailey provar sina röstresurser på restaurangen och det känns som att det blir helt tyst runtomkring. Jäklar vad hon har pipa, den lilla damen!

Jag följer med in till Graflunds sen och försöker underhålla en trött Hailey, medan Ullis och Marre pratar om lägenheten. Jag blir tvungen att gå innan de är klara, för jag ska på massage och till naprapaten. De lovar att höra av sig, så fort de vet något mer.

Mmm, en halvtimmes ren njutning hos massören, Sigge. Sen är det bara att gå några steg, så är jag inne hos naprapaten, Peter Skog. Måste faktiskt säga att det är njutbart det också, även om det knakar och brakar en hel del i nacke och bröstrygg. Det är så skönt att äntligen få allt på plats.

Tror att det ringer så där en fem, sex gånger medan jag ligger där på britsen. Peter ber om ursäkt varje gång han måste avbryta behandlingen för att svara. Han väntar samtal från en av döttrarna. Mig gör det inget, så länge jag bara blir bra.

När jag är på väg ut från Peter, så kommer jag på att jag ju inte har betalt. Peter säger att han bjuder den här gången, eftersom han fick avbryta stup i kvarten. Tack för det då! Apoteket nästa då! Jag ska äta en kur med Voltaren, så att jag får bukt med mina inflammerade rygg- och nackmuskler.

Jag ringer mamma, när jag har varit på apoteket och hör om hon bjuder på en kopp kaffe och det gör hon. På vägen dit, kan jag inte motstå frestelsen att åka in till Lagmansgatan, för att titta till min nya lägenhet. Tänk, om mindre än en vecka, så kommer jag att bo där!

Effie blir överlycklig när jag kommer. Mamma säger att hon redan har sett mig i fönstret. Nu springer hon omkring med en toffel i munnen. Nästa offer blir en smutsig hundhandduk. Går ju inte att ta miste på att hon är glad i alla fall!

Klockan är lite över fyra, när jag kommer hem igen. Det är redan mörkt. Känns så där. Jag går runt och tänder upp lampor lite här och där, för att inte deppa ihop totalt. Sen en sällskapssjuk Simba. Såja, mycket bättre!

Jaha, om man skulle ta tag i det där med att packa igen då. Nej, det får nog bli en stunds bloggande först. Sen får vi se vad jag orkar med.

Låg dag

Trodde att jag skulle vara utvilad efter en vecka i solen, men idag är klockan närmare halv elva när jag vaknar. I och för sig, så har jag sovit dåligt och varit uppe flera gånger under natten, så det är ju inte så konstigt. Min nacke håller dessutom på att ta kål på mig. Jag måste se till att boka tid hos naprapaten!

Om jag nu hade vaknat i tid, så var meningen att jag skulle vara hos Ullis och Marre klockan tolv. Nu inser jag att den ekvationen är omöjlig, så jag ringer och berättar att jag blir sen. Ska bli så mysigt att få krama om alla tre tjejerna sen.

Igår var Henke över en stund på eftermiddagen och fikade. Johanna var så förkyld, så hon stannade hemma. Tack Johanna, för att du var så förståndig och stannade hemma! Henke och Johanna har varit snälla och bott här hemma hos Simba under veckan, så jag har köpt lite smått och gott till dem, som tack för hjälpen.

När jag åkte till Gran Canaria, så såg jag till att tvättunnan skulle vara tom. Nu är den överfull igen. Det blir ju så med flera omgångar lakan och handdukar, plus kläderna från resan. Nu gäller det att jag ser till att tvätta så mycket det bara går, så att jag får undan allt tills på lördag.

Jag har ny visning av huset på lördag. Det innebär att jag har en grundlig städning och en hel del piffande att göra, innan jag kan släppa in mäklare och förhoppningsvis några spekulanter också. Känns tungt att ta tag i, men det är bara att bita ihop och göra.

Högarna med post börjar nu ta slut. Även om det mesta är reklam, så behöver man ju bläddra igenom allt, så att inget viktigt brev har smugit sig in emellan. Det blir ju drivor av reklam, så här innan jul!

När jag kliver ur bilen på parkeringen hos Ullis och Marre, så har det mulnat på rejält och det blåser snålt. Ett och ett annat regnstänk kommer ner också. Tänk, bara för ett par dygn sen, så gick jag och mamma på stranden och plaskade i havet.

Det blir kramkalas direkt innanför dörren hos tjejerna. Hailey är på ett strålande humör och visar alla nya konster och ljud, som hon har lärt sig sen vi träffades sist. Nu står hon utan att hålla i sig och har lärt sig att rulla på rrrr:en. Låter jättekul!

Även om jag har det mysigt hos tjejerna, så har jag en riktigt låg dag idag. Vet faktiskt inte varför, men tungt är det i alla fall. Fick till och med lov att ta ett par tabletter mot oro, innan jag åkte in till stan. Känns inte att de har gjort någon nytta ännu.

När jag åker hemåt igen, så svänger jag in i Fröslunda för att hämta ett paket. Då passar jag också på att handla det lilla jag behöver i matväg. I morse tog jag fram ett paket med färdigkryddade kycklingklubbor från frysen, så nu köper jag potatisgratäng till det. Enkelt och bra!

Sen bär det iväg ut mot Bälgviken igen. Känns oerhört tungt, även om det nu är ganska så precis en vecka tills jag flyttar till Stenby. Jag både vill och inte vill flytta. Det är så otroligt mycket att göra innan man kan känna någon glädje i att man har flyttat.

När jag kommer hem, så sätter jag fart med att städa toaletterna. Känns bra att ha det klart, så att jag slipper ha allt kvar till i morgon. Sen tappar jag lusten att fortsätta, eftersom det är helt mörkt ute. Jag tycker att det är pest att städa när det är mörkt.

I ugnen puttrar kycklingen och potatisgratängen. Ska bli gott att sätta tänderna i! Bra att jag kunde motstå frestelsen att köpa smågodis i affären. Nu får det vara slutätet ett tag framöver! Vågen visade på tre extra kilon, efter all god mat, dryck och godis under semestern. Det var det värt!

Nu ringer klockan och det i ugnen är klart. Efter maten blir det nog Idol, dvs om jag nu inte hittar inspiration att fortsätta med städningen, men det är nog ingen risk.

Loppissöndag

Idag vaknar jag redan vid halv åtta. Har ju lite att fixa med innan garageloppisen. När jag tittar mig i spegeln, så får jag nästan en chock. Ögonlocken ser ut som att jag har fått fläskläpp, fast på ögonen då. Gårdagens gråtmaraton har satt sina spår. Ja ja, på med lite smink, så kanske jag kan se någorlunda normal ut.

Egentligen hade jag tänkt att hinna städa idag, innan loppisen, men jag inser nu att det bara är att glömma. Istället fokuserar jag på allt som har med själva loppisen att göra. Skönt att jag har lärt mig att kunna prioritera bort städning. Förr var det nästan otänkbart.

Det jag också prioriterar, är att göra en köttfärspaj. Jag har nämligen lovat att bjuda mamma och Lillis på paj, när de kommer. Jag måste ju ändå äta själv, så varför då inte göra en god paj och bjuda mamma och Lillis. De brukar alltid vara så snälla mot mig.

Undrar om det kommer så mycket folk idag? Det krockar ju med Fars Dag. Sen har Frida, en kompis här i byn, också loppis idag, men vi kanske kan agera draghjälp åt varandra. Åker man på en loppis, så kan man ju även passa på att besöka en till, speciellt om de är i samma by.

När jag håller på och ställer i ordning fikabordet vid garagedörrarna, så kommer det en bil, som lägger reklam i brevlådorna. Av gammal vana så hejar jag, som vi brukar göra så här på landet. Då ser jag att det är Rosie, en gammal chef och vän från IBM-tiden. Hon blir lika förvånad som jag och kliver ur bilen.

Jag får en varm kram av Rosie och vi pratar en stund. Hon följer min blogg och vet alltså om allt det tråkiga. Rosie har en bok, som hon vill ge till mig, som handlar om sorgarbete. Jag blir lite rörd över hennes engagemang och tackar för hennes vänlighet.

Det kommer folk till loppisen redan klockan tolv och det är några som tydligen bara har sökt på Facebook och hittat min loppis. Spännande! Dessutom får jag veta att de har kommit ut även för att besöka Fridas loppis. Vi hjälper alltså varandra, som vi misstänkte att vi skulle göra. Kul!

Ullis och Marre kommer ut med Hailey och de har Marres mamma, Eija, med sig också. Det är så pass mycket folk hela tiden, så jag hinner nästan inte prata med dem. Vi fryser alla, i det gråkalla vädret, så jag ber dem att gå in i stugvärmen och ta hand om Hailey.

Jag försöker att gå in en stund i värmen, men det kommer nya besökare hela tiden. Kul, men kallt! Affärerna går dessutom riktigt bra och jag får sälja en hel del av de skymmande och lite dyrare prylarna. Härligt! Då kanske det inte behöver gå så mycket till Pingstkyrkan.

Mamma och Lillis kommer ut vid tvåtiden och avlöser Ullis, Marre, Hailey och Eija. När tiden för loppisen är över, så äter vi paj, jag, mamma och Lillis. Smakar ljuvligt efter en dag i kylan. För att få upp värmen, så tar vi även en liten glögg innan maten. Gör underverk i en frusen kropp och själ!

När alla har åkt och jag är själv igen, så går jag över till Frida, hon som också har loppis idag. Jag säger till Frida att jag inte ska handla, utan att jag bara vill säga hej och se hur det har gått. Lik förbaskat, så faller jag för ett par prydnadsfåglar. Bra Lena!

Hemma igen, så börjar jag att rensa ur braskaminen från alla aska. Det blev ju en del eldat igår, så det finns mycket aska att ta reda på. När jag står där med händerna fulla av aska, så ringer det på dörren. Det är Janne, grannen rakt över på gatan. Han ska göra sig oskyldig för stegen han har köpt.

Janne tipsar mig om att spara den andra stegen och berättar att det måste ingå en stege i husköpet sen. Hade jag ingen aning om, så jag tackar för tipset. Hade ju kunnat bli riktigt pinsamt, om jag hade fått lov att köpa en ny stege, bara för att få sälja huset.

Nu brinner det en härlig brasa i kaminen. Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Jag blir nästan svedd, där jag sitter på golvet framför braskaminen.

Nähej, nu börjar magen göra sig påmind. Dags för en till bit paj alltså. Smakar lika gott denna gång. Nu blir det en stund vid datorn, sen blir det nog en tidig kväll. Känns som att jag har haft en rolig, men krävande dag. Natti, natti!

Garageloppis och middag i Skogstorp

Det är lördag morgon och jag har exakt två timmar på mig att äta frukost, göra mig i ordning och fixa det där sista med loppisen. Känns lite stressigt, men å andra sidan har jag ju inte så mycket kvar att fixa med. Jag behöver bara skapa lite luft bland alla sakerna, så att det får plats lite folk också.

Straxt innan elva kommer Ullis och Marre. De har lämnat Hailey hos Marres mamma, så att de kan vara med och hjälpa till så mycket som möjligt. Vi tar oss en kopp kaffe ur pumptermosarna, som står och väntar på besökare.

Det blir ingen direkt anstormning, men det är full ruljans under ett par timmar. Det är riktigt kul att leka affär. Jag har en liten pinsam magväska, där jag har pengarna. Ser antagligen ut som en liten torggumma.

Jag känner igen de flesta och alla får "betala" med en stor kram, när de kommer. Till slut kramar jag alla som kommer, oavsett om jag känner dem eller inte, med risk för att skrämma slag på folk. Sån är jag och det bjuder jag på!

Henke och Johanna kommer ut också. Skönt, för då får Henke själv ta hand om de som är intresserade av hans gamla leksaksbilar. Straxt därefter kommer även mamma och Effie. Vi värmer oss med kaffe och kakor utanför garaget. Ullis och Marre har ställt upp sitt stora parasoll, som skydd för det daggliknande regn som faller.

Mamma och Effie blir inte långvariga. De fryser som hundar, båda två. (Fyndigt uttryckt va?!) När även övriga loppisbesökare har gett sig av hemåt, så går vi in i köket för att värma oss. Man blir väldigt kall av att bara stå eller sitta still i det råa vädret.

Jag tar fram köttfärs ur frysen och har för avsikt att göra köttfärssås och spagetti till lunch. Alla är superhungriga. Precis när jag har lagt in den frysta färsen i mikron, så kommer några grannar för att handla en andra omgång.

Ullis tar över matlagningen och jag går ut och sköter affärerna. Den där första känslan, av att få leka affär, har lagt sig nu och andra känslor gör entré. Jag känner hopplösheten och ångesten komma krypande, när jag ser alla grejer, som faktiskt är kvar.

När de sista gästerna har gått, så går jag in och äter en rejäl portion av Ullis goda köttfärssås. Hon ser att jag är låg och undrar hur det är. Jag berättar att jag trodde att det skulle komma fler besökare och att vi skulle få mer saker sålda.

Marre säger att vi ska köra en till loppis nästa söndag och att vi alla får hjälpas åt att sprida det. Alla håller med och vi börjar prata om hur vi ska göra, för att få fler besökare. Allas entusiasm får mig att bli på bättre humör. Till slut sitter vi runt köksbordet och flamsar och skrattar, så att det blir varmt i bröstet igen.

Vilken lycka det är att ha två fina barn med två härliga flickvänner! Sen ska vi definitivt inte glömma lilla Hailey, även om hon inte var med idag. Hade jag inte haft dem nu, så vet jag inte hur det hade gått med allt. De får mig att se framåt och att glädjas åt allt i livet. Så fort jag trillar tillbaka i det svarta hålet, så är de där och hjälper mig upp igen.

Vid tre är huset tomt igen. När jag har plockat lite med disk och dammsugit av det värsta efter allt spring ut och in från garaget, så ringer jag mamma för att berätta hur det gick. Hon undrar om jag vill komma över och äta med henne, men jag berättar att jag är bortbjuden i kväll till Carina och Per i Skogstorp.

Vid halv sex kommer Per och hämtar mig. Lyxigt värre! Jag har duschat och fräschat till mig och fått mig ett glas vin. Nu sitter jag i bilen, på väg in till Skogstorp, med en blomkvast och en flaska bubbel till kvällens värdpar.

Det är alltid så mysigt hemma hos Carina och Per. Vi sitter vid bardisken i köket och njuter av en fördrink och lite gott tilltugg. Jag noterar att det mesta innehåller vitlök och att jag alltså kan andas lugnt, utan att gårdagens frosseri i vitlökssalami hemma hos mamma ska störa.

Carina har förberett en potatisgratäng och lagt fläskytterfilé i marinad. När gratängen åker in i ugnen, så går Per ut på altanen och förbereder gasolgrillen. Allt känns så där hemtrevligt och avslappnat.

Tänk så mycket godare maten smakar, när man har gott sällskap! Jag äter och dricker, så att jag nästan skäms, men bara nästan. Vi avrundar med en utsökt espresso och en redig Baileys. När sen godisskålen kommer fram, så dyker jag formligen ner i den. Efter en stund, så ber jag Per att ställa undan skålen från mig.

Vi skrattar och pratar runt bordet i skenet från alla mysiga ljusarrangemang. Återigen så känner jag mig så där lugn och varm i bröstet. Det här är första gången vi träffas så här utan Johnny. Det känns givetvis tungt, men jag inser att det faktiskt funkar.

Vid tolvtiden ringer jag till Johanna, som har lovat att ställa upp som min taxi ikväll. Tack Johanna! Nu bär det av ut till mörka skogen, hem till Simba, som väntar.

Fredag och besök i minneslunden

Märks att jag var hos kiropraktorn i går och fick kotorna på plats. Har klarat natten utan kramp i nacke och axlar. Visst är jag öm i kroppen, men det är en sån där "nyttig" värk, som man kan få efter att ha blivit mörbultad hos kiropraktorn.

Stor del av förmiddagen går åt till att skriva ifatt två dagar på bloggen. Känns bra att komma ifatt, inte för att jag måste, utan för att jag sen vill kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde de här dagarna. En sorts terapeutisk dagbok. Jag skriver ju inte ut allt, men jag kan ju läsa allt mellan raderna.

Först hade jag tänkt att åka in till minneslunden redan på förmiddagen, men nu inser jag att det kan vara skönt att bara gå omkring och skrota i morgonrock och tofflor hela förmiddagen. Dessutom är det ju bra om ljusen inte hinner slockna, innan det ens har blivit Alla Helgonaafton. Det får bli ikväll jag åker dit.

Ullis och Marre kommer ut vid lunchtid, för att duka fram de saker de har att sälja på loppisen. Hailey ler med hela ansiktet, när de kliver in genom dörren. Jag får den stora äran att mata och underhålla Hailey, medan Ullis och Marre fixar i garaget. Gör jag SÅÅ gärna!

Vi har det jättemysigt, jag och Hailey. Hon inleder med att se till att jag får byta bajsblöja. Går ju som en dans. Sen blir det en liten kräka på vardagsrumsgolvet. Gör inget, mormor torkar! Simba går långa lovar runt Hailey, för att hinna undan hennes attacker.

Ullis och Marre undrar hur alla människor ska få plats i garaget. Det är ju redan SÅÅ fullt. Vi skämtar om att vi ska ha kölappar. Det blir nog bra om bara alla bjuder till.

Nu har jag börjat rensa på allvar i byrålådor och skåp. Vad ska jag med en massa gamla gardiner och dukar till, som jag inte har använt på flera år?! Nu åker de antingen ut i garaget, eller i soporna. Inte vill väl jag släpa med mig en himla massa "bra-att-ha-saker" till Lagmansgatan?!

Ullis har nog fått lite av min den där "bra-att-ha-mentaliteten", för hon tar reda på en hel del av det som annars skulle åka. Marre suckar, men fogar sig. Hailey börjar bli väldigt trött, så de packar ihop och åker hemåt.

Vid fyra får jag tag på mamma och säger att jag snart kommer över. Vi har bestämt att vi ska göra sällskap till minneslunden idag. Det är ju egentligen inte förrän i morgon man ska tända ljusen, men då är jag hembjuden till mina goa vänner Per och Carina i Skogstorp, så det får bli idag vi tänder ljusen.

När jag kommer hem till mamma, så blir jag lite irriterad över att hon inte är klar att åka. Jag har ju tänkt att hinna handla ljus och blommor på handelsträdgården intill kyrkogården och klockan börjar närma sig halv sex. Mamma verkar helt oförstående, men skyndar sig och snart är vi på väg.

Vi hinner i tid till handelsträdgården och får köpa våra blommor och ljus. Vi låter bilen stå kvar där och går över gatan till minneslunden. Vi stannar till vid kanten av dammen och tänder våra ljus där. Jag blir tyst och sänder några kära tankar till framför allt Johnny, men även till mormor och morfar.

Tårarna rinner utmed kinderna och jag låter allt komma ut. Skönt att man kan gömma sig i mörkret. Vi står där en stund under tystnad. Sen kommer mamma och tröstar mig och säger att det är dags att gå. Mamma säger att det är väl OK med mormor och morfar, men att det känns så himla fel att Johnny ligger här och inte är med oss.

Vi går en sväng och tittar på alla vackra ljus i minneslunden. Mamma håller mig i armen och det känns helt OK. Ska bli så skönt att få åka iväg med henne sen och att vi får rå om varandra en hel vecka. Längtar dit!

Jag följer med mamma in en stund. Helt plötsligt ser jag att klockan bara är halv sex. Jag frågar mamma om det verkligen kan stämma. Jo, det gör det. Då fattar jag. Det är klockan i bilen, som jag inte har ställt om till normaltid.

Mamma skrattar och säger, "-Då förstår jag varför du höll på att stressa livet ur mig!" Jag trodde ju att klockan började närma sig halv sex och att vi inte skulle hinna i tid för att köpa ljus och blommor. I själva verket var ju klockan bara halv fem. Suck!

Jag sätter mig på golvet i köket och gullar en stund med Effie. Mamma värmer var sin liten glögg, så att vi kan värma oss efter besöket på kyrkogården. Sen tar hon fram vitlöks- och pepparsalami. Min mage knorrar och jag inser att jag inte har ätit mer än frukost och lite fikabröd under dagen.

Nu bär det av hemåt. Det är så himla mörkt. Känns riktigt trist att åka ut i mörka skogen. Snart behöver jag inte göra det längre. Om mindre än en månad, så kan jag anse mig själv som stadsbo, även om jag kommer att bo lite i utkanten av city.

Vad ska jag äta då? Jag tittar i frysen och hittar två isiga tjockkorvar. Får duga nu när jag är så hungrig. Smakar ljuvligt efter några minuter i mikron och med lite senap. Sen ett glas rött till det. Hade ju varit godare med öl till, men man kan ju inte få allt!

Nu ska jag bara duscha och krypa in i morgonrock och tofflor, innan det är dags för "Idol", som ska få bli min underhållare i kväll.

Ny micro och massage

I natt har jag sovit riktigt gott, med bara ett fåtal avbrott med Simba. Den där joggingrundan igår gjorde susen. Sen trodde jag inte att jag skulle kunna somna, efter att ha tittat på en monsterfilm, men det gick ju alldeles utmärkt.

Halv tio kliver jag ur sängen och njuter av att kunna ta det lugnt. Frukost först, sen blir det en stund framför datorn. Sitter i morgonrocken till halv tolv, innan jag gör mig i ordning.

Igår beställde jag taxfree via nätet, till både mig och mamma. Vi ska passa på att köpa lite fina Amarone- och Tommasiviner. Värda varenda krona! Nu ringer jag till mamma för att berätta att allt är klart. Känns att solsemestern börjar närma sig nu.

Ullis tipsade mig igår om att ICA Maxi säljer microvågsugnar billigt nu. Det är dessutom en sort, som Ullis har haft och tycker är bra. Därför ska jag åka in dit idag och handla. Jag kommer att behöva en micro till nya lägenheten, så det passar alldeles utmärkt att spara 200 kronor på att köpa den på ICA Maxi idag.

Precis när jag har satt mig i bilen och börjat åka, så lägger jag märke till att det låter mer om däcken än tidigare. Tänkte även på det i söndags, när jag åkte in och lämnade Hailey. Jag stannar till vid en parkeringsficka och går ut och tittar på däcken.

Jo då, mycket riktigt så är det dubbdäcken som är på. Hm, det måste ha varit Henke, som bytte däcken i söndags. Jag var ju ute och gick med Hailey, när Henke och Micke kom. Han tänkte säkert överraska mig och det lyckades han ju med. Tack min snälla gubbe!

När jag ändå är i Skiftinge, så passar jag på att hälsa på hos Ullis och Marre. Jag får en kopp kaffe och får gulla lite med Hailey. Mysigt att kunna hälsa på en stund, så här utan några större krusiduller. Blir förhoppningsvis mer av det sen, när jag flyttar in till Stenby.

Tiden går fort och det är dags för mig att åka vidare. Jag har en tid hos massören idag. Ska bli skönt att få återstående muskelknutar knådade. Det blev mycket bättre efter förra gången. Får jag sen gå till kiropraktorn i nästa vecka, så är jag nog helt återställd.

När jag sitter i bilen på väg hem, så slår det mig att jag glömde handla mjölk förut. Jag svänger in vid ICA Supermarket. Magen knorrar och jag kan bara inte motstå de nygrillade kycklingarna vid grillavdelningen. Men då så, då vet jag vad det blir till lunch idag då.

Simba känner lukten av den grillade kycklingen direkt. Han blir alldeles till sig och jag ger honom en egen liten skål med små bitar av det vita kycklingköttet. Han spinner så mycket, att han har svårt att äta. Tossiga katt!

Jag smäller i mig en halv kyckling alldeles själv. Går ju an när man bara äter kyckling, utan något annat till. Ibland måste man bara få ge sig hän åt lite frosseri. Grillad kyckling är en av mina favoriter.

Så fort jag har plockat undan efter maten, så byter jag om till träningskläder och ger mig ut på en stavgångspromenad runt Lillsjön. Går ju bara inte att sitta inne i det vackra höstvädret. Sen har det blivit betydligt kallare, men har man bara klätt sig ordentligt, så är det skönt i den friska luften.

Nu ska jag bara ta en dusch och svida om till morgonrock, innan jag gör en brasa i kaminen. Det blir troligen frost inatt och då kan det ju vara skönt med lite extra värme. Får se om det kanske blir en film ikväll igen, dvs om jag nu kan bestämma mig för vilken.

Söndag med Hailey

Idag kommer mamma och Lillis ut till mig, medan det är visning av deras hus igen. De ska komma runt tolv, så jag har inte någon direkt stress. Hm, kanske skulle ta och göra den där goda köttfärspajen nu då, när jag har tid.

Carina från Skogstorp ringer och vi pratar en stund. Jag har precis brottats färdigt med pajdegen och kan ta en liten paus, innan jag gör fyllningen. Carina undrar om jag vill komma hem till henne och Per och äta mat någon fredag- eller lördagkväll framöver. Absolut!

När mamma och Lillis kommer, håller jag för fullt på med att steka fyllningen till pajen. Det luktar tydligen mat ända ut på uppfarten, för jag ser att mamma och Lillis sniffar i luften, när de kommer på gången.

De har stannat till vid kondiset Alexandra i Fröslunda och köpt en smarrig vetelängd med pistage- och chokladfyllning till kaffet. Supergott!

Ullis och Marre kommer ut, för att lämna Hailey hos mig. Jag har lovat att vara barnvakt över dagen, så att de kan fixa med lägenheten, inför morgondagens fotografering. Ska bli riktigt mysigt att få rå om Hailey, alldeles ensam idag. Det var länge sedan nu.

Ullis och Marre gör oss sällskap med en kopp kaffe, innan de åker hemåt igen. Hailey är hungrig, så Ullis ger henne mat också, innan de far.

När mamma och Lillis har åkt hem till sig, så klär jag på Hailey och tar henne med i vagnen, ut på en promenad. Vi stannar till hos Nilla och Totte för att hälsa. De gånger jag har varit förbi tidigare med Hailey, så har hon sovit. Nu sitter hon upp och är på sitt bästa humör, även om ögonen börjar gå i kors.

Jag tar promenaden till Svartvik. En stillsam skogsväg utmed sjön. Hailey har slocknat och ligger och guppar i vagnen av det ojämna underlaget. Helt otroligt att hon kan sova, när det guppar så! Solen skiner och det är nästan vindstilla. Riktigt härlig dag! Det enda jag saknar nu är Johnny.

Jag går och tänker på hur Johnny var som morfar. Han sken alltid upp, när Hailey kom. Just det där, att han fick bli kallad för "morfar Johnny", det gjorde honom så stolt. Just därför känns det lite extra tungt att tänka på det just nu. Så ofattbart att han valde bort det här livet!

När vi kommer tillbaka hem, så har vi varit ut i över 1½ timme. Hailey har fått frisk luft och har sovit i en timme. Hemma väntar Henke och hans kompis Micke. De har fixat en liten lastbil, så att Henke kan hämta stereo och högtalarna från garaget, som jag lovade honom.

Varken mamma och Lillis eller Ullis och Marre ville ha någon köttfärspaj. Nu frågar jag Henke och Micke och de är inte sena att tacka ja. Skönt att få lite sällskap vid matbordet. Hailey får lite äppelkräm, medan vi äter paj. Hon har bra aptit, så det är en fröjd att mata henne.

När Henke och Micke har åkt, så gör jag Hailey sällskap på golvet och leker en stund. Hon är så himla härlig! Det ger enormt mycket energi, bara att titta och lyssna på hennes livsglädje. Hon kvittrar förtjust över det mesta just nu.

Jag försöker att ta några bra kort på henne. Jag kan ju meddela att det inte är helt lätt, med tanke på att hon hela tiden vill åt kameran. Av ca 15 kort, så blev det bara två bra. Här är Hailey med sin favorit, kattleksaken med en pingla. Sorry Simba!

Sen var fårskinnet också en gosig favorit....

Det är så himla mysigt att få krypa omkring på golvet tillsammans med sitt barnbarn. Bra ge sig hän åt leken. Jag blir så lugn i sinnet av att bara vara tillsammans med Hailey. Vad härligt det ska bli att flytta närmare stan, så att vi får lite närmare till varandra.

Ullis har sagt att det blir lagom om jag kommer hem med Hailey vid sjutiden. Det är en hel del saker att packa in i bilen, så jag ger mig på att försöka fälla ihop vagn och resesäng. Inte helt enkelt, men efter några svordomar så lyckas jag.

Jag följer med in en stund hos Ullis och Marre. De är fortfarande inte klara med allt de har tänk att fixa. De har så himla fint hemma, så det ska inte vara några större problem inför fotograferingen i morgon. Sen vet jag hur Ullis tänker, precis som jag gjorde, inför min fotografering.

Känns tungt att åka hemåt igen, ensam. Det är mörkt och jag sätter på stereon på hög volym, för att inte somna. Av någon anledning, så är jag helt slut. Kan det vara Hailey det beror på? Även om vi har haft det jättemysigt, så tar det på krafterna, när man inte är van.

Jag behöver inte deppa ihop hemma, för Simba möter upp i hallen och behöver uppmärksamhet. Till kvällsmat blir det resterna av kycklingfilé, squash och champinjoner från igår. Lika gott idag, som igår. Sen slinker även resterna av vetelängden ner. Mums!

Ikväll har jag ingen lust att titta på TV, så jag hamnar framför datorn. Blogga en stund, så får det bli.

Besök i minneslunden

Jag hade rätt angående Simba igår. Han har varit en rejäl "pain in the ass" i natt. I princip varje timme, har vi varit uppe. Tur att jag fick sova en stund ostört på morgonkvisten i alla fall.

Nilla ringer, när jag har ätit frukost och sitter och kollar av Facebook och blogg. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap runt Lillsjön. Det är både roligare och nyttigare än att sitta i telefon och prata.

En halvtimme senare svänger jag in på tomten, hos Nilla och Totte. Deras fina, svarta katt, Murre, kommer och stryker sig runt mina ben. Han är så himla fin! Tror faktiskt att han kommer ihåg att jag har varit kattvakt åt honom för några år sedan. Jag bara älskar katter!

Det är grådisigt, men varmt ute idag. Skön, syrerik luft att andas. Både jag och Nilla har klätt oss lite för varmt, så vi blir riktigt varma, när vi ångar på i ett högt tempo. Vi hinner prata om allt och ingenting. Trevligt med lite lättsamt sällskap.

Idag ska jag åka in till stan, för att besöka minneslunden tillsammans med Doris, Johnnys mamma. Hon ringer vid tolvtiden, för att höra hur dags jag kommer. Vi kommer överens om att jag ska ringa efter att jag har varit på Coop Forum och handlat gravljus.

Doris står redan och väntar på trottoaren, när jag kommer på gatan. Hon ser så himla trött och ynklig ut. Det här med Johnny, har nästan tagit kål på henne. Jag har det också jobbigt, men jag tror att det ändå måste vara värre för en mamma, när hennes älskade barn dör före henne.

Vi parkerar utanför Danielssons Handelsträdgård, för att köpa lite blommor med oss. Hade först tänkt att handla i den där lilla blomsteraffären, lite längre upp på gatan, men den finns inte kvar. Både Doris och jag blir lika förvånade.

Dessutom lägger jag märke till de nya radhusen bredvid Danielssons. Det är dit de ska flytta, de nuvarande ägarna av den bostadsrätt jag nyligen har skrivit kontrakt på. Kul att se vart de ska ta vägen. Det ser dessutom väldigt trevligt ut.

När vi kommer ner till minneslunden och lägger våra blommor och tänder ljusen, så blir det givetvis väldigt jobbigt. Jag kramar om Doris och gråter tillsammans med henne. Vi står så en stund och bara håller om varandra. Skönt att ha sällskap av varandra, även om det här är en väldigt privat stund.

Vi pratar om Johnny och det som hände. Allt är fortfarande lika ofattbart och vi erkänner för varandra att vi ibland känner en ilska mot det han gjorde mot oss. Ändå vet vi att han inte kan ha varit sig själv, eller tänkt klart när han gjorde det. Inte vår fina, omtänksamma Johnny!

Jag säger till Doris att jag förmodligen inte kommer att åka hit så ofta. Känns bara konstlat och fel, även om det känns bra just idag. Johnny finns ju inte där. Han finns däremot i våra hjärtan, med oss hela tiden. Doris håller med. Vi går tillbaka till bilen i duggregnet.

När jag har skjutsat hem Doris, så åker jag till Willy's och handlar det som var extra billigt just nu. Jag är hungrig och klarar inte att bara gå förbi lösviktsgodisen. Det blir en rejäl påse, ur vilken jag börjar äta redan ute på parkeringen.

På väg hemåt, så svänger jag förbi hos mamma och Lillis, för att lämna den taxfreekatalog jag har fått. Det är ju snart dags för mamma och mig att åka till Gran Canaria. Även om det kommer mitt i husförsäljning och flyttplaner, så kommer det att bli ett skönt avbrott från allt, både för mig och mamma.

Mamma och Lillis har en ny visning i morgon och vi bestämmer att de ska komma ut till mig under tiden. Då kommer de att få tillfälle att träffa Hailey. Jag har lovat Ullis och Marre att ta Hailey under dagen, så att de kan få fixa lite i fred i lägenheten.

Tro det eller inte, men Ullis och Marre har just bestämt sig för att sälja sin bostadsrätt och flytta till en hyresrätt närmare stan. Kan det vara smittosamt, det här med att flytta?! I morgon ska de fixa lite i lägenheten inför fotograferingen på måndag.

Hemma igen, så känner jag att magen vill ha mat. Det blev bara lösgodis till lunch, så nu ska jag tina upp en kycklingfilé och fräsa på tillsammans med lite grönsaker från trädgården och champinjoner. En klyfta vitlök och en skvätt rödvin i pannan också, så har jag en både god och nyttig middag på bordet.

Efter maten, så hamnar jag framför datorn en stund. Kollar genom TV-tablån och i vanlig ordning, så är det bara skit på TV, nu när det är helg. Jaha, får väl bli en DVD då. Känns bara så jobbigt att försöka hitta rätt bland alla filmerna i hyllan. Beslutsångest!

Blä! Nu har jag snart ätit upp all godis, som var kvar. Sköljer ner med rödvin. Säkert jättenyttigt! Who cares?!

Första filmen jag dyker på i raden är "Underbara Äskade" med Michael Nyqvist. Inte speciellt ny, men i alla fall en film jag inte har sett, men gärna skulle vilja titta på. Får se vad jag tycker om den då!

Fullspäckad dag

Jag har sovit dåligt, ända sedan femtiden i morse. Det snurrar så mycket i huvudet nu. Det är mäklare och ev flytt, som spökar just nu. Det är ju i alla fall tio gånger bättre än att drömma om framrusande godståg!

Nu vaknar jag i alla fall, efter en stunds sömn och inser att jag måste gå upp. Idag ska jag åka hem till Lena Forsman och fika och prata en stund. Hon har det jobbigt, efter att hennes man fick hjärtinfarkt, när de var i Turkiet för att fira Lena 50-årsdag. By the way, han heter också Johnny....

Just som jag ska sätta mig vid frukostbordet, så ringer mäklaren. Vi kom överens om igår, att han skulle ringa mig på morgonen idag, för att boka in en ny visning. Jag behöver komma dit igen, för att se om det fortfarande känns rätt. På torsdag morgon ska jag dit.

Nu måste jag lägga på ett kol, för att hinna till Lena till elva! Hinner bara tänka tanken, när Henke messar och frågar om jag kan ringa upp honom. Självklart, lilla gubben! Han berättar om att han har varit vittne vid en olycka igår kväll och behöver prata av sig en stund.

Nu är det jäkligt bråttom! Telefonen ringer igen, precis när jag ska ta på mig skorna för att åka till Lena. Den här gången är det Doris, Johnnys mamma. Självklart tar jag av mig skorna och pratar en stund. Jag messar Lena att jag blir sen.

Doris berättar att David ligger på lasarettet igen. Den här gången är det hans astma som spökar. Han är så dålig i lungorna, så att han blir säkert kvar hela veckan. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap upp och hälsa på honom på torsdag.

Lena dukar fram kaffe och bröd, när jag kliver på och lämnar fram en härligt lila minicyklamen. Hon verkar skakad av det som har hänt, men är ändå sansad. Hon känner lite som jag, att huvudet är fullt av bomull. Vi pratar om allt som har hänt och klockan bara rusar fram, så snart är det dags att åka hemåt igen.

På väg hem, tar jag vägen förbi hos Lillis. Han har glömt kvar sina glasögon i husbilen, som står parkerad hemma hos mig. Han blir därför glad, när jag lämnar fram dem och jag får en kram. Jag passar även på att krama om Henke, som tillfälligt jobbar hos Lillis.

Det är en strålande höstdag och jag får fälla ner solskyddet i bilen, för att inte bli bländad. Luften är hög och klar. Egentligen skulle man ha gett sig ut i naturen en sån här dag, men idag hinner jag faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Och jag som inte ens jobbar!

Ändå så hamnar jag på något sätt vid bostadsrätten jag är intresserad av. Jag parkerar bilen och går sakta genom området, för att liksom känna in hur det känns. Precis bakom längan med förråden, som hör till området, ligger en liten fin lekpark. Jag kan riktigt se hur jag är där med Hailey och gungar henne sakta.

Jag känner mig som en smygtittare i området, men det bjuder jag på! Folk kan stå där och glutta bakom sina gardiner, om de vill! Jag måste ju få gå där och titta om jag vill! Nej, det är nog ingen som undrar. Det är bara jag som känner så. Dags att gå tillbaka till bilen, kanske?

När jag kommer hem, så serverar jag mig en snabb lunch bestående av yoghurt och makrillmacka. Måste gå snabbt, för snart är Ullis och Marre här. De ska lämna Simbas torrfoder, som vi har skickat efter tillsammans från England. Mycket billigare!

Jag hinner inte börja äta, innan mamma ringer för att höra hur det är. Vi pratar en stund om allt som har hänt sen sist vi pratade. Mamma undrar vad jag ska göra på fredag. Jag berättar att det är enda dagen den här veckan, som jag inte har något inbokat.

"-Bra, då kommer du hem till mig och tar en promenad runt Borsöknasjön och badar bubbelbad och dricker champagne!", säger mamma, nästan lite trotsigt. Måste ju erkänna att det är ganska enkelt att veta vad jag ska svara på den frågan. Yes!!

Ullis och Marre kommer precis, när jag har hunnit dukat undan lunchen. Hailey är nyvaken och ser så där himla gosig ut. Jag nästan sliter henne ur Marres famn. Mormors tjej!

Ullis ställer ner 5-kilossäcken med kattmat på hallgolvet. Nu vet jag en, som kommer att blir glad! När jag har hällt upp en skål med torrfoder, så öppnar jag altandörren och ruskar på skålen, så att det rasslar. Simba formligen flyger in, trots att han möter Hailey på golvet, när han rundar hörnet in till köket. Helt överlycklig, alltså!

Vi fikar och pratar en stund, medan Hailey far omkring och försöker att ta på allt som finns i räckhöjd. Nu går det undan, kan jag lova! Det dröjer nog inte länge, innan hon kan resa sig och därmed får lite mer räckvidd.

Ullis undrar vad jag ska göra på fredag och jag berättar att jag just har bestämt att vara hos mamma då. Ullis ser besviken ut. Hon hade tänkt att vi skulle gå på stan eller nåt. Jag föreslår att vi kan göra det på lördag istället. Jag ska ju på tjejfest på kvällen och har inget fint att klä mig i. Deal!

När Ullis och Marre åker hemåt igen, så lämnar jag med lite äpplen och paprikor. Det är alltid välkommet och jag hinner ju inte göra av med allt själv, heller.

Nähej, om jag skulle ta och försöka få i mig lite kvällsmat nu då. Sen har jag lovat Henke att ringa en stund. Förstår inte var tiden tar vägen! Den här dagen är ju snart slut!

Besök i svampskogen

Idag ligger jag och rävsover fram till kl. 10. Sen slår det mig att Ullis och Marre kommer ut vid tolvsnåret, för att följa med mig ut i skogen och plocka svamp. Jag har lovat att visa dem ett av mina kantarellställen.

När jag sitter där vid frukostbordet och stirrar ut genom fönstret, så känner jag mig så där eländig. Det kommer inga tårar, men jag har svårt att svälja mackan. För att lindra den värsta sorgen, så tar jag kaffet med mig och sätter mig vid datorn, för att skriva av mig.

Mamma ringer och pratar en stund. Eftersom jag är mitt i skrivandet, så är jag nog inte alltför rolig att prata med. Har för mycket i huvudet och hjärtat nu, som bara måste ut via tangentbordet. Mamma förstår och vi rundar av. Vi kommer ju att ses i morgon, då mamma bjuder på middag.

Ullis och Marre kommer straxt innan tolv. Innan vi ger oss av, så tar vi en kopp kaffe. På så vis slipper vi att släpa med oss kaffet ut i skogen. Hade väl i och för sig varit mysigt, men de vill ha kaffet nu och då blir det så.

Vi tar bilen en bit mot Hälleforsnäs. Vi svänger in på en liten grusväg och snart är vi ute i skogen. Det är ett strålande höstväder och det är så skönt att få ströva omkring i skogen. Det blåser en del, men det håller myggen borta, så det gör inget.

De gula kantarellerna har någon redan varit före oss och plockat. Vi får nöja oss med mängder av trattkantareller och lite rödgul trumpetsvamp. De få gula kantareller vi hittar tillsammans, får Ullis och Marre ta med sig hem sen.

Vi provar på ett ställe till, lite närmare hemifrån. Samma sak där med. Någon har hunnit före oss. Attans! Nu är alla trötta och hungriga, så vi ger upp och far hemåt igen. Vi har i alla fall fått en mysig stund tillsammans i skogen och mängder av trattkantareller.

Hemma sätter jag fart med att steka tärnad kycklingfilé. Sen fyller jag på med wookgrönsaker, rabarberchutney och soja. Det är Ullis som har beställt. Som extra piff på maten, så tar vi Sambal Oelek. Det blir mumsigt. Marre och jag avslutar med kaffe och var sin glass. Ullis nöjer sig med kaffet.

Nu sitter vi bara och hänger vid bordet. Man blir trött av att lufsa omkring i skogen och av all härlig luft. Vi går ut i trädgården, för att se om mina rödbetor är något att ta rätt på. Förutom rödbetorna, så får Ullis dessutom lite morötter, äpplen och tomater. Allt är välkommet och det känns bra att det kommer till användning.

När klockan är halv fem, så står jag och vinkar av Ullis och Marre, när de åker hemåt igen. Marres syster, Jenny, har hand om Hailey. De har varit i badhuset och haft det mysigt under dagen.

Så, då är jag ensam igen. Skönt på ett sätt, men tråkigt på ett annat sätt. Både och. Jag ska väl titta efter vad det är på TV ikväll. Ser fram emot morgondagen och middagen hemma hos mamma och Lillis, tillsammans med mina barn, barnbarn och flickvänner, även om en stol vid bordet kommer att vara tom.

SÅÅ nöjd!

Nu sitter jag här vid datorn igen, med en spinnande Simba i knät och skriver. Ullis och Marre har precis åkt hemåt, efter att ha sovit här hos mig i natt. Tack tjejer, för en helmysig kväll igår!

Tänker tillbaka på gårdagen och hur det kändes när det var dags att åka till Stillhetens kapell. Mamma och Lillis hade kommit ut till mig i väldigt god tid, för att vi inte skulle behöva stressa. Jag hade förberett mig med Sobril, men kände absolut inget av det. Klockan bara masade sig fram.

När vi skulle åka sen och jag klev utanför dörren med Johnnys nalle i famnen, så kändes det som att jag bar ut Johnny ur huset och för evigt skulle låsa honom ute. Då brast det för mig och jag satt storgråtande hela vägen fram till kapellet. Hur jobbigt som helst!

Blev ju inte lättare när vi svängde in på parkeringen och kunde se att det redan hade börjat samlats folk lite här och där. Mina ben skakade, så jag trodde inte att de skulle bära mig. Smart val att ha högklackat, men jag ville ju vara fin också, för Johnny. Kände mig ungefär som Bambi på hal is.

Två Sobril senare, så kände jag mig ändå ganska lugn. Jag var noga med att krama varenda besökare, även om jag inte kände dem och de i första skedet bara räckte fram handen för att hälsa. Nej då, ingen kom undan! Det är nyttigt att kramas, så det så!

Begravningen blev verkligen så där värdig och fin, som jag hade hoppats på. Stillhetens kapell var totalt fullsatt av släkt, vänner, arbetskamrater, barn- och ungdomsvänner, klasskamrater och träningskompisar. Det var så fint att se att så många ville vara med och hedra Johnnys minne.

Många med mig blev väldigt positivt överraskade av att en borgerlig begravning kunde vara så fin och stämningsfull. Inga högtravande psalmer, som ingen kan texten på. Inget religöst hokus-pokus. Bara rakt av ett värdigt avsked av en människa vi alla älskade och kommer att bära med oss i våra hjärtan livet ut.

Musiken som spelades var framför allt Johnnys musik, men också vår musik. Det var Enya, Al Green, Daniel Lemma och Pink Floyd. En salig, men härlig blandning. Sen alla fina blommor, som ramade in kistan. Johnnys nalle från barndomen, fick sitta där mitt bland rosorna, för att sen kunna få följa med Johnny på hans sista resa.

Minnesstunden blev också fin, där i Husby-Rekarne församlingsgård. Henke hade satt ihop ett jättefint bildspel, som vi visade i slutet av minnesstunden. Självklart blev det ett och annat skratt också av bilderna på Johnny i alla tänkbara situationer. Men det var ju sådan han var, alltid glad och full av bus.

Jag fick med mig resterna av smörgåstårtan hem. Mamma och Lillis skjutsade hem mig och fick en stor bit med sig hem också, ändå var det massor kvar. Ullis och Marre hade åkt hem till mig i förväg och installerat sig. Henke och Johanna ville bara hem. De var helt slut efter allt stök med musik och bildspel. Tack för hjälpen!

När vi alla tre hade bytt om till myskläder och tofflor, så dukade vi fram resterna av smörgåstårtan. Alla var helt nollade i huvudet efter dagens anspänning, så när jag frågade om det var någon mer än jag som ville ha vin eller öl, så uppstod ett förtjust jubel.

Vi tände ljuset från kapellet för Johnny och lite andra ljus. Sen satt vi och åt och åt, tills det bara var en liten smula kvar. Till och med Ullis mumsade, som jag sällan har sett. Vi smuttade på vinet och ölen och pratade till tolvtiden. SÅÅ mysigt! Vi kom varandra mycket nära.

Idag innan de åkte hem, så lovade vi varandra att snart göra om det här. Var inget svårt löfte att ge.

Tankar innan begravningen

Är stressad som en gnu, redan när jag vaknar. Hade svårt att somna om, efter att jag vaknade vid fyratiden. Undvek i alla fall fler tabletter, för man blir så skakig och konstig dagen efter då.

Hoppas att Henke har fått ordning på musik och bildspel nu. Han och Johanna var över i går kväll och höll på till sent med att försöka få till allt. Stackars Henke såg helt jagad ut, så stressad var han.

Frukosten liksom fastnar i svalget, men ner det ska den. Jag kan ju inte komma till begravningen och svimma eller något, bara för att jag har slarvat med maten. Ska även försöka att få ner en tallrik med yoghurt lite innan vi måste åka.

Nu har vi bestämt att mamma och Lillis ska komma ut hit och hämta mig. De ska ju i alla fall lämna Effie här i Bälgviken, så då blir det mest praktiskt. Ullis och Marre ska åka med Henke och Johanna. Sen kommer Johnnys syskon att se till att Doris och David blir omhändertagna också.

Känner ibland dåligt samvete för att jag inte har varit mer hos Johnnys föräldrar, men jag orkar bara inte. Jag har ju fullt upp själv med min sorg och smärta och det blir ju inte bättre av att prata med Doris, som är så himla bräcklig. Nej, jag måste helt enkelt släppa den tanken och låta Johnnys syskon sköta den delen just nu.

Kläderna jag ska ha på mig hänger redan klara och väntar. Det blir nog i sista sekunden jag tar på mig dem, för det är så himla dammigt och hårigt här hemma. Svart är ju väldigt opraktiskt när man har katt. Jag kan ju inte gärna ta med mig en klisterborste till begravningen i alla fall!

Tror att jag hoppar över promenaden idag. Inte för att jag inte skulle hinna, men det regnar och jag känner mig bara stressad och har ingen lust helt enkelt. Det bästa är nog om jag försöker att sätta fart med att tvätta och fixa håret. Typisk att det regnar idag, när jag har tänkt att platta håret!

Inte för att jag bryr mig om hur jag ser ut idag, men jag vill ju se värdig ut, eller hur jag ska säga. Mascaran är ju bara att glömma, för tårarna är ju självklara. Tror inte att det skulle se speciellt värdigt ut med mascararänder i hela fejjan.

Jag får helt enkelt nöja med att dölja alla elaka blämmor, som har börjat poppa upp lite här och där. Har säkert något med sorgen att göra, för jag brukar aldrig ha problem med hyn annars. Sen är ju jag specialist på att klämma allt som går och det gör ju inte saken bättre.

Det känns lite skrämmande att det förmodligen kommer många människor till begravningen, som jag inte känner. Det är barndomskompisar, klasskamrater och arbetskamrater. Undrar varför jag känner så?

När jag tänker efter, så har jag nog alltid varit lite spänd när jag ska träffa nya människor. Det blir nog bra, bara vi kommer så långt. Sen kanske många av Johnnys vänner har varit inne på min blogg och läst och då vet ju de redan lite om vem jag är i alla fall.

Tankarna går just nu hem till Ullis och Marre. Eija, Marres mamma skulle ta hand om Hailey idag och hela natten. Ullis och Marre ska ju komma hem hit sen och sova här med mig i natt. Skönt! Hoppas bara att de inte är sjukare än de var i går. Ullis kände av bihålorna och hade lite feber. Kunde väl räcka som det är just nu!

Hoppas också att det går bra för Henke nu. Skulle ju vara typiskt om det skulle strula till sig med musik och bildspel. Han har ju lagt ner så mycket jobb och gjort fint, så jag hoppas verkligen att han får visa det sen.

Nu måste jag nog ge mig för idag och försöka att fokusera på vad jag har att göra nu, innan det är dags att åka till Det Stora Avskedet.

Fullbokad fredag

Det är ett underbart väder ute idag. Solen skiner från en klarblå himmel och daggen glittrar i gräset, när jag ger mig ut på morgonrundan. Jag konstaterar att svalorna fortfarande är kvar, så hösten är inte riktigt här än, även om det bara var fem grader ute tidigt i morse.

Idag har jag hela dagen inbokad. Först ska jag till frissan kl 12 och göra nya slingor och klippa mig, så det är hög tid för mig att ta min morgonpromenad. Idag känns det lite lättare, när jag inte går och funderar på vad jag ska säga där framme vid kistan.

I stället går jag och tänker på hur själva begravningen kommer att bli. Mina tankar snurrar också vid alla fina minnen vi har här i Bälgviken, jag och Johnny. Det kommer nog aldrig att bli samma sak, helt oberoende av vem jag skulle försöka att dela dessa med. Nej, jag gömmer nog dessa minnen i en speciell kammare i mitt hjärta.

Hemma igen är det bara att kasta sig in i duschen, för att hinna iväg sen i tid till stan och frissan. Jag hinner ändå ringa till Henke och säga att de bara kan gå in med egen nyckel. De ska ju komma ut och fortsätta att måla idag, han och Johanna.

Jag ringer också till Ullis och Marre. De sover fortfarande och Marre svarar nyvaken efter en besvärlig natt med en sjuk Hailey. Hon har fortfarande hög feber och har fått underliga utslag på hela kroppen, så det blir akuten för dem idag.

När jag kommer in i salongen hos min frissa, Marie, så sitter mamma där i stolen bredvid, hos den andra frissan, Lisbeth. Vi har bokat tiderna efter varandra, för mamma har lovat att bjuda mig på kalaset. Tack snälla mamma!

Marie kommer fram och kramar om mig och då brister det förstås. Jag skakar i hela kroppen och gråter en stund, men jag samlar mig snart och Marie börjar med slingorna. Hon är så gullig och förstående och säger, "Vi är ensamma här i salongen, så ta det lugnt!" Min goa Marie!

Trodde inte att jag skulle prata så mycket om det som har hänt med Marie, men det faller sig bara naturligt. Marie är så lugn och fin. Mitt i mitt eget elände, så tänker jag på Marie och hur jobbigt det måste vara för henne att koncentrera sig på mitt hår, när hon är så berörd av det jag berättar. Det kallar jag proffsigt!

Både Henke och Ullis hinner ringa mig på mobilen när jag fortfarande sitter i frisörstolen. Henke och Johanna är ute hos mig och målar och Ullis ringer från akuten. Sen är Johnnys syster med man på ingång vid halv fyra, så det gäller att jag hinner hem för att göra mat innan dess. Stressad? Nej då, inte alls!

När jag kör ut från parkeringen hos frissan, så tar jag trottoarkanten i kurvan. Ooops! Inte helt koncentrerad, kan jag meddela, men jag har ju i alla fall inte tagit några lugnande tabletter idag ännu. Man kan ju undra hur det skulle ha varit då....

Hemma är Johanna i full färd med att måla och Henke sitter vid datorn och filar på det bildspel vi ska visa vid minnesstunden. Märks att han är väldigt medtagen. Tar på krafterna att sitta och titta på alla fina bilder på Johnny och att lyssna på den sorgsna musiken. Min lilla gubbe!

Innan jag gör lunch till Henke och Johanna, så värmer jag på en färdig tallrik med mat till mig. Hela min kropp skakar och jag behöver äta NU. I morse visade vågen att jag har gått ner fem kilo sen Johnny försvann. Än så länge är det ingen fara, men jag måste se till att sköta om mig bättre nu.

Lagom jag har serverat lunch till Henke och Johanna, så är Siw och Johnny här. Min svägerska och svåger. Ja, han heter också Johnny! De har med sig en vacker blombukett och kramar om mig och kliver in. Jag börjar givetvis att gråta. Jag har redan förberett kaffet, så det är bara att knäppa på bryggaren och att bära ut brickan på altanen.

Vi sitter länge och pratar om det som har hänt och hur vi har reagerat. Vi gråter lite, men vi skrattar även ibland. Mitt i vårt samtal, så ringer telefonen och det är Tradedoubler, som frågar om det är jag som är Lena Axelsson.

Johnny gick med i en tävling, bara någon vecka innan han försvann och jag visste att han låg bra till. Nu ringer de för att gratulera honom för att han är tredjepristagare i tävlingen. Tjejen som ringer snyftar och säger att hon precis har läst mitt inlägg på Johnnys blogg, där jag förklarar vad som har hänt. Hon beklagar och är uppriktigt ledsen.

Det hela blir lite väl mycket för mig och jag brister ut i häftig gråt. Tjejen från Tradedoubler ursäktar sig igen och säger att hon mailar sina kontaktuppgifter, så att jag kan återkomma när det passar bättre.

Efter samtalet säger jag till Siw och Johnny att det är väl så jävla typiskt. Tänk om Johnny hade vetat det här innan allt hände. Vem vet, han kanske hade vaknat upp ur den depression, som tog honom ifrån oss. Så jävla tungt! Ödets ironi, eller vad man ska kalla det.

Innan Siw och Johnny beger sig av hemåt igen, så går vi en runda i huset och tittar på de kort vi har på väggarna med Johnnys bilder. Jag visar mina nya gosedjur, Corneluis och Molly och berättar att de tillbringar varje natt under min ena arm och Simba under den andra. Vi skrattar lite åt det.

När Henke känner sig nöjd med bildspelet och Johanna har plockat undan målargrejorna, så kramas vi och de åker hemåt. Även om jag är SÅ tacksam för deras hjälp och de besök jag får, så känns det skönt att få vara lite ensam nu.

Jag ringer till Ullis och hör hur det är med lilla Hailey och hon berättar att det är ett virus och att de bara kan vänta ut att febern går ned. Skönt att det inte var någon större fara med vår lilla sockertopp!

Medan jag pratar med Ullis, så ringer det på dörren. "Vem fan är det nu då?! Jag orkar inte mer!" När jag öppnar, så står Magnus från Fonus där med ett kuvert i handen. "Ja, jag tänkte att jag åker ju ändå vägen förbi, när jag ska hem varje dag, så då kunde jag ju lika gärna svänga förbi med det här." Så gulligt!

Jag ber honom att stig på, men han står kvar i dörren och förklarar att det är den här försäkringsutredningen, som han har med sig. Det är en hel lunta med papper, som jag måste fylla i och ta ställning till. "Ta det när du orkar och ring om det är något du undrar över."

Jag ringer mamma, som jag inte har haft tid att prata med på hela dagen, ja om man inte räknar de korta sekunder vi hann prata hos frissan då. Åskan går och den slår ned i närheten av Borsökna, så vi rundar av och säger att vi hörs i morgon.

Det är en liten portion kvar av maten från lunchen, så jag äter girigt upp den och serverar mig själv ett välbehövligt glas rödvin till. Smakar helt underbart!

Efter maten, så öppnar jag kuvertet med försäkringsutredningen och börjar läsa. Han hade rätt, Magnus. Det är en hel del att fylla i och ta ställning till. Jag bara hatar sånt där, men jag måste ju bara ta mig igenom det.

När jag har läst igenom allt och fyllt i det som går, så inser jag att jag i alla fall inte har alla uppgifter och att jag måste ha en bouppteckning pågående för att kunna fortsätta med det hela. Skönt, då får jag någon veckas respit i alla fall då.

Nu har jag ätit och plockat undan dagens disk och nu kan jag få sätta mig en stund. Kanske ska titta på Henkes nya bildspel, för jag vill ju ändå vara med lite och tycka till innan vi visar det. Kontrollfreaket i mig vaknar!

Så fint han har gjort, min lilla Henke! Alla fina bilder och alla fina låtar. Kommer att bli SÅ bra på minnesstunden! Han har dessutom skrivit så fint på Facebook om Johnny, så att jag blir väldigt rörd. Det är hans sätt att visa sin sorg. Fina Henke!

Nu, äntligen så kan jag sätta mig vid min dator för att få ur mig dagens händelser och det har ju varit en händelserik dag, så inlägget blir ju därefter. Gäller ju att dokumentera allt, så att jag sen kan gå tillbaka och minnas. Terapi!

Nu ska jag nog ringa till Nilla en stund!

Allt löser sig

Jag var ju så himla arg och besviken på Henke tidigare idag. Ingen av oss behövde något mer att må dåligt över, det var tillräckligt ändå. Han kom tillbaka sen, så att vi fick prata klart och reda ut allt. Det var jättebra, att vi fick rensa luften och säga allt som behövde sägas, även om det sårade just för stunden.

Nu tror jag och hoppas att vi förstår varandra och sen viktigast av allt, vi vet att vi ÄLSKAR varandra, oavsett vad vi säger eller gör.

Henke avslöjade också att han hade tänkt överraska mig i början av nästa vecka, med att komma ut tillsammans med Marre och måla färdigt huset. De hade tänkt placera mig i en solstol med ett glas vin medan de gjorde klart allt. Känns helt OK! Min älskade, lilla gubbe! Jag vet att du alltid vill SÅ väl!

Klockan är fyra och jag har bytt om till morgonrock. Tanken är att jag ska hinna duscha och tvätta håret innan Ullis och Marre ska komma ut med Hailey och Marres mamma vid femtiden, för att överraska mig. Åh, vad jag känner för det just nu, NOT!

Dagen har ju varit minst sagt omtumlande och jag har lite svårt att bara svälja ner gråten och måla på mascaran. Jag ringer till Ullis och det är en millimeter från att jag ställer in, men jag skärper till mig och säger att de är välkomna, bara de är beredda på att jag kommer att börja böla stup i kvarten. Det är de.

När klockan är halv fem, står jag med nytvättat hår och målar ögonfransarna. Jag har nästan glömt bort hur man gör, jag ser skitdåligt och händerna darrar som asplöv. Går ju jättebra, det här! Trots allt, så ser jag genast piggare ut. Jag blåser till det nytvättade håret och kramar i lite gelé. Så där då!

Jag tar emot dem vid dörren och pussar direkt på lilla Hailey. Eija, Marres mamma, har med sig en vacker orkidé och en liten, söt gosekanin, en kompis till Cornelius. Jag börjar givetvis att böla när jag tar emot all vänlighet och värme, men skärper till mig och försöker att tänka på mascaran.

Ullis och Marre har med sig underbart kryddad kycklingfilé, klyftpotatis med rotsaker och feta, en hemmagjord sås och sallad till det. Jag kan bara sitta som en padda på min stol och bli serverad. Känns helt underbart!

Till efterrätt blir det kaffe och smulpaj med blåbär, banan och en hel del annat, som jag inte riktigt kommer ihåg just nu, men väldans gott var det i alla fall. Jag och Eija får oss ett glas av min körsbärslikör till kaffet också.

Vi lovar varandra att vi måste fortsätta att träffas, jag och Eija alltså. Vi har ju bara setts lite flyktigt på födelsedagar och sånt, men vi känner ju att vi har kul tillsammans och att vi "pratar samma språk". Jag vet att Ullis och Marre gärna vill att vi ska kunna umgås också, hela släkten. Vi har ju för sjutton ett barnbarn tillsammans!

När jag har vinkat av dem, så ringer jag upp Johnnys syster. Hon ringde tidigare idag, men då var jag mitt uppe i en gråtattack, så jag bad att få ringa henne senare. Vi pratar länge och det känns riktigt skönt att få prata ut. Siw och hennes man vill gärna komma ut till mig någon dag, så vi säger att vi ska höras efter helgen.

Återigen en omtumlande dag. Både gråt och tandagnisslan, men även skratt, värme och kärlek. Nu sitter Simba här i knät på mig och undrar varför vi inte går in och lägger oss i sängen tillsammans med Cornelius och nytillskottet Molly. Ja, han har ju rätt, varför gör vi inte det?!

Myskväll

På parkeringen i Skiftinge står Ullis och Marre med lilla Hailey i famnen. Mina små sötingar! Jag tar genast Hailey i famnen och får givetvis ett stort leende från henne. Jag snusar henne i håret och gosar. Det här har Johnny frivilligt avstått ifrån. Helt ofattbart!

Vi packar in Ullis väskor i bilen, kramar Marre och Hailey en gång till och åker mot mataffären. Känns så skönt att det bara är Ullis och jag nu. Det är inte ofta! Vi stannar till vid Willy´s för att köpa det som inte finns hemma, som t ex mängder av smågodis och läsk.

Det blir ett till stopp vid Tuna Park, för att lösa ut recept på mina mediciner. Vi hamnar mitt i värsta eftermiddagsrusningen, så det är hysteriskt med folk och bilar överallt, men det går bra och snart har vi styrt ut på Västerleden och är på väg ut till Bälgviken.

Simba möter oss i hallen med några ynkliga jamanden. Han har ju fått vara själv nästan hela dagen och är nu väldigt pratig och sällskapssjuk. Vi hjälps åt att packa in allt i kylskåpet. Snart dags att börja med maten ju. Vart tog den här dagen vägen?!

Ullis fyller en skål med plommon från trädgården och vi hjälps åt att plocka upp lite färskpotatis direkt från landet. Sen hjälps vi åt att laga maten, som består av kycklingfilé, stekt i rödvin tillsammans med lök, vitlök och kantareller. Av färskpotatisen blir det klyftpotatis. Sen gör Ullis en god sallad till också. Gott, gott!

Vi tänder ljus på bordet och jag konstaterar att det är första ljusen jag har tänt sen Johnny försvann. Jag funkar inte så bara. Ullis håller med och vi äter den goda maten tillsammans där i ljusskenet tills vi håller på att spricka. Jag noterar i smyg att Ullis äter riktigt bra. Vad glad jag blir!

Efter maten springer jag bara omkring och plockar och plockar. Kan inte riktigt komma till ro. Ullis brukar vara likadan, så hon vet vad det handlar om. Vi går ut en stund och sitter på altanen och pratar. Ullis har varit orolig för att sova själv inatt. Jag säger att hon givetvis får sova bredvid mig istället för i gästrummet. Jag har ju just bytt både lakan och täcken. Hon blir jätteglad, jag med!

Tanken var att vi skulle hjälpa varandra att färga och att slinga håret ikväll, men jag känner mig helt slut, så vi nöjer oss med att färga Ullis hår. Vi får ta mina slingor i morgon istället. Vi måste ju hinna med att titta på filmen också.

Så är det dags att bänka oss i TV-soffan med godis och läsk. Jag har redan varit och nallat i godisskålen, så jag mår lite lätt illa. Till min glädje ser jag att även Ullis går där och nallar. Sen var det ju det där med hur man startar dvd-spelaren då. Det ligger fyra fjärrkontroller på bordet och vi börjar fundera på hur det ska gå till. Hur svårt kan det vara?!

En frustrerad halvtimme senare ger vi upp. Det har ju alltid varit Johnny, som har skött det där med fjärrkontroller och tekniska prylar. Jag har helt enkelt inte orkat bry mig. Nu inser jag hur dumt det har varit, men jag kunde ju inte veta att han bara skulle försvinna så där, helt oväntat.

Klockan är halv tio när jag ringer Henke och frågar om han kan hjälpa oss. Vi försöker en stund, att han via telefonen försöker guida oss, men ingenting hjälper. Det slutar med att han och Johanna kommer ut för att hjälpa oss. Gullegubben då!

Ändå tar det en bra stund innan Henke får fart på allt. Det var tydligen någon kabel och några inställningar, som hade ändrats. Pust! Jag bara hatar sånt där! Vi tackar Henke och Johanna och de åker hemåt igen. Normalt sett hade jag bett dem att stanna, men idag är det faktiskt min och Ullis egen dag. Henke förstår det.

Vi är båda väldigt trötta under filmen. Vi tittar på Bridesmaids, som går på bio nu. Det är svårt att hänga med i engelskan utan text, men den är lite smårolig och väldigt romantisk. Just att den är romantisk tar lite musten ur mig. Givetvis, så kommer jag bara att tänka på Johnny och att han inte finns mer.

Jag blir uppriktigt ledsen av att se det där småputtriga, som man normalt bara skulle ha blivit glad och upprymd av. Tror att Ullis känner lite åt det hållet också, för det känns lite som ett antiklimax. Hon hade nog hoppats på att kunna muntra upp mig. Hon ville ju givetvis inte ytterligare späda på sorgen.

Vi gör oss klara för natten och kryper ner i dubbelsängen. Mysigt att ligga där med Ullis bredvid, Simba på bröstet och Cornelius under armen. Känns tryggt! Vi ligger och småpratar en stund tills medicinerna börjar verka och vi släcker och säger godnatt.

Kärt besök

Nu har jag just vinkat av Ullis och hennes lilla familj. Det var jätteskönt att de ville komma ut, så att jag fick ladda batterierna med Hailey. Hon är så himla go och glad! Dessvärre glömde jag bort att ta några bilder, så det får gå ändå.

Vi började med att fika, eftersom Ullis och Marre just hade ätit frukost innan de kom ut. Ullis hade tagit sömntablett i går kväll, så att hon äntligen fick sova och då sov hon länge. Vi åt upp merparten av det som var kvar av den blåbärspaj, som Eva-Lena hade bakat och tagit med sig, när hon och Maria var här ute tidigare i veckan. Jättesmarrig! Till och med Ullis smakade lite. Tack, Eva-Lena!

Sen var ju inte stämningen på topp, men man kan ju inte förvänta sig annat, när det har hänt något liknande i familjen. Tur att Hailey fick oss att skratta mest hela tiden. Hon är väldigt högljudd och hon älskar sin röst. Härligt!

Efter fikat gick vi ett varv i trädgården. Jag såg till att fylla en påse med Katja-äpplen, plommon, morötter, vindruvor och babyplommontomater. Sen lämnade jag även med en glassbytta från frysen, fylld med förvällda gröna bönor. Tror att det blev uppskattat! Känns i alla fall skönt att kunna bidra med något.

Nu är jag precis slut igen. Vet inte vart krafterna tar vägen. Jag vill ju inte lägga mig och vila, för då kan jag ju inte sova när det väl blir kväll.

Simba sitter i mitt knä medan jag skriver. Känns tryggt att höra hans snörvliga spinnande, även om arbetsställningen inte blir den mest ergonomiska.

Så fort jag har har avslutat det här inlägget, så ska jag ta mig i kragen och bädda i rena lakan. Vill ju inte komma på det när jag har tagit mina kvällsmediciner och bara tittar med ett öga.