Loppissöndag

Idag vaknar jag redan vid halv åtta. Har ju lite att fixa med innan garageloppisen. När jag tittar mig i spegeln, så får jag nästan en chock. Ögonlocken ser ut som att jag har fått fläskläpp, fast på ögonen då. Gårdagens gråtmaraton har satt sina spår. Ja ja, på med lite smink, så kanske jag kan se någorlunda normal ut.

Egentligen hade jag tänkt att hinna städa idag, innan loppisen, men jag inser nu att det bara är att glömma. Istället fokuserar jag på allt som har med själva loppisen att göra. Skönt att jag har lärt mig att kunna prioritera bort städning. Förr var det nästan otänkbart.

Det jag också prioriterar, är att göra en köttfärspaj. Jag har nämligen lovat att bjuda mamma och Lillis på paj, när de kommer. Jag måste ju ändå äta själv, så varför då inte göra en god paj och bjuda mamma och Lillis. De brukar alltid vara så snälla mot mig.

Undrar om det kommer så mycket folk idag? Det krockar ju med Fars Dag. Sen har Frida, en kompis här i byn, också loppis idag, men vi kanske kan agera draghjälp åt varandra. Åker man på en loppis, så kan man ju även passa på att besöka en till, speciellt om de är i samma by.

När jag håller på och ställer i ordning fikabordet vid garagedörrarna, så kommer det en bil, som lägger reklam i brevlådorna. Av gammal vana så hejar jag, som vi brukar göra så här på landet. Då ser jag att det är Rosie, en gammal chef och vän från IBM-tiden. Hon blir lika förvånad som jag och kliver ur bilen.

Jag får en varm kram av Rosie och vi pratar en stund. Hon följer min blogg och vet alltså om allt det tråkiga. Rosie har en bok, som hon vill ge till mig, som handlar om sorgarbete. Jag blir lite rörd över hennes engagemang och tackar för hennes vänlighet.

Det kommer folk till loppisen redan klockan tolv och det är några som tydligen bara har sökt på Facebook och hittat min loppis. Spännande! Dessutom får jag veta att de har kommit ut även för att besöka Fridas loppis. Vi hjälper alltså varandra, som vi misstänkte att vi skulle göra. Kul!

Ullis och Marre kommer ut med Hailey och de har Marres mamma, Eija, med sig också. Det är så pass mycket folk hela tiden, så jag hinner nästan inte prata med dem. Vi fryser alla, i det gråkalla vädret, så jag ber dem att gå in i stugvärmen och ta hand om Hailey.

Jag försöker att gå in en stund i värmen, men det kommer nya besökare hela tiden. Kul, men kallt! Affärerna går dessutom riktigt bra och jag får sälja en hel del av de skymmande och lite dyrare prylarna. Härligt! Då kanske det inte behöver gå så mycket till Pingstkyrkan.

Mamma och Lillis kommer ut vid tvåtiden och avlöser Ullis, Marre, Hailey och Eija. När tiden för loppisen är över, så äter vi paj, jag, mamma och Lillis. Smakar ljuvligt efter en dag i kylan. För att få upp värmen, så tar vi även en liten glögg innan maten. Gör underverk i en frusen kropp och själ!

När alla har åkt och jag är själv igen, så går jag över till Frida, hon som också har loppis idag. Jag säger till Frida att jag inte ska handla, utan att jag bara vill säga hej och se hur det har gått. Lik förbaskat, så faller jag för ett par prydnadsfåglar. Bra Lena!

Hemma igen, så börjar jag att rensa ur braskaminen från alla aska. Det blev ju en del eldat igår, så det finns mycket aska att ta reda på. När jag står där med händerna fulla av aska, så ringer det på dörren. Det är Janne, grannen rakt över på gatan. Han ska göra sig oskyldig för stegen han har köpt.

Janne tipsar mig om att spara den andra stegen och berättar att det måste ingå en stege i husköpet sen. Hade jag ingen aning om, så jag tackar för tipset. Hade ju kunnat bli riktigt pinsamt, om jag hade fått lov att köpa en ny stege, bara för att få sälja huset.

Nu brinner det en härlig brasa i kaminen. Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Jag blir nästan svedd, där jag sitter på golvet framför braskaminen.

Nähej, nu börjar magen göra sig påmind. Dags för en till bit paj alltså. Smakar lika gott denna gång. Nu blir det en stund vid datorn, sen blir det nog en tidig kväll. Känns som att jag har haft en rolig, men krävande dag. Natti, natti!

Tankar innan begravningen

Är stressad som en gnu, redan när jag vaknar. Hade svårt att somna om, efter att jag vaknade vid fyratiden. Undvek i alla fall fler tabletter, för man blir så skakig och konstig dagen efter då.

Hoppas att Henke har fått ordning på musik och bildspel nu. Han och Johanna var över i går kväll och höll på till sent med att försöka få till allt. Stackars Henke såg helt jagad ut, så stressad var han.

Frukosten liksom fastnar i svalget, men ner det ska den. Jag kan ju inte komma till begravningen och svimma eller något, bara för att jag har slarvat med maten. Ska även försöka att få ner en tallrik med yoghurt lite innan vi måste åka.

Nu har vi bestämt att mamma och Lillis ska komma ut hit och hämta mig. De ska ju i alla fall lämna Effie här i Bälgviken, så då blir det mest praktiskt. Ullis och Marre ska åka med Henke och Johanna. Sen kommer Johnnys syskon att se till att Doris och David blir omhändertagna också.

Känner ibland dåligt samvete för att jag inte har varit mer hos Johnnys föräldrar, men jag orkar bara inte. Jag har ju fullt upp själv med min sorg och smärta och det blir ju inte bättre av att prata med Doris, som är så himla bräcklig. Nej, jag måste helt enkelt släppa den tanken och låta Johnnys syskon sköta den delen just nu.

Kläderna jag ska ha på mig hänger redan klara och väntar. Det blir nog i sista sekunden jag tar på mig dem, för det är så himla dammigt och hårigt här hemma. Svart är ju väldigt opraktiskt när man har katt. Jag kan ju inte gärna ta med mig en klisterborste till begravningen i alla fall!

Tror att jag hoppar över promenaden idag. Inte för att jag inte skulle hinna, men det regnar och jag känner mig bara stressad och har ingen lust helt enkelt. Det bästa är nog om jag försöker att sätta fart med att tvätta och fixa håret. Typisk att det regnar idag, när jag har tänkt att platta håret!

Inte för att jag bryr mig om hur jag ser ut idag, men jag vill ju se värdig ut, eller hur jag ska säga. Mascaran är ju bara att glömma, för tårarna är ju självklara. Tror inte att det skulle se speciellt värdigt ut med mascararänder i hela fejjan.

Jag får helt enkelt nöja med att dölja alla elaka blämmor, som har börjat poppa upp lite här och där. Har säkert något med sorgen att göra, för jag brukar aldrig ha problem med hyn annars. Sen är ju jag specialist på att klämma allt som går och det gör ju inte saken bättre.

Det känns lite skrämmande att det förmodligen kommer många människor till begravningen, som jag inte känner. Det är barndomskompisar, klasskamrater och arbetskamrater. Undrar varför jag känner så?

När jag tänker efter, så har jag nog alltid varit lite spänd när jag ska träffa nya människor. Det blir nog bra, bara vi kommer så långt. Sen kanske många av Johnnys vänner har varit inne på min blogg och läst och då vet ju de redan lite om vem jag är i alla fall.

Tankarna går just nu hem till Ullis och Marre. Eija, Marres mamma skulle ta hand om Hailey idag och hela natten. Ullis och Marre ska ju komma hem hit sen och sova här med mig i natt. Skönt! Hoppas bara att de inte är sjukare än de var i går. Ullis kände av bihålorna och hade lite feber. Kunde väl räcka som det är just nu!

Hoppas också att det går bra för Henke nu. Skulle ju vara typiskt om det skulle strula till sig med musik och bildspel. Han har ju lagt ner så mycket jobb och gjort fint, så jag hoppas verkligen att han får visa det sen.

Nu måste jag nog ge mig för idag och försöka att fokusera på vad jag har att göra nu, innan det är dags att åka till Det Stora Avskedet.

Allt löser sig

Jag var ju så himla arg och besviken på Henke tidigare idag. Ingen av oss behövde något mer att må dåligt över, det var tillräckligt ändå. Han kom tillbaka sen, så att vi fick prata klart och reda ut allt. Det var jättebra, att vi fick rensa luften och säga allt som behövde sägas, även om det sårade just för stunden.

Nu tror jag och hoppas att vi förstår varandra och sen viktigast av allt, vi vet att vi ÄLSKAR varandra, oavsett vad vi säger eller gör.

Henke avslöjade också att han hade tänkt överraska mig i början av nästa vecka, med att komma ut tillsammans med Marre och måla färdigt huset. De hade tänkt placera mig i en solstol med ett glas vin medan de gjorde klart allt. Känns helt OK! Min älskade, lilla gubbe! Jag vet att du alltid vill SÅ väl!

Klockan är fyra och jag har bytt om till morgonrock. Tanken är att jag ska hinna duscha och tvätta håret innan Ullis och Marre ska komma ut med Hailey och Marres mamma vid femtiden, för att överraska mig. Åh, vad jag känner för det just nu, NOT!

Dagen har ju varit minst sagt omtumlande och jag har lite svårt att bara svälja ner gråten och måla på mascaran. Jag ringer till Ullis och det är en millimeter från att jag ställer in, men jag skärper till mig och säger att de är välkomna, bara de är beredda på att jag kommer att börja böla stup i kvarten. Det är de.

När klockan är halv fem, står jag med nytvättat hår och målar ögonfransarna. Jag har nästan glömt bort hur man gör, jag ser skitdåligt och händerna darrar som asplöv. Går ju jättebra, det här! Trots allt, så ser jag genast piggare ut. Jag blåser till det nytvättade håret och kramar i lite gelé. Så där då!

Jag tar emot dem vid dörren och pussar direkt på lilla Hailey. Eija, Marres mamma, har med sig en vacker orkidé och en liten, söt gosekanin, en kompis till Cornelius. Jag börjar givetvis att böla när jag tar emot all vänlighet och värme, men skärper till mig och försöker att tänka på mascaran.

Ullis och Marre har med sig underbart kryddad kycklingfilé, klyftpotatis med rotsaker och feta, en hemmagjord sås och sallad till det. Jag kan bara sitta som en padda på min stol och bli serverad. Känns helt underbart!

Till efterrätt blir det kaffe och smulpaj med blåbär, banan och en hel del annat, som jag inte riktigt kommer ihåg just nu, men väldans gott var det i alla fall. Jag och Eija får oss ett glas av min körsbärslikör till kaffet också.

Vi lovar varandra att vi måste fortsätta att träffas, jag och Eija alltså. Vi har ju bara setts lite flyktigt på födelsedagar och sånt, men vi känner ju att vi har kul tillsammans och att vi "pratar samma språk". Jag vet att Ullis och Marre gärna vill att vi ska kunna umgås också, hela släkten. Vi har ju för sjutton ett barnbarn tillsammans!

När jag har vinkat av dem, så ringer jag upp Johnnys syster. Hon ringde tidigare idag, men då var jag mitt uppe i en gråtattack, så jag bad att få ringa henne senare. Vi pratar länge och det känns riktigt skönt att få prata ut. Siw och hennes man vill gärna komma ut till mig någon dag, så vi säger att vi ska höras efter helgen.

Återigen en omtumlande dag. Både gråt och tandagnisslan, men även skratt, värme och kärlek. Nu sitter Simba här i knät på mig och undrar varför vi inte går in och lägger oss i sängen tillsammans med Cornelius och nytillskottet Molly. Ja, han har ju rätt, varför gör vi inte det?!