Allt löser sig

Jag var ju så himla arg och besviken på Henke tidigare idag. Ingen av oss behövde något mer att må dåligt över, det var tillräckligt ändå. Han kom tillbaka sen, så att vi fick prata klart och reda ut allt. Det var jättebra, att vi fick rensa luften och säga allt som behövde sägas, även om det sårade just för stunden.

Nu tror jag och hoppas att vi förstår varandra och sen viktigast av allt, vi vet att vi ÄLSKAR varandra, oavsett vad vi säger eller gör.

Henke avslöjade också att han hade tänkt överraska mig i början av nästa vecka, med att komma ut tillsammans med Marre och måla färdigt huset. De hade tänkt placera mig i en solstol med ett glas vin medan de gjorde klart allt. Känns helt OK! Min älskade, lilla gubbe! Jag vet att du alltid vill SÅ väl!

Klockan är fyra och jag har bytt om till morgonrock. Tanken är att jag ska hinna duscha och tvätta håret innan Ullis och Marre ska komma ut med Hailey och Marres mamma vid femtiden, för att överraska mig. Åh, vad jag känner för det just nu, NOT!

Dagen har ju varit minst sagt omtumlande och jag har lite svårt att bara svälja ner gråten och måla på mascaran. Jag ringer till Ullis och det är en millimeter från att jag ställer in, men jag skärper till mig och säger att de är välkomna, bara de är beredda på att jag kommer att börja böla stup i kvarten. Det är de.

När klockan är halv fem, står jag med nytvättat hår och målar ögonfransarna. Jag har nästan glömt bort hur man gör, jag ser skitdåligt och händerna darrar som asplöv. Går ju jättebra, det här! Trots allt, så ser jag genast piggare ut. Jag blåser till det nytvättade håret och kramar i lite gelé. Så där då!

Jag tar emot dem vid dörren och pussar direkt på lilla Hailey. Eija, Marres mamma, har med sig en vacker orkidé och en liten, söt gosekanin, en kompis till Cornelius. Jag börjar givetvis att böla när jag tar emot all vänlighet och värme, men skärper till mig och försöker att tänka på mascaran.

Ullis och Marre har med sig underbart kryddad kycklingfilé, klyftpotatis med rotsaker och feta, en hemmagjord sås och sallad till det. Jag kan bara sitta som en padda på min stol och bli serverad. Känns helt underbart!

Till efterrätt blir det kaffe och smulpaj med blåbär, banan och en hel del annat, som jag inte riktigt kommer ihåg just nu, men väldans gott var det i alla fall. Jag och Eija får oss ett glas av min körsbärslikör till kaffet också.

Vi lovar varandra att vi måste fortsätta att träffas, jag och Eija alltså. Vi har ju bara setts lite flyktigt på födelsedagar och sånt, men vi känner ju att vi har kul tillsammans och att vi "pratar samma språk". Jag vet att Ullis och Marre gärna vill att vi ska kunna umgås också, hela släkten. Vi har ju för sjutton ett barnbarn tillsammans!

När jag har vinkat av dem, så ringer jag upp Johnnys syster. Hon ringde tidigare idag, men då var jag mitt uppe i en gråtattack, så jag bad att få ringa henne senare. Vi pratar länge och det känns riktigt skönt att få prata ut. Siw och hennes man vill gärna komma ut till mig någon dag, så vi säger att vi ska höras efter helgen.

Återigen en omtumlande dag. Både gråt och tandagnisslan, men även skratt, värme och kärlek. Nu sitter Simba här i knät på mig och undrar varför vi inte går in och lägger oss i sängen tillsammans med Cornelius och nytillskottet Molly. Ja, han har ju rätt, varför gör vi inte det?!

Städdag i soulens tecken

Tror att jag somnade redan efter kl. tio igår kväll. Dessvärre vaknade jag flera gånger på morgonkvisten och hade svårt att somna om. Simba var besvärlig och åkte ut redan vi femtiden.

Jag har kommit ifrån vanan att gå ut på promenad innan frukost, men ganska snart efter frukost så ger jag mig iväg. Solen skiner och det är varmt i luften. Jag går vägen förbi där Henke är och klyver ved. Det ligger på vägen längs min morgonrutt.

Henke är inte där, fast klockan är över tio. Hans kompisar säger att han inte skulle komma idag och att han kommer i morgon istället. Hmm, han hade ju beställt våfflor hos mig till lunch idag. Lite slokörad fortsätter jag min runda.

När jag nästan har hunnit hem igen, så får jag ett SMS från Henke. Han berättar att han helt enkel mår så dåligt psykiskt, att han måste ta en dag ledigt. Han klarar inte av att höra ljudet av de många godståg, som dundrar förbi stället där de klyver vet. Min lilla gubbe!

När jag kommer hem, så har jag bestämt att jag ska städa. Det ska dammas och dammsugas, sen behöver toaletterna göras grundligt rena. Inte för att jag känner för det, men det blir säkert bra bara jag börjar. Jag ringer Henke innan jag kör igång, för att höra hur det är med honom.

Innan jag kör igång, så letar jag fram en ev Johnnys gamla mixade cd-skivor med soulmusik. Jag har tänkt att det ska spelas några av dessa låtar under begravningen och jag behöver lyssna igenom skivan för att veta vilka låtar, som ska vara med.

Jag sjunger med i låtarna, när jag går fram med dammvippan och tar några danssteg. Det är så att jag riktigt kan se Johnny framför mig, när han kommer trippande i takt till musiken. Han var alltid så glad när han spelade de här låtarna. Det svänger så om soul. Det här är hans musik!

Plötsligt kommer gråten och jag måste vila en stund. Ångesten kramar mitt hjärta och jag får svårt att andas. Dags för dagens första Sobril då!

Mamma ringer och frågar om jag vill att hon kommer ut och promenerar en stund med mig, men jag tackar nej, eftersom jag har kommit igång med städningen och gärna vill avsluta det tråkiga. Hon låter lite tilltufsad, men förstår samtidigt att jag behöver vara själv. Hon hör att jag har gråtit och jag berättar varför.

Ullis hör av sig och undrar om jag har bestämt något till fredag kväll. Jag hade ju tänkt att åka över till Carina i Skogstorp, men har ännu inget lovat. "Bra," säger Ullis, "för då kommer vi ut till dig. Vi har en överraskning! Klä på dig lite vettiga kläder och sätt på lite mascara, så att du känner dig lite fräsch."

Jag blir misstänksam och säger direkt att handlar det om att gå ut eller åka iväg till någon, så är jag inte med på noterna. "Nej då!" säger Ullis. "Vi kommer att vara hemma hos dig hela kvällen. Marres mamma kommer med också, om det är OK för dig." Det är OK.

Jag har precis slagit mig ner vid datorn och börjat skriva, när det ringer på dörren. På farstubron står Kicki, en granne på gatan bredvid, som jag ofta promenerade med förut. Hon räcker över en blomma och ger mig en bamsekram. Självklart börjar vi båda att gråta.

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag berättar allt från början till slut. Jag gråter en del igen, men det hör ju till. Sen pratar vi lite om ditt och datt och får oss även ett och annat skratt. Härliga Kicki! Tack!

Det slår mig att jag kanske skulle ta och ringa till Carina, så att inte hon tror att jag kommer över i morgon. Carina föreslår att jag kanske kan komma över en stund på söndag i stället. Det är tydligen någon speciell temadag om växter i Rosenforsparken. Låter kul, så vi siktar på det.

Känner att det förmodligen blir tidigt i säng ikväll. Känner mig helt utpumpad! Det tar verkligen på krafterna att sörja!