Städdag i soulens tecken

Tror att jag somnade redan efter kl. tio igår kväll. Dessvärre vaknade jag flera gånger på morgonkvisten och hade svårt att somna om. Simba var besvärlig och åkte ut redan vi femtiden.

Jag har kommit ifrån vanan att gå ut på promenad innan frukost, men ganska snart efter frukost så ger jag mig iväg. Solen skiner och det är varmt i luften. Jag går vägen förbi där Henke är och klyver ved. Det ligger på vägen längs min morgonrutt.

Henke är inte där, fast klockan är över tio. Hans kompisar säger att han inte skulle komma idag och att han kommer i morgon istället. Hmm, han hade ju beställt våfflor hos mig till lunch idag. Lite slokörad fortsätter jag min runda.

När jag nästan har hunnit hem igen, så får jag ett SMS från Henke. Han berättar att han helt enkel mår så dåligt psykiskt, att han måste ta en dag ledigt. Han klarar inte av att höra ljudet av de många godståg, som dundrar förbi stället där de klyver vet. Min lilla gubbe!

När jag kommer hem, så har jag bestämt att jag ska städa. Det ska dammas och dammsugas, sen behöver toaletterna göras grundligt rena. Inte för att jag känner för det, men det blir säkert bra bara jag börjar. Jag ringer Henke innan jag kör igång, för att höra hur det är med honom.

Innan jag kör igång, så letar jag fram en ev Johnnys gamla mixade cd-skivor med soulmusik. Jag har tänkt att det ska spelas några av dessa låtar under begravningen och jag behöver lyssna igenom skivan för att veta vilka låtar, som ska vara med.

Jag sjunger med i låtarna, när jag går fram med dammvippan och tar några danssteg. Det är så att jag riktigt kan se Johnny framför mig, när han kommer trippande i takt till musiken. Han var alltid så glad när han spelade de här låtarna. Det svänger så om soul. Det här är hans musik!

Plötsligt kommer gråten och jag måste vila en stund. Ångesten kramar mitt hjärta och jag får svårt att andas. Dags för dagens första Sobril då!

Mamma ringer och frågar om jag vill att hon kommer ut och promenerar en stund med mig, men jag tackar nej, eftersom jag har kommit igång med städningen och gärna vill avsluta det tråkiga. Hon låter lite tilltufsad, men förstår samtidigt att jag behöver vara själv. Hon hör att jag har gråtit och jag berättar varför.

Ullis hör av sig och undrar om jag har bestämt något till fredag kväll. Jag hade ju tänkt att åka över till Carina i Skogstorp, men har ännu inget lovat. "Bra," säger Ullis, "för då kommer vi ut till dig. Vi har en överraskning! Klä på dig lite vettiga kläder och sätt på lite mascara, så att du känner dig lite fräsch."

Jag blir misstänksam och säger direkt att handlar det om att gå ut eller åka iväg till någon, så är jag inte med på noterna. "Nej då!" säger Ullis. "Vi kommer att vara hemma hos dig hela kvällen. Marres mamma kommer med också, om det är OK för dig." Det är OK.

Jag har precis slagit mig ner vid datorn och börjat skriva, när det ringer på dörren. På farstubron står Kicki, en granne på gatan bredvid, som jag ofta promenerade med förut. Hon räcker över en blomma och ger mig en bamsekram. Självklart börjar vi båda att gråta.

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag berättar allt från början till slut. Jag gråter en del igen, men det hör ju till. Sen pratar vi lite om ditt och datt och får oss även ett och annat skratt. Härliga Kicki! Tack!

Det slår mig att jag kanske skulle ta och ringa till Carina, så att inte hon tror att jag kommer över i morgon. Carina föreslår att jag kanske kan komma över en stund på söndag i stället. Det är tydligen någon speciell temadag om växter i Rosenforsparken. Låter kul, så vi siktar på det.

Känner att det förmodligen blir tidigt i säng ikväll. Känner mig helt utpumpad! Det tar verkligen på krafterna att sörja!

Kantarellskörd

Ja, jag vet, det är tredje inlägget idag, men jag har ett enormt behov av att få uttrycka mig och då är det bloggen som lättar på trycket.

Som jag lovade mig själv tidigare idag, så ger jag mig iväg på min cykel för att skörda de kantareller jag såg tidigare. Jag cyklar sakta, sakta, för jag har ingen ork kvar i benen. Snart är jag framme vid det nya kantarellstället, som Johnny "visade" mig....

Några knubbiga Karl Johan åker med i korgen också. Det är så gott att göra risotto med Karl Johan.

Det snurrar till i huvudet när jag reser mig och jag inser att jag har "glömt" att äta lunch idag också. Det blev en banan i farten bara. Det är ju inget kul att sitta vid bordet utan Johnny. Vi delade ju alltid alla måltider, även om vi inte sa så mycket till varandra när vi åt. Det kändes bra i alla fall, att sitta där tillsammans.

Nu far jag vidare på cykeln till ett annat ställe jag har här i krokarna. Skönt att komma ut i skogen en stund. Jag känner mig trygg i skogen och luften är så skön att andas. Sen är det nog det där med den totala tystnaden som lockar också. Man hör bara skogens ljud.

Just som jag njuter som bäst av tystnaden, så hör jag ett godståg som passerar. Jag ryser! Men, som jag skrev i tidigare inlägg, KBT!

Det finns inte så mycket kantareller som jag har hoppats på. Någon har säkert varit där före mig. Det gör inget. Nu har jag fått något annat att tänka på en stund och det behöver jag.

När jag har plockat klart de sista kantarellerna, så konstaterar jag torrt att överlevnadsinstinkten har tagit över, eftersom jag så förståndigt fäller ihop min vassa svampkniv innan jag lufsar vidare i skogen. Jag vet ju redan att jag så gärna vill leva vidare, men det känns ändå skönt att liksom få ett kvitto på det hela. Jag ler lite inombords åt mina knäppa funderingar.

Nu orkar jag inte gå i skogen längre. Det finns fler ställen att skörda, men kroppen säger ifrån. Har helt enkelt slut på bensin. Måste hem och äta nu!

När jag rullar nedför backen hemåt, så tänker jag på att jag verkligen trivs här i Bälgviken. Allt är så vackert och inbjudande. Samtidigt så hatar jag Bälgviken just nu för att den har tagit Johnny ifrån mig, men det var ju Johnnys eget beslut, så Bälgviken har ingen skuld i det här. Så fortsätter mina tankar tills jag är hemma igen.

Det blir yoghurt, eftersom jag är för trött för att laga mat. Kanske skärper till mig och gör en svampomelett till kvällen. Får se vad det blir.

Inser, när jag sitter vid datorn och laddar upp kort, att jag har tagit ett kliv framåt. Jag har börjat fota igen! Hoppas att jag slipper ramla ner i det där svarta hålet igen, fast det vet jag ju att jag kommer att göra gång på gång ett bra tag framöver.