Kantarellskörd

Ja, jag vet, det är tredje inlägget idag, men jag har ett enormt behov av att få uttrycka mig och då är det bloggen som lättar på trycket.

Som jag lovade mig själv tidigare idag, så ger jag mig iväg på min cykel för att skörda de kantareller jag såg tidigare. Jag cyklar sakta, sakta, för jag har ingen ork kvar i benen. Snart är jag framme vid det nya kantarellstället, som Johnny "visade" mig....

Några knubbiga Karl Johan åker med i korgen också. Det är så gott att göra risotto med Karl Johan.

Det snurrar till i huvudet när jag reser mig och jag inser att jag har "glömt" att äta lunch idag också. Det blev en banan i farten bara. Det är ju inget kul att sitta vid bordet utan Johnny. Vi delade ju alltid alla måltider, även om vi inte sa så mycket till varandra när vi åt. Det kändes bra i alla fall, att sitta där tillsammans.

Nu far jag vidare på cykeln till ett annat ställe jag har här i krokarna. Skönt att komma ut i skogen en stund. Jag känner mig trygg i skogen och luften är så skön att andas. Sen är det nog det där med den totala tystnaden som lockar också. Man hör bara skogens ljud.

Just som jag njuter som bäst av tystnaden, så hör jag ett godståg som passerar. Jag ryser! Men, som jag skrev i tidigare inlägg, KBT!

Det finns inte så mycket kantareller som jag har hoppats på. Någon har säkert varit där före mig. Det gör inget. Nu har jag fått något annat att tänka på en stund och det behöver jag.

När jag har plockat klart de sista kantarellerna, så konstaterar jag torrt att överlevnadsinstinkten har tagit över, eftersom jag så förståndigt fäller ihop min vassa svampkniv innan jag lufsar vidare i skogen. Jag vet ju redan att jag så gärna vill leva vidare, men det känns ändå skönt att liksom få ett kvitto på det hela. Jag ler lite inombords åt mina knäppa funderingar.

Nu orkar jag inte gå i skogen längre. Det finns fler ställen att skörda, men kroppen säger ifrån. Har helt enkelt slut på bensin. Måste hem och äta nu!

När jag rullar nedför backen hemåt, så tänker jag på att jag verkligen trivs här i Bälgviken. Allt är så vackert och inbjudande. Samtidigt så hatar jag Bälgviken just nu för att den har tagit Johnny ifrån mig, men det var ju Johnnys eget beslut, så Bälgviken har ingen skuld i det här. Så fortsätter mina tankar tills jag är hemma igen.

Det blir yoghurt, eftersom jag är för trött för att laga mat. Kanske skärper till mig och gör en svampomelett till kvällen. Får se vad det blir.

Inser, när jag sitter vid datorn och laddar upp kort, att jag har tagit ett kliv framåt. Jag har börjat fota igen! Hoppas att jag slipper ramla ner i det där svarta hålet igen, fast det vet jag ju att jag kommer att göra gång på gång ett bra tag framöver.