Operation gräsmatta

Vaknar ganska tidigt idag, runt åtta. Simba sitter och jamar utanför altandörren och mitt hjärta smälter. Sen var det slut på den friden. Helt omöjligt att somna om.

Vid frukostbordet sitter jag och tänker på hur skönt det var igår att få komma över till Nilla och Totte, ett par goa vänner här i byn vi har umgåtts en hel del med. Just som jag hade tänkt tanken igår, att jag skulle bli sittandes här alldeles själv en fredagskväll, så kontaktar mig Nilla på chatten.

"Hej, vännen! Hur är det?" "Sådär, om jag ska vara ärlig." "Om du vill så är du välkommen att komma till oss och grilla ikväll. Du kan komma nu, om du vill." Gissa om tårarna sprutade och hur glad jag blev. Jag fullkomligt galopperade dit.

Man vill ju inte tränga sig på hos folk, men det kändes så naturligt att gå till Nilla och Totte, eftersom vi brukar umgås. Annars har jag och Johnny varit lite asociala. Vi har mest suttit här hemma och haft det  mysigt, för det har ju varit självvalt.

Det ska bli en solig och varm dag idag, så jag lutar lite åt att jag nog ändå ska ge mig på att klippa gräsmattan. Jo, jag har fått flera erbjudanden om hjälp med det, men jag känner att det skulle vara skönt att göra det själv. Sagt och gjort, jag svidar om till bikini och tar tjuren vid hornen.

Först ringer Ullis och pratar en stund. Jag är så glad för att hon har börjat äta bättre nu och öka i vikt. Hon har fått en liten puff i rätt riktning av det tragiska som hänt och inser att det är hon och ingen annan, som kan vända allt på rätt köl. Hon måste bara bli frisk!

Innan jag går ut, ringer jag mamma för att berätta att jag ska klippa gräset, ifall hon ringer och jag inte hör. Vi pratar en stund och jag växlar även några ord med Lillis. Så går jag ut och kör igång.

Det går inte lång stund innan vår gavelgranne på gatan bredvid kliver fram vid staketet och börjar prata med mig om det som har hänt. Han är lika chockad som alla andra, som har fått veta det otänkbara. Vi pratar en bra stund och det känns skönt. Det blir till och med ett och annat skratt mellan tårarna.

Jag får blåsor i händerna redan efter halva gräsmattan. Självklart skulle jag ju ha haft handskar från början, men det är ju inte så lätt att veta när man aldrig har klippt gräset själv. Visst har jag erbjudit mig att klippa gräset tidigare, men Johnny ville alltid göra det, så att det blev gjort på hans sätt. Ungefär på samma sätt som jag inte ville att han skulle röra i mina grytor.

Just som jag har satt på mig handskar och kommer ut ur garaget för att fortsätta att klippa, så hoppar jag högt när någon ropar Lena bakom mig. Det är de "nyinflyttade" grannarna i röda huset ovanför vårt. De har "bara" bott här i fyra år och vi har liksom aldrig direkt pratat med varandra förut. Det har mest varit en vink och ett hej när man hämtar posten eller när de åker förbi i bilen.

Nu är de i alla fall här och kramar om mig och talar om hur ledsna de är och att de har läst min blogg. Givetvis börjar jag gråta igen, som jag alltid gör när folk visar vänlighet och omtanke. De väntar ett till barn och det är dags redan i mitten av nästa vecka. Så kul! Vi kramar om varandra och de går hemåt igen.

Rätt som det är, så ser jag att grannarna alldeles ovanför står där och vinkar. Jag stänger av gräsklipparen och går fram till häcken. Annelie, som hon heter, har gjort ett stort glas av sin nygjorda körsbärssaft och erbjuder mig att dricka. Åh, så gott, med isbitar och allt. Tack, Annelie!

Nu är gräsmattan klippt och jag känner mig riktigt nöjd, med blåsor och allt. Svetten lackar och jag tar en uppfriskande dusch. Sen tar jag ut dynan till solstolen och lägger mig för att njuta av den sista sommarsolen. Gäller ju att passa på. I morgon ska det ju bli dåligt väder igen.

Det tar inte lång stund innan ångesten börjar klösa i bröstet och jag kan inte bara ligga kvar där längre. På avstånd hör jag ett godståg som passerar. Brrr! Dags för dagens första Sobril. Trodde att jag skulle kunna klara mig utan idag, men tydligen inte. Jag vankar av och an i väntan på effekten av medicinen, men jag känner ingenting.

För att ha något vettigt att göra, går jag runt och noppar bort vissna blommor på de risiga uteblommorna. Vore nästan bättre att bara slänga dem, men nu får det bli så här. När jag kommer runt till farstubron, så ser jag att det står två blomsterpaket på trappan. Det måste ha varit en budbil här igår. Jag gick ju genom garagedörren, så jag har inte sett dem förrän nu.

Helt underbara buketter, som har fått stå där utan vatten hela natten. Det går nog att fixa till, om man bara skär bort en bit av stjälkarna. Givetvis skär jag mig i ett finger, så att att blodet rinner. Ingen större fara, men jag blir helt handlingsförlamad, innan jag kommer på att det kanske vore ide att sätta på ett plåster. Suck!

Med buketterna finns brev och kort. Jag läser och blir otroligt rörd. Jag gråter högt nu och tårarna sprutar. Kroppen skakar och jag tar ytterligare en Sobril. Jag får ta max tre per dag och det är den svaga sorten, så det ska ju inte vara någon fara. Behöver inte vara duktig och orka utan tabletter.

Nu har jag precis varit ute och skördat gröna bönor och squash. Det kommer nog inte mycket mer av dessa nu. De har ju inte fått den omvårdnad de egentligen kräver, så jag får vara oerhört tacksam för det som finns.

Efter det blir jag helt rastlös och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Då kommer jag på att det är nog bloggen, som gäller nu, att få lätta lite på trycket. Jag känner mig redan lugnare.