Ordning-och-reda-dag

Jaha, då var det måndag igen då. Stackars Bosse gick upp redan fyra, för att åka till jobbet i Uppsala, så jag är evigt tacksam för att jag fick sova vidare några timmar till.

Solen har tagit paus, det blåser och det är riktigt mörka moln på himlen. Hm, kanske skulle ta tag i det där med att rensa lite i garderoberna då. Det finns en hel del saker att ta tag i här hemma. Allt som blir lidande av att man bara vill vara ute i det vackra vädret.

Jag börjar med att rensa upp i förrådet, så att man kan få plats med lite fler prylar. Det var mycket som bara blev inslängt i förrådet, när jag flyttade in. Orkade liksom inte ta tag i saken då. Nu känner jag en lust att få ordning och då gäller det att passa på, innan anfallet går över.

Sen är det gräsmattan, som står på tur. Gräset växer så fort, så nu är det dags igen. Jag blir till och med tvungen att kratta upp gräsklippet. Nu är det riktigt snyggt på min lilla plätt. Dessutom har jag planterat en av blommorna, jag köpte på marknaden, i gjutjärnsurnan.

För att liksom toppa min insats i trädgårdsarbetet, så rycker jag lite maskrosor vid brevlådorna. Nu kan jag med gott samvete lämna över ansvaret för de allmänna trädgårdsytorna till grannen, som står på tur. Vi klipper gemensamma gräsmattan och snyggar till en gång var, innan stafettpinnen går vidare.

Nu börjar regnet stänka och jag går in. Men då kanske jag skulle ta tag i det där med den överfyllda klädkammaren då. Sen får köksskåpen sig en släng av sleven också. Nu är jag riktigt i stöten. Jag var aldrig riktigt nöjd med ordningen i skåpen, när jag flyttade in, men nu tror jag att jag har fått till det lite bättre.

Då var turen kommen till garderoberna då. Det skulle ju underlätta om jag bara hade säsongens kläder i samma garderob. Allt annat ska flyttas undan. Annars ser man ju inte vad man har och då är det lätt att glömma bort vad man har.

I helgen ska jag be Bosse att hjälpa mig, att snickra till en hylla med klädstång till förrådet. Då kan jag få undan vinterkläderna i förrådet och därmed få lite mer plats i garderoberna inne. De svämmar ju nästan över, bara för att Bosse hänger in några av sina skjortor.

Nu känner jag mig riktigt nöjd med min ordning-och-reda-dag. I morgon blir det nöje igen, dvs om vädret är bättre. Jag ska bjuda Anitha på lunch och sen ska vi åka ut till stallet en vända och mysa lite med Dolcan. Ser fram emot att träffa både Anitha och Dolcan.

Stajling och gräsklippning

Mamma sa ju redan igår, att hon ville ha med mig som smakråd, när hon ska köpa lite nya växter. På tisdag kommer mäklarens fotograf och ska ta korten, som ska läggas ut på Hemnet. Huset behöver därför stajlas inför den dagen.

Precis innan jag ska åka till mamma, så ringer Ullis. Nu har de hört av sig från Strömsholm igen och berättat att Freaky har lyckats slita ur katetern på sig själv. Inte bra! Nu måste de kolla om han kan kissa av sig själv, annars måste han sövas igen för att få en ny kateter.

Stackars Freaky och stackars Ullis. Hon har väl fått nog med stryk nu, tycker jag. Kan det aldrig få bli lugnt runt henne?! Tänk att alla olyckor har en förmåga att komma i stim!

Mamma och jag kliver in på Växtriket med en stor vagn, som ska fyllas med både ute- och inneblommor. Precis innanför dörren, så träffar jag på en gammal arbetskamrat, Karin, som jobbar där. Vi pratar en stund, sen går vi vidare.

Vad kul det är att få vara med som smakråd. Det är ju alltid enkelt att sätta sprätt på någon annans pengar! Mamma verkar i alla fall nöjd över att jag är med, även om det kostar en slant att lösa ut oss därifrån. Väl investerade pengar, tycker vi båda.

Lillis har redan kommit hem och håller på i trädgården och påtar, när vi svänger in på uppfarten. Han tar emot blommorna vi har köpt och börjar direkt att planera i krukorna. Gäller ju att smida medans järnet är varmt. He, he.... Lillis är ju smed! Jag vet, den var dålig!

Jag har tagit med tre bitar av min gröna sockerkaka. Lovade mamma att spara en bit. Smakar gott till kaffet. Effie sitter och gnäller bredvid mamma och vill smaka. Det får hon givetvis.

Stajlingen har redan börjat i mitt huvud, så jag har inte ens ro att sitta still tills jag har fikat klart. Skitkul att få vara med och tycka till och styra och ställa lite. Jag har en ganska bestämd uppfattning om hur allt ska vara och säger till mamma och Lillis, att jag säger precis vad jag tycker, så vill de inte det, så måste de säga ifrån!

De verkar i alla fall tycka att det är bra med någon, som är med och hjälper dem att få till det. Mamma säger att hon gärna vill att jag är med på tisdag, när fotografen kommer, så att jag kan hjälpa till med att piffa lite inför varje kort. Det vill jag gärna, så det bestämmer vi.

Det är svårt att slita sig från stajlandet, men jag känner att jag har mycket att göra själv därhemma också. Jag tackar för mig och tar bilen hemåt igen.

Känner mig ganska nöjd med dagen hittills, även om tankarna går direkt till Johnny, när jag sitter där själv i bilen. Så många gånger vi har cyklat den här vägen tillsammans, mellan Borsökna och Bälgviken!

Hemma igen, så värmer jag på en portion av ugnsfalu och potatismos. Stockar sig i halsen, men det går ändå ner. Gäller att få i sig lite mat, så att jag orkar klippa gräset sen.

Två timmar senare, så sitter jag på altanen och försöker att få bort allt gräsklipp på benen, fötterna och på gympadojjorna. Myggen har börjat anfalla och det känns så där att sitta där svettig i shorts och linne. Jag skyndar mig in i stugvärmen, undan myggen.

Inne ligger Simba i fårskinnsfällen och sover tungt. Så skönt det ser ut! Ullis ringer och berättar att Freaky blir kvar på Strömsholm i natt också. Han har inte lyckats att kissa så bra på egen hand ännu, så de vill vara säkra på att han inte behöver få en ny kateter, innan han får åka hem.

Innan jag sätter mig vid datorn för att skriva, så stryker jag orden "klippa gräset", på en lista jag har gjort. Tänkte att det kunde kännas skönt att ha en lista på alla måsten, så att man kommer ihåg allt som behöver göras. Dessutom så känns det så himla bra, när man äntligen kan stryka något på listan.

Kort och gott, så känner jag mig väldigt nöjd med min dag. Har inte gråtit något idag heller. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det har i alla fall gjort lite mindre ont idag och det är väl i alla fall ett stort steg i rätt riktning.

Operation gräsmatta

Vaknar ganska tidigt idag, runt åtta. Simba sitter och jamar utanför altandörren och mitt hjärta smälter. Sen var det slut på den friden. Helt omöjligt att somna om.

Vid frukostbordet sitter jag och tänker på hur skönt det var igår att få komma över till Nilla och Totte, ett par goa vänner här i byn vi har umgåtts en hel del med. Just som jag hade tänkt tanken igår, att jag skulle bli sittandes här alldeles själv en fredagskväll, så kontaktar mig Nilla på chatten.

"Hej, vännen! Hur är det?" "Sådär, om jag ska vara ärlig." "Om du vill så är du välkommen att komma till oss och grilla ikväll. Du kan komma nu, om du vill." Gissa om tårarna sprutade och hur glad jag blev. Jag fullkomligt galopperade dit.

Man vill ju inte tränga sig på hos folk, men det kändes så naturligt att gå till Nilla och Totte, eftersom vi brukar umgås. Annars har jag och Johnny varit lite asociala. Vi har mest suttit här hemma och haft det  mysigt, för det har ju varit självvalt.

Det ska bli en solig och varm dag idag, så jag lutar lite åt att jag nog ändå ska ge mig på att klippa gräsmattan. Jo, jag har fått flera erbjudanden om hjälp med det, men jag känner att det skulle vara skönt att göra det själv. Sagt och gjort, jag svidar om till bikini och tar tjuren vid hornen.

Först ringer Ullis och pratar en stund. Jag är så glad för att hon har börjat äta bättre nu och öka i vikt. Hon har fått en liten puff i rätt riktning av det tragiska som hänt och inser att det är hon och ingen annan, som kan vända allt på rätt köl. Hon måste bara bli frisk!

Innan jag går ut, ringer jag mamma för att berätta att jag ska klippa gräset, ifall hon ringer och jag inte hör. Vi pratar en stund och jag växlar även några ord med Lillis. Så går jag ut och kör igång.

Det går inte lång stund innan vår gavelgranne på gatan bredvid kliver fram vid staketet och börjar prata med mig om det som har hänt. Han är lika chockad som alla andra, som har fått veta det otänkbara. Vi pratar en bra stund och det känns skönt. Det blir till och med ett och annat skratt mellan tårarna.

Jag får blåsor i händerna redan efter halva gräsmattan. Självklart skulle jag ju ha haft handskar från början, men det är ju inte så lätt att veta när man aldrig har klippt gräset själv. Visst har jag erbjudit mig att klippa gräset tidigare, men Johnny ville alltid göra det, så att det blev gjort på hans sätt. Ungefär på samma sätt som jag inte ville att han skulle röra i mina grytor.

Just som jag har satt på mig handskar och kommer ut ur garaget för att fortsätta att klippa, så hoppar jag högt när någon ropar Lena bakom mig. Det är de "nyinflyttade" grannarna i röda huset ovanför vårt. De har "bara" bott här i fyra år och vi har liksom aldrig direkt pratat med varandra förut. Det har mest varit en vink och ett hej när man hämtar posten eller när de åker förbi i bilen.

Nu är de i alla fall här och kramar om mig och talar om hur ledsna de är och att de har läst min blogg. Givetvis börjar jag gråta igen, som jag alltid gör när folk visar vänlighet och omtanke. De väntar ett till barn och det är dags redan i mitten av nästa vecka. Så kul! Vi kramar om varandra och de går hemåt igen.

Rätt som det är, så ser jag att grannarna alldeles ovanför står där och vinkar. Jag stänger av gräsklipparen och går fram till häcken. Annelie, som hon heter, har gjort ett stort glas av sin nygjorda körsbärssaft och erbjuder mig att dricka. Åh, så gott, med isbitar och allt. Tack, Annelie!

Nu är gräsmattan klippt och jag känner mig riktigt nöjd, med blåsor och allt. Svetten lackar och jag tar en uppfriskande dusch. Sen tar jag ut dynan till solstolen och lägger mig för att njuta av den sista sommarsolen. Gäller ju att passa på. I morgon ska det ju bli dåligt väder igen.

Det tar inte lång stund innan ångesten börjar klösa i bröstet och jag kan inte bara ligga kvar där längre. På avstånd hör jag ett godståg som passerar. Brrr! Dags för dagens första Sobril. Trodde att jag skulle kunna klara mig utan idag, men tydligen inte. Jag vankar av och an i väntan på effekten av medicinen, men jag känner ingenting.

För att ha något vettigt att göra, går jag runt och noppar bort vissna blommor på de risiga uteblommorna. Vore nästan bättre att bara slänga dem, men nu får det bli så här. När jag kommer runt till farstubron, så ser jag att det står två blomsterpaket på trappan. Det måste ha varit en budbil här igår. Jag gick ju genom garagedörren, så jag har inte sett dem förrän nu.

Helt underbara buketter, som har fått stå där utan vatten hela natten. Det går nog att fixa till, om man bara skär bort en bit av stjälkarna. Givetvis skär jag mig i ett finger, så att att blodet rinner. Ingen större fara, men jag blir helt handlingsförlamad, innan jag kommer på att det kanske vore ide att sätta på ett plåster. Suck!

Med buketterna finns brev och kort. Jag läser och blir otroligt rörd. Jag gråter högt nu och tårarna sprutar. Kroppen skakar och jag tar ytterligare en Sobril. Jag får ta max tre per dag och det är den svaga sorten, så det ska ju inte vara någon fara. Behöver inte vara duktig och orka utan tabletter.

Nu har jag precis varit ute och skördat gröna bönor och squash. Det kommer nog inte mycket mer av dessa nu. De har ju inte fått den omvårdnad de egentligen kräver, så jag får vara oerhört tacksam för det som finns.

Efter det blir jag helt rastlös och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Då kommer jag på att det är nog bloggen, som gäller nu, att få lätta lite på trycket. Jag känner mig redan lugnare.