Kantarellskörd

Ja, jag vet, det är tredje inlägget idag, men jag har ett enormt behov av att få uttrycka mig och då är det bloggen som lättar på trycket.

Som jag lovade mig själv tidigare idag, så ger jag mig iväg på min cykel för att skörda de kantareller jag såg tidigare. Jag cyklar sakta, sakta, för jag har ingen ork kvar i benen. Snart är jag framme vid det nya kantarellstället, som Johnny "visade" mig....

Några knubbiga Karl Johan åker med i korgen också. Det är så gott att göra risotto med Karl Johan.

Det snurrar till i huvudet när jag reser mig och jag inser att jag har "glömt" att äta lunch idag också. Det blev en banan i farten bara. Det är ju inget kul att sitta vid bordet utan Johnny. Vi delade ju alltid alla måltider, även om vi inte sa så mycket till varandra när vi åt. Det kändes bra i alla fall, att sitta där tillsammans.

Nu far jag vidare på cykeln till ett annat ställe jag har här i krokarna. Skönt att komma ut i skogen en stund. Jag känner mig trygg i skogen och luften är så skön att andas. Sen är det nog det där med den totala tystnaden som lockar också. Man hör bara skogens ljud.

Just som jag njuter som bäst av tystnaden, så hör jag ett godståg som passerar. Jag ryser! Men, som jag skrev i tidigare inlägg, KBT!

Det finns inte så mycket kantareller som jag har hoppats på. Någon har säkert varit där före mig. Det gör inget. Nu har jag fått något annat att tänka på en stund och det behöver jag.

När jag har plockat klart de sista kantarellerna, så konstaterar jag torrt att överlevnadsinstinkten har tagit över, eftersom jag så förståndigt fäller ihop min vassa svampkniv innan jag lufsar vidare i skogen. Jag vet ju redan att jag så gärna vill leva vidare, men det känns ändå skönt att liksom få ett kvitto på det hela. Jag ler lite inombords åt mina knäppa funderingar.

Nu orkar jag inte gå i skogen längre. Det finns fler ställen att skörda, men kroppen säger ifrån. Har helt enkelt slut på bensin. Måste hem och äta nu!

När jag rullar nedför backen hemåt, så tänker jag på att jag verkligen trivs här i Bälgviken. Allt är så vackert och inbjudande. Samtidigt så hatar jag Bälgviken just nu för att den har tagit Johnny ifrån mig, men det var ju Johnnys eget beslut, så Bälgviken har ingen skuld i det här. Så fortsätter mina tankar tills jag är hemma igen.

Det blir yoghurt, eftersom jag är för trött för att laga mat. Kanske skärper till mig och gör en svampomelett till kvällen. Får se vad det blir.

Inser, när jag sitter vid datorn och laddar upp kort, att jag har tagit ett kliv framåt. Jag har börjat fota igen! Hoppas att jag slipper ramla ner i det där svarta hålet igen, fast det vet jag ju att jag kommer att göra gång på gång ett bra tag framöver.

En "banbrytande" promenad

Solen har tittat fram och det är över 20 grader varmt redan. Jag sov till kvart i tio, efter en jobbig natt med en sällskapssjuk Simba. Nu har jag klarat av alla morgonbestyr, pratat med mamma en stund och nu känner jag mig sugen på att gå en promenad.

Idag väljer jag att gå en annan runda. Jag går åt det hållet där det hemska hände för över en vecka sedan. Jag har inte riktigt orkat eller vågat att gå ditt förrän nu, men nu känner jag att det är dags att söka upp den platsen där Johnny tog sitt liv.

Jag är inte hundra på vart det var. Polisen visade ju ett foto på platsen där han hade parkerat sin cykel, men det skulle kunna vara vart som helst. Jag får helt enkelt gå lite på känn och på den beskrivning jag fick av polisen.

Mina ben skakar när jag går uppför en liten grusväg i riktning mot järnvägen. När jag kommer fram till gläntan, där jag misstänker att det var, försöker jag att känna något. Jag blundar och andas djupt och vet egentligen inte vad jag tror att jag ska känna. Han finns ju inte här!

Besviken går jag vidare. Efter vägkanten ser jag mängder med olika svampar som har ploppat upp efter allt regn. Normalt sett skulle jag ha varit gjuten i skogen en dag som denna, men nu känns allt bara meningslöst. Vad ska jag med an massa kantareller till??

Just som jag går där i mina tankar, så tittar jag upp i vägslänten och ser en stor häxring med kantareller. Jag går genast dit för att titta hur mycket det är. Trots allt känner jag mig upprymd av att se kantarellerna. När jag vänder tillbaka ner till grusvägen, så ser jag den lilla infarten som leder fram till järnvägen.

Jag går in på den lilla vägen och kommer fram till en glänta. Något säger mig att här är platsen jag har letat efter. Hade jag inte sett kantarellerna, så hade jag nog aldrig tänkt på den här lilla vägen in. Nu vet jag plötsligt att det var Johnny som visade mig. Jag gråter en stund, men känner mig genast lugnare.

När jag går därifrån, så väljer jag att gå mot Trindsäter, en kortare runda än den runt Larslund, som jag hade tänkt ta från början. Mina ben skakar och jag känner att jag inte kommer att orka att gå så långt, som jag hade tänkt från början. Tur att jag har stavarna att ta stöd av.

Det är klibbigt och kvavt i luften och flugor surrar irriterande runt mitt ansikte hela tiden. Längs den fuktiga grusvägen ser jag mer svamp och helt plötsligt känner jag för att senare ta cykeln tillbaka för att plocka. Kan ha något med "Johnny-upplevelsen" att göra.

Jag har många memorerade svampställen här i omgivningarna. Det är som att jag har en egen svamp-GPS inmonterad i skallen. Jag minns varje sten och stubbe. Nu har jag definitivt bestämt mig för att komma tillbaka senare idag för att plocka kantarellerna. Gräsmattan, som behöver klippas och huset, som behöver målas, de finns kvar. Däremot så kanske inte kantarellerna finns kvar om jag väntar för länge.

När jag passerar torpet Trindsäter, så måste jag korsa järnvägen igen. Känns väldigt jobbigt, men jag måste ju träna, KBT kallas det. Det går bra, men det känns däremot läskigt att gå genom det meterhöga gräset för att komma vidare till grusvägen. Märks att det inte är så många som går den här rundan.

Halvvägs hem passerar jag ett ställe där det står tre maffiga, gamla ekar. Jag har gjort till vana att alltid stanna till där och "hälsa" vördnadsfullt på dessa gamla bjässar. Det sägs ju att man kan få energi av att ställa sig och krama ett gammalt träd. Jag provade det en gång tidigare, men stundens magi bröts av att jag stod mitt i en myrstack. Tror att jag hoppar över det idag.

Plötsligt vibrerar det i BH:n. Jag hoppas högt, men kommer sedan på att det är min mobil som ringer. Tänkte att det är väl bra att ha den med, så att folk kan nå mig. Det är Ullis som vill prata. Jag är ca tio minuter hemifrån, så jag ber att få ringa upp henne. Hatar att prata i mobil!

Känns skönt att få en liten pratstund med Ullis. Hon mår sådär, men är ändå stark. Vi är nog ganska lika, hon och jag. Vi pratar lite om hur vi ska göra på tisdag, när Ullis har tänkt att komma ut till mig och sova kvar. Vi ska titta på en riktig tjejfilm, dvs om jag lyckas på fart på DVD-spelaren, äta god mat och bara mysa. Ser verkligen fram emot det!