Tjejkväll i köket

Det är lördag och när jag vaknar, så vet jag att jag har en kul sak att se fram emot idag. Tre av mina gamla vänner kommer över ikväll på paj och vin och så ska vi prata gamla minnen.

Det verkar inte bli så soligt ute idag, som de lovade på väderprognosen. Det gör inget, för här ska städas och laga mat. Skönt att jag har vikt hela dagen till det. Då blir det ingen stress, som det annats lätt kan bli, när man är tidsoptimist, som jag.

Jag börjar med att gå till affären och handla det som behövs till kvällen. Det är riktigt mysigt att strosa omkring bland hyllorna i affären, när man har gott om tid. Ica Stenby är faktsikt en väldigt trevlig mataffär. Bäst att gå till kassan, innan det blir alltför dyrt.

När varorna är uppackade, så är det städning som väntar. Nu har solen tittat fram och det känns riktigt bra att städa, när man ser hur dammigt det är överallt. Dagen till ära, så våttorkar jag även parketten. Härligt, nu doftar det rent och golven glänser.

Efter städningen, så sätter jag fart med att förbereda pajen. Jag gör allt klart, så att jag bara har att fylla pajskalet och grädda, när det blir dags. Jag dukar även bordet och förbereder sallad och bröd. För en gångs skull, så kan jag ta det lite lugnt innan gästerna kommer.

Lena kommer först. Hon har med sig en flaska mousserande rosé, som jag gav henne och Lasse i somras, som tack för att jag och Johnny fick låna deras långa stege, när vi målade om huset. Lena sa då att hon och jag skulle dela på den, någon varm sommarkväll. Sen hände det där tråkiga med Johnny och allt rann ut i sanden.

Nu skiner Lena som en sol och vi bestämmer att vi ska dricka bubblet som välkomstdrink, när de andra kommer. Vi behöver inte vänta länge, innan Frida och Kin kommer. De har med sig en helt underbar tulpanbukett....

Tänk vad kul att träffas alla tre, på en och samma gång. Vi har flera gemensamma nämnare, bl a så har jag, Kin och Lena jobbat på Posten. Kin, Frida och jag har varit med i E:a Motorcykelklubb. Frida, Lena och jag har alla bott i Bälgviken. Nu är det bara Lena, som bor kvar där.

Vi äter paj, dricker vin och pratar gamla minnen, så tiden bara rusar iväg. Innan vi vet ordet av, så är klockan redan halv två. Men är det sant?! Då har vi suttit vid köksbordet i ljusskenet i så där runt nio timmar. Inte illa!

Lenas Lasse kommer in från Bälgviken, för att hämta henne och passar då även på att skjutsa hem Frida och Kin. Jag står i fönstret och vinkar, när de kliver in i bilen. Tack härliga tjejer för en supertrevlig kväll! Måste vi göra om!

Dags för besök hos Fonus

Jaha, då är den här, dagen när jag ska till Fonus. Känns inte OK, kan jag säga. Jag vet ju att det kommer att gå bra och så, men ångesten klöser i bröstet och jag VILL INTE!

Allt är klart. Frågorna jag har till Fonus, kläderna jag ska ha på mig, minneslappen på vad jag behöver handla. Det enda som inte är klart, är mitt inre. Det känns så himla främmande att behöva ta ställning till vilken kista hans ligga i och hur dödsannonsen ska se ut, mm, mm....

Jag har sovit dåligt i natt, vilket kanske inte är så konstigt. Sen skulle jag ju vara så där jäkla duktig, så att jag skulle prova att bara ta en av nattmedicinerna. Just en bra natt att prova det på! Bra jobbat, Lena!

Mamma och jag kom överens om igår, att mötas utanför Fonus så där tio minuter i ett, så det gäller att jag åker i tid, för att inte bli sen. Känner ändå att jag måste skriva av mig den värsta ångesten, även om jag redan har tagit en Sobril. Kommer att ha med mig Sobril i väskan idag.

Det enda jag ser fram emot idag, är att jag ska hämta Ullis efteråt och att vi ska ha en riktig myskväll tillsammans hemma hos mig ikväll. Hon ska till och med sova kvar.

Vi ska handla tillsammans och vi ska laga mat tillsammans. Sen blir det en riktig tjejfilm. DET ser jag fram emot, så jag får försöka att tänka på det när ångesten försöker krypa fram ur sin slemmiga, mörka håla.

En "banbrytande" promenad

Solen har tittat fram och det är över 20 grader varmt redan. Jag sov till kvart i tio, efter en jobbig natt med en sällskapssjuk Simba. Nu har jag klarat av alla morgonbestyr, pratat med mamma en stund och nu känner jag mig sugen på att gå en promenad.

Idag väljer jag att gå en annan runda. Jag går åt det hållet där det hemska hände för över en vecka sedan. Jag har inte riktigt orkat eller vågat att gå ditt förrän nu, men nu känner jag att det är dags att söka upp den platsen där Johnny tog sitt liv.

Jag är inte hundra på vart det var. Polisen visade ju ett foto på platsen där han hade parkerat sin cykel, men det skulle kunna vara vart som helst. Jag får helt enkelt gå lite på känn och på den beskrivning jag fick av polisen.

Mina ben skakar när jag går uppför en liten grusväg i riktning mot järnvägen. När jag kommer fram till gläntan, där jag misstänker att det var, försöker jag att känna något. Jag blundar och andas djupt och vet egentligen inte vad jag tror att jag ska känna. Han finns ju inte här!

Besviken går jag vidare. Efter vägkanten ser jag mängder med olika svampar som har ploppat upp efter allt regn. Normalt sett skulle jag ha varit gjuten i skogen en dag som denna, men nu känns allt bara meningslöst. Vad ska jag med an massa kantareller till??

Just som jag går där i mina tankar, så tittar jag upp i vägslänten och ser en stor häxring med kantareller. Jag går genast dit för att titta hur mycket det är. Trots allt känner jag mig upprymd av att se kantarellerna. När jag vänder tillbaka ner till grusvägen, så ser jag den lilla infarten som leder fram till järnvägen.

Jag går in på den lilla vägen och kommer fram till en glänta. Något säger mig att här är platsen jag har letat efter. Hade jag inte sett kantarellerna, så hade jag nog aldrig tänkt på den här lilla vägen in. Nu vet jag plötsligt att det var Johnny som visade mig. Jag gråter en stund, men känner mig genast lugnare.

När jag går därifrån, så väljer jag att gå mot Trindsäter, en kortare runda än den runt Larslund, som jag hade tänkt ta från början. Mina ben skakar och jag känner att jag inte kommer att orka att gå så långt, som jag hade tänkt från början. Tur att jag har stavarna att ta stöd av.

Det är klibbigt och kvavt i luften och flugor surrar irriterande runt mitt ansikte hela tiden. Längs den fuktiga grusvägen ser jag mer svamp och helt plötsligt känner jag för att senare ta cykeln tillbaka för att plocka. Kan ha något med "Johnny-upplevelsen" att göra.

Jag har många memorerade svampställen här i omgivningarna. Det är som att jag har en egen svamp-GPS inmonterad i skallen. Jag minns varje sten och stubbe. Nu har jag definitivt bestämt mig för att komma tillbaka senare idag för att plocka kantarellerna. Gräsmattan, som behöver klippas och huset, som behöver målas, de finns kvar. Däremot så kanske inte kantarellerna finns kvar om jag väntar för länge.

När jag passerar torpet Trindsäter, så måste jag korsa järnvägen igen. Känns väldigt jobbigt, men jag måste ju träna, KBT kallas det. Det går bra, men det känns däremot läskigt att gå genom det meterhöga gräset för att komma vidare till grusvägen. Märks att det inte är så många som går den här rundan.

Halvvägs hem passerar jag ett ställe där det står tre maffiga, gamla ekar. Jag har gjort till vana att alltid stanna till där och "hälsa" vördnadsfullt på dessa gamla bjässar. Det sägs ju att man kan få energi av att ställa sig och krama ett gammalt träd. Jag provade det en gång tidigare, men stundens magi bröts av att jag stod mitt i en myrstack. Tror att jag hoppar över det idag.

Plötsligt vibrerar det i BH:n. Jag hoppas högt, men kommer sedan på att det är min mobil som ringer. Tänkte att det är väl bra att ha den med, så att folk kan nå mig. Det är Ullis som vill prata. Jag är ca tio minuter hemifrån, så jag ber att få ringa upp henne. Hatar att prata i mobil!

Känns skönt att få en liten pratstund med Ullis. Hon mår sådär, men är ändå stark. Vi är nog ganska lika, hon och jag. Vi pratar lite om hur vi ska göra på tisdag, när Ullis har tänkt att komma ut till mig och sova kvar. Vi ska titta på en riktig tjejfilm, dvs om jag lyckas på fart på DVD-spelaren, äta god mat och bara mysa. Ser verkligen fram emot det!