Julesorg

I natt drömmer jag intensiva drömmar om Johnny. Vet inte riktigt vad det handlar om, men jag tror det har att göra med, att jag på något sätt ska få tillbringa sista natten med Johnny i livet. Han ligger liksom bredvid mig i sängen och jag kan höra hans andetag och jag lägger min hand på hans arm.

Jag vaknar med ett ryck av att det rasar snö från taket utanför fönstret. Känns som om hjärtat ska brista, när jag inser att det var en dröm. Simba kommer till undsättning och kryper in under täcket. Mattes älskade lilla hårboll!

Vid niotiden kravlar jag mig ur sängen, för att göra frukost, även om jag inte direkt är hungrig. Jag har fortfarande en sån där obehagskänsla i magen och strupen känns spänd. På radion spelas det jullåtar för hela slanten och jag känner mig irriterad.

Lite senare på förmiddagen, ringer telefonen. Det är David, Johnnys pappa, som vill önska mig en god jul. Han frågar hur det är med mig och berättar samtidigt att han har fått en pacemaker inopererad nyligen. Vi pratar en stund och jag ber sen att få prata med Doris.

När jag hör hennes bräckliga röst, så brister det för mig. Jag gråter tillsammans med Doris en stund och vi ältar varför allt hände. Sen bestämmer vi att jag ska hämta dem någon mellandag, så att de får se hur jag har det här i min lilla lägenhet.

Jag har svårt att koncentrera mig på bakningen, när sorgen bara väller över mig. Jag gråter ohejdat, där vid diskbänken. Fy vad ont det gör! Sen alla dessa glättiga julmelodier, som kan göra en galen! Gaaah!

Det känns snart lite bättre och jag kommer igång med mina bakbestyr. Dels ska jag göra en kaka till kaffet, som jag ska ta med till mamma och Lillis på julafton. Sen får jag besök ikväll av en gammal vän från gymnasietiden och jag ska göra en paj till oss.

Medan kakan står i ugnen, så passar jag på att avreagera mig en stund på bloggen. Tur att jag kan få ut sorgen i ord! Tangentbordet börjar bli slitet.

Misstänker att det inte kommer att bli så mycket tid över för bloggen i morgon, så jag vill passa på att önska alla bloggföljare en riktigt God Jul!

Semester på G!

Inser att jag inte har ägnat en tanke ännu åt vad jag ska ha med mig på resan till solen med mamma. Kanske är dags att börja fundera över det nu då?! Det har ju varit så mycket annat, som har krävt min närvaro den sista tiden.

Första problemet jag stöter på, är att strykbrädan står ute i garaget belamrad med loppissaker. Jaha, då är alltså första steget att gå ut i garaget och försöka flytta om prylarna, så att jag kommer åt strykbrädan, men det får jag ta tag i sen, när jag kommer hem från stan.

Dagen är, som vanligt fullbokad och börjar med att åka till Vilsta herrgård med mamma och Lillis, för att titta på vilka färger de ska välja på väggarna. Kul, för nu börjar man kunna se hur det kommer att se ut, när innerväggarna börja komma på plats.

Efter Vilsta, så åker jag till macken och tankar upp bilen, så att mamma och jag slipper få en obehaglig överraskning på morgonen, på väg mot Arlanda. Måste komma ihåg att fylla på spolarvätska också!

Nästa stopp blir vid apoteket i Fröslunda, för att köpa förebyggande medicin mot turistdiarré. Jag brukar ha otur, när det gäller magen, så jag gör ju vad jag kan, för att undvika det.

När jag ändå är i Fröslunda, så passar jag på att gå in på kondiset där. Tyvärr så har de inte min favolängd med pistage, så jag blir besviken och så blir det ingenting i stället. Listigt Lena!

När jag ändå har en lucka i planeringen, så passar jag på att åka till Willy's och handla det lilla jag behöver fylla på med. Då inser jag att kondiset Amarant har en filial där, så jag slinker in och handlar en kondiskrans.

Jag har planerat att hämta Doris och David, så att de får fika en sista gång i huset, innan jag börjar packa ner allt i flyttlådorna. Känns viktigt att de också får ett bra avslut med huset. Misstänker i alla fall att de kan ha behov av att komma ut en sista gång, innan jag flyttar.

Klockan tolv har jag tid hos min frissa, Marie, så då bär det av till Skogsängen. Alltid lika mysigt att få bli lite ompysslad. Under tiden slingorna ljusnar, så får jag dricka kaffe och läsa skvallertidningar. Hög mysfaktor!

På parkeringen utanför frissan sen, så ringer jag till Ullis. Vi har kommit överens om att jag ska komma förbi och lämna burken med Haileys mat, som blev kvarglömd i mitt kylskåp igår. Passar ju bra, när jag ändå ska till Årby och hämta Doris och David.

Ullis är febrig och förkyld, så hon möter mig vid dörren och tar emot. Även om jag inte hade tänkt det från början, så kan jag inte motstå att krama om henne. Hon ser så himla ynklig och blek ut, där hon står och väntar i kylan. Hoppas att bacillerna inte hoppar över bara!

När jag är klar hos Ullis, så ringer jag till Doris och David, för att säga att jag är på gång. Doris svarar och säger att David tyvärr är febrig och dålig i sin astma. Hon undrar om vi kan ta det här med fikat någon annan gång.

Visst kan vi göra det, men då blir det ju mitt i flytten. Jag åker ju bort en vecka nu och sen när jag är tillbaka, så är det ju bara att börja packa inför flytten. Doris förstår och säger att de gärna kommer och hälsar på i min nya lägenhet istället. Känns bra!

Jaha, här sitter jag med en rykande varm kondiskrans, men utan fikagäster. Hm, ska jag ringa mamma eller till Karin. Det blir till mamma och jag åker dit, för att hugga in på kondiskransen. Effie möter upp i hallen och är väldigt intresserad av vad jag har i påsen.

När jag åker hemåt igen, så är himlen sprakande röd. Otroligt vacker solnedgång! Det är nästan så att jag blir en trafikfara, när jag ständigt måste titta på himlen.

Jag klarar mig hem utan incidenter och en sömndrucken Simba möter upp i hallen. Jaha, man kanske skulle ta tag i det där med kläderna och packningen nu då. I morgon kommer jag att ha fullt upp med städning och mycket annat, så det känns viktigt att komma igång.

Sen inser jag att det kanske vore vettigt om jag tog semester från bloggen också. I morgon kommer jag att få lov att krypa i säng riktigt tidigt, så det där med att hinna med att blogga då, det är bara att glömma.

Med andra ord, så säger jag tack och hej för minst en vecka framåt i tiden. Förhoppningsvis, så har jag fina minnen och kort att dela med mig av sen, när jag kommer hem igen. Nu måste jag se till att fokusera på det som är viktigast just nu och det är min och mammas kommande semestervecka!

På återseende! :)

Bra fredag

Idag ska jag vara hos Doris och David redan klockan elva, så det är bara att masa sig ur sängvärmen och göra frukost. Ingen är lyckligare än Simba.

Doris står i fönstret och vinkar, redan när jag parkerar bilen på gatan. Jag hinner bara kliva ut ur hissen, innan hon öppnar ytterdörren. Bamsekram! Skönt! David har åkt iväg en sväng, så det är bara jag och Doris. Ullis och Marre är tydligen lite sena, men de kommer väl snart.

Vi sätter oss i vardagsrummet och börjar med att titta på den utskrift jag har gjort från Facebook. Doris blir genast rörd av alla fina kommentarer från alla fina vänner. Jag föreslår att hon kan titta igenom det sen, i lugn och ro tillsammans med David.

Istället börjar vi kolla igenom de ca 150 kort jag har framkallat från digitalt till papperskopior. Det går inte att hålla sig för skratt, för Johnny ser så himla glad ut på varje bild.

Ja, de flesta bilderna var ju med på bildspelet vi visade på minnesstunden. Marre har för övrigt lovat att lägga upp det på Youtube, så att alla vänner kan titta på det. Återkommer om det!

Så kommer Ullis, Marre och Hailey. Genast blir stämningen lite lättare. Det är svårt att inte skratta, när Hailey är i närheten. Vilket charmtroll hon är! Två tänder och ett enda stort leende. Finns det någon bättre energikälla?!

David kommer hem, när vi sitter och dricker kaffe. Vad bra, då hinner han gulla lite med Hailey också. Härligt att se både Doris och David le, även om jag vet hur de lider inombords. Det märks att de båda är väldigt barnkära.

Vi blir inte långvariga hos Doris och David. Marre och Hailey ska hem och Ullis liftar med mig ner på stan. Jag ska träffa Karin, Eva-Lena och Maria på lunch idag. En härlig kvartett av tjejer, som spontant har bildats den senaste månaden. Inget ont som inte har något gott med sig, om jag säger så!

Vi har fönsterbord på Thai Classic och äter, pratar och skrattar i ca två timmar, innan vi inser att verkligheten tränger sig på. Arbete och parkeringstider gör sig påminda. Vi vill bara inte avsluta vår lunch, men det blir säkert någon ny lunch snart igen.

På väg hem, tankar jag bilen vid Tuna Park. Även om klockan bara är straxt efter tre, så börjar det redan bli hysteriskt med folk. Tur att jag bara kan ta kortaste vägen hem nu. Ändå ringer jag mamma och Lillis för att höra om jag kan komma förbi på väg hem.

Det är ingen som svarar, så då åker jag raka spåret hem. Lika bra det, för jag känner att själen behöver komma ifatt. Även om jag har haft kul och känt att dagen har varit bra idag, så behöver jag vara lite ensam nu.

Simba står givetvis i hallen och möter upp. Gissa om det värmer i mitt hjärta! Det går inte lång stund innan han vill ut i sensommarvärmen. Det är tjugo grader i skuggan! Själv startar jag upp Johnnys dator och sätter mig.

Jag har gett mig den på att jag ska försöka att förstå den budgetfil, som Johnny har gjort för att hålla koll på vår ekonomi. Jag har varit inne och kollat den några gånger redan, men det har gjort för ont att titta närmare. Det var ju det sista Johnny gjorde på datorn, innan han gick iväg den där morgonen, då han aldrig kom tillbaka.

Så där, tre timmar senare, så har jag äntligen fått koll på budgetfilen och förstår allt, från början till slut. Tjohooo! Dessutom ser det ju riktigt bra ut. Vad duktig han har varit min älskade gubbe! Samtidigt känns det ju jäkligt bittert, att han inte kunde känna så själv, oavsett hur många gånger jag försökte säga det till honom.

Mitt i glädjen över att ha besegrat budgetfilen, så ringer jag till mamma. Måste bara få berätta för henne om att jag äntligen har fått koll. Vi pratar i över en timme. Hon är så uppstressad över kommande visning av deras hus. Vi bestämmer att jag ska komma över i morgon och hjälpa till med det sista, innan visningen på söndag.

Husbilen får inte stå kvar på deras tomt under visningen, så de kommer ut till mig med den i morgon kväll. Om bara vädret så tillåter, så ska vi grilla och dricka gott vin då, för att fira att vi är klara inför deras visning. Känns bra!

Mitt i allt, så känner jag en stor upprymdhet inför mitt eget beslut om framtida boende. Jag har bestämt att jag ska ringa till mäklaren på måndag, för att diskutera villkoren för bostadsrätten i Stenby. Ett stort steg framåt i mitt nya liv. Håll tummarna för mig!

Tankar innan begravningen

Är stressad som en gnu, redan när jag vaknar. Hade svårt att somna om, efter att jag vaknade vid fyratiden. Undvek i alla fall fler tabletter, för man blir så skakig och konstig dagen efter då.

Hoppas att Henke har fått ordning på musik och bildspel nu. Han och Johanna var över i går kväll och höll på till sent med att försöka få till allt. Stackars Henke såg helt jagad ut, så stressad var han.

Frukosten liksom fastnar i svalget, men ner det ska den. Jag kan ju inte komma till begravningen och svimma eller något, bara för att jag har slarvat med maten. Ska även försöka att få ner en tallrik med yoghurt lite innan vi måste åka.

Nu har vi bestämt att mamma och Lillis ska komma ut hit och hämta mig. De ska ju i alla fall lämna Effie här i Bälgviken, så då blir det mest praktiskt. Ullis och Marre ska åka med Henke och Johanna. Sen kommer Johnnys syskon att se till att Doris och David blir omhändertagna också.

Känner ibland dåligt samvete för att jag inte har varit mer hos Johnnys föräldrar, men jag orkar bara inte. Jag har ju fullt upp själv med min sorg och smärta och det blir ju inte bättre av att prata med Doris, som är så himla bräcklig. Nej, jag måste helt enkelt släppa den tanken och låta Johnnys syskon sköta den delen just nu.

Kläderna jag ska ha på mig hänger redan klara och väntar. Det blir nog i sista sekunden jag tar på mig dem, för det är så himla dammigt och hårigt här hemma. Svart är ju väldigt opraktiskt när man har katt. Jag kan ju inte gärna ta med mig en klisterborste till begravningen i alla fall!

Tror att jag hoppar över promenaden idag. Inte för att jag inte skulle hinna, men det regnar och jag känner mig bara stressad och har ingen lust helt enkelt. Det bästa är nog om jag försöker att sätta fart med att tvätta och fixa håret. Typisk att det regnar idag, när jag har tänkt att platta håret!

Inte för att jag bryr mig om hur jag ser ut idag, men jag vill ju se värdig ut, eller hur jag ska säga. Mascaran är ju bara att glömma, för tårarna är ju självklara. Tror inte att det skulle se speciellt värdigt ut med mascararänder i hela fejjan.

Jag får helt enkelt nöja med att dölja alla elaka blämmor, som har börjat poppa upp lite här och där. Har säkert något med sorgen att göra, för jag brukar aldrig ha problem med hyn annars. Sen är ju jag specialist på att klämma allt som går och det gör ju inte saken bättre.

Det känns lite skrämmande att det förmodligen kommer många människor till begravningen, som jag inte känner. Det är barndomskompisar, klasskamrater och arbetskamrater. Undrar varför jag känner så?

När jag tänker efter, så har jag nog alltid varit lite spänd när jag ska träffa nya människor. Det blir nog bra, bara vi kommer så långt. Sen kanske många av Johnnys vänner har varit inne på min blogg och läst och då vet ju de redan lite om vem jag är i alla fall.

Tankarna går just nu hem till Ullis och Marre. Eija, Marres mamma skulle ta hand om Hailey idag och hela natten. Ullis och Marre ska ju komma hem hit sen och sova här med mig i natt. Skönt! Hoppas bara att de inte är sjukare än de var i går. Ullis kände av bihålorna och hade lite feber. Kunde väl räcka som det är just nu!

Hoppas också att det går bra för Henke nu. Skulle ju vara typiskt om det skulle strula till sig med musik och bildspel. Han har ju lagt ner så mycket jobb och gjort fint, så jag hoppas verkligen att han får visa det sen.

Nu måste jag nog ge mig för idag och försöka att fokusera på vad jag har att göra nu, innan det är dags att åka till Det Stora Avskedet.

Kuratorbesök och räkmacka

Var helt slut igår kväll, så jag skriver idag istället, om vad som hände under gårdagen. Jag laddade väl ur mig totalt, när jag skrev det där arga inlägget och kräktes galla.

Åh, vad klockan är mycket! Måste skynda mig, så att jag inte blir sen till kuratorn. Jag ska vara där till kl. ett. Jag snabbar mig ur duschen och får på mig kläderna i en hast. Hinner inte torka håret, så det får bli som det blir, inte så noga.

Givetvis har Simba gått iväg på en runda och finns inte där när jag vill ha in honom. Jag brukar aldrig lämna honom ute när jag åker iväg och jag vet att jag ska vara borta en längre stund.

Shit, jag har ju glömt att hänga ut de nytvättade sommartäckena jag har tvättat på morgonen. Jo, men jag hinner nog det också. När jag står där vid torkvindan, så ser jag i ögonvrån att Simba kommer fram ur granhäcken. "Hejsan, mattes fiiina katt!" Ja, ni vet hur man brukar larva sig med husdjuren.

Simba blir jätteglad när han ser att jag är ute och för att jag pratar med honom. Han gör en rush fram till altantrappan och börjar vässa klorna frenetiskt på stenplattorna. Mitt hjärta spritter till av glädje, för så här glad har inte Simba varit sedan Johnny försvann. Han har bara gått och letat efter husse och hängt med huvudet. Han har varit riktigt ledsen, precis som matte.

Men nu är det bråttom, så jag sliter åt mig väskan och springer ut till bilen. Jäklar, nu glömde jag mobilen, så jag vänder tillbaka in för att hämta den. I vanliga fall hade jag nog struntat i det, men nu tycker jag att det är viktigt att folk som är oroliga kan nå mig, oavsett om jag är hemma eller inte.

Framme på parkeringen till vårdcentralen, tar jag fram mobilen för att sätta den på ljudlöst. Då ser jag att det är ju för sjutton Johnnys mobil. Åh, så typiskt! Våra mobiler ser exakt likadana ut. Det är bara ett mobilsmycke på min, som skiljer dem åt.

Besöket hos kuratorn går bra. Hon ställer bra frågor, så att det blir lätt att prata. Det värsta jag vet, när man pratar med psykolog eller kurator, är när de bara sitter och väntar in att det är jag som ska börja samtalet. Inte för att jag har några problem att uttrycka mig eller så, men jag vill gärna ha de rätta frågorna för att komma igång. Sen kan det nästan vara tji att få tyst på mig.

Känns i alla fall skönt att få prata med någon, som kan sätta etikett på det man upplever och säga att det är OK att reagera si eller så. Sen är det också skönt att prata med någon som inte är känslomässigt jävig, om ni förstår hur jag menar. Då kan man ju säga precis allt. Inget är förbjudet eller tabu, bara rakt av utan omsvep.

Det som gör att jag gillar den här kuratorn är att jag känner att hon även gillar mig. Jag kan se i hennes ögon att hon blir berörd och då vet jag att hon bryr sig. Vi kan till och med skratta tillsammans och det känns äkta. Önskar att Ullis kunde få möjlighet att träffa en sån pärla till kurator också. Hon har haft otur, när det gäller den biten.

Efter besöket hos kuratorn är jag helt utpumpad. Jag har ringt till mamma och förvarnat om att jag har tänkt komma hem till henne efter kl. två. Hon är orolig över att jag inte äter ordentligt och har därför frågat vad jag vill ha när jag kommer. Jag sa då att det blir bra med någon frukt och någon macka bara. Är inte så hungrig vid lunchtiden.

När jag kliver in hos mamma, så blir jag nästa omkullsprungen av deras hund, Effie. Som vanligt, när hon är glad, så sliter hon åt sig en sko och springer omkring med. Hundar är roliga på det sättet, att det går inte att ta miste på när de är glada.

Mamma har bullat upp med var sin stor räckmacka och en stor skål med bananer och vindruvor. Det smakar ljuvligt, men jag blir snart illamående av all räkmajonäs. Trots det, så äter jag upp i princip hela mackan. Frukten får vara. Blää!

Vi pratar en stund om allt och inget. Vi gråter en skvätt, men vi skrattar också. Jag har helt slut på energi i kroppen nu och det blir ju inte bättre av att ha smällt i sig en stor geggig räkmacka. Jag tackar för mig och åker hemåt.

Skönt att vara hemma igen. Det är så tomt, men Simba kommer och möter mig, så det känns ändå helt OK. Jag kollar av min mobil och ser att min vän Karin har messat. Jag börjar skriva på ett svar, men har inga glasögon på mig, så det går ju sådär, kan jag säga. Jag lyckas fibbla till det så att SMS:et raderas och jag ger upp. Gaah!

Jag kollar av fejjan och skriver istället ett meddelande till Karin där. Jag hade ev tänkt att hälsa på hos Karin i Borsökna, när jag ändå var ute och åkte idag, men det fick bli ett besök hos mamma istället. Jag kan hälsa på hos Karin en annan dag, när jag känner mig starkare. Nu är det bara skönt att få sitta här och bara vara.

Carina, en fd granne, har lämnat ett meddelande på telefonsvararen och jag ringer upp henne. Vi pratar länge och det känns skönt. Hon är så gullig! Jag säger att jag gärna kommer över och hälsar på någon dag, men vi bestämmer inget närmare. Vi får se hur jag mår och vad jag orkar.

Jag laddar en stund, sen ringer jag till Johnnys föräldrar. Som vanligt är det Doris som svarar. Hon berättar att David ligger på lasarettet för en misstänkt hjärtinfarkt. De tror inte att det är en infarkt utan att han har fått en panikångestattack. Inte så konstigt, för han låter inte sorgen komma ut. Då skulle i alla fall jag spricka, tror jag.

Vi pratar länge. Doris är så himla bräcklig och skör och det krävs enorm energi av mig för att försöka muntra upp henne. Jag vet, jag ska ju inte behöva göra det, men jag vill ju så gärna att hon ska må bättre, likväl som jag själv vill må bättre.

När vi nästan har pratat klart, så ringer det på ytterdörren. Vem sjutton kan det vara? Det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet, som jag har återfått kontakten med, tack vare fejjan. Hon står där på farstubron med en stor bollkryss i famnen. "Kom in, Lena!"

Lena har läst mitt sista inlägg, då jag var så arg. Hon sa till sin man "Näej, nu åker jag ut till Lena, för nu spyr hon galla!" Jag sätter på en kanna kaffe och plockar fram tre kakor, allt huset kan förmå i kaffebröd. Vi sitter länge och pratar, ömsom skratt ömsom gråt.

Det har börjar skymma när Lena åker hem igen. Det är rått ute och rutorna på bilen har börjat imma igen. Jag ber henne att ta det försiktigt på vägarna, eftersom det är mycket djur i farten så här dags på vägarna här ute i skogarna.

Lena skriver, i min logg på fejjan, att hon har kommit hem utan incidenter och att hon har blivit omkörd flera gånger, för att hon åkte så sakta. Jag krattar för mig själv i mörkret framför datorn.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Hon berättar att hon just nu har ett "dampanfall" och bakar tre sorters bullar, rulltårtor, syltgrottor och flera sorters muffins. Jag skrattar åt henne. Det är ju också ett sätt att mota bort ångesten. Hoppas bara att hon får sova sen, lilla gumman, när anfallet har gått över.

Vi pratar lite om morgondagen och vad vi ska göra tillsammans. Det är en stor grej för Ullis, att kunna äta tillsammans med mig och att sen sova kvar. Jag är så tacksam för att hon vill det och att det är hon själv som har föreslagit det hela. Det passar dessutom så bra att jag får hennes sällskap efter det fruktade besöket hos Fonus, som jag ska klara av tillsammans med min mamma innan vi ses.

Jag både längtar och bävar inför morgondagen!

Måndag morgon

Jag har sovit ganska bra i natt. Simba har skött sig bra och bara väckt mig två gånger och han ville gå ut frivilligt vid halv sex-tiden. Sen var det ju så himla skönt med de tjocka fiberdunbolstren, jag la i igår. Man liksom drunknar i täcket.

Efter frukosten ringer telefonen och min första tanke är att det nog är mamma, men jag känner inte igen numret på displayen. Det är Affe, en ungdomskompis till Johnny.

Han berättar att han och Peter har varit och hälsat på Doris och David i lördags och vips så kommer tårarna. Jag är inte ledsen, bara glad och rörd av det fina de har gjort.

Vi pratar en stund om det otänkbara och vi vill ju båda ha svar på många frågor, men det finns inga svar, bara tomhet och fler frågor. Jag berättar att jag ska till begravningsbyrån i morgon och att det troligen kommer att bestämmas då när begravningen blir.

Nu ska jag ta på mig träningskläderna och ta en rask promenad med stavarna runt Lillsjön. Sen är det snart dags att ta sig in till Fröslunda vårdcentral. Jag ska träffa kuratorn för andra gången idag. Sen får vi se om jag hälsar på hos mamma en stund och kanske hos Karin. Behöver komma hemifrån en stund

Begravningsbestyr

Natten har varit en repris av den igår, men jag känner mig trots allt ganska utvilad. Klockan är över nio när jag kliver upp och släpper in en pratig Simba. Jag äter min frukost och tar kaffet med mig in till datorn. Det finns så många fina mail och kommentarer, som jag försöker att svara av så gott jag kan. Tack alla fina vänner!

Jag minns knappt vad jag skrev igår, så jag läser igenom inlägget. Jo, men så var det ju. Nu minns jag. Minnet är som på en guldfisk när man befinner sig i kris. Kan ju i och för sig ha något med medicinerna att göra också.

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. Känns skönt! Jag gläds med dem att de har bestämt sig för att flytta till Vilsta Herrgård. Då får vi alla något annat att tänka på.

Vi pratar även om det här jobbiga med begravningsbestyren. Mamma anlitade Fonus när morfar dog, så det får nog bli Fonus. De skötte sig så bra då och den begravningen var så fin.

Först hade jag tänkt att ta mig till Johnnys föräldrar för att prata ihop mig med dem om begravningen, men nu får mamma mig att inse jag att det kan vara bra att ringa Fonus först, för att fråga vad man behöver förbereda innan man bokar in ett besök hos dem.

Nu har jag gjort det som kändes så jobbigt. Jag har kontaktat Fonus och uttalat orden att min make har avlidit. De har berättat om vad jag behöver ha tänkt till om när jag kommer dit på tisdag. Jag har också pratat med Johnnys mamma för att höra att hon är med på hur jag har tänkt att vi ska göra med Johnny. Hon tycker det låter bra det jag föreslår.

Mamma har lovat att följa med mig till Fonus som stöd. Jag vill inte utsätta Johnnys föräldrar för den pärsen att planera sin sons begravning. Även om det kommer att vara det svåraste jag någonsin har gjort, så tror jag att jag har den styrkan inom mig.

För att frigöra den smärta, som nu bor i mitt bröst och som håller på att klösa tarmarna ur mig, går jag en promenad runt Lillsjön. Regnet hänger fortfarande i luften. Det är som om till och med himlen sörjer. Luften är skön att andas, men det tar fortfarande emot när jag ska gå över järnvägen.

Under min promenad så går jag och tänker på vad som ska stå i dödsannonsen. Känns overkligt, men jag måste ju tänka till nu, så att det inte bara blir någon standardvers. Jag vill ju att det ska stå något där, som kommer direkt från mitt blödande hjärta.

Det blir en banan till lunch för jag är inte hungrig. Huvudsaken är att jag äter och det gör inget att jag förlorar ett och annat kilo på vägen. Nu sitter jag och väntar på att Ullis ska ringa. De flyttar hem till stan idag. Skönt att få dem lite närmare och att de finns på en fast telefon.

Tidigare idag, så skickade jag ett SMS till min gamla kollega jag träffade på vårdavdelningen där jag låg inlagd. Nu kommer ett svar och jag blir jätteglad. Hon har även gett min fd rumskamrat där den kram från mig, som jag bad henne om. Känns skönt att göra andra glada mitt i mitt eget elände.

Johnnys pappa ringde just och och ber mig att skriva på datorn, som han uttrycker det, att ni som vill hjälpa till i den här svåra stunden, ring till Doris och David, 016-136711. De behöver höra vilken fin som de hade! Om jag har det svårt, så är det väl inget mot vad de har! Johnny var ju deras barn! Jag fick 19 underbara år av Johnny och de har fött honom och följt honom under hela hans liv.

Tror att jag har suttit i telefon hela eftermiddagen. Pratade länge med mamma och Lillis. Nyss pratade jag med Ullis. Jag berättade att jag har varit i kontakt med Fonus och att jag har börjat tänka på hur dödsannonsen ska se ut och hur vi ska göra med allt. Tungt, tungt!

Ullis föreslår att hon ska komma till mig efter att jag har varit på Fonus på tisdag. Kan nog vara skönt att ha lite sällskap då. Vi ska mysa lite på kvällen, bara hon och jag. Känner att jag vill göra något sånt med Henke också, men det får bli en egen dag, då det bara är han och jag. En i taget, så att man riktigt får rå om dem!

Trodde att jag skulle klara mig utan Sobril idag, men järngreppet om hjärtat och krampen i magen tilltar, så nu tar jag ett piller i alla fall. Jag behöver ju inte vara duktig för någon! När ska jag inse det?!

En solglimt mitt i allt elände är i alla fall att Ullis verkar ha fått en spark i rätt riktning av det som hänt. Hon har sakta, men säkert börja att öka i vikt. Nästa trappsteg är att börja äta mer kolhydrater, vilket just nu är hennes största skräck. Jag försöker att uppmuntra, men samtidigt inte tjata. Gränsen däremellan är hårfin!

Nu ska jag nog ta och ringa Henke och höra hur det är med honom. Sen ska jag nog ta en paus från datorn. Börjar ju bli riktigt nördig, som bara sitter här och häckar. Tror jag sätter punkt för bloggandet för idag.

Måndag och utskriven

Jag ligger i sängen och har just vaknat. Har bara inte orkat gå upp än. Telefonen ringer och jag svarar med skrovlig röst. Det är Affe, en av Johnnys bästa ungdomskompisar. Han förklarar att han inte har kunnat sova på hela natten. Han vägrade att tro på ryktet, som hade börjat sprida sig, om att det var Johnny.

Johnny och Affe har rest en del tillsammans innan de stadgade sig. Ibland när Johnny skulle berätta något från dessa resor, så sa han alltid "vi" och medade då "Affe och jag". Jag var alltid tvungen att förklara, så att andra skulle förstå att det inte var jag och Johnny, utan Affe och Johnny.

Affe berättar att det är han som har lämnat meddelanden på Johnnys mobil. När han fick höra ryktet om Johnnys död, så kunde han bara inte tro att det var sant. Därför försökte han nå Johnny på mobilen för att boka in en lunch. Jag pratar en bra stund med Affe och det känns bra, sorgligt men ändå bra.

Idag ska jag äntligen få träffa en läkare på psykvårdsavdelningen för att bli formellt utskriven och få recept på de mediciner jag behöver. Det strulade ju till sig sådant med det tidigare, men nu så. Har dessutom en tid därefter på vårdcentralen hos en kurator, som ska hjälpa mig att sortera mina röriga tankar och att komma ur den akuta krisen.

Johnnys föräldrar dyker upp i mina tankar och jag får en impuls att ringa dem. Doris svarar med ynklig röst och frågar sen genast hur det är med mig. Hon är alltid så snäll och omtänksam. Hon berättar att de var ute i Bälgviken igår och lade blommor och tände ljus vid järnvägsövergången. Jag var ju hos Ullis då, så jag visste inte om det.

Hon är så ledsen och jag frågar om hon vill att jag ska komma över till dem och ta en kopp kaffe tillsammans och det vill hon. Jag berättar att jag har två tider att passa, men att jag nog ska kunna komma runt klockan fem. Vi lägger på och jag börjar göra mig i ordning för dagen.

Så ringer det på dörren och när jag öppnar så är det ett blomsterbud. Jag har fått en underbar bukett med vita rosor från mina gamla arbetskamrater, Karin och Ann-Jeanette med makar. Tårarna sprutar, igen! Hur mycket tårar har man egentligen??

Telefonen ringer och nu är det Monika, Johnnys brors fru. Vi pratar en lång stund och hon är så gullig. Jag har alltid trivts i Monikas sällskap, men eftersom de bor i Uppsala, så har vi aldrig träffats mer än till födelsedagar och så. Synd!

Telefonen ringer stup i kvarten och jag känner mig nästan jagad. Jag både vill och inte vill att folk ska ringa. Jag tror att alla förstår när jag säger ifrån att jag inte riktigt orkar att prata. Känner ju dessutom att jag måste hinna höra av mig till mina närmaste för att höra hur de mår också. Det är ju inte bara jag som har det svårt och mår dåligt.

Läkaren som ska genomföra mitt utskrivningssamtal är en ung underläkare, mycket trevlig och lättsam tjej. Givetvis så sprutar tårarna när jag ska förklara hur jag mår. Vi pratar mediciner och olika alternativ och jag går lydigt med på att ta emot all hjälp jag kan få. Det blir antidepressiv medicin, lugnande, lugnande till natten och insomningstabletter.

Helt emot mina principer, men jag inser ju att det kommer att behövas all styrka nu fram till och under själva begravningen, min värsta mardröm. Jag får bara små doser för att de inte vill riskera att jag gör något dumt, även om jag vet att de tankarna nu är som bortblåsta. Jag vet ju vilket helvete det blir för de efterlevande.

Mitt under läkarbesöket så ringer min mobil och det är vårdcentralen. "Hej Lena! Det har kört ihop sig med din tid hos kuratorn idag. Hon VAB:ar och vi vet inte riktigt när du kan få en ny tid." Jag tänder till direkt på alla fyra och säger "Är ni medvetna om att det här är akut och att jag genomgår en kris?! Jag behöver få prata med en kurator NU och inte om någon vecka eller så! Kan du se till att ordna det?!"

Läkaren och sköterskan, som hör hela samtalet, applåderar när jag lägger på och ler åt min styrka. De säger att det är ett gott tecken att jag kan säga ifrån och att jag kunde hantera den situationen så bra. Det tar fem minuter, sen ringer vårdcentralen och säger att kuratorn kan komma in extra för min skull i morgon. Tack för det!

När jag är klar hos läkaren, så åker jag till Johnnys föräldrar. Känns tungt när jag vet hur ledsna de är, men samtidigt så känns det bra, för jag vet ju hur glada de blir när jag kommer.

Det är David som öppnar och han ser jagad ut. "Doris är inte inne. Hon skulle bara gå ut en sväng för att få en nypa luft." Jag känner hur magen drar ihop sig och jag tänker tanken som jag inte får tänka. Tänk om hon gör som Johnny, att hon inte kommer tillbaka!

David är utom sig av oro och jag vet inte om jag ska gå ut och leta eller om vi bara ska vänta. Hon har ingen mobil med sig heller. Vi säger båda två att det nog bara är för att jag är en timme tidig, eftersom besöket hos vårdcentralen blev inställt. Doris trodde att jag skulle komma först vid femtiden och nu är klockan bara straxt efter fyra.

Det dröjer inte lång stund innan vi kan se Doris genom fönstret. Puh! David sätter på kaffet och vi sätter oss i vardagsrummet. Strupen knyter sig, för de har ställt fram ett stort foto på Johnny på bordet tillsammans med en stor bukett röda rosor och en ljuslykta. Jag har lite svårt för det där. Det blir så himla påtagligt!

Jag stannar ungefär en timma. Under tiden ringer Benny, Johnnys bror. Han är utom sig av sorg, men har sin sons fotbollsträning att fokusera på. När Doris har avslutat samtalet, gråter vi lite tillsammans och konstaterar att det finns bara fina saker att minnas med Johnny. Han var en sån fin människa och det säger jag inte bara för att han har dött. Det fanns inget ont i honom!

Helt utpumpad sätter jag mig i bilen för att åka vägen över Tuna Park. Jag måste till apoteket för att lösa ut mina mediciner. Känns asjobbigt att gå omkring rödgråten och tilltufsad bland andra människor, men jag möter i alla fall ingen jag känner. Skönt!

Helt utsvulten, äter jag en bit av den paj som blev över från "kräftskivan". Genom fönstret ser jag en granne som kommer med bestämda steg mot vår ingång. Hon ringer på och jag öppnar. Hon förklarar att hon och hennes man var över i fredags för att höra hur det var med mig och om jag behöver någon hjälp, men jag var inte hemma då.

Vi står länge i hallen och gråter och håller om varandra. Vi har egentligen aldrig haft mer kontakt än vid brevlådorna och över staketet, men jag vet att det hon säger är äkta. Hon har själv gått igenom en liknande situation, även om det inte var självmord. Hon vet vad det innebär att mista en nära anhörig.

Jag sätter mig framför datorn. Helt otroligt hur många som har läst min blogg! En normal dag har jag kanske uppåt hundra sidvisningar. Nu är det över tusen och det ökar fortfarande lavinartat. Sorgligt att en sån här sak ska kunna bidra till det, men jag får väl se det som att det är fler som får dela min smärta och därmed också kan ge tröst.

Klockan är närmare halv tio och det ringer på dörren. Shit, jag som har tagit ett glas vin, men vad sjutton, spelar roll då! Jag öppnar och där står maken till grannen som var här tidigare. Han kände att han också ville krama om mig och erbjuda sin hjälp. Jag blir helt rörd av hur gulliga alla är. Innan jag stänger dörren, så lovar jag att jag ska ta kontakt och be om hjälp när det behövs om det så bara är prata jag behöver.

Vinet smakar inget gott längre, så jag häller ut det sista. Jag duschar och gör mig i ordning och känner paniken inför natten komma krypande. Lydigt tar jag mina piller inför natten och det dröjer inte länge innan lugnet infinner sig och jag kan stänga av TV:n och lägga mig tillrätta för att sova. Simba ligger bredvid mig och spinner högljutt. Jag sträcker ut handen till Johnnys sida och säger "Godnatt, min gubbe!"