Kuratorbesök och räkmacka

Var helt slut igår kväll, så jag skriver idag istället, om vad som hände under gårdagen. Jag laddade väl ur mig totalt, när jag skrev det där arga inlägget och kräktes galla.

Åh, vad klockan är mycket! Måste skynda mig, så att jag inte blir sen till kuratorn. Jag ska vara där till kl. ett. Jag snabbar mig ur duschen och får på mig kläderna i en hast. Hinner inte torka håret, så det får bli som det blir, inte så noga.

Givetvis har Simba gått iväg på en runda och finns inte där när jag vill ha in honom. Jag brukar aldrig lämna honom ute när jag åker iväg och jag vet att jag ska vara borta en längre stund.

Shit, jag har ju glömt att hänga ut de nytvättade sommartäckena jag har tvättat på morgonen. Jo, men jag hinner nog det också. När jag står där vid torkvindan, så ser jag i ögonvrån att Simba kommer fram ur granhäcken. "Hejsan, mattes fiiina katt!" Ja, ni vet hur man brukar larva sig med husdjuren.

Simba blir jätteglad när han ser att jag är ute och för att jag pratar med honom. Han gör en rush fram till altantrappan och börjar vässa klorna frenetiskt på stenplattorna. Mitt hjärta spritter till av glädje, för så här glad har inte Simba varit sedan Johnny försvann. Han har bara gått och letat efter husse och hängt med huvudet. Han har varit riktigt ledsen, precis som matte.

Men nu är det bråttom, så jag sliter åt mig väskan och springer ut till bilen. Jäklar, nu glömde jag mobilen, så jag vänder tillbaka in för att hämta den. I vanliga fall hade jag nog struntat i det, men nu tycker jag att det är viktigt att folk som är oroliga kan nå mig, oavsett om jag är hemma eller inte.

Framme på parkeringen till vårdcentralen, tar jag fram mobilen för att sätta den på ljudlöst. Då ser jag att det är ju för sjutton Johnnys mobil. Åh, så typiskt! Våra mobiler ser exakt likadana ut. Det är bara ett mobilsmycke på min, som skiljer dem åt.

Besöket hos kuratorn går bra. Hon ställer bra frågor, så att det blir lätt att prata. Det värsta jag vet, när man pratar med psykolog eller kurator, är när de bara sitter och väntar in att det är jag som ska börja samtalet. Inte för att jag har några problem att uttrycka mig eller så, men jag vill gärna ha de rätta frågorna för att komma igång. Sen kan det nästan vara tji att få tyst på mig.

Känns i alla fall skönt att få prata med någon, som kan sätta etikett på det man upplever och säga att det är OK att reagera si eller så. Sen är det också skönt att prata med någon som inte är känslomässigt jävig, om ni förstår hur jag menar. Då kan man ju säga precis allt. Inget är förbjudet eller tabu, bara rakt av utan omsvep.

Det som gör att jag gillar den här kuratorn är att jag känner att hon även gillar mig. Jag kan se i hennes ögon att hon blir berörd och då vet jag att hon bryr sig. Vi kan till och med skratta tillsammans och det känns äkta. Önskar att Ullis kunde få möjlighet att träffa en sån pärla till kurator också. Hon har haft otur, när det gäller den biten.

Efter besöket hos kuratorn är jag helt utpumpad. Jag har ringt till mamma och förvarnat om att jag har tänkt komma hem till henne efter kl. två. Hon är orolig över att jag inte äter ordentligt och har därför frågat vad jag vill ha när jag kommer. Jag sa då att det blir bra med någon frukt och någon macka bara. Är inte så hungrig vid lunchtiden.

När jag kliver in hos mamma, så blir jag nästa omkullsprungen av deras hund, Effie. Som vanligt, när hon är glad, så sliter hon åt sig en sko och springer omkring med. Hundar är roliga på det sättet, att det går inte att ta miste på när de är glada.

Mamma har bullat upp med var sin stor räckmacka och en stor skål med bananer och vindruvor. Det smakar ljuvligt, men jag blir snart illamående av all räkmajonäs. Trots det, så äter jag upp i princip hela mackan. Frukten får vara. Blää!

Vi pratar en stund om allt och inget. Vi gråter en skvätt, men vi skrattar också. Jag har helt slut på energi i kroppen nu och det blir ju inte bättre av att ha smällt i sig en stor geggig räkmacka. Jag tackar för mig och åker hemåt.

Skönt att vara hemma igen. Det är så tomt, men Simba kommer och möter mig, så det känns ändå helt OK. Jag kollar av min mobil och ser att min vän Karin har messat. Jag börjar skriva på ett svar, men har inga glasögon på mig, så det går ju sådär, kan jag säga. Jag lyckas fibbla till det så att SMS:et raderas och jag ger upp. Gaah!

Jag kollar av fejjan och skriver istället ett meddelande till Karin där. Jag hade ev tänkt att hälsa på hos Karin i Borsökna, när jag ändå var ute och åkte idag, men det fick bli ett besök hos mamma istället. Jag kan hälsa på hos Karin en annan dag, när jag känner mig starkare. Nu är det bara skönt att få sitta här och bara vara.

Carina, en fd granne, har lämnat ett meddelande på telefonsvararen och jag ringer upp henne. Vi pratar länge och det känns skönt. Hon är så gullig! Jag säger att jag gärna kommer över och hälsar på någon dag, men vi bestämmer inget närmare. Vi får se hur jag mår och vad jag orkar.

Jag laddar en stund, sen ringer jag till Johnnys föräldrar. Som vanligt är det Doris som svarar. Hon berättar att David ligger på lasarettet för en misstänkt hjärtinfarkt. De tror inte att det är en infarkt utan att han har fått en panikångestattack. Inte så konstigt, för han låter inte sorgen komma ut. Då skulle i alla fall jag spricka, tror jag.

Vi pratar länge. Doris är så himla bräcklig och skör och det krävs enorm energi av mig för att försöka muntra upp henne. Jag vet, jag ska ju inte behöva göra det, men jag vill ju så gärna att hon ska må bättre, likväl som jag själv vill må bättre.

När vi nästan har pratat klart, så ringer det på ytterdörren. Vem sjutton kan det vara? Det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet, som jag har återfått kontakten med, tack vare fejjan. Hon står där på farstubron med en stor bollkryss i famnen. "Kom in, Lena!"

Lena har läst mitt sista inlägg, då jag var så arg. Hon sa till sin man "Näej, nu åker jag ut till Lena, för nu spyr hon galla!" Jag sätter på en kanna kaffe och plockar fram tre kakor, allt huset kan förmå i kaffebröd. Vi sitter länge och pratar, ömsom skratt ömsom gråt.

Det har börjar skymma när Lena åker hem igen. Det är rått ute och rutorna på bilen har börjat imma igen. Jag ber henne att ta det försiktigt på vägarna, eftersom det är mycket djur i farten så här dags på vägarna här ute i skogarna.

Lena skriver, i min logg på fejjan, att hon har kommit hem utan incidenter och att hon har blivit omkörd flera gånger, för att hon åkte så sakta. Jag krattar för mig själv i mörkret framför datorn.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Hon berättar att hon just nu har ett "dampanfall" och bakar tre sorters bullar, rulltårtor, syltgrottor och flera sorters muffins. Jag skrattar åt henne. Det är ju också ett sätt att mota bort ångesten. Hoppas bara att hon får sova sen, lilla gumman, när anfallet har gått över.

Vi pratar lite om morgondagen och vad vi ska göra tillsammans. Det är en stor grej för Ullis, att kunna äta tillsammans med mig och att sen sova kvar. Jag är så tacksam för att hon vill det och att det är hon själv som har föreslagit det hela. Det passar dessutom så bra att jag får hennes sällskap efter det fruktade besöket hos Fonus, som jag ska klara av tillsammans med min mamma innan vi ses.

Jag både längtar och bävar inför morgondagen!