Måndag med många besök

Som vanligt, den sista tiden, så känns det motigt att vakna och komma upp ur sängen. Ute skiner solen och det är gnistrande vackert, men jag känner mig som ett, ursäkta uttycket, "utskitet äppelmos". Tur att jag ska till läkaren i morgon!

Trots min ångest, så kliver jag upp och gör mig i ordning. Idag ska Lena Forsman komma över och käka lunch och promenera med mig i Kronskogen. Jag får riktigt skärpa till mig, för att inte ringa återbud. Nej, jag vill verkligen att det ska bli av, men jag känner att orken inte riktigt finns där.

Mamma ringer och hör hur det är idag och jag berättar, att det väl har funnits bättre dagar. Jag berättar också om, att Lena kommer på besök och att jag ska se efter Hailey sen, en stund på eftermiddagen också. Genast känns det lite bättre.

Så fort jag har gjort mig i ordning, så tar jag fram den färska kycklingen ur kylskåpet. Varför valde jag att göra ugnsstekt kyckling idag, när jag är så ur slag?! Å andra sidan, så är det ju inte så himla komplicerat, att krydda på kycklingen och ställa in den i ugnen i en timme.

Så fort jag har börjat med maten, så återvänder orken och lusten. Det är precis som att man bara behöver komma igång och komma över den där första ångesten, inför det som ska göras. Sen rullar det på och jag tycker att det ska bli kul.

När Lena ringer på dörren, så är maten klar och vi har bara att sätta oss vid bordet och äta. Lena har med sig en fin bukett med tulpaner, som får inta hedersplatsen på köksbordet. Lena har även köpt med sig två smarriga vaniljbullar, men de får vänta tills efter promenaden.

Det är runt sex grader kallt ute, så vi bylsar på oss rejält med kläder, för att inte behöva frysa på promenaden. Jag har lovat att visa Lena "mina" gamla ekar, så vi tar vägen genom skogen till Stenby Hage. Det knarrar härligt under våra fötter och kylan biter i kinderna.

Det blir en promenad på runt 2 - 2,5 km, innan vi kommer tillbaka. Nu ska det bli gott med varmt kaffe och vaniljbullar! Lena är sugen på att träffa Hailey, så jag ringer Ullis och säger, att de kan komma över med henne redan nu.

Marre kommer altanvägen och lämnar in en söt liten tjej i rosa overall och nya skor. Ullis och Marre håller på och försöker få ordning i nya lägenheten, så de är glada över, att få vara lite barnlediga en stund. Nu ska vi mysa, Hailey och jag!

Mamma och Lillis kommer också vägen förbi, när de hör att Hailey är här hemma. Hon skrattar och busar med oss hela tiden, vår lilla solstråle. Först när klockan har passerat sex, så börjar hon bli trötter och jag får ringa efter mammorna.

När alla har gått och det åter blir tyst och lugnt, så kommer Simba fram från sin gömma och låter väldigt anklagande. Han har suttit och tryckt under sängen, mest hela dagen. Han är inte så där förtjust i besök. Speciellt inte de, som gärna vill träffa honom. Sorry, Lena!

Nu värmer vi på lite kyckling, jag och Simba. Sen får jag väl ägna resten av kvällen åt honom. Mattes lilla fegis!

Vilka dagar!

Vilka bra dagar det har varit nu! Jag har inte ens hunnit att blogga och då är det fullt upp, kan jag säga. Jag har helt enkelt försökt att vända på den negativa trenden och ha lite kul.

I torsdags kväll, var jag hemma hos Lena Forsman och åt tacopaj och drack fint rödvin. Vi hade köpt halvflaskor av tre olika fina viner. Lite kul, när man kan jämföra olika vinsorter. Riktigt gott, både paj och vin!

Efter maten, så drack vi kaffe och åt kladdkaka med grädde. Vi pratade och skrattade och tiden bara sprang iväg. Henke och Johanna kom och hämtade mig sen. Kanske dags för en ny botgöring, efter den här kvällen!

Igår, fredag, hade jag tänkt att städa, men jag hade helt enkelt inte lust. I stället, tog jag bilen och åkte ut till huset i Bälgviken. Jag behövde fota lite saker, som ska läggas ut på nätet, för att säljas. Skönt, att äntligen komma sig för med det!

Det kändes faktiskt helt OK, att vara själv i huset då. Å andra sidan, så var jag inte ensam hela tiden. En granne knackade på garagedörren och kom in en stund och pratade. Det slutade med, att Katrin fick med sig en träningsbänk hem.

Vet inte, om det var av torsdagskvällen, hemma hos Lena, jag fick ny energi, men jag kände mig i alla fall helt klart på bättre humör. Jag kom mig till och med för, att packa med mig lite saker från husest. Bl a så tog jag med mig lite trädgårdsredskap hem.

När jag kom hem på eftermiddagen, så ringde mamma och frågade om jag ville äta hos dem på kvällen. "-Ja tack!" Jag lovade att höra av mig, så fort jag hade visat köksmöblerna, för ett intresserat par.

Jag ledsnade på att vänta, när klockan började närma sig fem, så jag tog kontakt med de som skulle komma. "-Nej, vi har ångrat oss, så du behöver inte sitta och vänta på oss." "Nej, men så bra att jag inte fick veta det lite tidigare då!" Morr! (De bad faktiskt om ursäkt)

Det där med botgöring för torsdagskvällen, blev ju aldrig av. Jag satt ju stor del av eftermiddagen och bara väntade på de som skulle titta på köksmöblerna. (Jag kan ju få skylla på dem i alla fall) Därför bestämde jag mig för, att promenera med stavarna till mamma och Lillis.

En halvtimme senare, ringde jag på dörren och Effie skällde som tokig. Mamma stod i köket och fixade. Det var lasange och sallad på gång. Återigen en frosserikväll! Vi tre delade på hela formen med lasange, även om Effie fick vara med på ett hörn.

När jag hade tackat för mig och stod vid busshållplatsen och väntade, så hörde jag att det var karaoke i ett av grannhusen. Jag känner igen dem, som bor där. De har tidigare sagt åt mig, att komma och hälsa på. Därför gav jag snart efter för frestelsen, att gå dit och ringa på.

Där stod jag med mina stavar och i träningskläder och mössa. "-Nej, men vad kul! Kom in!" Där blev jag kvar till tretiden i natt. Pust! Kul, men varför kan man aldrig göra något med måtta?!

Som ni förstår, så har det varit en ganska lugn och seg dag idag. Ska nog se till att jag hamnar under fleecefiltarna i TV-soffan till kvällen.

Botgöring

Tro det eller ej, men jag åt upp resten av tårtan i frysen, efter att mamma hade åkt hem igår. Jag blev så där himla sötsugen, så det gick bara inte att stå emot. Det är därför jag har planerat en riktigt lång promenad idag.

Det snöar lite lätt, när jag hämtar stavarna från förrådet och ger mig iväg. Det är trots allt riktigt skönt ute, eftersom det bara är några enstaka minusgrader. Solen ser ut att kunna bryta genom molntäcket snart.

Jag går vägen genom Stenby, fram till Stenby Gård och går under Västerleden, vidare mot Flacksta och S:t Eskils kyrkogård. Givetvis, så stannar jag till en stund vid minneslunden och försöker att prata med Johnny, men det är tvärtyst.

Lite besviken och tilltufsad, lommar jag vidare längs med Åsbyvägen, i riktning mot Borsökna. Det finns ingen riktig vägren att gå på, så det känns lite obehagligt att möta bilarna. När jag kommer upp på Åsbymon, så ser jag att det går mängder med stigar i skogen. längs med vägen. Perfekt!

Stigen jag går på, leder mig fram genom en ganska tät tall- och granskog. Marken är täckt av blåbärsris, så trots att snön börjar täcka marken, så har jag inga problem att se vart stigen går. På ett ställe växer de små granarna så tätt, att det känns som att gå i en korridor av barr. Häftigt!

Det måste ha varit den här stigen, som Johnny och hans mamma cyklade från Hällby, när de skulle till Borsöknabadet. Johnny brukade berätta om det, varje gång vi åkte den här vägen. Jag försöker att känna hur det kändes då för Johnny och Doris.

Medan jag går, så funderar jag över hur jag ska fortsätta min promenad, när jag kommer fram till Borsökna. Ska jag gå runt sjön, så att det blir lite längre, eller ska jag gå längs med stora vägen? Magen börjar knorra och jag känner mig lite sliten i benen. Med andra ord, så väljer jag att ta den lite kortare vägen.

När jag svänger in mot Faskunge, så kan jag givetvis inte motstå frestelsen att ta en ny, outforskad väg hem. Mamma berättade förut, att man skulle komma fram till Mesta skola, om man tog den här vägen. Kul med nya vägar!

Måste ha fattat fel, för nu står jag mitt på ett gärde och ser ingen stig. Däremot, så ser jag klart och tydligt Mesta skola, långt där framme. Jag får helt enkelt gå längs gärdeskanten och hoppa över ett par diken, innan jag kommer upp på vägen igen.

Efter drygt två timmars promenad, så är jag hemma igen. Nu känns det i höfterna, kan jag säga! Skönt ändå att jag tog mig runt, för jag känner att humöret fick sig en skjuts i rätt riktning, av den långa promenaden. Lite mat på det här så!

Nu ska jag ställa mig i duschen och göra mig i ordning, så att jag kan åka och handla. Sen hoppas jag att jag kan få skjuts av Henke, hem till Lena Forsman, som bjuder mig på Tacopaj och vin ikväll. Det ser jag fram emot!

Lill-lördag med löpning och vinprovning

Känner ångesten komma krypandes, när jag vaknar och inser att jag har ätit upp hela chokladasken själv. Det var ju så himla gott i går kväll. Nu känner jag bara äckel och funderar vad jag ska göra åt saken. Jag bestämmer mig raskt för att slänga på mig löparskorna och ta en runda i Kronskogen.

Jag tar god tid på mig med frukost och morgonbestyr, så klockan hinner bli runt halv tolv, innan jag kommer ut. Bra, då har frukosten hunnit lägga sig till rätta i magen, så att jag inte får håll. Vad härligt det ska bli, att få lufsa runt i skogen! Har längtat efter det i flera dagar nu.

Det är gränsfall på att vara för kallt med löpartights, men så fort jag börjar springa, så kommer värmen. Jag hinner lagom ifatt en kvinna med hund, när mobilen ringer. Ja, jag har mobilen med när jag springer. Dels för att jag är för nyfiken, för att låta den ligga kvar hemma, sen är det även av säkerhetsskäl.

Jag har en skum ringsignal, som liknar Arkiv-X-låten, så kvinnan med hunden ser skräckslagen ut, när jag stannar framför henne med Arkiv-X i brallan. Förlåt om jag höll på att skrämma skiten ur dig!

Det är Ullis, som undrar vad jag håller på med. Jag flåsar ju som en tok. Vi kommer överens om att jag ska ringa sen, när jag har kommit hem.

Jag hinner precis ifatt kvinnan med hunden igen, när jag får ett SMS. Den här gången, blir hon med hunden inte lika skräckslagen. Det är Nilla, som bara undrar hur det är. Jag svarar att jag är ute och springer, men att det är bra.

Yes! Jag klarar 5-kilometersspåret utan att stanna. Ja, om man nu inte ska räkna med de korta avbrotten för mobilen. Jag är i alla fall helnöjd. Det var längesedan nu, som jag sprang och det är nog som man säger, att man kan vila sig i form.

Även om det inte är lika lerigt, som det har varit de tidigare dagarna, så syns det spår av underlaget på mina löpardojor....

Nu har jag exakt två timmar på mig att städa, handla och duscha, innan Lena Forsman kommer. Vi ska ha en vinprovarkväll här ikväll. Både Lena och jag gillar vin och vill gärna visa varandra våra favoritsorter.

Mitt i städningen ringer mäklaren och säger att det numera bara finns en seriös spekulant kvar. Sen kan jag ju undra hur seriös den spekulanten är, när de fortfarande bara bjuder tvåhundratusen under mitt utgångsbud. Suck!

Lena kommer straxt efter fyra. Jag har precis hunnit med att tända ljuslyktorna på altanen. Jag ställer fram en Tommasi Ripasso, som nummer ett och en box med Some Zin, som tvåa. Lena har med sig två halvflaskor,  Robertson Winery och Chianti Classico Reserva. Mums!

Lena har dessutom tagit med sig vinglas i plast, så att vi ska kunna ha alla sorterna uppradade, för att kunna jämföra. Många glas blir det....

Till dessert har Lena även tagit med sig en Asti Cinzano. Vi toppar med skumtomtar och gelébjörnar. Vi har det hur bra som helst....

Jag värmer på köttfärspaj och serverar med grönsallad. Sen blir det ostbricka och efter det kaffe med hemgjord hallonlikör. Sen får vi en plötslig lust att ta kort på oss tillsammans. Mm, lite suddigt blir det, men vadå....

Over and out!

Borsökna ToR

Det var lite svårt att sova i natt, när stormen dundrade för fullt utanför fönstren. Det kunde jag ta igen nu på morgonen. Jag klev inte ur sängen före halv tio. Då vaknade jag till, av att några av grannarna var ute och spikade upp sina nerblåsta spaljéer.

Idag har jag absolut ingenting inbokat och det känns skönt, även om det är kul att vara bortbjuden också. Jag går omkring och skrotar i morgonrock och tofflor till långt in på förmiddagen.

Ute skiner solen och stormen har mojnat. Det ser riktigt skönt ut. Därför bestämmer jag mig raskt, för att ta stavarna och gå en promenad till mamma och Lillis i Borsökna. Det kan ju behövas nu, efter all god mat, dryck och godis.

Det blåser fortfarande en hel del och även om det är över fem grader varmt, så blir jag kall om rumpan. Skulle ha tagit de där extra tightsen under, som jag tänkte från början. Jag får helt enkelt öka farten, för att få upp värmen.

Med en liten omväg, så tar det mig ca 35 minuter till mamma och Lillis. Jag har hållit ett högt tempo, så jag gissar att det är ca 4 km dit. Blir en lagom promenad tillbaka sen.

Hemma hos mamma och Lillis vankas det glögg och pepparkakor. Sen åker julmaten fram och lite vin till det. Jag som bara skulle titta förbi på en kopp kaffe, eller något i den stilen.

Mamma och Lillis undrar om jag har något för mig på nyårsaftonen. Först hade jag tänkt att boka en biljett till Eskilstuna Ölkultur, men jag ångrade mig i sista sekund. "-Ja, men då kan vi väl fira tillsammans då?" "-Ja, absolut! Det blir jättebra!"

Just som vi sitter där och planerar vad vi ska äta på nyårsafton, så ringer Birgitta, en av grannarna. Hon bjuder in till nyårsafton och jo då, jag är också välkommen. Trevligt!

Klockan är bara fyra, fast det känns mer som att den vore runt sex eller sju, eftersom det är så mörkt ute. Tur att jag tog med mig en reflexväst. Jag får låna ett par tights av mamma, att ha under träningsbyxorna, så att jag slipper frysa häcken av mig.

Nu blir det en rakare väg hem och jag håller ett högt tempo. Det tar 35 minuter, trots att jag har gått lite annan väg. Men då så, då vet jag att det inte är så himla långt ändå.

Det blir raka spåret in i duschen, så att jag kan krypa in i morgonrocken sen. Känns helt OK att veta, att jag har hela kvällen för mig själv och att jag är klar för sängen, om nu John Blund skulle komma tidigt ikväll.

Lena Forsman och jag har pratat tidigare om att ha en vinprovarkväll här, någon gång under veckan. Jag skickar ett meddelande till Lena och frågar om onsdag bli bra. Lena ringer upp och vi pratar en bra stund om det och mycket annat.

Trots all julmat tidigare idag, så knorrar magen och det blir en bit paj med sallad till. Nu ska jag nog parkera mig i TV-soffan och se vad som finns att titta på.

Fikabesök

Det är fortfarande mörkt, när jag vaknar av att Simba vill krypa ner under täcket. Självklart får han krypa under täcket och gosa en stund. Så mysigt med hans mjuka päls mot min bara kropp. Vi somnar om så.

När jag vaknar nästa gång, så är det hög tid att stiga upp, om jag ska hinna göra mig i ordning innan jag får besök. Karin Harich ska komma på fika vid halv elva. Sen kommer Lena Forsman vid tolvtiden.

Det kommer ner något, som liknar snöblask, när jag går till Ica Stenby för att handla fikabröd. Trottoarerna och gångbanorna är isiga och jag går som om jag har gjort något stort i byxan. Tänk vad bra det är att ha så nära till affären! Det är jag definitivt inte bortskämd med sen tidigare!

Karin kommer på utsatt tid och går, även hon, lite stelt på den hala gångstigen. Thomas och Karin har köpt mig en liten söt kyckling, som har toppluva och skridskor på sig. De kunde se mig i den lilla kycklingen - på skridskor, på väg ut i en ny framtid. Ha, ha, så passande!

Jag visar Karin runt i min lilla lägenhet. Jag är stolt som en tupp över vad jag har lyckats åstadkomma på så kort tid. Karin kramar om mig och tycker att det är fantastiskt och kul att se mig så glad.

Tiden går fort, som det gör när man har det trevligt och snart är det dags för Karin att åka hemåt. Jag vinkar genom altandörrarna till Karin, som halkar fram mot parkeringen.

Det går inte lång stund innan Lena plingar på dörren. Hon har med sig ett paket, som jag öppnar direkt efter att jag har visat henne runt. Det är en jättefin ljushylla i spegelglas och svart smide....

Den ska givetvis inte stå på ett element, men jag måste tänka till lite innan jag börjar banka upp saker på väggarna. Sakta men säkert, kommer det att mogna fram vart allt ska sitta.

Lena säger att hon har en till present, som var meningen att hon skulle smyga in, utan att jag ser det. Jag vänder mig mot diskbänken, medan Lena riggar upp något i sovrummet. Vad har hon nu hittat på?! Nästan så att jag blir lite nervös.

"-Nu får du komma och titta!", ropar Lena från sovrummet. Mitt bland mina gosedjur på sängen, sitter en orange älg, en Hälge. Lappen på honom säger att han är en "barnslig älg". Det hjärtformade kortet från Lena säger mycket....

Tänk vilka fina vänner jag har kring mig! Jag är SÅÅ tacksam och glad för att ni finns!

Precis när Lena har tagit på sig sin jacka och ska öppna ytterdörren, så plingar det på. Vem kan det vara? Jag väntar inget mer besök.

Det är Ninni, ordförande i bostadsrättsföreningen, som kommer med en fin julblomma från styrelsen och önskar mig välkommen....

Givetvis, så ber jag Ninni att komma in. Jag kramar om Lena och vi säger hej då. Sen visar jag Ninni runt och hon verkar gilla det hon ser.

Vi pratar länge och väl och jag känner att vi kommer riktigt bra överens. Eftersom vi har blommor och trädgård, som gemensamt intresse, så börjar vi redan nu planera vad vi ska göra för fina blomsterarrangemang till sommaren. Kul!

Jag ringer till mamma och pratar en stund om alla trevliga besök jag haft på förmiddagen. Mamma frågar om jag vill komma till dem i morgon eftermiddag och äta kalops. Gissa om jag vill!

Simba vågar sig fram en stund nu, efter att alla farliga tanter har försvunnit. Jag hade egentligen tänkt att åka och handla nu, men jag får helt enkelt lov att sätta mig en stund och gulla med Simba. Stackars liten, är ju helt förvirrad!

Nu har jag varit och handlat en sväng och är riktigt glad över att vara hemma igen. Det är ju helt hysteriskt i affärerna, nu när det är fredag eftermiddag. Ja, jag skulle ju ha kunnat valt en annan tid, men nu gjorde jag inte det.

Lite mat och vin på det här, så kommer jag att må som en prinsessa i min nya, fina lägenhet. Jag är gjuten framför TV:n ikväll, för att se finalen av Idol.

Fullspäckad dag

Jag har sovit dåligt, ända sedan femtiden i morse. Det snurrar så mycket i huvudet nu. Det är mäklare och ev flytt, som spökar just nu. Det är ju i alla fall tio gånger bättre än att drömma om framrusande godståg!

Nu vaknar jag i alla fall, efter en stunds sömn och inser att jag måste gå upp. Idag ska jag åka hem till Lena Forsman och fika och prata en stund. Hon har det jobbigt, efter att hennes man fick hjärtinfarkt, när de var i Turkiet för att fira Lena 50-årsdag. By the way, han heter också Johnny....

Just som jag ska sätta mig vid frukostbordet, så ringer mäklaren. Vi kom överens om igår, att han skulle ringa mig på morgonen idag, för att boka in en ny visning. Jag behöver komma dit igen, för att se om det fortfarande känns rätt. På torsdag morgon ska jag dit.

Nu måste jag lägga på ett kol, för att hinna till Lena till elva! Hinner bara tänka tanken, när Henke messar och frågar om jag kan ringa upp honom. Självklart, lilla gubben! Han berättar om att han har varit vittne vid en olycka igår kväll och behöver prata av sig en stund.

Nu är det jäkligt bråttom! Telefonen ringer igen, precis när jag ska ta på mig skorna för att åka till Lena. Den här gången är det Doris, Johnnys mamma. Självklart tar jag av mig skorna och pratar en stund. Jag messar Lena att jag blir sen.

Doris berättar att David ligger på lasarettet igen. Den här gången är det hans astma som spökar. Han är så dålig i lungorna, så att han blir säkert kvar hela veckan. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap upp och hälsa på honom på torsdag.

Lena dukar fram kaffe och bröd, när jag kliver på och lämnar fram en härligt lila minicyklamen. Hon verkar skakad av det som har hänt, men är ändå sansad. Hon känner lite som jag, att huvudet är fullt av bomull. Vi pratar om allt som har hänt och klockan bara rusar fram, så snart är det dags att åka hemåt igen.

På väg hem, tar jag vägen förbi hos Lillis. Han har glömt kvar sina glasögon i husbilen, som står parkerad hemma hos mig. Han blir därför glad, när jag lämnar fram dem och jag får en kram. Jag passar även på att krama om Henke, som tillfälligt jobbar hos Lillis.

Det är en strålande höstdag och jag får fälla ner solskyddet i bilen, för att inte bli bländad. Luften är hög och klar. Egentligen skulle man ha gett sig ut i naturen en sån här dag, men idag hinner jag faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Och jag som inte ens jobbar!

Ändå så hamnar jag på något sätt vid bostadsrätten jag är intresserad av. Jag parkerar bilen och går sakta genom området, för att liksom känna in hur det känns. Precis bakom längan med förråden, som hör till området, ligger en liten fin lekpark. Jag kan riktigt se hur jag är där med Hailey och gungar henne sakta.

Jag känner mig som en smygtittare i området, men det bjuder jag på! Folk kan stå där och glutta bakom sina gardiner, om de vill! Jag måste ju få gå där och titta om jag vill! Nej, det är nog ingen som undrar. Det är bara jag som känner så. Dags att gå tillbaka till bilen, kanske?

När jag kommer hem, så serverar jag mig en snabb lunch bestående av yoghurt och makrillmacka. Måste gå snabbt, för snart är Ullis och Marre här. De ska lämna Simbas torrfoder, som vi har skickat efter tillsammans från England. Mycket billigare!

Jag hinner inte börja äta, innan mamma ringer för att höra hur det är. Vi pratar en stund om allt som har hänt sen sist vi pratade. Mamma undrar vad jag ska göra på fredag. Jag berättar att det är enda dagen den här veckan, som jag inte har något inbokat.

"-Bra, då kommer du hem till mig och tar en promenad runt Borsöknasjön och badar bubbelbad och dricker champagne!", säger mamma, nästan lite trotsigt. Måste ju erkänna att det är ganska enkelt att veta vad jag ska svara på den frågan. Yes!!

Ullis och Marre kommer precis, när jag har hunnit dukat undan lunchen. Hailey är nyvaken och ser så där himla gosig ut. Jag nästan sliter henne ur Marres famn. Mormors tjej!

Ullis ställer ner 5-kilossäcken med kattmat på hallgolvet. Nu vet jag en, som kommer att blir glad! När jag har hällt upp en skål med torrfoder, så öppnar jag altandörren och ruskar på skålen, så att det rasslar. Simba formligen flyger in, trots att han möter Hailey på golvet, när han rundar hörnet in till köket. Helt överlycklig, alltså!

Vi fikar och pratar en stund, medan Hailey far omkring och försöker att ta på allt som finns i räckhöjd. Nu går det undan, kan jag lova! Det dröjer nog inte länge, innan hon kan resa sig och därmed får lite mer räckvidd.

Ullis undrar vad jag ska göra på fredag och jag berättar att jag just har bestämt att vara hos mamma då. Ullis ser besviken ut. Hon hade tänkt att vi skulle gå på stan eller nåt. Jag föreslår att vi kan göra det på lördag istället. Jag ska ju på tjejfest på kvällen och har inget fint att klä mig i. Deal!

När Ullis och Marre åker hemåt igen, så lämnar jag med lite äpplen och paprikor. Det är alltid välkommet och jag hinner ju inte göra av med allt själv, heller.

Nähej, om jag skulle ta och försöka få i mig lite kvällsmat nu då. Sen har jag lovat Henke att ringa en stund. Förstår inte var tiden tar vägen! Den här dagen är ju snart slut!

Fullbokad torsdag

Idag har jag mycket inbokat, med mina mått mätt. Jag ska vara hos kuratorn kl. 13:15, så det är det som får styra hela dagen.

Jag vaknar, som vanligt vid niotiden och  ligger en stund och stirrar i taket och funderar på varför jag ska stiga upp. Är det något som lockar mig att stiga upp? Ja, jag har ju en hel del inbokat, så det är hög tid att gå upp och göra morgon.

Efter frukosten, så inser jag att det är lång tid kvar tills jag behöver åka till vårdcentralen, så jag bestämmer mig ganska raskt för att avsluta det där med fönstertvätten. Sagt och gjort! Härligt att få klart det!

Eftersom jag har bestämt med min gamla klasskamrat, Lena Forsman, att komma över på en fika direkt efter kuratorn, så inser jag att jag behöver äta något innan jag åker in till stan. Det blir en tallrik yoghurt och makrillmacka.

Hos kuratorn, så börjar jag givetvis att gråta. Det blir alltid så, oavsett hur bra det känns innan. Det känns i och för sig ganska skönt, att få bryta ihop lite där. Kanske är det som är meningen. Det känns i alla fall skönt att få vända ut-och-in på sig själv, inför någon som inte står en så nära.

Lillis ringer på mobilen, när jag sitter hos kuratorn, så jag ringer upp honom direkt efter besöket. Han berättar att bilderna på huset har kommit och att han har skickat mig länken, så att jag kan gå in och titta. Ska bli kul, men nu ska jag ju ta mig till Vallhalla och Lena.

Rödnäst och med sminken på trekvart, ringer jag på dörren hos Lena och Johnny, ja han heter också Johnny. På vägen dit, har jag köpt med mig en fin höstkrans, att hänga på dörren. Ja, jag köpte en till mig själv också, för de var så fina.

Lena, som har varit lite orolig för att jag inte äter ordentligt, har bullat upp med wienerbröd och kakor. Jag låter mig väl smaka. Så gott!

Lena visar mig runt i deras radhus och jag inser att jag skulle kunna tänka mig något i samma stil. Det är bara det att det finns bara fyror i det området. Det jag behöver, är en trea.

När jag har lämnat Lena och Johnny, så stannar jag till vid Ica Supermarket och handlar lite. Alltid bra att fylla på förråden när man är inne i stan, så att man inte behöver åka in bara för att handla.

Väl hemma igen, så tar jag först hand om en övergosig Simba. Sen ser jag till att färskvarorna hamnar i kylen. Sen kommer tankarna. När jag stannar av i aktivitet, så har jag bara de hemska tankarna kvar. Vad ska jag göra nu då?

Utan att fundera så speciellt mycket, så tar jag svampkorgen och ger mig ut i skogen. Där känner jag mig trygg och lugn. Visst kommer tankarna där med och sen hör jag ju de förbaskade tågen, som skramlar förbi stup i kvarten, men skogen gör gott i själen.

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle ringa till Johnnys föräldrar, när jag kom tillbaka från stan, men nu känner jag att jag måste prioritera mig själv en stund. Jag vill ju alltid försöka att tänka på alla andra, men nu är det så att all min energi måste gå till mig själv, för att överleva, helt enkelt!

Det finns otroligt med svamp i skogen och nästan genast så hittar jag ett nytt ställe med svart trumpetsvamp. Helt otroligt, bara ca 100 m från mitt hus! Trattkantarellerna får helt enkelt finna sig i att bli ratade!

Jag traskar vidare i skog, som jag tidigare inte har ansett vara svampmark. Jag går sakta, sakta och hittar flera härliga ställen med gula kantareller. Yammie! Hittills har jag bara gett bort svampen jag har hittat, men idag bestämmer jag mig för att göra en svampomelett, när jag kommer hem, lagom innan Robinson.

Mitt ute i skogen, så ringer Ullis och undrar vart jag är. "I skogen, för att jag måste!" Jag lovar att ringa när jag kommer hem igen.

Utan att själv riktigt styra, så har jag dragit mig åt platsen där Johnny tog sitt liv. Jag är plågsamt medveten om det nu och återigen så dundrar det förbi ett långt godståg och jag ryser. Klumpen i magen och hjärtat växer. Det är dags att gå hem!

Mamma har ringt också, så efter att jag har ringt Ullis, så ringer jag mamma. Hon undrar hur jag mår och om jag har sett fotona på huset,  som ska ut på Hemnet. Det var ju det första jag kollade, när jag kom  hem, så jag säger att de var fina.

När jag står vid spisen och precis har börjat göra min svampomelett, så ringer Susanne, min bankkvinna. Klockan är redan halv åtta, så jag säger förvånat, "Hej, jobbar du nu?!". Susanne svarar att hon hade en del kunder, som hon inte hade hunnit återkoppla till ännu, så ja, hon jobbar fortfarande.

Vi reder ur de frågor jag har, inför mötet med juristen på banken. Känns tryggt att få svar på de frågor jag hade inför det mötet. Tack, Susanne för att du ringde mig, fast det var sent på kvällen!

Svampomeletten smakar bara helt ljuvligt, stekt i riktigt smör och med vitlök, salt, italiensk salladskrydda och svartpeppar. Självklart blir det rödvin till det! Måste ju passa på att njuta lite, när tillfälle bjuds!

Efter maten, är det bara att bänka sig framför TV:n. Nu är det Robinson, som gäller! Får ta duschen och bloggandet sen, efter Robinson.

Så, nu sitter jag här med min skrivklåda och kämpar mot effekten av min sömntablett i kombination med vinet. Tror ändå att jag ska hinna klart, innan jag förlorar kampen mot tangenterna. Natti, natti!

Upp och ner

Känner mig stark idag, när jag vaknar vid åttatiden. Hade lite svårt att somna igår, men när jag väl hade somnat, så fick jag sova ganska bra sen.

På morgonrundan möter jag en granne och stannar till för att prata. Känner att det funkar bra utan att jag blir ledsen. Känner mig tom, men sansad. Jag klarar till och med en kram utan att börja tjuta, innan jag går vidare med mina stavar.

På vägen passerar jag stället, där Henke hjälper till att klyva ved. Jag stannar till och ger honom en kram och frågar hur dags han kommer hem för att äta lunch."Tolv, ja det blir bra!".

När jag kommer hem, så ser jag att Karin har lämnat ett meddelande på svararen. Tack, Karin! Känns skönt att vet att du finns där, men att du även förstår om jag inte orkar just nu.

Tio i tolv kommer Henke hem och jag har börjat laga spagetti och köttfärssås. När jag står där och rör i grytorna, så ringer läkaren från Fröslunda vårdcentral upp. Jag hade egentligen ingen telefontid förrän på onsdag morgon, men det verkar som att han har gjort ett undantag. "Plötsligt händer det!"

Jag stänger av plattorna på spisen och vi pratar en stund om min situation. Jag kommer ju att behöva förnyat recept på flera av mina mediciner. Känns bra att kunna diskutera lite så här fram och tillbaka. Han får mig att inse att jag faktiskt behöver de här medicinerna nu, när jag går igenom den här svåra perioden. Jag behöver inte känna mig som värsta knarkaren!

Även om det är lite för tidigt för mig, så gör jag Henke sällskap med en portion spagetti och köttfärssås. Smakar bra! Jag måste ju försöka att äta bra, så att jag inte mår sämre bara för att jag är hungrig.

Efter maten, så sätter sig Henke vid Johnnys dator och går igenom de kort vi har på datorn. Han har ju planer på att göra ett nytt bildspel, som vi kan visa under begravningen. Vi har ju så otroligt mycket fina kort på Johnny!

Efter att Henke har gått tillbaka till vedklyvningen, så känner jag plötsligt en lust att fortsätta måla på huset. Jag byter om till mina målarkläder och börjar flytta undan saker från fasaden. Helt plötsligt, så rinner all energi ur mig. Jag känner mig kraftlös i armar och ben och klumpen i bröst och mage börjar växa till sig.

Det är bara att ge upp och inse att jag SKA inte måla. Jag har ju blivit erbjuden hjälp och dessutom tackat ja, så nu får jag väl ändå ta och skärpa mig. Jag behöver inte alltid vara så duktig!

När jag har bytt om till andra kläder igen, sätter jag mig och lyssnar igenom cd-skivnorna med Johnnys musik. Det tar emot att planera hans begravning, men det är bara att bita i det sura äpplet. DET HAR FAKTISKT HÄNT!!

Jag pratar med mamma en stund och berättar hur jobbigt det är. Samtidigt känner jag mig lite nöjd över att jag faktiskt har kommit en bit på väg. Nilla ringer och jag berättar samma sak för henne. Sen är det Ullis tur också. Tur att det finns folk att terra!

Nu känner jag mig ganska nöjd med musiken. Sen har jag ingen aning om det är för få låtar eller om det är för mycket. Det får vi se på torsdag, när officianten kommer. Nu har vi i alla fall något att utgå ifrån.

Stärkt av min framgång med musikvalet, sätter jag mig vid Johnnys dator och börjar titta igenom de bilder som ligger på datorn. Det är alltså hundratals kort från 2006 och framåt vi pratar om.

Det slår mig direkt att vi har haft ett så bra liv tillsammans. Vi har gjort så mycket kul tillsammans och vi har verkligen varit duktiga att ta kort på våra guldstunder också. Johnny ser så lycklig ut på bilderna. Det är då det blir lite jobbigt att ta in verkligheten.

Vart gick det snett, egentligen?? Har ingen aning! Vi hade ju så fint tillsammans och gjorde verkligen allt tillsammans. Men någonstans måste det ju ha gått riktigt snett....utan att jag kunde veta.... Nu kommer de där jobbiga tankarna igen. Men det var ju Johnnys eget beslut, inte mitt! Så ja, tillbaka på spåret igen.

Jag skapar två nya mappar på datorn, en till Doris och David och en till bildspelet. Jag har lovat Doris och David att de ska få alla tänkbara bilder på Johnny och jag har lovat Henke att plocka ut de bilder, som jag vill ha med i bildspelet.

Det tar verkligen på krafterna att titta på alla bilder. Min älskade lilla gubbe, varför finns du inte mer?! Jag vill ju bara ha dig tillbaka! Varför lämnade du mig så här?! Det gör SÅÅ ont!

Jag bryter samman och börjar gråta hysteriskt. Snörvlande ringer jag Ullis och tjuter en stund i hennes öra. Hon har det kämpigt själv och har en kinkig Hailey, som är förkyld och har feber. Ändå lyssnar hon till mina gråtattacker och får mig att må lite bättre. Tack, Ullis!

Snart är förtvivlan stor igen och jag slår numret till Karin, som redan tidigare idag har erbjudit sitt stöd. Vi pratar länge och det känns mycket bättre. Karin undrar om jag kommer på onsdag, då hon har bjudit mig, Maria och Eva-Lena på lunch och det vill jag inte missa för allt smör i Småland. Tack, Karin!

Hinner precis tänka tanken, att jag inte har skrivit något på bloggen idag och att det kanske kan lätta lite på trycket. Då ringer Lena Forsman. Givetvis börjar jag storgråta igen, när hon frågar hur det är med mig. Efter ca 1½ timmes värdefullt samtal., så avslutar vi. Tack, Lena!

Jag tar en skön dusch och svidar om till morgonrocken. Sen inser jag att det nog skulle vara rätt så skönt att få skriva av mig på bloggen. Sagt och gjort! Nu blir det i alla fall sängen. Kanske även hinner med att se sena TV-nyheterna. Tack för idag och godnatt!

Kuratorbesök och räkmacka

Var helt slut igår kväll, så jag skriver idag istället, om vad som hände under gårdagen. Jag laddade väl ur mig totalt, när jag skrev det där arga inlägget och kräktes galla.

Åh, vad klockan är mycket! Måste skynda mig, så att jag inte blir sen till kuratorn. Jag ska vara där till kl. ett. Jag snabbar mig ur duschen och får på mig kläderna i en hast. Hinner inte torka håret, så det får bli som det blir, inte så noga.

Givetvis har Simba gått iväg på en runda och finns inte där när jag vill ha in honom. Jag brukar aldrig lämna honom ute när jag åker iväg och jag vet att jag ska vara borta en längre stund.

Shit, jag har ju glömt att hänga ut de nytvättade sommartäckena jag har tvättat på morgonen. Jo, men jag hinner nog det också. När jag står där vid torkvindan, så ser jag i ögonvrån att Simba kommer fram ur granhäcken. "Hejsan, mattes fiiina katt!" Ja, ni vet hur man brukar larva sig med husdjuren.

Simba blir jätteglad när han ser att jag är ute och för att jag pratar med honom. Han gör en rush fram till altantrappan och börjar vässa klorna frenetiskt på stenplattorna. Mitt hjärta spritter till av glädje, för så här glad har inte Simba varit sedan Johnny försvann. Han har bara gått och letat efter husse och hängt med huvudet. Han har varit riktigt ledsen, precis som matte.

Men nu är det bråttom, så jag sliter åt mig väskan och springer ut till bilen. Jäklar, nu glömde jag mobilen, så jag vänder tillbaka in för att hämta den. I vanliga fall hade jag nog struntat i det, men nu tycker jag att det är viktigt att folk som är oroliga kan nå mig, oavsett om jag är hemma eller inte.

Framme på parkeringen till vårdcentralen, tar jag fram mobilen för att sätta den på ljudlöst. Då ser jag att det är ju för sjutton Johnnys mobil. Åh, så typiskt! Våra mobiler ser exakt likadana ut. Det är bara ett mobilsmycke på min, som skiljer dem åt.

Besöket hos kuratorn går bra. Hon ställer bra frågor, så att det blir lätt att prata. Det värsta jag vet, när man pratar med psykolog eller kurator, är när de bara sitter och väntar in att det är jag som ska börja samtalet. Inte för att jag har några problem att uttrycka mig eller så, men jag vill gärna ha de rätta frågorna för att komma igång. Sen kan det nästan vara tji att få tyst på mig.

Känns i alla fall skönt att få prata med någon, som kan sätta etikett på det man upplever och säga att det är OK att reagera si eller så. Sen är det också skönt att prata med någon som inte är känslomässigt jävig, om ni förstår hur jag menar. Då kan man ju säga precis allt. Inget är förbjudet eller tabu, bara rakt av utan omsvep.

Det som gör att jag gillar den här kuratorn är att jag känner att hon även gillar mig. Jag kan se i hennes ögon att hon blir berörd och då vet jag att hon bryr sig. Vi kan till och med skratta tillsammans och det känns äkta. Önskar att Ullis kunde få möjlighet att träffa en sån pärla till kurator också. Hon har haft otur, när det gäller den biten.

Efter besöket hos kuratorn är jag helt utpumpad. Jag har ringt till mamma och förvarnat om att jag har tänkt komma hem till henne efter kl. två. Hon är orolig över att jag inte äter ordentligt och har därför frågat vad jag vill ha när jag kommer. Jag sa då att det blir bra med någon frukt och någon macka bara. Är inte så hungrig vid lunchtiden.

När jag kliver in hos mamma, så blir jag nästa omkullsprungen av deras hund, Effie. Som vanligt, när hon är glad, så sliter hon åt sig en sko och springer omkring med. Hundar är roliga på det sättet, att det går inte att ta miste på när de är glada.

Mamma har bullat upp med var sin stor räckmacka och en stor skål med bananer och vindruvor. Det smakar ljuvligt, men jag blir snart illamående av all räkmajonäs. Trots det, så äter jag upp i princip hela mackan. Frukten får vara. Blää!

Vi pratar en stund om allt och inget. Vi gråter en skvätt, men vi skrattar också. Jag har helt slut på energi i kroppen nu och det blir ju inte bättre av att ha smällt i sig en stor geggig räkmacka. Jag tackar för mig och åker hemåt.

Skönt att vara hemma igen. Det är så tomt, men Simba kommer och möter mig, så det känns ändå helt OK. Jag kollar av min mobil och ser att min vän Karin har messat. Jag börjar skriva på ett svar, men har inga glasögon på mig, så det går ju sådär, kan jag säga. Jag lyckas fibbla till det så att SMS:et raderas och jag ger upp. Gaah!

Jag kollar av fejjan och skriver istället ett meddelande till Karin där. Jag hade ev tänkt att hälsa på hos Karin i Borsökna, när jag ändå var ute och åkte idag, men det fick bli ett besök hos mamma istället. Jag kan hälsa på hos Karin en annan dag, när jag känner mig starkare. Nu är det bara skönt att få sitta här och bara vara.

Carina, en fd granne, har lämnat ett meddelande på telefonsvararen och jag ringer upp henne. Vi pratar länge och det känns skönt. Hon är så gullig! Jag säger att jag gärna kommer över och hälsar på någon dag, men vi bestämmer inget närmare. Vi får se hur jag mår och vad jag orkar.

Jag laddar en stund, sen ringer jag till Johnnys föräldrar. Som vanligt är det Doris som svarar. Hon berättar att David ligger på lasarettet för en misstänkt hjärtinfarkt. De tror inte att det är en infarkt utan att han har fått en panikångestattack. Inte så konstigt, för han låter inte sorgen komma ut. Då skulle i alla fall jag spricka, tror jag.

Vi pratar länge. Doris är så himla bräcklig och skör och det krävs enorm energi av mig för att försöka muntra upp henne. Jag vet, jag ska ju inte behöva göra det, men jag vill ju så gärna att hon ska må bättre, likväl som jag själv vill må bättre.

När vi nästan har pratat klart, så ringer det på ytterdörren. Vem sjutton kan det vara? Det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet, som jag har återfått kontakten med, tack vare fejjan. Hon står där på farstubron med en stor bollkryss i famnen. "Kom in, Lena!"

Lena har läst mitt sista inlägg, då jag var så arg. Hon sa till sin man "Näej, nu åker jag ut till Lena, för nu spyr hon galla!" Jag sätter på en kanna kaffe och plockar fram tre kakor, allt huset kan förmå i kaffebröd. Vi sitter länge och pratar, ömsom skratt ömsom gråt.

Det har börjar skymma när Lena åker hem igen. Det är rått ute och rutorna på bilen har börjat imma igen. Jag ber henne att ta det försiktigt på vägarna, eftersom det är mycket djur i farten så här dags på vägarna här ute i skogarna.

Lena skriver, i min logg på fejjan, att hon har kommit hem utan incidenter och att hon har blivit omkörd flera gånger, för att hon åkte så sakta. Jag krattar för mig själv i mörkret framför datorn.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Hon berättar att hon just nu har ett "dampanfall" och bakar tre sorters bullar, rulltårtor, syltgrottor och flera sorters muffins. Jag skrattar åt henne. Det är ju också ett sätt att mota bort ångesten. Hoppas bara att hon får sova sen, lilla gumman, när anfallet har gått över.

Vi pratar lite om morgondagen och vad vi ska göra tillsammans. Det är en stor grej för Ullis, att kunna äta tillsammans med mig och att sen sova kvar. Jag är så tacksam för att hon vill det och att det är hon själv som har föreslagit det hela. Det passar dessutom så bra att jag får hennes sällskap efter det fruktade besöket hos Fonus, som jag ska klara av tillsammans med min mamma innan vi ses.

Jag både längtar och bävar inför morgondagen!