torsdag 22 september 2011

Fullbokad torsdag

Idag har jag mycket inbokat, med mina mått mätt. Jag ska vara hos kuratorn kl. 13:15, så det är det som får styra hela dagen.

Jag vaknar, som vanligt vid niotiden och  ligger en stund och stirrar i taket och funderar på varför jag ska stiga upp. Är det något som lockar mig att stiga upp? Ja, jag har ju en hel del inbokat, så det är hög tid att gå upp och göra morgon.

Efter frukosten, så inser jag att det är lång tid kvar tills jag behöver åka till vårdcentralen, så jag bestämmer mig ganska raskt för att avsluta det där med fönstertvätten. Sagt och gjort! Härligt att få klart det!

Eftersom jag har bestämt med min gamla klasskamrat, Lena Forsman, att komma över på en fika direkt efter kuratorn, så inser jag att jag behöver äta något innan jag åker in till stan. Det blir en tallrik yoghurt och makrillmacka.

Hos kuratorn, så börjar jag givetvis att gråta. Det blir alltid så, oavsett hur bra det känns innan. Det känns i och för sig ganska skönt, att få bryta ihop lite där. Kanske är det som är meningen. Det känns i alla fall skönt att få vända ut-och-in på sig själv, inför någon som inte står en så nära.

Lillis ringer på mobilen, när jag sitter hos kuratorn, så jag ringer upp honom direkt efter besöket. Han berättar att bilderna på huset har kommit och att han har skickat mig länken, så att jag kan gå in och titta. Ska bli kul, men nu ska jag ju ta mig till Vallhalla och Lena.

Rödnäst och med sminken på trekvart, ringer jag på dörren hos Lena och Johnny, ja han heter också Johnny. På vägen dit, har jag köpt med mig en fin höstkrans, att hänga på dörren. Ja, jag köpte en till mig själv också, för de var så fina.

Lena, som har varit lite orolig för att jag inte äter ordentligt, har bullat upp med wienerbröd och kakor. Jag låter mig väl smaka. Så gott!

Lena visar mig runt i deras radhus och jag inser att jag skulle kunna tänka mig något i samma stil. Det är bara det att det finns bara fyror i det området. Det jag behöver, är en trea.

När jag har lämnat Lena och Johnny, så stannar jag till vid Ica Supermarket och handlar lite. Alltid bra att fylla på förråden när man är inne i stan, så att man inte behöver åka in bara för att handla.

Väl hemma igen, så tar jag först hand om en övergosig Simba. Sen ser jag till att färskvarorna hamnar i kylen. Sen kommer tankarna. När jag stannar av i aktivitet, så har jag bara de hemska tankarna kvar. Vad ska jag göra nu då?

Utan att fundera så speciellt mycket, så tar jag svampkorgen och ger mig ut i skogen. Där känner jag mig trygg och lugn. Visst kommer tankarna där med och sen hör jag ju de förbaskade tågen, som skramlar förbi stup i kvarten, men skogen gör gott i själen.

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle ringa till Johnnys föräldrar, när jag kom tillbaka från stan, men nu känner jag att jag måste prioritera mig själv en stund. Jag vill ju alltid försöka att tänka på alla andra, men nu är det så att all min energi måste gå till mig själv, för att överleva, helt enkelt!

Det finns otroligt med svamp i skogen och nästan genast så hittar jag ett nytt ställe med svart trumpetsvamp. Helt otroligt, bara ca 100 m från mitt hus! Trattkantarellerna får helt enkelt finna sig i att bli ratade!

Jag traskar vidare i skog, som jag tidigare inte har ansett vara svampmark. Jag går sakta, sakta och hittar flera härliga ställen med gula kantareller. Yammie! Hittills har jag bara gett bort svampen jag har hittat, men idag bestämmer jag mig för att göra en svampomelett, när jag kommer hem, lagom innan Robinson.

Mitt ute i skogen, så ringer Ullis och undrar vart jag är. "I skogen, för att jag måste!" Jag lovar att ringa när jag kommer hem igen.

Utan att själv riktigt styra, så har jag dragit mig åt platsen där Johnny tog sitt liv. Jag är plågsamt medveten om det nu och återigen så dundrar det förbi ett långt godståg och jag ryser. Klumpen i magen och hjärtat växer. Det är dags att gå hem!

Mamma har ringt också, så efter att jag har ringt Ullis, så ringer jag mamma. Hon undrar hur jag mår och om jag har sett fotona på huset,  som ska ut på Hemnet. Det var ju det första jag kollade, när jag kom  hem, så jag säger att de var fina.

När jag står vid spisen och precis har börjat göra min svampomelett, så ringer Susanne, min bankkvinna. Klockan är redan halv åtta, så jag säger förvånat, "Hej, jobbar du nu?!". Susanne svarar att hon hade en del kunder, som hon inte hade hunnit återkoppla till ännu, så ja, hon jobbar fortfarande.

Vi reder ur de frågor jag har, inför mötet med juristen på banken. Känns tryggt att få svar på de frågor jag hade inför det mötet. Tack, Susanne för att du ringde mig, fast det var sent på kvällen!

Svampomeletten smakar bara helt ljuvligt, stekt i riktigt smör och med vitlök, salt, italiensk salladskrydda och svartpeppar. Självklart blir det rödvin till det! Måste ju passa på att njuta lite, när tillfälle bjuds!

Efter maten, är det bara att bänka sig framför TV:n. Nu är det Robinson, som gäller! Får ta duschen och bloggandet sen, efter Robinson.

Så, nu sitter jag här med min skrivklåda och kämpar mot effekten av min sömntablett i kombination med vinet. Tror ändå att jag ska hinna klart, innan jag förlorar kampen mot tangenterna. Natti, natti!

0 kommentarer:

Skicka en kommentar