Långsam fredag

Eftersom jag inte kom i säng förrän efter kl. 01 igår, så lyckas jag somna om på morgonkvisten och sover ända till halv tio. När jag sitter och äter frukost, så ringer Doris.

Hon berättar att David får åka hem från lasarettet redan idag, så det blir inget besök hos honom denna gången heller. Skönt att han är så pass bra, men visst är det väl typiskt, att de två gånger vi har tänkt att komma på besök, så får han åka hem.

Tanken var att vi skulle ha åkt till minneslunden istället då, men jag föreslår för Doris att vi tar det i morgon istället. Då har David hunnit tagit igen sig efter sjukhuset och kanske vill följa med. Vi bestämmer att jag ska höra av mig, när jag är på gång inåt stan.

Henke och Johanna kommer ut vid lunchtid, för att kolla igenom de grejer de eventuellt vill ha, innan jag drar igång med garageloppisen. De fyller bilen och far hemåt. Huset är tomt igen.

Helst av allt, så skulle jag vilja kunna gå igenom allt i huset, för att kunna avgöra vad som ska säljas på garageloppisen. Nu känns det inget vidare, eftersom jag kommer att ha visning av huset nästa lördag. Då kan man ju inte barrikadera garaget med alla grejer.

Nu vet jag att visningen kommer att vara den 29/10, så då kan jag gå ut med att garageloppisen blir den 5/11. Jag lägger upp ett evenemang på Facebook, för att locka så många som möjligt till loppisen. Skulle vara skönt att kunna minska ner flyttlasset till Stenby en aning.

Jag ringer mamma för att ha något att göra. Hon tycker att jag ska komma över dit, men jag känner att jag vill vara hemma idag. Får helt enkelt skylla mig själv då.

I brist på annan sysselsättning, så lyder jag rådet från mamma och Lillis, att göra rent glasluckorna i braskaminen med fuktat hushållspapper och aska. Även om jag får gnugga rätt så rejält, så funkar det faktiskt. Halleluja!

Egentligen borde jag väl ta en promenad runt sjön, för att få bukt med min rastlöshet, men det är så himla ruggigt och kallt ute, så det känns inget lockande alls. Istället tar jag två papperskassar och hämtar in lite ved från vedboden. Här ska eldas!

Nu sprakar elden hemtrevligt från den renskrubbade braskaminen. Det är ju först nu jag ser hur himla fint det blev, när luckorna blev fria från sot och avlagringar. En behaglig värme sprider sig, både i mig och i huset.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund om allt och inget. Hon är så himla glad, så att det smittar av sig på mig. Skönt att jag kan hämta energi från Ullis nu. Ge och ta!

Fantastiskt, men jag har faktiskt lyckats att spela in Robinson från igår på digitalboxen. Shit happens! Bra, då vet jag vad jag har att göra den närmsta 1½ timmen då. Middag och ett glas vin till det. Känns helt OK i skenet från brasan.

Simba har kommit till ro i pläden på soffan. Han kommer nog att bli en "pain in the ass" i natt, när han har sovit så mycket på dagen idag. Gör inget egentligen. Jag kan ju sova igen, när jag vill och behöver.

Nästa mål för kvällen är väl att hinna duscha innan Idol kör igång vid åtta. Ska jag väl kunna klara av att hinna med. Har en känsla av att det kommer att bli en påse popcorn eller glass ikväll. Lite kul ska man väl få ha!

Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Fullspäckad dag

Jag har sovit dåligt, ända sedan femtiden i morse. Det snurrar så mycket i huvudet nu. Det är mäklare och ev flytt, som spökar just nu. Det är ju i alla fall tio gånger bättre än att drömma om framrusande godståg!

Nu vaknar jag i alla fall, efter en stunds sömn och inser att jag måste gå upp. Idag ska jag åka hem till Lena Forsman och fika och prata en stund. Hon har det jobbigt, efter att hennes man fick hjärtinfarkt, när de var i Turkiet för att fira Lena 50-årsdag. By the way, han heter också Johnny....

Just som jag ska sätta mig vid frukostbordet, så ringer mäklaren. Vi kom överens om igår, att han skulle ringa mig på morgonen idag, för att boka in en ny visning. Jag behöver komma dit igen, för att se om det fortfarande känns rätt. På torsdag morgon ska jag dit.

Nu måste jag lägga på ett kol, för att hinna till Lena till elva! Hinner bara tänka tanken, när Henke messar och frågar om jag kan ringa upp honom. Självklart, lilla gubben! Han berättar om att han har varit vittne vid en olycka igår kväll och behöver prata av sig en stund.

Nu är det jäkligt bråttom! Telefonen ringer igen, precis när jag ska ta på mig skorna för att åka till Lena. Den här gången är det Doris, Johnnys mamma. Självklart tar jag av mig skorna och pratar en stund. Jag messar Lena att jag blir sen.

Doris berättar att David ligger på lasarettet igen. Den här gången är det hans astma som spökar. Han är så dålig i lungorna, så att han blir säkert kvar hela veckan. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap upp och hälsa på honom på torsdag.

Lena dukar fram kaffe och bröd, när jag kliver på och lämnar fram en härligt lila minicyklamen. Hon verkar skakad av det som har hänt, men är ändå sansad. Hon känner lite som jag, att huvudet är fullt av bomull. Vi pratar om allt som har hänt och klockan bara rusar fram, så snart är det dags att åka hemåt igen.

På väg hem, tar jag vägen förbi hos Lillis. Han har glömt kvar sina glasögon i husbilen, som står parkerad hemma hos mig. Han blir därför glad, när jag lämnar fram dem och jag får en kram. Jag passar även på att krama om Henke, som tillfälligt jobbar hos Lillis.

Det är en strålande höstdag och jag får fälla ner solskyddet i bilen, för att inte bli bländad. Luften är hög och klar. Egentligen skulle man ha gett sig ut i naturen en sån här dag, men idag hinner jag faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Och jag som inte ens jobbar!

Ändå så hamnar jag på något sätt vid bostadsrätten jag är intresserad av. Jag parkerar bilen och går sakta genom området, för att liksom känna in hur det känns. Precis bakom längan med förråden, som hör till området, ligger en liten fin lekpark. Jag kan riktigt se hur jag är där med Hailey och gungar henne sakta.

Jag känner mig som en smygtittare i området, men det bjuder jag på! Folk kan stå där och glutta bakom sina gardiner, om de vill! Jag måste ju få gå där och titta om jag vill! Nej, det är nog ingen som undrar. Det är bara jag som känner så. Dags att gå tillbaka till bilen, kanske?

När jag kommer hem, så serverar jag mig en snabb lunch bestående av yoghurt och makrillmacka. Måste gå snabbt, för snart är Ullis och Marre här. De ska lämna Simbas torrfoder, som vi har skickat efter tillsammans från England. Mycket billigare!

Jag hinner inte börja äta, innan mamma ringer för att höra hur det är. Vi pratar en stund om allt som har hänt sen sist vi pratade. Mamma undrar vad jag ska göra på fredag. Jag berättar att det är enda dagen den här veckan, som jag inte har något inbokat.

"-Bra, då kommer du hem till mig och tar en promenad runt Borsöknasjön och badar bubbelbad och dricker champagne!", säger mamma, nästan lite trotsigt. Måste ju erkänna att det är ganska enkelt att veta vad jag ska svara på den frågan. Yes!!

Ullis och Marre kommer precis, när jag har hunnit dukat undan lunchen. Hailey är nyvaken och ser så där himla gosig ut. Jag nästan sliter henne ur Marres famn. Mormors tjej!

Ullis ställer ner 5-kilossäcken med kattmat på hallgolvet. Nu vet jag en, som kommer att blir glad! När jag har hällt upp en skål med torrfoder, så öppnar jag altandörren och ruskar på skålen, så att det rasslar. Simba formligen flyger in, trots att han möter Hailey på golvet, när han rundar hörnet in till köket. Helt överlycklig, alltså!

Vi fikar och pratar en stund, medan Hailey far omkring och försöker att ta på allt som finns i räckhöjd. Nu går det undan, kan jag lova! Det dröjer nog inte länge, innan hon kan resa sig och därmed får lite mer räckvidd.

Ullis undrar vad jag ska göra på fredag och jag berättar att jag just har bestämt att vara hos mamma då. Ullis ser besviken ut. Hon hade tänkt att vi skulle gå på stan eller nåt. Jag föreslår att vi kan göra det på lördag istället. Jag ska ju på tjejfest på kvällen och har inget fint att klä mig i. Deal!

När Ullis och Marre åker hemåt igen, så lämnar jag med lite äpplen och paprikor. Det är alltid välkommet och jag hinner ju inte göra av med allt själv, heller.

Nähej, om jag skulle ta och försöka få i mig lite kvällsmat nu då. Sen har jag lovat Henke att ringa en stund. Förstår inte var tiden tar vägen! Den här dagen är ju snart slut!