Kul kväll på Ölkultur

Oj vilken kväll det blev igår! Har egentligen inte tid, men här kommer några rader i alla fall.

Piffad och klar, sätter jag mig i Lillis bil. Det föll sig så bra, att han var i närheten och kan därmed ge mig skjuts ner till Ölkultur. Ibland ska man ha tur! Tack, Lillis!

Barbro, Jarmo och deras grannar är redan på plats. Kul att träffa ytterligare nya människor! Förutom stammisarna, så är det många gamla arbetskamrater till mig på plats i kväll. Så härligt familjär stämning! Känns som att alla känner alla.

Vi äter, dricker öl och har trevligt. Rätt som det är, så ser jag att Jarmo börjar skruva på sig och ta sig i nacken. Hm, han ser ut att ha samma nackproblem som jag. Stackare! Jag blinkar åt Barbro och frågar om det är OK, att jag knådar hennes sambo i nacken en stund.

Först blir Jarmo lite överrumplad och stel, när jag ställer mig bakom honom och börjar knåda hans ömma axlar och nacke. Sen känner jag att han mjuknar och bara njuter. Några i gänget vid bordet bakom börjar jubla och skriker, "- När är det min tur då?!".

Det slutar med att jag knådar ett helt gäng av både damer och herrar. Vi skrattar hjärtligt åt den något udda situationen på Ölkultur. Någon i gänget, som ska med på Belgienresan med Ölkultur, tycker att jag borde dela rum med honom i stället för med Anita. Joråsåattöh.....

När Ölkultur stänger vid tio, så går vi vidare till Bishop´s arms. Kvällen är ju bara barnet och vi har så kul. Masserandet av nackar fortsätter även där och vi skrattar gott åt folk, som undrar vad vi håller på med. Jag får dessutom matnyttiga råd av en äkta massör, som lägger sig i mitt knådande. Ha, ha...

Klockan tolv stänger även Bishops och det är dags att gå till bussen. Nej, regnet bara öser ner, när jag kommer ut! Typiskt! Jag provar att ringa Henke. Jodå, han kommer snart, fast han precis hade gått och lagt sig. Tack min snälla son, för att du ser till att din galna mamma kommer hem säkert!

Nu är det långfredag och jag måste se till att rycka upp mig en aning. Ikväll ska jag bjuda Karin och Thomas och mamma och Lillis på en enkel vinprovning och en smarrig middag. Vi ska vara hemma hos mamma och Lillis, då de inte kan ta med hunden hem till mig.

Aktiv fredag

Idag ringer klockradion sju igen. Den här gången kommer jag upp lite lättare. Idag har jag en hel del att fixa med i stan.

Första ärendet blir hos naprapaten, Peter Skog. Min kiropraktor i Stockholm ringde ju återbud, så sent som dagen innan, så nu var jag bara tvungen att få komma till någon annan med kort varsel. Nacken plågar mig, så jag står snart inte ut!

Peter är proffsig i sitt bemötande och hans behandling av min ömma nacke och rygg är proffsig, även den. Ska banne mig sluta gå hos kiropraktorn i Stockholm, nu när jag vet att hjälpen finns på närmare håll. Då har jag både massör och naprapat under samma tak.

Lite lätt vimmelkantig, efter Peters behandling, sätter jag mig i bilen och åker till Elon. I nya bostadsrätten saknas det diskmaskin och jag måste bestämma mig för vad jag vill ha. Efter lite funderande och tjugo frågor, så blir det en Bosch.

Nu har jag två timmar kvar, innan nästa tid att passa. Därför ställer jag bilen på Willy's parkering och går in till centrum. Fy så kallt det är idag! Ett par vantar hade definitivt inte suttit i vägen!

För att få tiden att gå, så kryssar jag mellan alla affärerna och galleriorna  på gågatan. Känns helt OK att bara strosa omkring, helt utan mål. Skulle kunna bli en dyr historia, men jag lägger band på mig.

Min nya lägenhet är ansluten till stadsnätet. Jag behöver en ny Internetleverantör, så jag går in till Telia för att höra vad de har att erbjuda. Dessvärre, så har de inte dragit fram sitt nät till min nya adress, så det finns inte så mycket att erbjuda. Får kolla, sen i kväll, vilka leverantörer jag har att välja mellan.

Klockan är halv ett och nu är det dags för besöket hos min massör. Skönt att ha fått bort alla låsningar, så att han nu kan mjuka upp de irriterade musklerna också. Ont, men skönt! Sigge är bara helt grym på massage!

Efter massagen, så går jag till banken och hämtar bouppteckningen, som nu är registrerad och klar. Sen går jag förbi hos min mäklare, men där är det tomt, så det får helt enkelt vänta till en annan dag.

Nu är jag hungrig, så det blir en kebabsandwish på Kebabhuset. Jag sätter mig, så att jag har utsikt mot gågatan. Så rofyllt att bara sitta där och äta och titta på alla som går förbi. Sen att de, som går förbi, tittar på mig när jag äter, det bjuder jag på!

Ja ha, då är jag klar på stan då. Jag ringer Ullis och hör om det är OK att jag kommer över på en kopp kaffe och det är det. Återigen en kall promenad mot parkeringen på Willy's. Smällar man får ta, när man är för snål för att betala i parkeringshuset!

Jag ser Ullis redan genom fönstret. Någonting har hänt med hennes hår. När hon öppnar, så ser jag. Hon har klippt av sig till en kort och väldigt fin frisyr. Jag kramar om henne och säger att hon är jättefin. Ullis ser lite tveksam ut, men inser sedan att jag menar allvar och hon blir glad.

Hailey är på sitt bästa humör och vill givetvis komma direkt till mormor. Hon är så himla gullig, mitt kära barnbarn! Vilken lycka det är att få kunna snusa henne i nacken och att få hämta energi från hennes varma och äkta leenden.

Jag blir inte så långvarig hemma hos Ullis och Marre. Måste ju hinna med att åka förbi hos mamma och Lillis också. Det är redan mörkt ute, fast klockan bara är runt tre. Skönt att dra på stolsvärmen i bilen!

Mamma och Lillis väntar på besök av en ny spekulant på huset. Vi sitter och pratar en stund om allt och inget. Sen ringer han och säger att han hellre vill komma en dag när det är ljust. Mamma och Lillis blir lite irriterade, eftersom de har piffat lite extra, bara för att han skulle komma.

Känns tungt att åka hem i mörkret sen. Som vanligt, när det känns så, så kör jag alldeles för sakta och bilarna ligger klistrade bakom och vill köra om. Varsågod!

Hemma igen, så ser jag först till att Simba får det han behöver. Sen ringer jag Henke. Han har ju faktiskt lyckats att sälja både mina utemöbler, kanoten och en resväska. Tack Henke!

När jag sen slår på datorn, så inser jag att något har hänt med Internetuppkopplingen. Shit, jag som är så himla teknisk! Jag startar om datorn och försöker att ansluta igen, utan resultat. Men då! Då återstår det bara att ringa till supporten hos Bredbandsbolaget då. Det här är absolut inte min grej! Johnny har alltid varit den, som har fixat med Internet och sånt.

Efter ca tio minuter i telefonkö, så kommer jag fram till en kille, som undrar vad jag har för problem. Det första han frågar är om eladaptern till modemet. Den är kall och då inser han att det är det som är problemet. Kommer en ny med posten, om så där en vecka, tack och hej!

Men jag vill ju ha tillgång till Internet nu! Men hur svårt kan det vara?! Visst borde det väl kunna finnas en likadan adapter här hemma någonstans? Jag har precis för mig att jag har sett en sån.

Efter en stunds letande, så hittar jag vad jag söker. Fläkten till braskaminen har en likadan adapter. Jag läser noggrant på adaptern, så att det ska vara samma input och output, innan jag törs prova om den passar till det strömlösa modemet.

Bingo! Fan var jag är duktig, alltså! Å andra sidan, så kanske insatsen inte var så himla heroisk, men för mig var den det i alla fall. Nu slipper jag ju att vänta på att Bredbandsbolaget ska skicka en ny adapter med posten. Seger, igen!

Nu ser jag fram emot en stund framför TV:n med bl a Idol. Sen skulle jag tro att det blir ganska tidigt i säng, eftersom jag har varit uppe vid sju två dagar denna veckan. Måste bli ett slut på dessa tidiga morgnar!

Fullbokad måndag

Med munnen full av frukostmacka, svarar jag i telefonen. Det är Lennart Eliasson, en fd kollega från Fb Data-tiden. Han undrar om han kan komma över och fika på eftermiddagen. Kul! Vi bestämmer att han ska komma vid femtiden.

Klockan är fem i ett, när jag går in på Fröslunda vårdcentral. Jag ska träffa min beteendevetare. Ska bli skönt, eftersom det är mer än en månad sen sista besöket. I receptionen vinkar jag glatt till en gammal klasskompis från högstadietiden, Karin Jansson.

Det känns väldigt bra att få häva ur sig, helt osminkat, det jag har på hjärtat. Jag blir ledsen av det jag berättar om och måste be om en näsduk, för att torka tårarna. Hur som helst, så verkar Anna, som hon heter, väldigt nöjd med hur jag har klarat mig och min situation så här långt.

Vi bestämmer att jag inte ska boka in någon ny tid, men att jag har möjlighet att höra av mig, när jag känner att jag behöver. Anna får en stor, varm kram när vi skiljs åt. Hon har verkligen varit ett sort stöd i mitt sorgarbete.

Innan jag åker till stan, så stannar jag till vid apoteket i Fröslunda och löser ut mitt recept på insomnings- och sömntabletter  Känns tryggt att ha dem hemma, även om jag inte kommer att ta dem varje kväll. 

I montern invid kassan, så ligger det olika typer av reflexer. Utan att tänka speciellt mycket, så fastnar jag för ett reflexband med gul bakgrund och röda hjärtan. Det här ska mamma få! Hon sa, sist vi pratade, att hon inte hade någon reflex och vad kan då passa bättre än den här?!

Jag parkerar bilen vid Willy´s. Det är gott om tid, innan jag ska vara hos massören, så jag passar på att handla det jag behöver. Sen går jag vägen in till city. Vad gör man inte för en gratisparkering?!

Precis när jag ska gå in på sushibaren, intill Rekarnebanken, så stöter jag ihop med min mäklare. Han kommer fram och berättar att de spekulanter, som var hetast, nu har lämnat återbud. De ville inte sätta sig i en situation där de behöver två bilar. Suck!

Besviken går jag in och äter lunch på sushibaren. Smakar gott, men det hade smakat ännu bättre, om jag inte hade hunnit prata med mäklaren innan. Ja, ja, det är väl bara att vi lägger ner det här med husförsäljningen fram till våren då, om det nu inte hinner ske några underverk innan jag åker till solen med mamma.

Jag hinner precis torka sojan från munnen, innan det är dags att gå till min massör, Sigge. Han är bara bäst! Lugn och trygg, med händer stora som dasslock. En halvtimme av ren njutning. Jag bokar en ny tid redan till fredag. Blir bra efter besöket hos kiropraktorn på onsdag.

På väg från Sigge, så springer jag ihop med Lena Bird. Vi skrattar åt att vi inte har setts på fler år och nu, helt plötsligt, så ses vi så fort jag åker in till stan. Kan ödet ha något med det att göra?! Lena säger att hon har tänkt höra av sig i slutet av veckan för en fika. Sen kramas vi och går vidare.

Nu är det hög tid att ta sig hemåt. Lennart Eliasson kommer på fika klockan fem och jag måste ju hinna hem en stund innan dess. När jag går till brevlådan, så träffar jag Janne, en av mina trevliga grannar. Vi blir stående en stund och pratar om allt och ingenting.

Oj, vad tiden rusar iväg! Nu har jag nätt och jämt tid att packa in maten i kylskåpet, innan dörrklockan ringer. Simba blir helstissig och försvinner som ett torrt skinn under sängen. Jag öppnar dörren och där står Lennart med en blombukett.

Han är lika lång, som jag minns honom och då pratar vi över två meter. Han får böja sig ner, för att kunna krama om mig. Även om det är många år sedan vi pratade så här, så känns det som att tiden har stått stilla. Det går så enkelt och bra att prata om precis allt. Härliga Lennart!

När Lennart har åkt hemåt, så ringer jag upp Ullis. Hon ringde medan vi satt och fikade och var helt sprickfärdig över att få berätta om resultatet efter dagen visning av deras bostadsrätt. Det är tydligen flera riktigt seriösa spekulanter. Kul!

Jag ringer även till Henke och talar om att det är första helgen i december, som jag skulle vilja att stora flyttlasset går till Stenby. Henke har ordnat med både stor lastbil och chaufför och behöver bara veta när jag vill flytta. Skönt att ha ett datum bestämt nu.

Nu ska jag bara se till att komma i säng, innan jag somnar. Har tagit båda sortens sömntabletter och tangentbordet börjar kännas lite trubbigt. Natti, natti!

Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Kramkalas på Swedbank IT

Jodå, jag har lyckats att ställa mobilen, så att den ringer klockan sju. Fattar inte hur jag orkade gå upp klockan fem förut, som jag gjorde när jag pendlade till Stockholm. Lyckas med nöd och näppe att komma upp nu.

Ordentlig, som jag är, så åker jag hemifrån i god tid för att hinna parkera bilen. Problemet är bara att när jag kommer dit, så finns det ingen ledig parkering vid busstationen. Gaah! Paniken kommer krypande. Vart ska jag åka nu då?!

Känns för långt till den stora parkeringen vid Nyfors, så jag bestämmer mig för att kolla om det finns något vid Coop på Sveaplan. Jodå, det finns många parkeringar där, men jag läser på en skylt att man får stå där i max tre timmar.

Jag bestämmer mig i alla fall för att ställa mig där. Inte sjutton kan de väl hålla koll på alla bilar, som står här under dagen. Just som jag har stängt av motorn och tänkt kliva ur bilen, så ser jag i backspegeln att det sitter en man i en bil med dekalen ScanPark och väntar.

Shit, det måste alltså vara en parkeringsvakt, som sitter och kollar in vilka som parkerar här. Så kul är det inte att få böter, så jag bestämmer mig snabbt för att leta parkering på någon gata på söder. Nu börjar det bli bråttom, om jag ska hinna med tåget, som går kl. 9:07!

Kl 9:06 kommer jag småjoggande in på stationen, bara för att konstatera att tåget är försenat. Tänk, jag visste det! Här har jag stressat helt i onödan! Nu kanske jag dessutom blir sen till kiropraktorn. Typiskt!

Med tre minuter tillgodo, kliver jag in hos kiropraktorn. Puh! Hoppas bara att jag kan slappna av nu, så att han får loss få de låsningar jag har. Jag har ju redan berättat om vad som har hänt mig, så den delen undviker vi att prata om.

Claes, som han heter, får loss på det som behövs och vi bokar in en ny tid några veckor framåt. Nu går det inte att låta bli att prata om vad som har hänt längre. Det faller sig naturligt och det känns bra att berätta. Jag blir givetvis ledsen och jag ser att även Claes har nära till tårarna.

På väg till bussen, passar jag på att djupandas i den fuktiga och grådisiga höstluften. Så ja, nu känns det bättre! Ska bli skönt att träffa mina gamla arbetskamrater nu.

Claes tyckte att jag behövde komplettera hans behandling med massage, för att få bukt med de elaka muskelknutorna i bröstrygg, nacke och axlar. Jag ringer därför till Maria, som är på jobbet, och ber henne att boka en tid hos den naprapat, som har mottagning på jobbet idag. Fixat och klart!

När jag kommer till jobbet, så börjar vi med att äta lunch. Kramkalaset börjar redan i matsalen, för där träffar jag ju givetvis många jag känner.

Mäklaren ringer, när jag sitter i matsalen och berättar att säljarna inte kommer att acceptera något annat pris än utgångsbudet. Jag säger att jag gärna vill titta på lägenheten en gång till, innan jag kan bestämma hur jag vill göra. Måste ju känna efter om det fortfarande känns så där bra, som det kändes på visningen.

Efter lunch och kaffe, så går jag upp på det plan, där jag satt tidigare. Där väntar många varma kramar också. Jag träffar en fd arbetskamrat, Henryk, som jag kramar om. Det tar en stund innan jag förstår att han inte vet vad som har hänt. För att vara säker, så frågar jag rakt ut "-Vet inte du om att Johnny är död?"

Orden kommer så obarmhärtigt och Henryk ser helt chockad ut. Jag blir också ledsen, så jag ber Henryk att följa med in på ett rum. Där förklarar jag allt från början till slut. Jisses alltså, jag trodde verkligen att alla visste!

Jag träffar även på min gamla chef, Ullis. Vi kramas länge och då kommer tårarna igen. Jag får gå och "pudra näsan" lite, för att orka vidare. Det känns lättare sen, när jag följer med Ullis ut, när hon ska röka. Vi hinner prata en bra stund.

Klockan två är det dags för mig att få min massage. Aahh! En halvtimmes skön smärta. Ja det är faktiskt precis så, både ont och skönt på en gång. Det är tvunget att vara så, för att få bukt med min muskelvärk. Perfekt att kunna få en tid med så här kort varsel!

Min Ullis ringer, medan jag är hos kiropraktorn. När jag ringer upp henne, så är hon och Marre på akuten med Hailey. Hon har lyckats hitta någon sak på golvet och satt i halsen. Det akuta är över och hon måste ha svalt ner vad det nu var. Nu sitter de på akuten och väntar på röntgen. Stackare!

Jag gör en sista sväng, för att hitta de arbetskamrater jag inte har träffat på ännu. Danne kramar om mig så hårt, så jag skojar och säger, att nu får jag nog gå tillbaka till kiropraktorn igen. Vi pratar en lång stund, innan det är dags för en sista bamsekram.

Maria kör bil till Stockholm idag, så jag har blivit erbjuden skjuts hem tillsammans med henne och Irene. Vilken lyx! Då hinner vi ju prata lite i bilen också.

Min Ullis ringer och säger att det inte är någon större fara med Hailey längre. De ska bara vara lite observanta på vad som kommer ut i blöjan och kolla att det inte blir totalstopp. De såg inget på röntgen, så det är nog inget farligt.

Vilken härlig dag det här har varit! Både nytta och nöje på en och samma gång. Jag ser redan fram emot nästa gång, som redan är inbokad. Givetvis är det den dagen, då jag har tid hos kiropraktorn igen. Sen avslutar vi med lite mat och bus på kvällen, innan vi tar tåget hem. Perfekt att se fram emot!

Ytterligare ett kärt besök

Det känns väldigt tungt att ta bort Johnnys lakan ur sängen. Jag luktar girigt på kudden för att känna om den fortfarande luktar Johnny, och det gör den. Trots det så tar jag ur våra sängkläder och lägger dem på golvet i grovköket. Jag tar fram de tjocka fiberduntäckena, för jag känner att det har varit kallt de sista nätterna med bara de tunna fibertäckena.

Nu är allt bytt i sängen och det luktar nytvättat. Nu ska bara överkastet skakas och läggas på. Kan säga att det är en utmaning att göra det själv, men det går. Puh, då var det gjort, men det känns sådär. Helst hade jag velat låta allt ligga kvar i Johnnys säng, men det går ju inte. Någon gång måste ju allt tvättas.

När jag är klar, så känns det så otroligt tomt. Det finns väl egentligen tusen saker jag skulle kunna göra, men ångesten börjar komma krypande och jag har ingen lust att göra någonting. Håglöst går jag genom huset och försöker komma på vad jag vill göra. Det slutar med att jag tar en Sobril. Det är den första idag och jag behöver ju inte vara duktig.

Jag trampar runt, fram och tillbaka i väntan på att Sobrilen ska göra verkan, men klösandet i bröstet tilltar och magen knyter sig. Som grädde på moset hör jag ett godståg som passerar. Hur många jävla godståg finns det egentligen?!

Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag hoppar högt. När jag öppnar, så står Nilla där. Tror att jag hade tyckt att det hade varit jobbigt om det hade varit någon annan, men nu när jag ser att det "bara" är "min" Nilla, så fullkomligt slänger jag mig i hennes armar och storgråter. Vilket välkomnande!

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag får prata ut en stund. Tårarna rinner okontrollerat. Det är första gången jag gråter idag, tror jag. Ytterligare ett godståg dundrar förbi i bakgrunden och jag kryper in i Nillas tröstande famn och snorar ner hennes tröja.

När jag har lugnat mig en smula, så frågar Nilla om jag vill att hon masserar min stela nacke och rygg. Jag tackar ja och vi gör som en provisorisk massagepall av fotpallen till soffan. Nilla säger åt mig att sluta prata och att bara slappna av. Jag gör som hon säger och tar emot den sköna behandlingen.

När Nilla är klar, så talar jag om för henne att hon är jätteduktig. Vi småpratar en stund innan hon måste gå hem. Känns mycket bättre nu! Tack, snälla Nilla!