Bräcklig men glad

Så där då! Har just kommit tillbaka, efter en härlig skogspromenad innan frukost. Jag sprang lite ibland, när andan föll på. Luften är ju så härlig, efter att det har regnat och det har det ju gjort de senaste dygnen, så att det räcker och blir över.

Idag mår jag ännu lite bättre, men ångesten ligger kvar och lurar i vassen. Gäller att ta det varligt nu ett tag och inte utsätta mig för stress. Gensvaret på gårdagens blogginlägg blev enormt. Tack alla fina människor, för att ni knuffar mig framåt i rätt riktning!

Sen måste jag väl erkänna att gensvaret på bloggen blev lite väl starkt, i förhållande till det som verkligen hände. Skulle nog tro att den personen känner sig rejält tilltufsad nu. Det var ju inte riktigt meningen, eftersom vi redde ut saken någorlunda på Facebookchatten. Hon har dessutom sagt att hon är glad för min skull och det värmer.

Jag pratade med min beteendevetare på telefon igår. Det räckte med att bara höra hennes röst och att hon sa samma ord som min fina familj och omtänksamma vänner omkring mig. Nu är jag på rätt spår, även om det tar en stund att komma tillbaka.

Även om jag är nykär, så ligger sorgen och ångesten där under ytan och bara väntar på att få komma fram. Då behövs det inte mycket för att stjälpa omkull mig. Jag är väldigt bräcklig! Jag måste inse det själv. Har nog förnekat det hittills.

När jag satt och zappade framför TV:n igår kväll, så fastnade jag för en dokumentär på Svt24, "Hjälp, vi flyttar ihop!". Den handlade om en tjej, som var nybliven änka och just hade träffat en ny man och var nykär. Hon berättade om att hon sörjde parallellt med att hon nu var nykär, hur konstigt det än kan låta.

Jag blev helt knottrig över hur många likheter det fanns mellan våra liv. Tårarna strömmade nedför mina kinder, samtidigt som jag kunde känna en stor glädje över att inte vara ensam i den här situationen. Har ni möjlighet, så titta gärna på den. Finns säkert på SvT-play.

Idag ska jag städa av lägenheten, så att vi slipper göra det under helgen. Bosse jobbar full dag i Uppsala idag, för att slippa åka tillbaka i morgon och jobba. Han kommer alltså hem ikväll och då vill jag att det ska vara klart med alla måsten.

På fredag ska jag jobba kvällen på Ica Stenby. Känns ju sådär, men jag har ju lovat och då är det så. Kan säkert vara skönt för Bosse att ha en ensam kväll hemma också, så vi får väl se det som förenad nytta och nöje. Jag tycker ju dessutom att det är ganska kul att sitta i kassan och träffa folk.

På lördag blir det nog en sväng med husbilen. Mamma och Lillis ska eventuellt åka till Trosa med sin husbil, dvs om nu vädret så tillåter. Då tänkte vi göra dem sällskap. Kan ju faktiskt bli kul. Det måste vara väldigt många år sedan jag campade tillsammans med mamma.

Oavsett väder, så ska jag och Bosse åka iväg med husbilen. Blir det inte Trosa, så kan det bli Skottvång. Där ska det finnas fina vandringsleder. Vi tar med oss regnställ och vettiga skor, så kan vi lufsa omkring i skogarna där, för att sedan mysa i den varma husbilen.

Nu tar jag alltså helgledigt från bloggen igen. Det blir ett långt uppehåll denna gång. Ja, vi får väl se om jag klarar det, men hittills har det bara känts bra att stänga av datorn, när Bosse kommer hem. Känns som att jag har andra viktigare saker att ägna mig åt då.

Trevlig helg på er!

Djupdyk

Jaha, då föll jag pladask rakt ner i källaren igen då. Ångesten kramar om hjärtat och magen vill bara vända sig ut och in. Men vad har hänt, undrar säkert en och annan.

Det var igår eftermiddag, som jag var inne på Facebook och kollade runt. Då hade jag fått ett meddelande på chatten. Först blev jag glad över att se vem som hade hört av sig. Sen blev jag så ledsen, arg, besviken och förtvivlad, att jag knappt kunde förmå mig att resa mig och ta mig därifrån.

Jag hade fått en rejäl toppspinn om hur jag skulle agera mot en viss person i mitt tidigare liv. Precis som att jag inte har vett i skallen att själv veta det. Ordvalet var dessutom så utstuderat, så jag kände riktigt hur ilskan började fräta mig inifrån.

Istället för att börja formulera ett lika dumt svar, så valde jag att ringa mamma och sen Ullis. Alltid bra att bolla med dem, när man själv är för upprörd för att tänka klart. Sen satte jag mig och skrev ett skarpt, men ändå avmätt svar tillbaka.

Tänk att sådana små saker ska kunna kullkasta en hel tillvaro, om än bara för en dag eller två. Sen tänker jag, att den som skrev förmodligen mår mycket illa själv. Samtidigt så tycker inte jag, att jag ska behöva agera någon annans boxpåse. Jag har redan haft mitt helvete och det lever fortfarande kvar straxt under utan.

Idag ska jag försöka att få prata med min beteendevetare, så att jag kan få hjälp att tänka på ett annat sätt. Jag behöver hjälp att komma vidare, för att kunna må bra igen. Tack så himla mycket för att jag skulle behöva hamna här igen!

Samtidigt är det ju, som Henke sa till mig igår. "Mamma, reagerar du sådär, så har du ju inte gått vidare!" Nej, han har ju rätt. Det går ju aldrig att ta bort en sådan sak ur minnet. Varje gång jag passerar eller går genom en kyrkogård, så kommer tyngden över bröstet tillbaka.

Sen är jag ju evigt lycklig, som har träffat Bosse. Han är så omtänksam och förstående, en riktig guldklimp. Han vill dessutom att jag ska berätta varje gång jag känner ångesten komma krypandes. Sen pratar vi tills det har gått över. Känns så tryggt och skönt.

Igår ville jag inte störa honom på jobbet, så jag tog lugnande tabletter. Jag gick även länge och sneglade på vinboxen i köket. Nej, alkohol löser inga problem. Alkohol ska man dricka i glada vänners lag, inte ensam. Sen för att somna, så tog jag en stark sömntablett. Tack för att det finns, när man behöver!

Mycket omtumlad vaknade jag idag, med två nya fina SMS från Bosse. Jag ringde upp, för att tala om att jag mår bra och att det är på bättringsvägen. Nu har jag dessutom bloggat om incidenten och känner att jag har fått bort en del av obehagskänslan.

Det är en balansgång, det här med att blogga. Man måste ju räkna med att alla läser den och då gäller det ju att formulera sig, så att man inte hänger ut någon. Sen vill jag ju inte censurera bort det jag i själva verket behöver skriva om. Då har ju bloggen mist hela sin mening.

Nej, att vara alla människor till lags, det är jag dödligt trött på! Jag har varit så jävla anpassningsbar i stora delar av mitt vuxna liv, så nu måste jag börja tänka lite mer på mig själv och på hur jag mår. Att tassa omkring på tå är inte längre min grej. Ta det, eller lämna mig ifred!

Fredagsshopping och invigning av Vilsta

Det är fredag morgon och jag vaknar med värk i höger hand. Hm, undrar varför? När jag kliver ur sängen, så känner jag att det inte bara är i handen det värker. Då förstår jag att det beror på långpromenaden med Effie igår. Höger hand värker, för att hon drog så dant i kopplet.

När jag dricker mitt morgonkaffe vid datorn, så hittar jag en tjej på Facebook, som säljer begagnade barnkläder i Haileys storlek. Hon bor i Roxnäs, så jag bestämmer mig för att åka dit och titta på kläderna.

Efter lite snurrande på smågatorna i Roxnäs, så hittar jag äntligen rätt. Jag får komma in och gräva runt i en hel låda med fina tjejkläder. En full plastkasse för 220:- blir resultatet. Jag ringer Ullis direkt ute i bilen sen och frågar om jag kan komma förbi. De ska precis åka till Ikea, så det får bli en annan dag.

På väg hem, så passerar jag Stens choklad, där de säljer lösviktsgodis till bra pris. Men då så, istället för att åka förbi, så svänger jag in där och kommer ut igen sen med en redig godispåse. Bra Lena! Fin lunch, eller inte!

När jag har parkerat bilen hemma igen, så är det snart dags att ge mig av till Fröslunda vårdcentral. Jag har en tid hos min beteendevetare idag. Solen gassar, så jag bestämmer mig för att promenera dit. Då kanske jag kan mjuka upp mina värkande lårmuskler.

Besöket hos Anna blir kort. Jag mår ju så mycket bättre nu och känner att jag har kravlat mig upp från den där senaste svackan. Istället för att boka in en ny tid, så bestämmer vi att jag ska höra av mig, om jag känner att jag behöver komma dit. Anna får en rejäl kram, innan jag går. Kan ju faktiskt vara sista gången vi ses.

Hemma igen, så går jag åter loss på godispåsen. Nu mår jag riktigt illa. Jag ringer mamma och hör om de är hemma i Borsökna och det är de. Jag tar bilen dit, för jag känner mig lite rastlös.

Effie möter mig med en socka i munnen och är helt till sig. Stackarn, nu tror hon väl att vi ska ut på långpromenad igen. Inte idag, vännen! Tror dessutom inte, att matte tycker det är så kul, att behöva duscha dig varje dag.

Mamma och Lillis ska sova över första natten i Vilsta ikväll och de försöker att packa med sig det de behöver. Jag känner mig mest i vägen, så jag packar in lite i min bil och kör vägen förbi Vilsta, innan jag åker hem igen. Vi bestämmer, att vi ska ses lite senare i kväll i Vilsta.

Mamma var väldigt tydlig med att jag inte skulle ta bilen till Vilsta, så nu tar jag fram cykeln ur förrådet,  pumpar däcken och kollar lysena. Förutom att det har varit en härlig vårlik dag, så förstärks vårkänslorna ytterligare av en långsam cykeltur på grusiga cykelbanor.

Just som vi har skålat i "Gula Änkan", så ringer min mobil. Det är Louise, som undrar om jag vill komma ut med henne till stallet i morgon. Utan att fundera alltför mycket, så säger jag att det vill jag väldigt gärna. Louise föreslår att jag ska rida i paddocken och det låter spännande.

Härligt att kunna cykla hem, utan att frysa häcken av sig. Nu blir det sängen, så att jag kommer upp i tid, för att åka till stallet.

Låg måndag

Solen skiner härligt ute, idag också, men jag känner mig inte i form alls idag. Tänk vad snabbt det kan vända! Igår kändes allt bra och jag kunde njuta av allt runt mig. Idag känns allt bara värdelöst och tungt. Jag kan bara inte komma mig för, att göra något meningsfullt.

Ett tag, så funderar jag på om jag skulle ta en promenad, i det vackra vädret. Jag brukar ju må bättre av det, men nu har jag bestämt med en vän, som ska komma vid elva och hämta tvingar, jag har lånat av honom, så jag hinner inte.

Efter att Micke har hämtat sina tvingar, så tar jag i alla fall en promenad till affären. Det får räcka för idag. Jag har ju en till tid att passa. Kvart över två ska jag vara hos min beteendevetare. Kanske en bra dag att gå dit, idag då.

Solen har redan gått i moln, men det känns ändå bra att komma ut lite. Trodde att jag skulle bli galen därhemma tidigare, av en svårbeskriven oroskänsla i magen och en seg håglöshet. Jag blev ju varnad av läkaren, att det kan bli så här, när man ändrar på medicindosen.

Hur som helst, så är det skönt att strosa runt lite bland hyllorna, därinne på ICA Stenby. Ska bli kul att se, om jag får jobba något här sen. Då kanske det är jag, som står och plockar upp varor i hyllorna, eller sitter i kassan. Jag tror faktiskt att det skulle vara kul, i alla fall några timmar i veckan.

Jag hinner lagom få i mig lite lunch, innan det är dags att gå till Vårdcentralen. Se där, nu får jag ju en promenad till! Jag lägger märke till, att snön har smält bort i södersluttningarna, invid gångbanan. Skönt att det börjar gå mot våren!

Anna, min beteendevetare, är lika gullig som vanligt. Det känns så skönt, att kunna komma dit och få hjälp att hitta tillbaka på spåret. (Det där lät inte bra...) Hon ber mig att skriva ner mina negativa tankar, när de plågar mig som värst. På så vis blir det lättare, att få dem ur skallen.

Även om jag inte jublar, så känner jag mig ändå stärkt av besöket hos Anna, när jag gå hemåt. Jag har en ny tid inbokad om två veckor. Känns bra.

Mm, det är "Alla Hjärtans Dag" i morgon. Hur bra känns det?! Jo, självklart kommer jag ju att höra av mig till mina nära och kära, men jag saknar Johnny. Vi brukade alltid göra något gulligt till varandra, på den här dagen. Jag har till och med kvar rosen, jag fick av Johnny förra året.

För att skingra tankarna, så sätter jag mig vid datorn och börjar kolla runt. Då slår det mig, att sist jag skulle vara duktig och fylla i en blankett, inför kommande deklaration, så gick det käpprätt åt skogen. All data försvann, när jag trodde att jag sparade undan blanketten.

Alltså har jag lite att göra nu då. Orkar jag? Jo då, det gör jag visst. Hur kul är det, att ha det kvar sen och det blir panik?! Johnny gjorde ju ett stort antal aktieaffärer, som nu ska redovisas i detalj, på en sk K4:a. Kul? Nej, men det får mig att sluta grubbla.

Nu är dessa blanketter utskrivna och klara. Dessvärre, så har bläckpatronerna börjat larma, om att de snart är slut. Ja ha, bara att försöka hitta nya någonstans på nätet då. Så då! Känns lite som vuxenpoäng. Jag har ju aldrig behövt tänka på sånt förr.

Bara skit på TV ikväll! Å andra sidan, så har jag väl aldrig varit beroende av att titta på TV. Det är lite värre med datorn. Den känns mer som, att man gör något meningsfullt, även om det inte är så. Kan ju vara det, att man har kontakt med folk, via t ex Facebook.

Tur också att jag har bloggen att kräkas i! Tack alla ni, som läser och förstår! Bloggen är min ventil. Där kan jag uttrycka vad jag känner och på så vis få ur mig de känslor, som för tillfället plågar mig. Ändå har jag kommit en bra bit på väg, i alla fall om jag ska tro Anna.

Tisdag och diagnos för Ullis

Telefonen ringer ilsket och jag kliver yrvaken ur sängen, för att svara. Klockan är straxt efter åtta och jag är fortfarande lite lummig av sömntabletten.Vem sjutton ringer så här dags?!

Det är min beteendevetare, som undrar om jag skulle kunna komma kvart över elva i stället. Nej, men det går ju inte! Jag ska ju träffa Martina då. Säg nu inte att hon ställer in min tid, som jag har sett fram emot så länge! Det ordnar sig ändå, så jag får komma på eftermiddagen, som var bestämt sen länge. Puh!

Ingen mening att gå och lägga sig, för att sova igen, men jag kryper ändå tillbaka i sängen till en yrvaken Simba. Han kryper in under täcket och vi har pusskalas en stund. Jag är så glad över att Simba har börjat äta ordentligt igen. Märks att han är piggare och mår bättre nu.

Mina annonser på Facebook gav lite resultat igår och idag ska jag ta med mig en väska och en gammal slalomutrustning till stan. När jag ändå ska in till stan, för att luncha med Martina, så kan jag ju ta med mig prylarna i bilen.

Jag ser Martina redan på håll. Samma glada ansikte, som i alla tider. Vi blev kompisar på gymnasiet och fick senare barn samtidigt. Sen har vi inte umgåtts egentligen, sen jag skilde mig från mina barns far. Det blir ju lätt så, när man umgås parvis.

Ändå tar det inte många sekunder, innan vi är tillbaka på samma ställe, där vi slutade sist. Maten hinner nästan kallna, för att vi pratar så intensivt. Skönt att man kan prata om allt och att det inte bara är åt ett håll! Samma härliga Martina!

Som vanligt, så rusar klockan fram, när man har det trevligt och Martina måste tillbaka till jobbet. Min parkering går ut först om en timme, så jag tar tillfället i akt och dräller omkring lite på stan. Kan bli ganska dyrt, om man inte ser upp.

Kvart över två kliver jag in på rummet hos min beteendevetare. Nu är det ett par månader, sen vi sågs sist. Åh, vad det ska bli skönt, att få rensa hjärnan och få hjälp att sortera upp alla knäppa tankar!

Betydligt lättare i sinnet, efter mitt besök på vårdcentralen, kliver jag in i bilen och ringer Lillis. Han har lovat att hjälpa mig, att laga en köksstol, som har gått sönder. Klockan är efter tre och det är fortfarande ljust. Tänk, så fort det har blivit ljusare på eftermiddagarna.

Lillis limmar stolen och jag bankar upp ett par tavlor. Det händer något nytt här hemma, så gott som varje dag. Stolen måste limmas i flera omgångar, så den får torka till över natten och vi fortsätter i morgon. (Vi, sa svinskiten!)

Ullis ringer och berättar, att hon har varit hos sin nya läkare och fått en grundlig undersökning. Hon hade med sig en lång lista på symptom, som hon har känt till och från under alla år, sen hon var i tidiga tonåren. Hans diagnos blev utan tvekan Fibromyalgi.

Att få en sån diagnos, är ju inget man gör vågen över precis. Däremot, så är det ju himla skönt att äntligen få komma till en läkare, som kan tala om vad man har för fel och inte bara skriver ut lugnande och antidepressiva medel.

Nu var ju Ullis redan inställd på att det var Fibromyalgi, men hon ville ändå höra det från en läkare. Hon berättar vidare, att läkaren har gett henne en ny medicin, som ska påverka smärtcentrat i hjärnan, istället för alla andra mediciner mot ångest och depression.

Äntligen någon som lyssnar och förstår! Ullis har dessutom fått röntga sin höft idag, för att se om smärtorna därifrån kan bero på någon förslitning, eller om de kommer från hennes sjukdom. Tänk att hon har fått gå och vänta i över tio - elva år på att få den undersökningen!

Jag hoppar högt när det ringer på dörren. Det är en kille, som ska köpa ett par hantlar, en skivstång och några vikter. Vi går ut till bilen, där jag har allt i bagagen. Jag sträckte mig i ryggen igår, när jag bar ut de tunga sakerna till bilen, så nu får han lyfta ut dem utan min hjälp. Inga problem!

Efter kvällsmaten, så pratar jag en lång stund med Karin i telefon. Vi konstaterar, att vi båda mår lite bättre idag. Även Karin är väldigt engagerad i Ullis problem, så hon blir glad över att höra, att läkarbesöket gått bra. Det var också Karin, som tipsade om den bra läkaren. Tack, Karin!

Sen blir det ett telefonsamtal med Carina från Skogstorp också. Vi berättar om allt, som hänt sen sist och hör oss för om varandras barn. Som vanligt, så blir det mycket fniss och skratt under samtalet. Energikick!

Nu ska jag bara hålla lite koll på mina Facebookannonser, innan jag bänkar mig framför TV-nyheterna.

Besök på kyrkogården och lampbesvär

Jaha, men vad kul att åter vakna till en skitdag! Tårarna kommer direkt och jag undrar varför jag behövde vakna för. Känns inte som att något kan locka mig ur sängen idag, men jag har fel. Simba har just upptäckt att jag är vaken och kommer och stångar mig med blöt nos i ansiktet.

När jag tittar mig i badrumsspegeln, så ser jag en söndergråten och ynklig liten varelse, med veck efter kudden i hela ansiktet och risigt hår. Fy, nu måste jag ta tag idet här! Jag kan ju inte låta sorgen knäcka mig totalt. Det har ju gått så bra ett tag nu.

Jag tittar ut och ser att solen skiner från en klarblå himmel. Kanske vore stärkande med en riktigt lång promenad på förmiddagen. Ja, så får det bli! Då kanske jag kan undvika att ta Sobril mot ångesten, som annars skulle vara outhärdlig idag.

Det är superhalt ute idag. Det är som att allt är glaserat med ett tunt lager is. Stavarna halkar och jag går spänd som en fjäder, för att inte halka. Det här kommer säkert att kännas i hela kroppen i morgon.

Nu ska jag utforska resten av området mot Åsbyvägen, så jag tar närmaste vägen till gången under Västerleden. Nu passerar jag den där vackra hagen igen och kan ta det där kortet, som jag ångrade att jag inte tog sist. Tänk hur vackert det här kommer att vara i vår och sommar....

Jag halkar vidare, förbi fina gamla torp, bondgårdar och ödetomter. Tänk att det finns sån levande landsbygd på så nära håll! Jag låter nyfikenheten styra och stannar till här och där, för att titta närmare på saker jag ser. Skönt att inte ha någon stress!

Snart kan jag se Åsbyvägen. Vad snabbt det gick att ta sig hit! Det kan inte vara långt mellan Västerleden och Åsbyvägen.

På andra sidan Åsbyvägen ligger St Eskils kyrkogård och jag känner att jag måste gå in där. Jag dras mot det stillsamma lugn, som råder på en kyrkogård. Normalt brukar jag inte gilla att gå på kyrkogårdar, men idag känns det som att jag bara måste.

Jag går på en gångstig, runt hela kyrkogården. Det är väldigt vackert och jag blir rörd av de fina gravarna jag passerar. Längst in ligger en minneslund och lite mer naturnära gravarrangemang. Återigen blir jag rörd och jag låter tårarna rinna.

Nu styr jag stegen mot den minneslund, där Johnny ligger. Känner att jag måste gå dit och vara där en stund. Inte för att jag tror att han finns där, men ändå....

Det är bara jag där och jag behöver inte bry mig om min gråt, som bryter fram. Sakta går jag ett varv runt den fina dammen mitt i lunden. Det är som att jag har ett uppdämt behov av att sörja. Det har väl gått för bra, helt enkelt. Man måste kanske ha sin dagliga dos av sorgen, för att inte spricka.

Helt känslomässigt utmattad, börjar jag sakta gå därifrån. Jag kryssar in på småvägarna bland villakvarteren in Flacksta och hittar på så vis tillbaka till Kolstavägen. Det värsta har släppt nu, men jag känner ändå att jag behöver en liten omväg hem, så jag tar vägen genom de vackra ekhagarna vid Stenby hage.

Henke ringer, när jag är mitt i det vackra och vi pratar en stund. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap ut till huset i Bälgviken på fredag, för att hämta lite saker. Jag åker ogärna själv ut till huset längre. Det är jobbigt ändå.

Precis när vi har lagt på, så ringer min mäklare. Hon berättar att spekulanterna inte ger mer nu, men att de står fast vid sitt sista bud. Shit! Jag bollar lite med mäklaren om olika alternativ och jag ber att få tänka på saken. Allt har ju ett pris!

Jag hinner precis kliva in genom dörren, när min beteendevetare ringer. I morse tog jag kontakt, för att boka in en ny tid. Inser att jag verkligen skulle behöva det igen. Det känns så skönt att höra hennes vänliga röst. Det blir en tid först om två veckor, men skulle det dyka upp något återbud, så ringer hon direkt.

Tankarna på att jag eventuellt ska kunna sälja huset snart och att jag har fått en tid för samtal hos min beteendevetare, gör att jag känner mig mycket bättre till mods. Jag värmer på lite lunch och ringer mamma en stund.

Efter en snabb dusch, så bestämmer jag mig för att åka till lampaffären, för att hitta en ny kökslampa. Jag har gett upp det andra eländet. Nu ska jag banne mig shoppa mig en ny, fin kökslampa.

Man blir nästan matt av alla dessa lampor, som hänger i affären. Det måste ju vara tusentals och alla är tända! Känns lite som att man står på en upplyst scen eller nåt. Sen var det det där med beslutsångest då. Tror att det blir en tre, fyra varv innan jag har bestämt mig.

Det är inte helt lätt att få upp lampan i taket. Att det ska vara så trångt! Sen blir det ju inte bättre av att när jag väl har fått upp lampan, så tycker jag att den är ärligt ful. Suck! Bara att åka tillbaka med den då, men inte idag. Det orkar jag inte!

Jag pratar en lång stund med Inga-Lisa och det känns så skönt att prata med någon som verkligen förstår. Vi bestämmer att göra ett nytt försök med gemensam promenad. Det blir bra, det!

Tror att jag har hunnit prata med alla vänner och släktingar idag, men det har varit skönt idag. Alla är så snälla och frågar mig hur det är efter söndagens och måndagens djupdyk och idag kan jag svara utan att börja böla. Alltid något!

Envis, som jag är, så ger jag mig på att mecka med en av de gamla lamporna och får till slut upp den i kökstaket. Däremot, så finns det inga lämpliga glödlampor, så det får jag ordna med en annan dag. Nu måste jag ta kväll, känner jag.

En varm vetekudde på ömmande axlar och nacke, en kopp te, en katt i knät och så bloggen. Men då så!

Fullbokad måndag

Med munnen full av frukostmacka, svarar jag i telefonen. Det är Lennart Eliasson, en fd kollega från Fb Data-tiden. Han undrar om han kan komma över och fika på eftermiddagen. Kul! Vi bestämmer att han ska komma vid femtiden.

Klockan är fem i ett, när jag går in på Fröslunda vårdcentral. Jag ska träffa min beteendevetare. Ska bli skönt, eftersom det är mer än en månad sen sista besöket. I receptionen vinkar jag glatt till en gammal klasskompis från högstadietiden, Karin Jansson.

Det känns väldigt bra att få häva ur sig, helt osminkat, det jag har på hjärtat. Jag blir ledsen av det jag berättar om och måste be om en näsduk, för att torka tårarna. Hur som helst, så verkar Anna, som hon heter, väldigt nöjd med hur jag har klarat mig och min situation så här långt.

Vi bestämmer att jag inte ska boka in någon ny tid, men att jag har möjlighet att höra av mig, när jag känner att jag behöver. Anna får en stor, varm kram när vi skiljs åt. Hon har verkligen varit ett sort stöd i mitt sorgarbete.

Innan jag åker till stan, så stannar jag till vid apoteket i Fröslunda och löser ut mitt recept på insomnings- och sömntabletter  Känns tryggt att ha dem hemma, även om jag inte kommer att ta dem varje kväll. 

I montern invid kassan, så ligger det olika typer av reflexer. Utan att tänka speciellt mycket, så fastnar jag för ett reflexband med gul bakgrund och röda hjärtan. Det här ska mamma få! Hon sa, sist vi pratade, att hon inte hade någon reflex och vad kan då passa bättre än den här?!

Jag parkerar bilen vid Willy´s. Det är gott om tid, innan jag ska vara hos massören, så jag passar på att handla det jag behöver. Sen går jag vägen in till city. Vad gör man inte för en gratisparkering?!

Precis när jag ska gå in på sushibaren, intill Rekarnebanken, så stöter jag ihop med min mäklare. Han kommer fram och berättar att de spekulanter, som var hetast, nu har lämnat återbud. De ville inte sätta sig i en situation där de behöver två bilar. Suck!

Besviken går jag in och äter lunch på sushibaren. Smakar gott, men det hade smakat ännu bättre, om jag inte hade hunnit prata med mäklaren innan. Ja, ja, det är väl bara att vi lägger ner det här med husförsäljningen fram till våren då, om det nu inte hinner ske några underverk innan jag åker till solen med mamma.

Jag hinner precis torka sojan från munnen, innan det är dags att gå till min massör, Sigge. Han är bara bäst! Lugn och trygg, med händer stora som dasslock. En halvtimme av ren njutning. Jag bokar en ny tid redan till fredag. Blir bra efter besöket hos kiropraktorn på onsdag.

På väg från Sigge, så springer jag ihop med Lena Bird. Vi skrattar åt att vi inte har setts på fler år och nu, helt plötsligt, så ses vi så fort jag åker in till stan. Kan ödet ha något med det att göra?! Lena säger att hon har tänkt höra av sig i slutet av veckan för en fika. Sen kramas vi och går vidare.

Nu är det hög tid att ta sig hemåt. Lennart Eliasson kommer på fika klockan fem och jag måste ju hinna hem en stund innan dess. När jag går till brevlådan, så träffar jag Janne, en av mina trevliga grannar. Vi blir stående en stund och pratar om allt och ingenting.

Oj, vad tiden rusar iväg! Nu har jag nätt och jämt tid att packa in maten i kylskåpet, innan dörrklockan ringer. Simba blir helstissig och försvinner som ett torrt skinn under sängen. Jag öppnar dörren och där står Lennart med en blombukett.

Han är lika lång, som jag minns honom och då pratar vi över två meter. Han får böja sig ner, för att kunna krama om mig. Även om det är många år sedan vi pratade så här, så känns det som att tiden har stått stilla. Det går så enkelt och bra att prata om precis allt. Härliga Lennart!

När Lennart har åkt hemåt, så ringer jag upp Ullis. Hon ringde medan vi satt och fikade och var helt sprickfärdig över att få berätta om resultatet efter dagen visning av deras bostadsrätt. Det är tydligen flera riktigt seriösa spekulanter. Kul!

Jag ringer även till Henke och talar om att det är första helgen i december, som jag skulle vilja att stora flyttlasset går till Stenby. Henke har ordnat med både stor lastbil och chaufför och behöver bara veta när jag vill flytta. Skönt att ha ett datum bestämt nu.

Nu ska jag bara se till att komma i säng, innan jag somnar. Har tagit båda sortens sömntabletter och tangentbordet börjar kännas lite trubbigt. Natti, natti!