Bra fredag

Inser nu, att jag inte kommer att skriva ifatt bloggen, så nu låter jag de två dagarna vara och börjar på ny kula istället. Det ska ju inte kännas jobbigt! Nu har i alla fall lusten att blogga kommit tillbaka, så....

Idag är det fredag och alla är lite extra glada. Själv känner jag ingen större skillnad på dagarna, som bara rusar förbi. Inget fel i sig. Det är skönt att inte jobba, även om jag vet att jag skulle behöva komma ut lite mer och träffa folk.

Jag tycker att jag lyckas fylla mina dagar ändå och jag fattar inte hur jag hade tid att jobba förut! Det har till och med varit lite tjorvigt att få till vissa träffar, för att helgerna inte riktigt räcker till. Beror nog mer på, att de jag vill träffa jobbar.

Hur som helst, så tycker jag att jag lyckas fylla mitt liv med både gamla, nya och nyagamla bekantskaper. Jag känner, att det går åt rätt håll i alla fall. Dessutom, så försöker jag att utmana mig själv och går lite utanför trygghetszonen. Det gäller ju att hitta nya vänner också.

Idag är det trygghetszonen, som gäller. Jag ska ner till stan, för att luncha med favvo-tjejerna, Eva-Lena och Maria. Karin kunde tyvärr inte vara med idag, så vi får satsa på nästa träff istället. Krya, Karin!

Jag kryssar fram i hallen, mellan alla kartonger och kassar. Nu ser det nästan värre ut, här hemma, än det gjorde när jag höll på och flyttade in. Allt blir nog bättre, bara jag får dit någon mer hylla till förrådet. Då kan jag strukturera upp allt bättre och därmed få lite mer plats.

Som jag nog har nämnt tidigare, så jag jag fått ett gratis månadskort på bussen, så jag väljer givetvis att låta bilen vila. Jag har ju två busslinjer att välja mellan, så jag behöver inte vänta länge på att bussen ska dyka upp, bara jag väljer att kliva på vid rätt hållplats. Känns lyxigt!

Eva-Lena står redan och väntar, när jag är framme vid Beirut Zeller, där vi ska äta lunch. Vi kramar om varandra och snart dyker även Maria upp. Den här gången har vi bokat bord, för sist fick vi lång näsa och fick gå till ett annat ställe. Säkert just därför, så är det inte alls mycket folk idag på Beirut Zeller.

Mysigt, att få rå om tjejerna riktigt och få höra hur de har det på jobbet och med familjerna. Det är nog det enda jag saknar, från tiden då jag jobbade, gemenskapen med alla härliga kollegor. Vilken tur att vi kan träffas och äta lunch, när vi vill då!

När lunchen är över, så gör Maria och jag sällskap till Claes Ohlson, för att köpa en "pet-penna" till iPhone. Jag satt igår och försökte hjälpa Lillis med hans nya iPhone och då sa han, att det var lite svårt med Touch-skärmen, så när jag såg att det finns "pet-penna", så vill jag direkt köpa en till honom.

Precis, när jag har krånglat på mig i ett par alldeles för tajta jeans i en provhytt, så ringer Ullis. Hon är klar med sitt och jag kan komma hem till dem. Vi ska göra sällskap senare, till hennes läkare. Konstigt, men härligt, att man fortfarande kan ha betydelse, som mamma, i dessa sammanhang.

Det är ett positivt besök hos läkaren. Trots att Ullis har så himla ont i höfter och bäcken, så är det i alla fall inga fysiska fel, enligt den röntgen hon har fått göra. Känns skönt! Då finns det hopp om, att den nya medicinen kan hjälpa till att dämpa smärtan.

Efter läkarbesöket, gör vi sällskap till Järntorget, där jag har tänkt hoppa på min buss hem. På håll, ser jag sen hur Ullis haltar fram över torget. Stackars liten och inget finns det jag kan göra, mer än att bara finnas där. Tur att hon är envis, som sin mor!

Jag blir lite lätt matt, när jag öppnar dörren och kliver in hemma i röran. Nu måste jag se till att göra något åt saken! Inte nu, men sen.... Simba har varit själv några timmar, så nu vill han ha full attention. Jag får inte ens sitta ifred på toaletten!

Lillis ringer och säger, att han kommer vägen förbi. Bra, då kan jag passa på att ge honom den där "pet-pennan". Han blir, som väntat, jätteglad. Oslagbar känsla, när man gör någon annan människa glad!

Kan i alla fall summera, att den här dagen har varit tio gånger så bra som igår. Jag behövde nog den urladdningen. Ett slitet uttryck, men ack så sant, "Efter regn, kommer solsken!".

Tisdag och diagnos för Ullis

Telefonen ringer ilsket och jag kliver yrvaken ur sängen, för att svara. Klockan är straxt efter åtta och jag är fortfarande lite lummig av sömntabletten.Vem sjutton ringer så här dags?!

Det är min beteendevetare, som undrar om jag skulle kunna komma kvart över elva i stället. Nej, men det går ju inte! Jag ska ju träffa Martina då. Säg nu inte att hon ställer in min tid, som jag har sett fram emot så länge! Det ordnar sig ändå, så jag får komma på eftermiddagen, som var bestämt sen länge. Puh!

Ingen mening att gå och lägga sig, för att sova igen, men jag kryper ändå tillbaka i sängen till en yrvaken Simba. Han kryper in under täcket och vi har pusskalas en stund. Jag är så glad över att Simba har börjat äta ordentligt igen. Märks att han är piggare och mår bättre nu.

Mina annonser på Facebook gav lite resultat igår och idag ska jag ta med mig en väska och en gammal slalomutrustning till stan. När jag ändå ska in till stan, för att luncha med Martina, så kan jag ju ta med mig prylarna i bilen.

Jag ser Martina redan på håll. Samma glada ansikte, som i alla tider. Vi blev kompisar på gymnasiet och fick senare barn samtidigt. Sen har vi inte umgåtts egentligen, sen jag skilde mig från mina barns far. Det blir ju lätt så, när man umgås parvis.

Ändå tar det inte många sekunder, innan vi är tillbaka på samma ställe, där vi slutade sist. Maten hinner nästan kallna, för att vi pratar så intensivt. Skönt att man kan prata om allt och att det inte bara är åt ett håll! Samma härliga Martina!

Som vanligt, så rusar klockan fram, när man har det trevligt och Martina måste tillbaka till jobbet. Min parkering går ut först om en timme, så jag tar tillfället i akt och dräller omkring lite på stan. Kan bli ganska dyrt, om man inte ser upp.

Kvart över två kliver jag in på rummet hos min beteendevetare. Nu är det ett par månader, sen vi sågs sist. Åh, vad det ska bli skönt, att få rensa hjärnan och få hjälp att sortera upp alla knäppa tankar!

Betydligt lättare i sinnet, efter mitt besök på vårdcentralen, kliver jag in i bilen och ringer Lillis. Han har lovat att hjälpa mig, att laga en köksstol, som har gått sönder. Klockan är efter tre och det är fortfarande ljust. Tänk, så fort det har blivit ljusare på eftermiddagarna.

Lillis limmar stolen och jag bankar upp ett par tavlor. Det händer något nytt här hemma, så gott som varje dag. Stolen måste limmas i flera omgångar, så den får torka till över natten och vi fortsätter i morgon. (Vi, sa svinskiten!)

Ullis ringer och berättar, att hon har varit hos sin nya läkare och fått en grundlig undersökning. Hon hade med sig en lång lista på symptom, som hon har känt till och från under alla år, sen hon var i tidiga tonåren. Hans diagnos blev utan tvekan Fibromyalgi.

Att få en sån diagnos, är ju inget man gör vågen över precis. Däremot, så är det ju himla skönt att äntligen få komma till en läkare, som kan tala om vad man har för fel och inte bara skriver ut lugnande och antidepressiva medel.

Nu var ju Ullis redan inställd på att det var Fibromyalgi, men hon ville ändå höra det från en läkare. Hon berättar vidare, att läkaren har gett henne en ny medicin, som ska påverka smärtcentrat i hjärnan, istället för alla andra mediciner mot ångest och depression.

Äntligen någon som lyssnar och förstår! Ullis har dessutom fått röntga sin höft idag, för att se om smärtorna därifrån kan bero på någon förslitning, eller om de kommer från hennes sjukdom. Tänk att hon har fått gå och vänta i över tio - elva år på att få den undersökningen!

Jag hoppar högt när det ringer på dörren. Det är en kille, som ska köpa ett par hantlar, en skivstång och några vikter. Vi går ut till bilen, där jag har allt i bagagen. Jag sträckte mig i ryggen igår, när jag bar ut de tunga sakerna till bilen, så nu får han lyfta ut dem utan min hjälp. Inga problem!

Efter kvällsmaten, så pratar jag en lång stund med Karin i telefon. Vi konstaterar, att vi båda mår lite bättre idag. Även Karin är väldigt engagerad i Ullis problem, så hon blir glad över att höra, att läkarbesöket gått bra. Det var också Karin, som tipsade om den bra läkaren. Tack, Karin!

Sen blir det ett telefonsamtal med Carina från Skogstorp också. Vi berättar om allt, som hänt sen sist och hör oss för om varandras barn. Som vanligt, så blir det mycket fniss och skratt under samtalet. Energikick!

Nu ska jag bara hålla lite koll på mina Facebookannonser, innan jag bänkar mig framför TV-nyheterna.