Kanondag

Ytterligare en kanondag man vaknar till. Få se nu, idag är det lunch med bästa pendlartjejerna hemma hos Karin i Borsökna. Kul, då har jag det att se fram emot. Undrar vad jag kan hinna med innan dess, när jag vaknar redan före åtta?

Jag får inte speciellt mycket uträttat, men jag har en skön morgon i lugn och ro. Precis vad jag behöver! Jag hinner plocka ur diskmaskinen och vika undan den rena tvätten på torkställningen. Lite lagom att pyssla med, när man känner sig lite lätt uppstressad.

När jag tar min morgondusch, så känner jag att magen kanske tar lite för stor plats. Skit samma vad Bosse säger, men jag måste bara göra något åt saken, bara så att jag trivs själv också. Därför bestämmer jag mig ganska snart för, att jag ska jogga fram och tillbaka till Karin.

För att jag inte ska frestas av att stanna till under joggingen, så tar jag stora vägen till Borsökna. Då känns det ju lite extra dumt att stanna till och vila. Perfekt!

Det går riktigt bra att jobba hela vägen fram till Karin. Sen att jag svettas som en gris, det är något jag får bjuda på. Jag hinner svalna av, lagom tills Eva-Lena och Maria dyker upp. Kramarna blir lite på avstånd, annars är allt som det brukar.

Vi får en riktigt god lunch med jasminris och färsbullar i tomatsås. Måste jag bara göra till Bosse någon annan dag. Vi pratar och skrattar och försöker komma ifatt tiden, som har passerat. Inga problem, när man inte har några som helst startsträckor!

Så var det det där med att jogga tillbaka sen då. Både Maria och Eva-Lena har redan åkt tillbaka, men jag känner att jag behöver en stund till att smälta maten, innan jag kan jogga tillbaka. Tänkte nog inte så noga på tillbakavägen, när jag tog för mig av mer mat och åt av den goda glassen med hallonmix och kolasås i kvadrat.

Hur som helst, så går joggingturen bra även hem. Det är ju lite mer av utförsbacke hem då, så det underlättar väl en hel del. Sen steker solen min arma skalle helt skoningslöst, men det är smällar man får ta om man vill råda bot på sladdrig mage.

Hemma igen, så inser jag att det är ca två timmar innan kvällens husmöte. Jag utnyttjar tiden till att dammsuga hela lägenheten. Dammråttorna under sängen tänkte anfalla i morse, så jag tycker att det är dags att ta tag i saken nu.

Nyduschad och fräsch kliver jag ut på baksidan, för att delta i kvällens husmöte. Vi ska bestämma hur vi ska ta hand om typ gräsklippning av gemensamma ytor och så under sommaren. Det blir ett hemskt möte med både gräl och gråt. Vad fasen är det frågan om?!

I slutet av mötet ringer Bosse och berättar att han är på väg ut för att ta en öl med sin arbetskamrat. De har haft en riktig skitdag, så de behöver verkligen bara att få coola ner en stund. Direkt kopplar jag det till att jag faktiskt också behöver ett glas rött, efter dagens skitmöte.

Väl inne igen, efter att ha hällt upp mig ett glas rött, så ringer jag Bosse. Vi pratar länge och intensivt om allt som har hänt oss under dagen. Fan vad jag längtar! Bosse säger samma sak. Ändå tror jag att det är bra att vi faktiskt får längta också.

Just som jag sitter med mitt vin och mitt enmans-Spotifyparty, så ringer Carina från Skogstorp. Kul, det är längesedan vi har pratat. Efter en lång stund av komma-ifatt-snack, så kommer vi fram till att vi kanske ska ses på lördag, för en grillkväll. Kul, dvs om det nu blir så.

Inser nu, att jag nog inte ska dricka mer vin. Imorgon väntrar Dolcan i stallet. Ska bli riktigt nice! Känns alltför längesedan jag var där nu. Kommer att bli en förmiddag med mycket av gnugga mule!

Bra fredag

Inser nu, att jag inte kommer att skriva ifatt bloggen, så nu låter jag de två dagarna vara och börjar på ny kula istället. Det ska ju inte kännas jobbigt! Nu har i alla fall lusten att blogga kommit tillbaka, så....

Idag är det fredag och alla är lite extra glada. Själv känner jag ingen större skillnad på dagarna, som bara rusar förbi. Inget fel i sig. Det är skönt att inte jobba, även om jag vet att jag skulle behöva komma ut lite mer och träffa folk.

Jag tycker att jag lyckas fylla mina dagar ändå och jag fattar inte hur jag hade tid att jobba förut! Det har till och med varit lite tjorvigt att få till vissa träffar, för att helgerna inte riktigt räcker till. Beror nog mer på, att de jag vill träffa jobbar.

Hur som helst, så tycker jag att jag lyckas fylla mitt liv med både gamla, nya och nyagamla bekantskaper. Jag känner, att det går åt rätt håll i alla fall. Dessutom, så försöker jag att utmana mig själv och går lite utanför trygghetszonen. Det gäller ju att hitta nya vänner också.

Idag är det trygghetszonen, som gäller. Jag ska ner till stan, för att luncha med favvo-tjejerna, Eva-Lena och Maria. Karin kunde tyvärr inte vara med idag, så vi får satsa på nästa träff istället. Krya, Karin!

Jag kryssar fram i hallen, mellan alla kartonger och kassar. Nu ser det nästan värre ut, här hemma, än det gjorde när jag höll på och flyttade in. Allt blir nog bättre, bara jag får dit någon mer hylla till förrådet. Då kan jag strukturera upp allt bättre och därmed få lite mer plats.

Som jag nog har nämnt tidigare, så jag jag fått ett gratis månadskort på bussen, så jag väljer givetvis att låta bilen vila. Jag har ju två busslinjer att välja mellan, så jag behöver inte vänta länge på att bussen ska dyka upp, bara jag väljer att kliva på vid rätt hållplats. Känns lyxigt!

Eva-Lena står redan och väntar, när jag är framme vid Beirut Zeller, där vi ska äta lunch. Vi kramar om varandra och snart dyker även Maria upp. Den här gången har vi bokat bord, för sist fick vi lång näsa och fick gå till ett annat ställe. Säkert just därför, så är det inte alls mycket folk idag på Beirut Zeller.

Mysigt, att få rå om tjejerna riktigt och få höra hur de har det på jobbet och med familjerna. Det är nog det enda jag saknar, från tiden då jag jobbade, gemenskapen med alla härliga kollegor. Vilken tur att vi kan träffas och äta lunch, när vi vill då!

När lunchen är över, så gör Maria och jag sällskap till Claes Ohlson, för att köpa en "pet-penna" till iPhone. Jag satt igår och försökte hjälpa Lillis med hans nya iPhone och då sa han, att det var lite svårt med Touch-skärmen, så när jag såg att det finns "pet-penna", så vill jag direkt köpa en till honom.

Precis, när jag har krånglat på mig i ett par alldeles för tajta jeans i en provhytt, så ringer Ullis. Hon är klar med sitt och jag kan komma hem till dem. Vi ska göra sällskap senare, till hennes läkare. Konstigt, men härligt, att man fortfarande kan ha betydelse, som mamma, i dessa sammanhang.

Det är ett positivt besök hos läkaren. Trots att Ullis har så himla ont i höfter och bäcken, så är det i alla fall inga fysiska fel, enligt den röntgen hon har fått göra. Känns skönt! Då finns det hopp om, att den nya medicinen kan hjälpa till att dämpa smärtan.

Efter läkarbesöket, gör vi sällskap till Järntorget, där jag har tänkt hoppa på min buss hem. På håll, ser jag sen hur Ullis haltar fram över torget. Stackars liten och inget finns det jag kan göra, mer än att bara finnas där. Tur att hon är envis, som sin mor!

Jag blir lite lätt matt, när jag öppnar dörren och kliver in hemma i röran. Nu måste jag se till att göra något åt saken! Inte nu, men sen.... Simba har varit själv några timmar, så nu vill han ha full attention. Jag får inte ens sitta ifred på toaletten!

Lillis ringer och säger, att han kommer vägen förbi. Bra, då kan jag passa på att ge honom den där "pet-pennan". Han blir, som väntat, jätteglad. Oslagbar känsla, när man gör någon annan människa glad!

Kan i alla fall summera, att den här dagen har varit tio gånger så bra som igår. Jag behövde nog den urladdningen. Ett slitet uttryck, men ack så sant, "Efter regn, kommer solsken!".

En vecka utan Johnny

Simba har varit ganska jobbig i natt och jag har varit uppe flera gånger. En gång höll jag på att somna vid köksbordet. Sen hade jag en period vid femtiden, då jag låg och tänkte på det där jobbiga med att planera begravningen  Tänkte först ta ett piller till, men jag valde istället att slänga ut Simba och så sov jag som ett barn fram till klockan nio.

Det slår mig att just nu är det en vecka sedan det hemska hände och det känns fortfarande helt overkligt. Jag blev kontaktad ev en polis igår, som sa att jag kunde komma och hämta Johnnys cykel och smycken. Därför har jag bokat en tid idag och bett Lillis att följa med mig som stöd.

Telefonen ringer och det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet. Vi pratar om det hemska som hänt och jag gråter en skvätt, men vi skrattar också en hel del tillsammans. Så skönt!

Det går inte lång stund innan det är Maria, som ringer och undrar om jag vill att hon och Eva-Lena ska komma ut i eftermiddag och fika en stund. Jag svarar att jag inte kan veta nu hur jag kommer att må då, men jag lovar att ringa till Maria när jag är hemma igen och fått känna efter hur det känns.

Mitt i allt elände så inser jag att jag måste handla lite och jag bestämmer mig för att handla innan vi åker till polisen. Kommer antagligen att vara så pass jobbigt att man bara vill hem då. Jag går som i en dimma på Willy's, men det bjuder jag på. Glo på bara!

Lillis verkstad ligger bara ett stenkast från Willy's, så jag parkerar min bil där och vi far tillsammans in till polisstationen. Mamma och Effie sitter kvar i bilen och väntar medan Lillis följer med mig in.

Polisen hämtar oss vid ingången och vi får sätta oss på hans rum. Tårarna kommer redan i hissen på väg upp, men det är OK. Jag tar en extra Sobril för att orka genom det jag nu ska göra. Det finns rapport från lokföraren och jag får läsa det jag vill. Jobbigt, men jag behöver veta.

Det enda jag inte vill veta är hur Johnny såg ut på det foto de har tagit. Det stod i rapporten att kroppen var vanställd och jag vill gärna minnas honom som han var innan. Trots det så lyckas polisen klanta till det så att jag får en glimt av den hemska bilden. Sen skarvar ju givetvis fantasin till resten. Så klumpigt hanterat!

Jag får ett kuvert med Johnnys halsband och ring. Blir väldigt jobbigt att öppna och se. Ringen är lite missformad och skrapad, så jag kan ju tänka mig hur det har gått till. Han kände nog inget mer än att det blev svart i alla fall.

När jag har kvitterat till mig sakerna, så är det dags att gå ner till bakgården och hämta cykeln. Den står där och polisen slätar över att cykelväskorna är dyngsura. Den har ju bara fått stå där i ösregnet i en vecka. Det skulle Johnny ha vetat! Vi tar cykeln och går därifrån och jag känner mig totalt utpumpad.

Väl tillbaka vid Lillis verkstad, där min bil står parkerad, så känner jag att jag bara vill hem. Mamma och Lillis vill att vi ska ta en lunch på stan, men jag tackar tacksamt nej och säger att vi får ta det en annan gång. Jag vill bara hem nu.

Lillis har Johnnys cykel på sin dragkrok, så han ligger före och jag kommer efter i min bil. Jag tar det väldigt försiktigt i och med att man nog är lite svag i reaktionen. Vid den dubbelfiliga vägen utanför Skogaholm, så ser jag i backspegelsn att en hantverkarbil kommer ångandes på insidan i omkörningsfilen. Bilen precis bakom mig gasar också, så det finns ingen lucka för honom att komma in i.

Följden blir att han försöker bränna om mig med innan rondellen och att han klämmer sig in framför mig så att jag får tvärbromsa. Jag blir galen och slänger mig på tutan och visar det berömda fingret. Han stannar bilen, kliver och och jag öppnar vilt gestikulernade fönstret, "Ville du nåt, eller?" frågar han. "JA, jag ville bara tala om vilken jävla idiot du var som trodde att kunde komma och preja in mig sådär!!" "Ja, men jag gjorde ju tecken...."

Han svär en ramsa över tjejen i bilen bakom, som inte släppte in honom, men det går ju inte att komma undan att det var har som gjorde en farlig och dum omkörning och därmed borde ha varit den som bromsade. "Förresten, hade inte du så jävla bråttom, så det är dags för dig att dra nu?! Han lommar mumlande iväg och jag kan fortsätta hemåt, lätt skakande. Ändå rätt så nöjd med att få ha bitit huvudet av en idiot!

Lillis hjälper mig in med cykeln i garaget och nu kollar jag genast igenom cykelväskorna. Det kan ju fortfarande finns ett avskedsbrev, så att man kunde förstå lite mer av hans sista tankar. Dessvärre hittar jag bara en cyklepump och ett genomblött paket med pappersnäsdukar. Jag tackar Lillis för hjälpen och han åker hem.

Sätter mig direkt vid köksbordet och öppnar kuvertet med ringen och halskedjan. När jag äntligen har hittat brillorna, så kan jag se att ringen är missformad och skrapad på några ställen, Halskedjan är avsliten, men smyckena sitter kvar.

Tänk vad min stacks lilla gubbe har fått varit med om, eller så hade han redan slocknat då. Vi får verkligen hoppas att det bara blev omgående svart vid själva kollsionen. Enligt rapporten från lokföraren, så har han gått ut på tågbanan ca. 30-40 meter framför loket och kurat ihop sig som en liten boll, som för att förbereda sig för smällen. Sen tog det ca en km att få stopp på tåget och det såg ut som att det hade stannat precis vid vår järnvägsövergång, där blommorna ligger.

Jag är väldigt låg nu, men jag tar ändå och ringer upp Maria. Jag säger att det skulle vara skönt att de kommer. Magen börjar signalera hunger, så jag tystar den med lite yoghurt och musli. Blir ju snart fika.

I väntan på Maria och Eva-Lena så passar jag på att ringa och höra hur det är med Ullis. Hon låter väldigt låg och har fortfarande inte kunna få hjälp att hitta en annan vettigare psykoterapeut. Jag säger att jag gärna kan följa med henne på nya besök, men att jag samtidigt är väldigt dålig på alla rutiner och hur gången är inom sjukvården. Hon lovar att ringa om hon vill ha hjälp.

Eva-Lena har bakat en smarrig blåbärs- och banansmulpaj. Till är det förstås marsankräm. I stället för blommor, så har de köpt en supermjuk Bukowski-kanin med långa silkeslena öron. Givetvis så börjar jag gråta.

Vi sitter länge vid köksbordet och pratar om allt, både jobbiga saker, men även kul så att vi kan få skratta lite också. Jag får en massa medskick av hälsningar från alla härliga fd arbetskamrater på Swedbank IT i Sthlm.

När Maria och Eva-Lena har åkt, så byter jag om till träningskläderna och tar stavarna för att gå runt Lillsjön. Regnet hänger i luften , men det är lagom varmt och skön luft att andas, så jag gör väl ett försök. Känner mig helt utpumad i kroppen, så jag tar det lite extra lugnt.

Hemma blir det en halv plastkorv med ärtsoppa att värma. Allt smakar gott när man är hungrig, så det går ner utan problem med en ostmacka till.

När jag ringer till mamma och Lillis, så har de fått besked från mäklaren att de har första tjing på den trea vi var och tittade på i Vilsta Herrgård i söndags. De har just fått sitt hus i Borsökna värderat och det ser ut som att det skulle kunna bli en bra affär. Vad kul föl dem! Då kanske jag kan bo i husbilen, som vi skämtade om häromdagen.

Henke låter lite låg när jag ringer, men säger att det känns rätt så OK. Han har varit ute i Sundbyholm och fikat en sväng med sin pappa. Nu sitter Johanna och han framför TV:n och har just kommit på att de nog ska ugnsgrilla kött. Ja, klockan är ju bara halv tio....

Just som jag ska runda av det här inlägget för idag, så ringer det på dörren. Det är grannen som var här igår och idag har hon med sig en skål med rensade lingon. Så gulligt, tack!

Nu känner jag att det är dags att bädda ner mig och Sima i sängen. Nya kaninen ska få vara med också, dvs om han inte blir utfryst av Simba. Godnatt alla vänner och godnatt min älskade gubbe!

Måndag och mellandag

Idag är det lite av en mellandag när det gäller målningen av huset. Nu har vi tvättat så långt som vi hade tänkt innan vi börjar måla. Sen är det en vindskiva som Johnny ska byta ut delar av innan vi kan börja måla.

Jag har kuskat runt Lillsjön nu på morgonen och just nu står två fillimpor i ugnen. Om någon vill ha receptet på detta goda matbröd, så finns det i det här inlägget.

Sen har jag tänkt att redan nu börja förbereda lunchen med två av mina favorittjejer, fd pendlar- och jobbarkompisar, Maria och Eva-Lena, som kommer hit ut i morgon.

Trots att vi har det lite körigt med huset just nu, så lovade jag i ett svagt ögonblick att ta hand om Hailey en dag och även över natten. Det känns så jobbigt att bara se på när varken Ullis eller Marre mår bra. Då kan ett dygns barnvakt kanske hjälpa till att de kommer ifatt med sig själva.

Det är jättekul att ta hand om Hailey, men just nu skulle vi verkligen behöva all tid vi bara kan få till att få klart målningen. Nåja, vi får se det som en vilodag, även om jag vet att vi kommer att vara helt utpumpade när vi lämnar tillbaka den lilla prinsessan. Vi är ju inte vana, helt enkelt! Även om hon sover på natten, så kommer ju inte vi att göra det.

Johnny ska snart ut och klippa gräsmattan, som har återhämtat sig ordentligt nu efter allt regn vi har fått de senaste dygnen. Det måste ju vara snyggt när tjejerna kommer ut på lunch i morgon. Sen att det ser ut som hell i rabatterna, det får de ta med en nypa salt!

Tror i och för sig inte att de kommer att bry sig så mycket om hur det ser ut överallt, för jag har en liten joker i bakfickan. Ullis och Marre kommer ut med Hailey lagom till kaffet, så att Maria och Eva-Lena får träffa det lilla underverket. Fast nu är det ju ingen hemlis längre, eftersom jag vet att både Maria och Eva-Lena läser det här. Ja, ja....