En vecka utan Johnny

Simba har varit ganska jobbig i natt och jag har varit uppe flera gånger. En gång höll jag på att somna vid köksbordet. Sen hade jag en period vid femtiden, då jag låg och tänkte på det där jobbiga med att planera begravningen  Tänkte först ta ett piller till, men jag valde istället att slänga ut Simba och så sov jag som ett barn fram till klockan nio.

Det slår mig att just nu är det en vecka sedan det hemska hände och det känns fortfarande helt overkligt. Jag blev kontaktad ev en polis igår, som sa att jag kunde komma och hämta Johnnys cykel och smycken. Därför har jag bokat en tid idag och bett Lillis att följa med mig som stöd.

Telefonen ringer och det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet. Vi pratar om det hemska som hänt och jag gråter en skvätt, men vi skrattar också en hel del tillsammans. Så skönt!

Det går inte lång stund innan det är Maria, som ringer och undrar om jag vill att hon och Eva-Lena ska komma ut i eftermiddag och fika en stund. Jag svarar att jag inte kan veta nu hur jag kommer att må då, men jag lovar att ringa till Maria när jag är hemma igen och fått känna efter hur det känns.

Mitt i allt elände så inser jag att jag måste handla lite och jag bestämmer mig för att handla innan vi åker till polisen. Kommer antagligen att vara så pass jobbigt att man bara vill hem då. Jag går som i en dimma på Willy's, men det bjuder jag på. Glo på bara!

Lillis verkstad ligger bara ett stenkast från Willy's, så jag parkerar min bil där och vi far tillsammans in till polisstationen. Mamma och Effie sitter kvar i bilen och väntar medan Lillis följer med mig in.

Polisen hämtar oss vid ingången och vi får sätta oss på hans rum. Tårarna kommer redan i hissen på väg upp, men det är OK. Jag tar en extra Sobril för att orka genom det jag nu ska göra. Det finns rapport från lokföraren och jag får läsa det jag vill. Jobbigt, men jag behöver veta.

Det enda jag inte vill veta är hur Johnny såg ut på det foto de har tagit. Det stod i rapporten att kroppen var vanställd och jag vill gärna minnas honom som han var innan. Trots det så lyckas polisen klanta till det så att jag får en glimt av den hemska bilden. Sen skarvar ju givetvis fantasin till resten. Så klumpigt hanterat!

Jag får ett kuvert med Johnnys halsband och ring. Blir väldigt jobbigt att öppna och se. Ringen är lite missformad och skrapad, så jag kan ju tänka mig hur det har gått till. Han kände nog inget mer än att det blev svart i alla fall.

När jag har kvitterat till mig sakerna, så är det dags att gå ner till bakgården och hämta cykeln. Den står där och polisen slätar över att cykelväskorna är dyngsura. Den har ju bara fått stå där i ösregnet i en vecka. Det skulle Johnny ha vetat! Vi tar cykeln och går därifrån och jag känner mig totalt utpumpad.

Väl tillbaka vid Lillis verkstad, där min bil står parkerad, så känner jag att jag bara vill hem. Mamma och Lillis vill att vi ska ta en lunch på stan, men jag tackar tacksamt nej och säger att vi får ta det en annan gång. Jag vill bara hem nu.

Lillis har Johnnys cykel på sin dragkrok, så han ligger före och jag kommer efter i min bil. Jag tar det väldigt försiktigt i och med att man nog är lite svag i reaktionen. Vid den dubbelfiliga vägen utanför Skogaholm, så ser jag i backspegelsn att en hantverkarbil kommer ångandes på insidan i omkörningsfilen. Bilen precis bakom mig gasar också, så det finns ingen lucka för honom att komma in i.

Följden blir att han försöker bränna om mig med innan rondellen och att han klämmer sig in framför mig så att jag får tvärbromsa. Jag blir galen och slänger mig på tutan och visar det berömda fingret. Han stannar bilen, kliver och och jag öppnar vilt gestikulernade fönstret, "Ville du nåt, eller?" frågar han. "JA, jag ville bara tala om vilken jävla idiot du var som trodde att kunde komma och preja in mig sådär!!" "Ja, men jag gjorde ju tecken...."

Han svär en ramsa över tjejen i bilen bakom, som inte släppte in honom, men det går ju inte att komma undan att det var har som gjorde en farlig och dum omkörning och därmed borde ha varit den som bromsade. "Förresten, hade inte du så jävla bråttom, så det är dags för dig att dra nu?! Han lommar mumlande iväg och jag kan fortsätta hemåt, lätt skakande. Ändå rätt så nöjd med att få ha bitit huvudet av en idiot!

Lillis hjälper mig in med cykeln i garaget och nu kollar jag genast igenom cykelväskorna. Det kan ju fortfarande finns ett avskedsbrev, så att man kunde förstå lite mer av hans sista tankar. Dessvärre hittar jag bara en cyklepump och ett genomblött paket med pappersnäsdukar. Jag tackar Lillis för hjälpen och han åker hem.

Sätter mig direkt vid köksbordet och öppnar kuvertet med ringen och halskedjan. När jag äntligen har hittat brillorna, så kan jag se att ringen är missformad och skrapad på några ställen, Halskedjan är avsliten, men smyckena sitter kvar.

Tänk vad min stacks lilla gubbe har fått varit med om, eller så hade han redan slocknat då. Vi får verkligen hoppas att det bara blev omgående svart vid själva kollsionen. Enligt rapporten från lokföraren, så har han gått ut på tågbanan ca. 30-40 meter framför loket och kurat ihop sig som en liten boll, som för att förbereda sig för smällen. Sen tog det ca en km att få stopp på tåget och det såg ut som att det hade stannat precis vid vår järnvägsövergång, där blommorna ligger.

Jag är väldigt låg nu, men jag tar ändå och ringer upp Maria. Jag säger att det skulle vara skönt att de kommer. Magen börjar signalera hunger, så jag tystar den med lite yoghurt och musli. Blir ju snart fika.

I väntan på Maria och Eva-Lena så passar jag på att ringa och höra hur det är med Ullis. Hon låter väldigt låg och har fortfarande inte kunna få hjälp att hitta en annan vettigare psykoterapeut. Jag säger att jag gärna kan följa med henne på nya besök, men att jag samtidigt är väldigt dålig på alla rutiner och hur gången är inom sjukvården. Hon lovar att ringa om hon vill ha hjälp.

Eva-Lena har bakat en smarrig blåbärs- och banansmulpaj. Till är det förstås marsankräm. I stället för blommor, så har de köpt en supermjuk Bukowski-kanin med långa silkeslena öron. Givetvis så börjar jag gråta.

Vi sitter länge vid köksbordet och pratar om allt, både jobbiga saker, men även kul så att vi kan få skratta lite också. Jag får en massa medskick av hälsningar från alla härliga fd arbetskamrater på Swedbank IT i Sthlm.

När Maria och Eva-Lena har åkt, så byter jag om till träningskläderna och tar stavarna för att gå runt Lillsjön. Regnet hänger i luften , men det är lagom varmt och skön luft att andas, så jag gör väl ett försök. Känner mig helt utpumad i kroppen, så jag tar det lite extra lugnt.

Hemma blir det en halv plastkorv med ärtsoppa att värma. Allt smakar gott när man är hungrig, så det går ner utan problem med en ostmacka till.

När jag ringer till mamma och Lillis, så har de fått besked från mäklaren att de har första tjing på den trea vi var och tittade på i Vilsta Herrgård i söndags. De har just fått sitt hus i Borsökna värderat och det ser ut som att det skulle kunna bli en bra affär. Vad kul föl dem! Då kanske jag kan bo i husbilen, som vi skämtade om häromdagen.

Henke låter lite låg när jag ringer, men säger att det känns rätt så OK. Han har varit ute i Sundbyholm och fikat en sväng med sin pappa. Nu sitter Johanna och han framför TV:n och har just kommit på att de nog ska ugnsgrilla kött. Ja, klockan är ju bara halv tio....

Just som jag ska runda av det här inlägget för idag, så ringer det på dörren. Det är grannen som var här igår och idag har hon med sig en skål med rensade lingon. Så gulligt, tack!

Nu känner jag att det är dags att bädda ner mig och Sima i sängen. Nya kaninen ska få vara med också, dvs om han inte blir utfryst av Simba. Godnatt alla vänner och godnatt min älskade gubbe!