onsdag 24 augusti 2011

Tisdag och träff med kuratorn

Idag har jag ett möte inbokat med en kurator på vårdcentralen, ni vet hon som VAB:ade igår och inte kunde ta emot mig då.

Frukosten består av en extra ingrediens idag, antidepressivt piller. Hoppas att det inte ger extra ångest, som de sa kunde vara en av biverkningarna under de första veckorna. Jag behöver definitivt ingen mer ångest!

Kuratorn är en mycket mjuk och fin kvinna. Hon måste vara i 40-årsåldern. Känner direkt att jag kan uttrycka mig som jag vill och bara låta allt komma ut, hur ostrukturerat och galet det än låter. Det är OK! Jag ber om ursäkt att jag svär som en borstbindare, men det är också OK.

Min timme med kuratorn går alldeles för fort, men jag har en ny tid redan på måndag, så att det inte ska gå för lång tid mellan besöken. Jag kommer att få träffa henne en gång i veckan, om jag tycker att det känns OK och jag får ringa henne när som helst om jag behöver prata däremellan. Känns bra!

Jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket av den här dagen. Nästa sak jag minns är i alla fall att jag bestämmer mig för att ta mina stavar och gå runt Lillsjön. Solen har tittat fram efter allt regn och det är en härligt syremättad luft att andas. Jag behöver andas, mycket!

Jag kommer inte långt innan en go granne på gatan bredvid frågar om hon får komma fram och ge mig en kram, eller om jag bara vill gå vidare. Självklart stannar jag och tar emot en härlig bamsekram och gråter en stund mot hennes axel. Jag blir helt matt av all vänlighet som bara strömmar in från alla håll.

Känns fortfarande väldigt jobbigt att passera järnvägsövergången, där alla blommor och ljus står. Jag ser mig extra noga för innan jag går över. Jag går som i dvala runt Lillsjön, men det är väldigt skönt att få komma ut och låta tankarna löpa fritt och låta tårarna rinna. Den svala och fuktiga skogsluften renar mina sinnen.

Hemma igen konstaterar jag att gräsmattan börjar bli vildvuxen, alltså med mina mått mätt. Tomatplantorna hänger och vill ha vatten, m.m., m.m.... Men jag skiter faktiskt i det! Det spelar liksom ingen roll längre, i alla fall inte idag eller just nu.

Nyduschad och medicinerad sätter jag mig vid datorn och försöker att komma ifatt verkligheten i bloggen. Jag vill inte hoppa över någon dag, för jag vill verkligen kunna minnas varje sekund av den här svåra tiden. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det var.

Redan vid niotiden tar jag Simba med mig in till sängen och försöker koncentrera mig på nyheterna. Det går så där. Det är bara elände i alla fall, så det är väl inget att se egentligen. Simba ligger tätt intill och spinner. Det är väldigt rogivande och tröstande.

Godnatt gubben!

1 kommentarer:

Anonym sa...

I den situationen som du just nu befinner dig finns inga ord att säga, alla ord känns tomma och innehållslösa! Att ta en timma åt gången och bara låta allt få vara kaos. Tack för att du delar med dig av allt du går igenom. Kram

Skicka en kommentar