Kanondag

Ytterligare en kanondag man vaknar till. Få se nu, idag är det lunch med bästa pendlartjejerna hemma hos Karin i Borsökna. Kul, då har jag det att se fram emot. Undrar vad jag kan hinna med innan dess, när jag vaknar redan före åtta?

Jag får inte speciellt mycket uträttat, men jag har en skön morgon i lugn och ro. Precis vad jag behöver! Jag hinner plocka ur diskmaskinen och vika undan den rena tvätten på torkställningen. Lite lagom att pyssla med, när man känner sig lite lätt uppstressad.

När jag tar min morgondusch, så känner jag att magen kanske tar lite för stor plats. Skit samma vad Bosse säger, men jag måste bara göra något åt saken, bara så att jag trivs själv också. Därför bestämmer jag mig ganska snart för, att jag ska jogga fram och tillbaka till Karin.

För att jag inte ska frestas av att stanna till under joggingen, så tar jag stora vägen till Borsökna. Då känns det ju lite extra dumt att stanna till och vila. Perfekt!

Det går riktigt bra att jobba hela vägen fram till Karin. Sen att jag svettas som en gris, det är något jag får bjuda på. Jag hinner svalna av, lagom tills Eva-Lena och Maria dyker upp. Kramarna blir lite på avstånd, annars är allt som det brukar.

Vi får en riktigt god lunch med jasminris och färsbullar i tomatsås. Måste jag bara göra till Bosse någon annan dag. Vi pratar och skrattar och försöker komma ifatt tiden, som har passerat. Inga problem, när man inte har några som helst startsträckor!

Så var det det där med att jogga tillbaka sen då. Både Maria och Eva-Lena har redan åkt tillbaka, men jag känner att jag behöver en stund till att smälta maten, innan jag kan jogga tillbaka. Tänkte nog inte så noga på tillbakavägen, när jag tog för mig av mer mat och åt av den goda glassen med hallonmix och kolasås i kvadrat.

Hur som helst, så går joggingturen bra även hem. Det är ju lite mer av utförsbacke hem då, så det underlättar väl en hel del. Sen steker solen min arma skalle helt skoningslöst, men det är smällar man får ta om man vill råda bot på sladdrig mage.

Hemma igen, så inser jag att det är ca två timmar innan kvällens husmöte. Jag utnyttjar tiden till att dammsuga hela lägenheten. Dammråttorna under sängen tänkte anfalla i morse, så jag tycker att det är dags att ta tag i saken nu.

Nyduschad och fräsch kliver jag ut på baksidan, för att delta i kvällens husmöte. Vi ska bestämma hur vi ska ta hand om typ gräsklippning av gemensamma ytor och så under sommaren. Det blir ett hemskt möte med både gräl och gråt. Vad fasen är det frågan om?!

I slutet av mötet ringer Bosse och berättar att han är på väg ut för att ta en öl med sin arbetskamrat. De har haft en riktig skitdag, så de behöver verkligen bara att få coola ner en stund. Direkt kopplar jag det till att jag faktiskt också behöver ett glas rött, efter dagens skitmöte.

Väl inne igen, efter att ha hällt upp mig ett glas rött, så ringer jag Bosse. Vi pratar länge och intensivt om allt som har hänt oss under dagen. Fan vad jag längtar! Bosse säger samma sak. Ändå tror jag att det är bra att vi faktiskt får längta också.

Just som jag sitter med mitt vin och mitt enmans-Spotifyparty, så ringer Carina från Skogstorp. Kul, det är längesedan vi har pratat. Efter en lång stund av komma-ifatt-snack, så kommer vi fram till att vi kanske ska ses på lördag, för en grillkväll. Kul, dvs om det nu blir så.

Inser nu, att jag nog inte ska dricka mer vin. Imorgon väntrar Dolcan i stallet. Ska bli riktigt nice! Känns alltför längesedan jag var där nu. Kommer att bli en förmiddag med mycket av gnugga mule!

Tisdag och diagnos för Ullis

Telefonen ringer ilsket och jag kliver yrvaken ur sängen, för att svara. Klockan är straxt efter åtta och jag är fortfarande lite lummig av sömntabletten.Vem sjutton ringer så här dags?!

Det är min beteendevetare, som undrar om jag skulle kunna komma kvart över elva i stället. Nej, men det går ju inte! Jag ska ju träffa Martina då. Säg nu inte att hon ställer in min tid, som jag har sett fram emot så länge! Det ordnar sig ändå, så jag får komma på eftermiddagen, som var bestämt sen länge. Puh!

Ingen mening att gå och lägga sig, för att sova igen, men jag kryper ändå tillbaka i sängen till en yrvaken Simba. Han kryper in under täcket och vi har pusskalas en stund. Jag är så glad över att Simba har börjat äta ordentligt igen. Märks att han är piggare och mår bättre nu.

Mina annonser på Facebook gav lite resultat igår och idag ska jag ta med mig en väska och en gammal slalomutrustning till stan. När jag ändå ska in till stan, för att luncha med Martina, så kan jag ju ta med mig prylarna i bilen.

Jag ser Martina redan på håll. Samma glada ansikte, som i alla tider. Vi blev kompisar på gymnasiet och fick senare barn samtidigt. Sen har vi inte umgåtts egentligen, sen jag skilde mig från mina barns far. Det blir ju lätt så, när man umgås parvis.

Ändå tar det inte många sekunder, innan vi är tillbaka på samma ställe, där vi slutade sist. Maten hinner nästan kallna, för att vi pratar så intensivt. Skönt att man kan prata om allt och att det inte bara är åt ett håll! Samma härliga Martina!

Som vanligt, så rusar klockan fram, när man har det trevligt och Martina måste tillbaka till jobbet. Min parkering går ut först om en timme, så jag tar tillfället i akt och dräller omkring lite på stan. Kan bli ganska dyrt, om man inte ser upp.

Kvart över två kliver jag in på rummet hos min beteendevetare. Nu är det ett par månader, sen vi sågs sist. Åh, vad det ska bli skönt, att få rensa hjärnan och få hjälp att sortera upp alla knäppa tankar!

Betydligt lättare i sinnet, efter mitt besök på vårdcentralen, kliver jag in i bilen och ringer Lillis. Han har lovat att hjälpa mig, att laga en köksstol, som har gått sönder. Klockan är efter tre och det är fortfarande ljust. Tänk, så fort det har blivit ljusare på eftermiddagarna.

Lillis limmar stolen och jag bankar upp ett par tavlor. Det händer något nytt här hemma, så gott som varje dag. Stolen måste limmas i flera omgångar, så den får torka till över natten och vi fortsätter i morgon. (Vi, sa svinskiten!)

Ullis ringer och berättar, att hon har varit hos sin nya läkare och fått en grundlig undersökning. Hon hade med sig en lång lista på symptom, som hon har känt till och från under alla år, sen hon var i tidiga tonåren. Hans diagnos blev utan tvekan Fibromyalgi.

Att få en sån diagnos, är ju inget man gör vågen över precis. Däremot, så är det ju himla skönt att äntligen få komma till en läkare, som kan tala om vad man har för fel och inte bara skriver ut lugnande och antidepressiva medel.

Nu var ju Ullis redan inställd på att det var Fibromyalgi, men hon ville ändå höra det från en läkare. Hon berättar vidare, att läkaren har gett henne en ny medicin, som ska påverka smärtcentrat i hjärnan, istället för alla andra mediciner mot ångest och depression.

Äntligen någon som lyssnar och förstår! Ullis har dessutom fått röntga sin höft idag, för att se om smärtorna därifrån kan bero på någon förslitning, eller om de kommer från hennes sjukdom. Tänk att hon har fått gå och vänta i över tio - elva år på att få den undersökningen!

Jag hoppar högt när det ringer på dörren. Det är en kille, som ska köpa ett par hantlar, en skivstång och några vikter. Vi går ut till bilen, där jag har allt i bagagen. Jag sträckte mig i ryggen igår, när jag bar ut de tunga sakerna till bilen, så nu får han lyfta ut dem utan min hjälp. Inga problem!

Efter kvällsmaten, så pratar jag en lång stund med Karin i telefon. Vi konstaterar, att vi båda mår lite bättre idag. Även Karin är väldigt engagerad i Ullis problem, så hon blir glad över att höra, att läkarbesöket gått bra. Det var också Karin, som tipsade om den bra läkaren. Tack, Karin!

Sen blir det ett telefonsamtal med Carina från Skogstorp också. Vi berättar om allt, som hänt sen sist och hör oss för om varandras barn. Som vanligt, så blir det mycket fniss och skratt under samtalet. Energikick!

Nu ska jag bara hålla lite koll på mina Facebookannonser, innan jag bänkar mig framför TV-nyheterna.

Fin fredag

Idag fyller mitt lilla barnbarn, Hailey 1 år. Det ska vi fira med buller och bång på eftermiddagen. Presenterna ligger klara och bara väntar på att det ska bli dags.

Jag hamnar framför datorn, som vanligt, med morgonkaffet. Det är en espressomaskin, som fångar mitt intresse nu och jag är med i budgivningen på Facebook. 120:- är ju ingenting, så jag slår till. Vi bestämmer att jag ska hämta den i Skogsängens centrum, efter att jag har ätit.

Som jag har berättat tidigare, så håller jag på och försöker äta ur frysen. Idag hittar jag en förpackning med blodpudding, som verkar vara ett bra val, om det ska gå snabbt. Jag slänger in den i mikron och ställer in på auto defrost.

Rätt som det är, så hör jag en dov poff från mikron. Hm.., det är förpackningen med blodpudding, som har typ exploderat eller nåt. Nice, fullt med blodpuddingskladd i hela mikron! Jag kan dock rädda några slamsor och äta med lingonsylt, innan jag tar bilen till Skogsängen.

Jag väntar och väntar, men ingen kommer. Rutorna i bilen börjar imma igen. Då får jag ett SMS från tjejen med espressomaskinen. Hon hittar inte bruksanvisningen och den måste jag ju ha, så jag tackar nej och åker hemåt igen. Typiskt!

Carina från Skogstorp ringde igår och vi kom överens om då, att hon skulle komma över på en snabb fika, direkt efter jobbet idag. Tanken var då, att jag skulle vara helt klar för att åka på kalas, när Carina kommer. Nu inser jag att den ekvationen inte riktigt går ihop, efter mitt infall med espressomaskinen.

När jag precis har målat mig klart till hälften, så plingar Carina på dörren. Hon har med sig en jättefin ljuslykta i svart smide, som jag kan ha på trappen....

Medan vi dricker te och pratar, så sminkar jag mig klar. Man har väl simultanförmåga!

När Carina åker hemåt, så har jag ungefär en halvtimme på mig att fixa till håret och byta om. Det är ju inte bara födelsedagskalas jag ska på. Jag ska med Karin och Thomas på Eskilstuna Ölkultur, direkt efter Haileys kalas.

Mamma och Lillis kommer och hämtar upp mig, så att vi samåker till Ullis och Marre. Puh, det blev riktigt stressigt på slutet, innan jag hade koll på kläder och vad jag skulle ha med mig. Men nu så!

I bilen berättar jag för mamma och Lillis om dagens utflykt till Skogsängen. De berättar då, att de förmodligen har en espressomaskin, som jag kan få. Vad bra, då kan jag strunta i den på Facebook.

Hailey kvittrar förtjust, där hon sitter på golvet med alla fina paket...

Marre hjälper henne att öppna paketen. I ett av paketen är det ett litet piano, som spelar olika melodier. Hailey trycker på alla knappar och skrattar.

Rätt som det är, blir hon jätteledsen. Vet inte om det är pianot hon blir rädd för, eller att vi är för många som tittar på henne på samma gång. Hon är i alla fall helt hysterisk en stund. Stackars liten!

Proppmätt av tårta och varm i hjärtat av all glädje runt Hailey, så liftar jag med mamma och Lillis till Eskilstuna Ölkultur, där Karin och Thomas väntar. Ska bli spännande att se hur det är där.

De serverar Thaimat för 70:- och har all möjlig god öl till humana priser. Karin och Thomas berättar att på sommaren kan man sitta ute precis intill ån. Hm.., här ska jag nog bli medlem.

Plötsligt kommer det fram en kvinna och säger att hon följer min blogg och att hon gärna ville få tillfälle att prata lite med mig. Hon har många gånger tänkt kommentera mina inlägg, men aldrig riktigt kommit till skott.

Hon berättar att hennes man också nyligen har avlidit, men av sjukdom. Innan hon går, klappar hon mig på handen och säger, "Lena, det kommer att bli bra!". Tänk så fantastiska människor det finns! Jag reser mig och kramar om henne.

När Eskilstuna Ölkultur stänger vid tio, så går vi mot Fristadstorget för att kolla hur bussarna går. Jag undrar om Karin och Thomas vill gå vidare, eller om de vill följa med mig hem på en Irish Coffe. Det slutar med att vi sitter på 2:an till Stenby, där det vankas kaffedrink.

Vid halv ett-tiden lägger jag mig i sängen med en varm känsla i magen och då är det inte bara alkoholen jag känner av. Det värmer så gott att vara i goda vänners sällskap. Jag somnar utan problem, fast jag inte har tagit någon som helst medicin.

Söndag med Hailey

Idag kommer mamma och Lillis ut till mig, medan det är visning av deras hus igen. De ska komma runt tolv, så jag har inte någon direkt stress. Hm, kanske skulle ta och göra den där goda köttfärspajen nu då, när jag har tid.

Carina från Skogstorp ringer och vi pratar en stund. Jag har precis brottats färdigt med pajdegen och kan ta en liten paus, innan jag gör fyllningen. Carina undrar om jag vill komma hem till henne och Per och äta mat någon fredag- eller lördagkväll framöver. Absolut!

När mamma och Lillis kommer, håller jag för fullt på med att steka fyllningen till pajen. Det luktar tydligen mat ända ut på uppfarten, för jag ser att mamma och Lillis sniffar i luften, när de kommer på gången.

De har stannat till vid kondiset Alexandra i Fröslunda och köpt en smarrig vetelängd med pistage- och chokladfyllning till kaffet. Supergott!

Ullis och Marre kommer ut, för att lämna Hailey hos mig. Jag har lovat att vara barnvakt över dagen, så att de kan fixa med lägenheten, inför morgondagens fotografering. Ska bli riktigt mysigt att få rå om Hailey, alldeles ensam idag. Det var länge sedan nu.

Ullis och Marre gör oss sällskap med en kopp kaffe, innan de åker hemåt igen. Hailey är hungrig, så Ullis ger henne mat också, innan de far.

När mamma och Lillis har åkt hem till sig, så klär jag på Hailey och tar henne med i vagnen, ut på en promenad. Vi stannar till hos Nilla och Totte för att hälsa. De gånger jag har varit förbi tidigare med Hailey, så har hon sovit. Nu sitter hon upp och är på sitt bästa humör, även om ögonen börjar gå i kors.

Jag tar promenaden till Svartvik. En stillsam skogsväg utmed sjön. Hailey har slocknat och ligger och guppar i vagnen av det ojämna underlaget. Helt otroligt att hon kan sova, när det guppar så! Solen skiner och det är nästan vindstilla. Riktigt härlig dag! Det enda jag saknar nu är Johnny.

Jag går och tänker på hur Johnny var som morfar. Han sken alltid upp, när Hailey kom. Just det där, att han fick bli kallad för "morfar Johnny", det gjorde honom så stolt. Just därför känns det lite extra tungt att tänka på det just nu. Så ofattbart att han valde bort det här livet!

När vi kommer tillbaka hem, så har vi varit ut i över 1½ timme. Hailey har fått frisk luft och har sovit i en timme. Hemma väntar Henke och hans kompis Micke. De har fixat en liten lastbil, så att Henke kan hämta stereo och högtalarna från garaget, som jag lovade honom.

Varken mamma och Lillis eller Ullis och Marre ville ha någon köttfärspaj. Nu frågar jag Henke och Micke och de är inte sena att tacka ja. Skönt att få lite sällskap vid matbordet. Hailey får lite äppelkräm, medan vi äter paj. Hon har bra aptit, så det är en fröjd att mata henne.

När Henke och Micke har åkt, så gör jag Hailey sällskap på golvet och leker en stund. Hon är så himla härlig! Det ger enormt mycket energi, bara att titta och lyssna på hennes livsglädje. Hon kvittrar förtjust över det mesta just nu.

Jag försöker att ta några bra kort på henne. Jag kan ju meddela att det inte är helt lätt, med tanke på att hon hela tiden vill åt kameran. Av ca 15 kort, så blev det bara två bra. Här är Hailey med sin favorit, kattleksaken med en pingla. Sorry Simba!

Sen var fårskinnet också en gosig favorit....

Det är så himla mysigt att få krypa omkring på golvet tillsammans med sitt barnbarn. Bra ge sig hän åt leken. Jag blir så lugn i sinnet av att bara vara tillsammans med Hailey. Vad härligt det ska bli att flytta närmare stan, så att vi får lite närmare till varandra.

Ullis har sagt att det blir lagom om jag kommer hem med Hailey vid sjutiden. Det är en hel del saker att packa in i bilen, så jag ger mig på att försöka fälla ihop vagn och resesäng. Inte helt enkelt, men efter några svordomar så lyckas jag.

Jag följer med in en stund hos Ullis och Marre. De är fortfarande inte klara med allt de har tänk att fixa. De har så himla fint hemma, så det ska inte vara några större problem inför fotograferingen i morgon. Sen vet jag hur Ullis tänker, precis som jag gjorde, inför min fotografering.

Känns tungt att åka hemåt igen, ensam. Det är mörkt och jag sätter på stereon på hög volym, för att inte somna. Av någon anledning, så är jag helt slut. Kan det vara Hailey det beror på? Även om vi har haft det jättemysigt, så tar det på krafterna, när man inte är van.

Jag behöver inte deppa ihop hemma, för Simba möter upp i hallen och behöver uppmärksamhet. Till kvällsmat blir det resterna av kycklingfilé, squash och champinjoner från igår. Lika gott idag, som igår. Sen slinker även resterna av vetelängden ner. Mums!

Ikväll har jag ingen lust att titta på TV, så jag hamnar framför datorn. Blogga en stund, så får det bli.