Spontanlunch och besök av Hailey

Måndag morgon och jag har sovit närmare elva timmar. Jag har sovit skönt och drömt fina drömmar. Simba sitter tålmodigt bredvid mig i sängen och väntrar bara på det magiska ordet, "Kom då!".

Underbart, att bara ta det lugnt! Jag sitter som vanligt vid datorn med sista morgonkaffet. Då slår det mig, att jag kanske ska höra med Karin, om hon vill komma över. Jag har en bit paj kvar i kylen från i lördags, så vi skulle ju till och med kunna äta lunch tillsammans.

Karin blir glad och vi bestämmer, att hon ska komma till elva. Sen har Karin en tid att passa vid halv två, så hon måste åka lite innan dess. Synd, för då hinner hon inte träffa Hailey, som ska komma vid halv två. Karin brukar tycka att det är mysigt att få träffa Hailey, men den här gången hinner de inte ses.

Vad kul det är, när man kan få vara lite spontan och bjuda på lunch, bara så där. Ibland blir det bara jobbigt, när man har bokat in något en månad innan eller så. Tur att jag har lite vänner, som faktiskt kan vara lika spontana.

Jag hinner lagom vinka av Karin, när Ullis och Marre kommer med Hailey. De ställer vagnen på altanen och lämnar in Hailey genom altandörren. De har bråttom till mötet med mäklare och köpare. Nu ska vi rå om varandra, jag och Lillstumpan....

I stället för att klä av Hailey, så tar jag på mig ytterkläderna och börjar promenera till Vilsta. Vi ska gå och hälsa på och titta på de nya köksmöblerna, som har kommit idag.

På vägen till Vilsta, så stannar vi till vid broarna och matar änderna. Hailey är helt fascinerad av alla änder, som slåss om brödsmulorna....

Vi hinner inte mer än in, förrän Hailey vill ha mat. Ullis har lämnat med en burk med fryst hemmagjord barnmat, så det blir till att tina den snabbt i mikron.

Hailey äter med god aptit och till efterrätt blir det vetelängd. Effie sitter tålmodigt på golvet nedanför Hailey och väntar på att hon ska tappa något.

Köksmöblerna är jättefina och passar alldeles utmärkt i det stora köket. Nu har även Hailey fått vara med och inviga dem. Vi passar även på att inviga tvättstugan med byte av en bajsblöja.

Efter lite bus, så är det dags att gå tillbaka hemåt. Jag går promenadvägen längs med ån, så att jag kommer fram i Fröslunda centrum. Det blir en vacker och lite längre promenad, än den vanliga. Sen kan jag även passa på att besöka apoteket, där jag har ett ärende.

När Hailey och jag är tillbaks hemma igen, så går vi till lekparken. Nu ska jag äntligen låta henne få gunga. Det är något jag har längtat efter, sen jag flyttade hit. Hittills har det varit för kallt, men nu så....

I början är det jättekul att bli gungad, men sen händer något som gör att Hailey inte alls vill vara med längre. Det kan ha varit att hon tippade lite framåt och blev rädd, men oavsett vilket, så är det bara att lyfta henne ur gungan och gå in.

Vi hinner leka i över en timme, innan Ullis ringer och säger att de är på gång. Då sätter jag på kaffet och fortsätter sedan att jaga runt med Hailey, som skrattar så att hon kiknar. Tänk, vilken tokmormor!

Ullis och Marre är märkbart lättade av, att affären med deras gamla bostadsrätt nu är klar. Nu har de lämnat nycklarna, fått slutlikviden och löst lånen. Äntligen fria!

Misstänker att Hailey kommer att sova som en stock hela natten. Hon slumrade bara till en kvart eller så, när vi var på väg hem via Fröslunda. Nu har hon fått busa, varit ute och träffat gammalmormor och gammalmorfar, så nu borde hon vara helt slut.

Om vi säger så här, jag vet en till som är helt slut nu. Blir nog till att bädda ner mig i sängen med boken idag igen. I morgon blir det stallet, så det vill till att sova ordentligt.

Fettisdag och mys med Henke

Idag har jag lovat, att hjälpa till och bära lite möbler med Lillis på förmiddagen. Jag ser till att göra mig klar i tid, men Lillis ringer och säger att han har blivit försenad. Då passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris.

Hemskt, men jag tror att det har gått två månader, sen jag hörde av mig sist. Jag har helt enkelt inte orkat. Doris låter alltid så himla bräcklig och jag blir bara ledsen av att höra hur de lider. Min beteendevetare sa åt mig, att vänta med att ringa, tills jag har en bra dag och det har dröjt...

Doris och jag kommer i alla fall överens om, att jag ska hämta henne i morgon vid tolv. Då ska vi fika tillsammans här och jag får visa henne mitt nya hem. Tror att det är skönt för henne, att komma ut lite och få något annat att tänka på. David är dålig, så han orkar inte följa med.

Mamma kommer och hämtar mig sen och vi åker till lägenheten i Vilsta, där Lillis väntar med full släpkärra. De har tagit reda på en gammal kökssoffa och lackat om den. Tror till och med att jag har sovit i denna soffa, när jag var liten. Den har stått undanskuffad länge i ett förråd på Lillis företag. Nu är den omlackad i antikvitt och den blir jättefin i deras nya kök.

Mamma och jag åker till Åhléns, för att handla fyra fyrkantiga sittdynor, som ska ligga på sofflocket. Tyvärr, så blev det inte lika fint i verkligheten, som idén vi hade. Ja, ja, men de går ju att lämna tillbaka. Blir nog bättre med en hel dyna till hela locket.

Vi kör ett lass med möbler till, innan det är dags för en välförtjänt kaffepaus med var sin semla. Jag har hittills varit ståndaktig och avstått alla erbjudanden om semla, men idag är det ju fettisdag, så nu njuter jag av varje tugga.

När jag kommer hem igen, så inser jag att det ligger två upptinade kycklingfiléer i kylskåpet, som måste tillagas. Trots att jag nyss har ätit semla, så börjar det knorra i magen. Jag ringer Henke och undrar om han vill äta med mig och det vill han.

Jag börjar lite smått med maten, även om jag vet att Henke inte kommer förrän om en timme. Då ringer min vän Karin. Hon hostar och kraxar i telefon och jag är tacksam för att hon inte trotsade sin sjukdom och kom hit i lördags, på den planerade middagen. Hon har åkt på en otäck influensa.

Henke äter med god aptit och det värmer mitt modershjärta. Han säger att kycklingsåsen är en av hans favoriträtter, som han minns hemifrån. Min gullegubbe!

Ullis ringer och berättar att Hailey har ramlat och slagit upp läppen rejält. Dessutom har hon över 38 i feber. Stackars liten! Då får vi se, om de kan komma i morgon, när vi ska fika med Doris.

Efter maten sätter Henke och jag oss i soffan och jäser en stund. Mysigt att få rå om sonen en stund, alldeles för mig själv. Det är inte ofta, så det gäller att ta vara på de få tillfällen, som ges.

Henkes kompis, Micke ringer på Henkes mobil. Jag frågar om han är sugen på semla och säger att han kan köpa med sig semlor till sig själv och Henke, så bjuder jag. Själv avstår jag semla. Det räcker med en idag.

Det blir en trevlig fikastund och jag känner mig lyckligt lottad, som får sitta där och slänga käft i köket med Henke och hans kompis. Kul att de vill sitta här och fika med mig!

Nu funderar jag på, om jag ska titta på "House" sen och så får det bli sena nyheterna. Får nog bli så.

Tisdag och diagnos för Ullis

Telefonen ringer ilsket och jag kliver yrvaken ur sängen, för att svara. Klockan är straxt efter åtta och jag är fortfarande lite lummig av sömntabletten.Vem sjutton ringer så här dags?!

Det är min beteendevetare, som undrar om jag skulle kunna komma kvart över elva i stället. Nej, men det går ju inte! Jag ska ju träffa Martina då. Säg nu inte att hon ställer in min tid, som jag har sett fram emot så länge! Det ordnar sig ändå, så jag får komma på eftermiddagen, som var bestämt sen länge. Puh!

Ingen mening att gå och lägga sig, för att sova igen, men jag kryper ändå tillbaka i sängen till en yrvaken Simba. Han kryper in under täcket och vi har pusskalas en stund. Jag är så glad över att Simba har börjat äta ordentligt igen. Märks att han är piggare och mår bättre nu.

Mina annonser på Facebook gav lite resultat igår och idag ska jag ta med mig en väska och en gammal slalomutrustning till stan. När jag ändå ska in till stan, för att luncha med Martina, så kan jag ju ta med mig prylarna i bilen.

Jag ser Martina redan på håll. Samma glada ansikte, som i alla tider. Vi blev kompisar på gymnasiet och fick senare barn samtidigt. Sen har vi inte umgåtts egentligen, sen jag skilde mig från mina barns far. Det blir ju lätt så, när man umgås parvis.

Ändå tar det inte många sekunder, innan vi är tillbaka på samma ställe, där vi slutade sist. Maten hinner nästan kallna, för att vi pratar så intensivt. Skönt att man kan prata om allt och att det inte bara är åt ett håll! Samma härliga Martina!

Som vanligt, så rusar klockan fram, när man har det trevligt och Martina måste tillbaka till jobbet. Min parkering går ut först om en timme, så jag tar tillfället i akt och dräller omkring lite på stan. Kan bli ganska dyrt, om man inte ser upp.

Kvart över två kliver jag in på rummet hos min beteendevetare. Nu är det ett par månader, sen vi sågs sist. Åh, vad det ska bli skönt, att få rensa hjärnan och få hjälp att sortera upp alla knäppa tankar!

Betydligt lättare i sinnet, efter mitt besök på vårdcentralen, kliver jag in i bilen och ringer Lillis. Han har lovat att hjälpa mig, att laga en köksstol, som har gått sönder. Klockan är efter tre och det är fortfarande ljust. Tänk, så fort det har blivit ljusare på eftermiddagarna.

Lillis limmar stolen och jag bankar upp ett par tavlor. Det händer något nytt här hemma, så gott som varje dag. Stolen måste limmas i flera omgångar, så den får torka till över natten och vi fortsätter i morgon. (Vi, sa svinskiten!)

Ullis ringer och berättar, att hon har varit hos sin nya läkare och fått en grundlig undersökning. Hon hade med sig en lång lista på symptom, som hon har känt till och från under alla år, sen hon var i tidiga tonåren. Hans diagnos blev utan tvekan Fibromyalgi.

Att få en sån diagnos, är ju inget man gör vågen över precis. Däremot, så är det ju himla skönt att äntligen få komma till en läkare, som kan tala om vad man har för fel och inte bara skriver ut lugnande och antidepressiva medel.

Nu var ju Ullis redan inställd på att det var Fibromyalgi, men hon ville ändå höra det från en läkare. Hon berättar vidare, att läkaren har gett henne en ny medicin, som ska påverka smärtcentrat i hjärnan, istället för alla andra mediciner mot ångest och depression.

Äntligen någon som lyssnar och förstår! Ullis har dessutom fått röntga sin höft idag, för att se om smärtorna därifrån kan bero på någon förslitning, eller om de kommer från hennes sjukdom. Tänk att hon har fått gå och vänta i över tio - elva år på att få den undersökningen!

Jag hoppar högt när det ringer på dörren. Det är en kille, som ska köpa ett par hantlar, en skivstång och några vikter. Vi går ut till bilen, där jag har allt i bagagen. Jag sträckte mig i ryggen igår, när jag bar ut de tunga sakerna till bilen, så nu får han lyfta ut dem utan min hjälp. Inga problem!

Efter kvällsmaten, så pratar jag en lång stund med Karin i telefon. Vi konstaterar, att vi båda mår lite bättre idag. Även Karin är väldigt engagerad i Ullis problem, så hon blir glad över att höra, att läkarbesöket gått bra. Det var också Karin, som tipsade om den bra läkaren. Tack, Karin!

Sen blir det ett telefonsamtal med Carina från Skogstorp också. Vi berättar om allt, som hänt sen sist och hör oss för om varandras barn. Som vanligt, så blir det mycket fniss och skratt under samtalet. Energikick!

Nu ska jag bara hålla lite koll på mina Facebookannonser, innan jag bänkar mig framför TV-nyheterna.

Jag skiter i julen!

Vet inte varför det känns så här idag, när jag vaknar. Det känns i alla fall som om all luft har gått ur mig. Tror dessutom att jag har drömt om Johnny och mig i natt. Då känns det sådär att vakna till den bistra verkligheten.

Simba gör allt för att trösta mig. Han kryper ner under täcket och gosar och han kliver upp på bröstkorgen och stångas i ansiktet. Trots det, så känner jag mig helt tom och allt blir så meningslöst.

När jag dricker morgonkaffet framför datorn, så slås jag av alla mys- och pysinlägg på Facebook. Alla håller på och julstökar och berättar självklart om det på Facebook. Jag har absolut inget emot det. Det är ju upp till mig om jag läser eller inte.

Det är då det slår mig hur ledsen jag är, innerst inne. Jag har ju haft en väldigt bra period nu, sen jag flyttade, men nu är det snart jul och här sitter jag helt ensam och har inte ens klätt granen än. Det känns som att jag skiter i julen i år!

Saken blir ju inte bättre av att jag läser några av de äldre inläggen på min blogg, som handlar om allt det hemska som har hänt. Ibland måste jag gå tillbaka för att minnas och idag är det en sån dag. Grejen är ju den, att ibland måste man gegga ner sig i sorgen, för att kunna resa sig sen och komma stärkt tillbaka.

Lillis ringer och berättar glatt, att buden på deras hus har börjat komma igång ordentligt nu. Kul! Jag försöker i alla fall att låta glad för deras skull, men idag kan nog ingenting göra mig riktigt glad. Mamma har redan försökt....

Jag ringer Ullis och hör hur det är med dem idag. Inget speciellt upplyftande, att höra att Hailey hostar som en tok och att Marre har feber och är förkyld. Ullis har dessutom ont i hela kroppen av nya sängen. Stackare!

Idag måste jag bara få gråta ut min smärta. Jag klär på mig träningskläderna, tar stavarna från förrådet och ger mig av mot Kronskogen. Nu jäklar ska här promeneras och gråtas!

Första gången jag gick här i Kronskogen, så kändes ju allt så himla bra. Nu blir jag bara ledsen av allt det vackra och tankarna på Johnny virvlar i mitt medvetande. Jag ångar fram på sörjiga och geggiga gångstigar. Tårarna rinner ohejdat. Även om det svider i hjärtat, så vet jag att det måste få komma ut.

När jag står framför min ytterdörr med nyckeln i låset, så passerar en av grannfruarna. "-Hej, Lena! Hur går det för dig?" Just den typen av omtänksamma fraser, som får tårarna att bryta fram direkt. "Jo, sådär...", svarar jag och kämpar mot gråten, som vill ut.

Hon ser hur det är fatt och byter direkt samtalsämne. Vi pratar en stund, innan jag kan gå in och stänga dörren om mig. De sörjiga kläderna slänger jag i en hög innanför dörren. Måste bara få komma in och sätta mig en stund.

Bloggen är nog det enda rätta nu. Att få kräkas ut sin smärta, brukar vara rätt medicin, när inget annat hjälper. Jag börjar på ett inlägg, men så ringer telefonen. Det är Karin. Hon har sett på Facebook att jag inte är i form idag och vill försöka att hjälpa till.

Vi pratar en stund och jag låter tårarna rinna under tiden. Skönt att man kan prata om allt med Karin! Som vanligt, delar vi med oss till varandra. Det känns mycket bättre sen och jag återvänder till bloggen med en rykande kopp te. Tack, Karin!

Det ska nog bli bra, även idag. Det måste ju göra lite extra ont ibland bara.

Onsdag med Henke

Min mobil väcker mig, när Ullis messar vid halv nio, "Vaken?". "Nästan", svarar jag och ber henne att ringa om fem minuter. Gosh, vad jag har sovit! Nästan läskigt hur borta man blir av sömntabletter. Ändå tar jag ingen stor dos. Bra i alla fall, att det finns bot, när man har svårt att sova.

Ullis vill berätta att Hailey har blivit jättedålig av vaccinationen hon fick igår. De har kanske sovit 1½ timme som mest inatt. Hon har haft över 40 grader i natt. Nu har hon över 38, fast hon har fått Alvedon. Stackars liten! Hoppas att hon hinner bli bättre tills på fredag, då hon fyller ett och vi vill fira henne.

Min vän, Karin svänger förbi och lämnar några smycken jag har köpt plus en mobilladdare. Vi hinner prata en kortis, innan Karin måste åka vidare och bestämmer att vi kanske ska gå på Eskilstuna Ölkultur på fredag, efter Haileys födelsedagsfirande. Kul!

Henke och jag har bestämt att vi ska åka ut till Bälgviken idag. Han ska hjälpa mig att få fart på centraldammsugaren. Stackars Henke, att behöva krypa ner i isoleringen på vinden igen. Tur att jag har en sån snäll och hjälpsam son!

När vi åker ut, så är det givetvis tågstopp i Hållsta. Jag ryser bara vid åsynen av järnvägen. Saken blir inte bättre av att det är ett godståg, som passerar. Tur att jag har Henke med mig, så att jag har någon att bolla min ångest med.

Det känns helt OK, bara vi har kommit in i huset. Det är ganska kallt, för jag har ju dragit ner på värmen, sen jag flyttade därifrån. Jag plockar med mig lite saker utifrån en lista, som jag har gjort i förväg. Jag har ju ett minne som en guldfisk just nu, så det gäller att ta till alla medel, för att vara effektiv.

På väg hem, tar vi vägen förbi Hållsta pizzeria och frossar i varsin välförtjänt pizza. Mmm! Skönt att få sitta där i lugn och ro och äta med min fina son. Vi pratar inte så mycket, men det behövs inte. Jag bara myser ändå.

Henke hjälper mig in med sakerna, jag har tagit med mig hem från huset. Det är bl a lite prylar från loppisen, som jag har tänkt att lägga ut till försäljning på en Facebookgrupp. Henke har bråttom hem med alla DVD-filmerna, som han har tagit med sig.

Typiskt nog, så är batteriet i kameran slut, när jag just ska fota alla prylarna. I väntan på laddning, så stryker jag julgardinerna och julduken. Jag fick ju även med mig gardinstänger hem från huset, så nu kommer de på plats, julgardinerna....

Det är riktigt kul att lägga upp annonser på Facebook. I början fattade jag inte hur man skulle göra, men det går snabbt att lära sig. Det värsta är ju att jag hittar saker, som jag vill köpa också. Köpstopp alltså! Har inte plats med mer nu!

Min nacke och rygg plågar mig fortfarande, så jag ringer till min massör och naprapat och lyckas få en tid i morgon bitti kl. 08:30. Det blir till att ställa klockan, alltså! Jag är bara så tacksam över att få en tid innan julhelgen.

Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli dags för "Bonde söker fru", fast ikväll vet jag inte om det är så bra. Det är bröllopet mellan Pär-Ola och Louise. Har en känsla av att det blir så där överdrivet sockersött. Jag får väl vara beredd med "skäms-kudden".

Måndag och flyttkartonger

Mina ångestladdade drömmar avbryts av en skarp signal. Är det telefonen som ringer? Ja, det är det och klockan är redan halv tio. När jag äntligen kommer underfund med hur jag ska göra för att svara, så är det ingen där. Shit!

Jag sover så tungt, när jag har tagit sömntabletter, så att det skulle kunna springa en elefanthjord genom sovrummet utan att jag vaknade. När jag har kravlat mig ur sängen, så ser jag att det är Lillis, som har ringt. Just ja, han skulle ju komma ut med nya flyttkartonger idag.

Efter mina morgonbestyr, så blir jag väldigt rastlös. Jag vet att jag har hur mycket som helst att göra, men jag kan inte börja ännu. Mamma ringer och säger att hon och Lillis kommer ut på eftermiddagen med flyttkartongerna. Skönt, då får jag något att ta tag i.

I väntan på att mamma och Lillis ska komma, så tar jag in några plastbackar från garaget och börjar packa. Inser nu att det kommer att gå åt hur många kartonger och backar som helst. Men det är väl så att jag får börja köra grejer, så fort jag har fått nyckeln. På så vis kan jag tömma kartonger och backar, så att jag får mer att packa i, inför stora flyttdagen.

Carina i Skogstorp ringer och vi pratar en stund. Hon är så himla gullig! Känns som att vi kan prata om allt. Jag lägger mig tillrätta i soffan, så att jag kan ligga ner och vila en stund medan vi pratar. Ska bli kul att bjuda över dem sen, i min nya lägenhet.

Jag ringer Henke och hör hur dags vi kan börja flytta på lördag. Vi kommer överens om att halv elva är en bra tid att börja. Henke säger att han kan fixa två kompisar till, som kan hjälpa till om jag vill och det vill jag. Gullegubben!

Jag pratar med Ullis en stund i telefon. Hon är, liksom jag, deppig. Vi kräks en stund i örat på varandra, sen blir allt lite lättare. Ge och ta. Sköt att vi kan prata om allt, även när det är tungt.

Trots pratstunden med Ullis, så känner jag mig inte riktigt OK. Jag slår en signal till Karin, men kommer precis på att hon inte är hemma. Ja ja, men då får jag väl försöka att packa lite istället då. Allt för att skingra mina jobbiga tankar.

Sista dagarna har det varit väldigt tungt. Jag tänker hela tiden på den där dagen, som inte borde få finnas. Jag ältar och ältar, men det var ju det hon sa, min beteendevetare, att jag skulle tillåta mig själv att älta. OK, då är det väl så då. Bara att låta det värka ut.

Mamma och Lillis har med sig en saffranslängd, som är supergod. Det blir tre skivor till kaffet och det blir min lunch. Förstår inte vart mina sunda matvanor har tagit vägen?! Skit samma, bara jag orkar vidare och mår bra!

Lillis hjälper mig att få ner sakerna från vinden, som jag ska ha med mig till Lagmansgatan. Det är bl a julsakerna. Ska bli mysigt att få ställa upp adventsljusstakarna i min nya lägenhet. Ser faktiskt fram emot att pynta och göra fint där.

När mamma och Lillis åker, så sätter jag fart med att packa i de nya flyttkartongerna. Känns riktigt skönt att få ta tag i allt. Jag känner mig riktigt nöjd med dagens insats. Jag avslutar med att ringa Henke, för att höra om han kan komma ut på fredag och hjälpa mig att montera ner TV och dator. Nema problemas!

Min fina vän Karin ringer och vi pratar en lång stund. Men vad är det med oss tjejer?! Både jag, Ullis och Karin mår skit. Skönt i alla fall att vi kan hjälpa varandra att se ljuset, som ändå finns där någonstans.

Ullis har messat mig, medan jag pratade med Karin, om att de ska titta på en lägenhet i övre Nyfors i morgon. Vill jag följa med eller?! Jag bjuder in mig själv, helt enkelt. Spännande att se vad de tycker. Ullis har ju faktiskt gått i Björktorpsskolan en period, när vi bodde i samma kvarter, så hon känner för området.

När alla telefonsamtal är avslutade, så packar jag en stund till. Sen inser jag att jag har gjort mer än tillräckligt för dagen och kan unna mig en stund framför datorn. Simba är inte sen att hoppa upp i knät. Han vill ju vara med när jag bloggar.

En dag i hemmets vrå

Jaha, idag är det ytterligare en dag med skrubbande inför visningen på lördag då. Fick mycket gjort igår, men det återstår en hel del. Den här gången ger jag mig på duschhörnan, handfat och toaletter. Det är till att roa sig kungligt!

Har samlat lite nya vuxenpoäng nu, (inte för att jag vet om jag behöver fler, men...). Iförd gula gummihandskar, har jag just rensat vattenlåset i duschen. Ingen vidare rolig historia, kan jag meddela. Trots kväljningarna, så har jag nu i alla fall slutfört den uppgiften. Grattis Lena!

Skönt att ha det tråkiga klart! Nu kan jag ägna mig åt andra saker i stället, som t ex att få fart på den andra mobilen, som jag fick från Lillis. Min nuvarande mobil kan man inte ens skicka MMS på och den har heller ingen kamera.

Återigen tar jag mig tid att läsa en instruktion, från början till slut, och det lyckas även denna gången. Skam den som ger sig! Nu har jag både färgskärm, MMS och kamera. Nice! Tack, Lillis!

Sen tittar jag igenom den order jag lade till Airshoppen tidigare. Nu ser jag att jag har fått betala för mycket för ett av vinerna. Det handlar om 60:- mer per flaska och det kan jag ju inte blunda för, så jag ringer kundtjänsten för att fråga.

Handläggaren säger att det beror på att jag felaktigt har fått sommarkatalogen hemskickad och att priserna på en del viner har höjts till vintern. Tycker i alla fall att det verkar urbota fel att Airshoppen ska ta mer för vinet, an vad Systembolaget gör. Då finns det ju ingen vits med att släpa med det på flygplanet.

Handläggaren håller med i mitt resonemang, men säger att den som är ansvarig för priserna är på möte nu och att hon kan ringa tillbaka till mig sen. Tror ni att hon gjorde det? Nej då! Men var så säker på att jag kommer att ringa tillbaka till dem sen!

Nu får jag höra hur min nya SMS-signal låter i nya telefonen. Det är Ullis som messar och talar om hur mycket hon älskar mig och att hon är så glad att ha mig som mamma. Jag kan meddela att tårarna inte är långt borta nu. Min fina lilla gumma! Vi har kommit varandra så nära nu.

Framåt femtiden, så kommer mamma och Lillis. De har med sig smarriga Napoleonbakelser. Hm, försöker de att göda mig, eller?! Det smakar i alla fall himmelskt, även om jag mår lite illa efteråt. Det är all grädde, som åker lite kana i magen.

Min fina vän, Karin, ringer. Vi pratar en lång stund, både med allvar och skratt. Skönt att man kan växla så i samtalet. Härligt också med vänner, där vänskapen handlar om att ge och att ta. Jag blir alltid glad av att prata med Karin. Vi mår kort och gott bra av varandra.

Vi pratar om när jag har flyttat in till stan. Det kommer att bli så mycket enklare att umgås då. Thomas, Karins, man har ju lovat att ta med mig till Eskilstuna ölkultur. Skäms nästan över att jag aldrig har varit där. Men nu ska det snart bli av i alla fall!

Nu börjar det dra ihop sig till en kväll i TV-soffan. Ska bara koka te, innan jag sätter mig för att gotta mig åt allt elände och alla pinsamheter i kvällens avsnitt av Robinson.