tisdag 31 januari 2012

Tisdag och diagnos för Ullis

Telefonen ringer ilsket och jag kliver yrvaken ur sängen, för att svara. Klockan är straxt efter åtta och jag är fortfarande lite lummig av sömntabletten.Vem sjutton ringer så här dags?!

Det är min beteendevetare, som undrar om jag skulle kunna komma kvart över elva i stället. Nej, men det går ju inte! Jag ska ju träffa Martina då. Säg nu inte att hon ställer in min tid, som jag har sett fram emot så länge! Det ordnar sig ändå, så jag får komma på eftermiddagen, som var bestämt sen länge. Puh!

Ingen mening att gå och lägga sig, för att sova igen, men jag kryper ändå tillbaka i sängen till en yrvaken Simba. Han kryper in under täcket och vi har pusskalas en stund. Jag är så glad över att Simba har börjat äta ordentligt igen. Märks att han är piggare och mår bättre nu.

Mina annonser på Facebook gav lite resultat igår och idag ska jag ta med mig en väska och en gammal slalomutrustning till stan. När jag ändå ska in till stan, för att luncha med Martina, så kan jag ju ta med mig prylarna i bilen.

Jag ser Martina redan på håll. Samma glada ansikte, som i alla tider. Vi blev kompisar på gymnasiet och fick senare barn samtidigt. Sen har vi inte umgåtts egentligen, sen jag skilde mig från mina barns far. Det blir ju lätt så, när man umgås parvis.

Ändå tar det inte många sekunder, innan vi är tillbaka på samma ställe, där vi slutade sist. Maten hinner nästan kallna, för att vi pratar så intensivt. Skönt att man kan prata om allt och att det inte bara är åt ett håll! Samma härliga Martina!

Som vanligt, så rusar klockan fram, när man har det trevligt och Martina måste tillbaka till jobbet. Min parkering går ut först om en timme, så jag tar tillfället i akt och dräller omkring lite på stan. Kan bli ganska dyrt, om man inte ser upp.

Kvart över två kliver jag in på rummet hos min beteendevetare. Nu är det ett par månader, sen vi sågs sist. Åh, vad det ska bli skönt, att få rensa hjärnan och få hjälp att sortera upp alla knäppa tankar!

Betydligt lättare i sinnet, efter mitt besök på vårdcentralen, kliver jag in i bilen och ringer Lillis. Han har lovat att hjälpa mig, att laga en köksstol, som har gått sönder. Klockan är efter tre och det är fortfarande ljust. Tänk, så fort det har blivit ljusare på eftermiddagarna.

Lillis limmar stolen och jag bankar upp ett par tavlor. Det händer något nytt här hemma, så gott som varje dag. Stolen måste limmas i flera omgångar, så den får torka till över natten och vi fortsätter i morgon. (Vi, sa svinskiten!)

Ullis ringer och berättar, att hon har varit hos sin nya läkare och fått en grundlig undersökning. Hon hade med sig en lång lista på symptom, som hon har känt till och från under alla år, sen hon var i tidiga tonåren. Hans diagnos blev utan tvekan Fibromyalgi.

Att få en sån diagnos, är ju inget man gör vågen över precis. Däremot, så är det ju himla skönt att äntligen få komma till en läkare, som kan tala om vad man har för fel och inte bara skriver ut lugnande och antidepressiva medel.

Nu var ju Ullis redan inställd på att det var Fibromyalgi, men hon ville ändå höra det från en läkare. Hon berättar vidare, att läkaren har gett henne en ny medicin, som ska påverka smärtcentrat i hjärnan, istället för alla andra mediciner mot ångest och depression.

Äntligen någon som lyssnar och förstår! Ullis har dessutom fått röntga sin höft idag, för att se om smärtorna därifrån kan bero på någon förslitning, eller om de kommer från hennes sjukdom. Tänk att hon har fått gå och vänta i över tio - elva år på att få den undersökningen!

Jag hoppar högt när det ringer på dörren. Det är en kille, som ska köpa ett par hantlar, en skivstång och några vikter. Vi går ut till bilen, där jag har allt i bagagen. Jag sträckte mig i ryggen igår, när jag bar ut de tunga sakerna till bilen, så nu får han lyfta ut dem utan min hjälp. Inga problem!

Efter kvällsmaten, så pratar jag en lång stund med Karin i telefon. Vi konstaterar, att vi båda mår lite bättre idag. Även Karin är väldigt engagerad i Ullis problem, så hon blir glad över att höra, att läkarbesöket gått bra. Det var också Karin, som tipsade om den bra läkaren. Tack, Karin!

Sen blir det ett telefonsamtal med Carina från Skogstorp också. Vi berättar om allt, som hänt sen sist och hör oss för om varandras barn. Som vanligt, så blir det mycket fniss och skratt under samtalet. Energikick!

Nu ska jag bara hålla lite koll på mina Facebookannonser, innan jag bänkar mig framför TV-nyheterna.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar