Solig söndag med ekonomiska råd

Ljuset tittar in under rullgardinen och jag kan höra fåglarnas kvitter genom fönstret. Trots det, så väljer jag att sova lite till. Det blev en sen kväll igår, så det skadar ju inte att jag tar det lite lugnt idag.

Nu ska det bli skönt att plocka undan all disk från gårdagens tjejkväll. Jag lät allt stå kvar på bordet med flit, för det är rent i diskmaskinen och jag behöver tömma den först. Fy, så äckligt det är med vinresterna i glasen! Det sa vi minsann inte igår!

Det tar inte lång stund, att få undan det värsta. Sen diskar jag vinglasen för hand, så jag slipper bli sur för att de välter och går sönder i diskmaskinen. Så sällan, som jag diskar glas för hand, så är det bara trivsamt.

Himlen är helt molnfri och solen gassar härligt ute, så jag bestämmer mig för att gå en långpromenad i Kronskogen. Klockan hinner bli halv ett, innan jag kommer ut. Det blåser lite kyligt och det är bara solen som är varm. Bra att jag har stavarna med mig, för då får jag upp värmen snabbt.

Inne på stigarna i skogen, så är det ren svallis. Även om jag har stavarna att stödja mig på, så är det näst intill omöjligt att ta sig fram, utan att gå i skogskanten. Därför ser jag till, att snarast ta mig ur Kronskogen, ut på cykelbanan. Där är det barmark och tryggt under fötterna.

När jag kommer hem igen, så slår det mig att det är hög tid att ta ner ljusslingan i mitt lilla päronträd. Jag menar, nu när det är vårlika dagar och ljust länge på kvällarna, så vill man ju inte ha julbelysningen kvar. Dessutom, är det ju snart dags att pynta det lilla trädet med påskfjädrar.

Efter en het dusch, så byter jag om och går till Ica, för att handla fikabröd. Maria och Peter kommer till mig klockan fyra och vi ska prata placeringar och ekonomi. Peter har erbjudit att hjälpa mig med det och det är jag oerhört tacksam över.

Tror inte att jag har träffat Peter, sen vi jobbade tillsammans under IBM-tiden, innan jag började pendla till Stockholm. Han är sig lik och både han och Maria får sig var sin kram, när de kliver in genom dörren. I samma ögonblick försvinner Simba under sängen. Lilla fegisen!

Senare på kvällskvisten, så ringer Ullis. Hon berättar om hur kul de hade igår, när de var ute tillsammans med Henke och några kompisar. Kul att Ullis och Henke har börjat umgås lite mer nu. De bor ju på typ fem minuters gångavstånd från varandra nu, så det underlättar väl också.

Ullis undrar om jag kan ha Hailey några timmar i morgon eftermiddag. Ullis och Marre ska göra upp det sista med sin gamla bostadsrätt i morgon och det är därför de behöver barnvakt. Självklart, mormor fixar!

Då ska nog jag och Hailey ta en skön promenad till Vilsta och kolla på de nya köksmöblerna, som ska komma i morgon. Det ska bli spännande att se! Sen vet jag också, att Hailey älskar att titta på änderna i ån. Vi kanske ska ta med lite bröd till dem också då.

Nu känner jag att mina krafter börjar tryta. Tror banne mig att jag ska göra kväll och bädda ner mig i sängen och läsa lite i boken. Känns väldigt lockande just nu!

Upptäcksfärd och tårar

Även om jag satte i mig allt fikabröd, som blev över från firandet av Ullis igår kväll, så känner jag ingen som helst ångest idag. Det var gott, helt enkelt! Sen inser jag ju att det kommer att få konsekvenser idag. Jag kan ju inte tillåta mig själv att fetta till mig och sen må dåligt över det. Jag har tillräckligt att må dåligt över ändå!

Det är mulet och några grader kallt, så jag bylsar på mig varma kläder, innan jag ger mig iväg. Nu ska jag ut på upptäcksfärd. Jag har alltid undrat hur det ser ut i det lantliga området mellan Västerleden och Åsbyvägen. Det ser alltid så fint och fridfullt ut med alla betande kossor där på somrarna.

Det blir stigen genom Kronskogen, genom de fina hagmarkerna, fram till Stenby Gård. I närheten av Stenby Gård, finns en gångtunnel under Västerleden. Så då, nu är jag på helt outforskad mark. Ska bli riktigt spännande!

Jag njuter av de vackra beteshagarna och försöker att ta in allt jag ser. Snart kommer jag fram till en liten by, som heter Kolsta. Helt underbara gamla timmerhus med snickarglädje. Där viker jag av, så att jag går mot Mesta. Jag kan ju inte ge mig till att gå ändå fram till Åsbyvägen, för då hinner det nog blir mörkt innan jag kommer hem igen.

Rätt som det är, så kommer jag in på en etapp av Sörmlandsleden. Tankarna går direkt till mina och Johnnys härliga vandringar på Sörmlandsleden. Plötsligt känns allt så där meningslöst och tomt. Varför går jag här själv?! Du skulle ha varit här med mig!

Jag kommer fram till en vacker plats, som är markerad som kulturminne...

Det är ett gravfält från yngre järnåldern, läser jag på skylten. Jag klättrar upp för alla stenarna, så att jag står högst upp på gravfältet. Jag vänder mig inåt och framkallar minnen av Johnny. Nu släpper jag loss klumpen i hjärtat och låter tårarna komma.

Tom i själen, vandrar jag vidare längs Sörmlandsleden. Nu bär det iväg in i en tät och gammal granskog. Helt otippat att det skulle finnas en sån härlig skog här. Det finns fler kulturminnen längs leden, men jag orkar inte titta på mer nu.

Leden tar mig ur skogen, vidare in i ett nytt gravfält. Det är så vackert med alla mossiga stenar och björkarna....

Jag befinner mig högst upp på gravfältet och kan få en bra uppfattning om vart jag är. Bra, då kommer jag fram där jag hade tänkt från början, vid Mesta Mellangård. Jag kan inte alla dessa namn bara så där, utan jag har kollat på kartan i efterhand.

Jag går över Gillbergaleden och tar en gångstig över höjden i gamla Mesta. Sen blir det bussvägen genom Lagersberg och snart är jag hemma igen.

Mamma ringer och ska bara höra att jag har kommit hem ordentligt. Jag berättade ju innan, att jag skulle gå på upptäcksfärd.

Jag berättar för mamma om att jag har varit ledsen och hon säger att jag inte ska söka upp dessa platser, som bara gör mig ledsen. Själv tror jag att det kan vara bra att släppa fram sin förtvivlan med jämna mellanrum. Dessutom sökte jag ju inte upp Sörmlandsleden. Den hittade mig!

Nej, idag är det ingen bra dag! Jag känner mig trasig inombords och undrar hur jag någonsin ska kunna bli lycklig igen. En del av mig är död. Jag känner mig för evigt dömd att vara ensam. Sen vet jag ju med förståndet att det inte är så, men vissa dagar känns allt bara så jävla meningslöst.

Nu ska jag nog ta tag i det där med att städa undan julen. Jag kommer nog inte undan längre, även om varje cell i min kropp skriker, "-JAG VILL INTE!" Dags att ta den där berömda tjuren vid hornen!

På promenad med mamma och Effie

Jag har ju, genom olika media, försökt att sälja lite prylar, som jag inte blev av med på loppisen. För att få plats hemma, så har jag till och med försökt att skänka bort en fräsch tjock-TV och tillhörande TV-möbel. Henke tingade TV:n, men möbeln var det banne mig, tydligen omöjligt, att ens skänka bort.

Mitt sista drag, gällande TV-möbeln, var att fråga mina Facebookkompisar, om någon ville ha den. Då nappade Micke, en släkting till barnens pappa. Vi bestämde, i går kväll, att han skulle komma och hämta den, vid elvatiden idag. Det är därför jag går upp redan innan nio och gör mig klar.

Straxt innan Micke kommer, så ringer jag mamma och kollar läget. Det är Lillis, som svarar och han berättar att de har tänkt att komma över med Effie och göra mig sällskap på en promenad i Kronskogen. I samma andetag, säger Lillis att han har fullt upp med att följa alla sportevenemang på TV, så det blir nog bara mamma och Effie, som kommer.

Micke och hans fru, (tror de är gifta), kommer och hämtar TV-möbeln. De tycker att det är jättefint här och de hade ingen aning om att det fanns dessa hus, mitt emellan Stenby och Råbergstorp. De blir jättenöjda med TV-möbeln och ber mig komma och hälsa på i sommar, vid deras sommarställe i Sundbyholm. Absolut!

Klockan hinner bli närmare två, innan mamma och Effie dyker upp. När jag frågar mamma om hon hade svimmat eller, så berättar hon att dörrarna till bilen hade fryst och att det var därför det tog lite extra tid. Nu får vi se om vi hinner runt, innan det blir mörkt.

Eftersom mamma inte är lika rörlig längre, så får hon bestämma om vi ska ta 5 eller 2½ km-rundan. Det blir 5:an, fast i mammas takt då. Inga problem! Jag tar hand om Effie, som är duktig på att dra i kopplet. Ska bli kul, att få visa mamma din fina skogen.

Solen lyser svagt igenom dismolnen. Det känns snarare som vår i luften, än vinter. Bladknopparna, på en del buskar i skogen, har redan börjat att bli feta. Hoppas att de klarar sig till våren, för än är det långt dit. Mamma tycker att det är fint i skogen.

När vi går längs med hägnen till Parken Zoo, så ser vi två geparder, eller möjligen snöleoparder. Svårt att veta, vad som är vad, så här på håll. Häftigt i alla fall, att kunna få en smygtitt på dessa underbara djur.

Jag trodde verkligen, att det skulle vara mer skräpigt i skogen, här i stan. Både mamma och jag blir positivt överraskade av, att det är så rent och fint efter motionsspåren. Jodå, en och annan ölburk ligger det i dikena, men det gör det även ute i Bälgviken.

Det har redan börjat skymma på, när vi kommer tillbaka från promenaden i skogen. Jag hjälper mamma, att bära ner några flyttkartonger, från mitt förråd till bilen. Nu är det deras tur att börja packa, inför deras flytt i februari. Ska bli spännande!

Det blir fiskbullar i dillsås, med potatis och rivna morötter, till kvällsmat. Jag måste ju se till att äta ur förråden av konserver, som inte får plats i något skåp. Ingen speciellt kul lördagsmat, men helt OK.

Nu ska jag se till att bänka mig i tid i TV-soffan, för att se på nästa del av The Voice Sverige.

Juldagen

Jaha, så var det juldagen då. Det gick ju bra, det där med att fira jul också. Självklart saknade jag Johnny, men lilla Hailey hade enmansshow, så ingen hade en chans att deppa ihop. Underbar julafton med mycket skratt och värme. Precis som det ska vara!

Det är inte så mycket julstämning kvar, när det är närmare tio grader varmt ute. Solen skiner, trots allt, så man får väl göra det bästa av saken och gå ut på en stärkande promenad. Kronskogen nästa.

I motionsspåren är det geggigt och jag blir blöt ända in på fötterna, men vad gör det. Idag tar jag lite andra spår, för att utforska skogen lite mer. Jag har lite svårt att få ihop hur alla bostadsområden hänger ihop, nu när man kommer från ett annat håll.

Rätt som det är, så är jag framme vid djurparkens inhägnade ägor och får se ett och annat djur på håll, helt gratis. Efter ytterligare några minuters gång, så ser jag skyltarna till Tuna Park. Tänk så mycket närmare det är till allt, när man inte åker bilvägen.

Solen skiner blekt genom grenverket i skogen och den gröna mossan på stenarna och de gamla trädstammarna lyser så där magiskt. Jag går sakta fram och försöker ta in allt det fina i skogen. Tänk vad jag ska njuta här i vår, om jag redan nu tycker att det är så vackert!

På hemväg, så passerar jag den stora eken, ni vet den som jag likande vid livets träd i ett tidigare inlägg. Jag ser mig omkring, för att försäkra mig om att ingen är i närheten. Sen går jag fram till den mäktiga eken och lutar ryggen mot den uråldriga stammen. Jag blundar och bara njuter en stund.

När jag kommer hem, så är mina skor och byxben helt blöta och leriga. Det blir till att krypa ur allt det geggia, direkt innanför dörren. Ett konststycke, om jag samtidigt ska undvika att synas ut genom alla fönstren. Från hallen, kliver jag direkt in i duschen.

Jag lyxar till det lite med att prova den cocosdoftande hudvårdsserien, jag fick igår av tjejerna. Mm, det är body wash, body scrub och body butter, allt ljuvligt doftande av cocos. Nu skulle jag ha haft en Malibu också, så skulle det vara fulländat.

Lyxen slutar inte där. Jag är hembjuden till Karin och Thomas i kväll och de kommer vid fyratiden och hämtar mig. Vi börjar med att ta en liten promenad runt i den nyare delen av Borsökna, innan vi kommer in i deras fina hem för att ta en glögg.

Karin har hittat ett nytt recept på en spännande gratäng, som ska serveras till julskinkan. Supergott! Till det ett gott rödvin. Kan man ha det bättre?!

Efter maten, så sätter vi oss i soffan och äter efterrätt och dricker kaffe. Pust, vad mätt jag är! Konstigt nog, så slinker det ner lite glass med persikohalvor ändå.

Klockan bara rusar iväg och jag inser att det är dags för mig att ringa efter en taxi. Ute har stormen Dagmar dragit igång med full styrka. Thomas får ge sig ut på altanen och ta rätt på lite grejor, som har blåst omkring.

När vi sitter och väntar på att taxin ska komma, så säger Karin, "-Men jag glömde ju att ta fram ostbrickan!". Jag måste säga att jag är ganska glad för det. Magen har fullt upp med att processa allt det goda den har fått under kvällen, så nu får det vara bra ett tag.

Tänk vad lyckligt lottad jag är, som har så mycket fina och omtänksamma vänner omkring mig! Jag ägnar min underbara lilla familj några tankar också, innan jag släcker sänglampan. Simba ligger tätt intill och spinner högt. Jag ligger där och ler för mig själv i mörkret.

Jag skiter i julen!

Vet inte varför det känns så här idag, när jag vaknar. Det känns i alla fall som om all luft har gått ur mig. Tror dessutom att jag har drömt om Johnny och mig i natt. Då känns det sådär att vakna till den bistra verkligheten.

Simba gör allt för att trösta mig. Han kryper ner under täcket och gosar och han kliver upp på bröstkorgen och stångas i ansiktet. Trots det, så känner jag mig helt tom och allt blir så meningslöst.

När jag dricker morgonkaffet framför datorn, så slås jag av alla mys- och pysinlägg på Facebook. Alla håller på och julstökar och berättar självklart om det på Facebook. Jag har absolut inget emot det. Det är ju upp till mig om jag läser eller inte.

Det är då det slår mig hur ledsen jag är, innerst inne. Jag har ju haft en väldigt bra period nu, sen jag flyttade, men nu är det snart jul och här sitter jag helt ensam och har inte ens klätt granen än. Det känns som att jag skiter i julen i år!

Saken blir ju inte bättre av att jag läser några av de äldre inläggen på min blogg, som handlar om allt det hemska som har hänt. Ibland måste jag gå tillbaka för att minnas och idag är det en sån dag. Grejen är ju den, att ibland måste man gegga ner sig i sorgen, för att kunna resa sig sen och komma stärkt tillbaka.

Lillis ringer och berättar glatt, att buden på deras hus har börjat komma igång ordentligt nu. Kul! Jag försöker i alla fall att låta glad för deras skull, men idag kan nog ingenting göra mig riktigt glad. Mamma har redan försökt....

Jag ringer Ullis och hör hur det är med dem idag. Inget speciellt upplyftande, att höra att Hailey hostar som en tok och att Marre har feber och är förkyld. Ullis har dessutom ont i hela kroppen av nya sängen. Stackare!

Idag måste jag bara få gråta ut min smärta. Jag klär på mig träningskläderna, tar stavarna från förrådet och ger mig av mot Kronskogen. Nu jäklar ska här promeneras och gråtas!

Första gången jag gick här i Kronskogen, så kändes ju allt så himla bra. Nu blir jag bara ledsen av allt det vackra och tankarna på Johnny virvlar i mitt medvetande. Jag ångar fram på sörjiga och geggiga gångstigar. Tårarna rinner ohejdat. Även om det svider i hjärtat, så vet jag att det måste få komma ut.

När jag står framför min ytterdörr med nyckeln i låset, så passerar en av grannfruarna. "-Hej, Lena! Hur går det för dig?" Just den typen av omtänksamma fraser, som får tårarna att bryta fram direkt. "Jo, sådär...", svarar jag och kämpar mot gråten, som vill ut.

Hon ser hur det är fatt och byter direkt samtalsämne. Vi pratar en stund, innan jag kan gå in och stänga dörren om mig. De sörjiga kläderna slänger jag i en hög innanför dörren. Måste bara få komma in och sätta mig en stund.

Bloggen är nog det enda rätta nu. Att få kräkas ut sin smärta, brukar vara rätt medicin, när inget annat hjälper. Jag börjar på ett inlägg, men så ringer telefonen. Det är Karin. Hon har sett på Facebook att jag inte är i form idag och vill försöka att hjälpa till.

Vi pratar en stund och jag låter tårarna rinna under tiden. Skönt att man kan prata om allt med Karin! Som vanligt, delar vi med oss till varandra. Det känns mycket bättre sen och jag återvänder till bloggen med en rykande kopp te. Tack, Karin!

Det ska nog bli bra, även idag. Det måste ju göra lite extra ont ibland bara.

På upptäcksfärd i Kronskogen

Idag har jag bestämt mig för att jag ska prioritera att komma ut på en skön promenad. Det blir ju mörkt så himla tidigt om dagarna nu, så man hinner ju knappt ut innan det är skymning.

Jag passar på att fråga ett par grannar om hur jag ska gå genom skogen, för att komma till Tuna Park. De säger, att det finns väldigt många stigar och att det är lätt att gå vilse. De föreslår att jag ska ta asfaltsvägen genom Stenby, förbi Stenby gård, för att hitta rätt första gången.

Är det någon som tror på, att jag tar den vägen? Nej, precis! Givetvis, så tar jag den krångliga vägen genom Kronskogen. Det var ju därför jag ville ut och gå, för att komma ut i skogen. Dessutom är det väl bättre, att gå den vägen medan det är ljust. Sagt och gjort, jag tar skogsvägen.

Som grannarna sa, så finns det otroligt många stigar och motionsspår att välja på. Jag låter magkänslan bestämma. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Man hör ju trafiken från stora vägen till och med. Enda problemet är att alla stigar är belagda med en tjock isskorpa.

Jag slås direkt av hur vackert det är i skogen. Stora, gamla ekar och bitvis hagmark. Det måste vara otroligt vackert här på våren, då ekarna blommar. Svårt att tro, att det här är precis vägg i vägg med ett stort bostadsområde....

Snart kommer jag fram till ett ställe, där ekarna är extra gamla och knotiga. Jag ger efter för mitt infall och går fram och kramar om en av de största ekarna. Snabbt tittar jag mig omkring, så att ingen har sett mig. Pust, ingen där!

Det sägs ju att riktigt gamla träd kan ge energi, om man just kramar dem. Det sägs ju också att tron kan förflytta berg, så då finns det väl inget att fundera på. Faktum är att, på mina promenader runt omkring i Bälgviken, så kramade jag också de gamla ekarna ibland.

Om ni har sett filmen Avatar, så förstår ni vad jag menar, när jag tänker på livets träd. På samma sätt som i filmen, så hoppas jag nu att kunna känna av Johnnys energi i den här gamla eken....

Jag kommer fram vid campingen bakom Tuna Park. Det tog ganska precis en halvtimme, så då är det väl ca. 3 km hit då. Lagom promenix för att gå och shoppa.

Det är lugnt och skönt inne på Tuna Park, eftersom klockan bara är runt ett. Det är typ jag och alla pensionärer, som är ute och shoppar. Härligt att kunna strosa runt utan stress. Nu ska jag försöka att hitta någon present till Hailey, som fyller ett på fredag.

Efter en stunds letande, så hittar jag det jag söker. Kul! Hoppas bara att Hailey tycker det också! Jag passar även på att gå in på Kjell & Co, för att köpa en lampkontakt och en fördelningsdosa. Bra, nu kan jag kanske få upp en lampa till.

Hem tar jag stora gångvägen, för att se om den är kortare. Jag passerar Stenby gård och slås av det vackra i hagarna runtomkring....

Jag känner att det kommer att bli så bra, det här med Stenby. Här kommer jag att kunna gå, cykla eller springa och njuta av naturen, utan att bli ledsen för att Johnny inte är med. Det här är obruten mark för mig och Johnny. Nytt och fräscht!

På håll ser jag mitt ljusinlindade päronträd och blir varm om hjärtat. Det har redan börjat skymma. Magen knorrar, så det är väl dags att äta lite mat, när jag kommer in. Kommer att smaka bra, så här efter min fina upptäcksfärd.