Det är mulet och några grader kallt, så jag bylsar på mig varma kläder, innan jag ger mig iväg. Nu ska jag ut på upptäcksfärd. Jag har alltid undrat hur det ser ut i det lantliga området mellan Västerleden och Åsbyvägen. Det ser alltid så fint och fridfullt ut med alla betande kossor där på somrarna.
Det blir stigen genom Kronskogen, genom de fina hagmarkerna, fram till Stenby Gård. I närheten av Stenby Gård, finns en gångtunnel under Västerleden. Så då, nu är jag på helt outforskad mark. Ska bli riktigt spännande!
Jag njuter av de vackra beteshagarna och försöker att ta in allt jag ser. Snart kommer jag fram till en liten by, som heter Kolsta. Helt underbara gamla timmerhus med snickarglädje. Där viker jag av, så att jag går mot Mesta. Jag kan ju inte ge mig till att gå ändå fram till Åsbyvägen, för då hinner det nog blir mörkt innan jag kommer hem igen.
Rätt som det är, så kommer jag in på en etapp av Sörmlandsleden. Tankarna går direkt till mina och Johnnys härliga vandringar på Sörmlandsleden. Plötsligt känns allt så där meningslöst och tomt. Varför går jag här själv?! Du skulle ha varit här med mig!
Jag kommer fram till en vacker plats, som är markerad som kulturminne...
Det är ett gravfält från yngre järnåldern, läser jag på skylten. Jag klättrar upp för alla stenarna, så att jag står högst upp på gravfältet. Jag vänder mig inåt och framkallar minnen av Johnny. Nu släpper jag loss klumpen i hjärtat och låter tårarna komma.
Tom i själen, vandrar jag vidare längs Sörmlandsleden. Nu bär det iväg in i en tät och gammal granskog. Helt otippat att det skulle finnas en sån härlig skog här. Det finns fler kulturminnen längs leden, men jag orkar inte titta på mer nu.
Leden tar mig ur skogen, vidare in i ett nytt gravfält. Det är så vackert med alla mossiga stenar och björkarna....
Jag befinner mig högst upp på gravfältet och kan få en bra uppfattning om vart jag är. Bra, då kommer jag fram där jag hade tänkt från början, vid Mesta Mellangård. Jag kan inte alla dessa namn bara så där, utan jag har kollat på kartan i efterhand.
Jag går över Gillbergaleden och tar en gångstig över höjden i gamla Mesta. Sen blir det bussvägen genom Lagersberg och snart är jag hemma igen.
Mamma ringer och ska bara höra att jag har kommit hem ordentligt. Jag berättade ju innan, att jag skulle gå på upptäcksfärd.
Jag berättar för mamma om att jag har varit ledsen och hon säger att jag inte ska söka upp dessa platser, som bara gör mig ledsen. Själv tror jag att det kan vara bra att släppa fram sin förtvivlan med jämna mellanrum. Dessutom sökte jag ju inte upp Sörmlandsleden. Den hittade mig!
Nej, idag är det ingen bra dag! Jag känner mig trasig inombords och undrar hur jag någonsin ska kunna bli lycklig igen. En del av mig är död. Jag känner mig för evigt dömd att vara ensam. Sen vet jag ju med förståndet att det inte är så, men vissa dagar känns allt bara så jävla meningslöst.
Nu ska jag nog ta tag i det där med att städa undan julen. Jag kommer nog inte undan längre, även om varje cell i min kropp skriker, "-JAG VILL INTE!" Dags att ta den där berömda tjuren vid hornen!
