Ullis 24 år

Vi ska fira Ullis födelsedag här idag. Hon fyller 24 år, men det är inte förrän i morgon hon fyller, även om vi väljer att fira henne idag. Ullis ringde tidigare i veckan och undrade om vi kunde vara här, eftersom de har så rörigt hemma nu, inför kommande flytt. Självklart!

Det är en strålande dag ute idag, så mina planer på att baka något ändras snabbt till att gå till affären. Jag måste ju ändå dit och handla blommor och grattiskort. Men då så, då har jag ju tid för en promenad i Kronskogen, innan alla kommer.

På håll, ser jag två rådjur, som skuttar in i skogen. Hoppas att de inte blir lika besvärliga här, som de var i Bälgviken. Borde ju vara bättre i stan, tycker man. Fina djur att titta på, men hemska att bli drabbade av, när man odlar blommor och grönsaker.

Jag blir återigen fascinerad av att höra rytanden av stora kattdjur i skogen, från Parken Zoo. Undrar om Simba kommer att bli extra byxis, när han börjar att gå ut, om han får höra dessa stora katter ryta. Stackarn, han har det jobbigt ändå, med allt nytt.

Det blåser kallt ute, men jag har bylsat på mig rejält med kläder, så jag är helt genomsvettig, när jag kommer hem igen. Tur att jag har tid på mig att ta en dusch, innan alla kommer.

Mamma är först på plan och vi får vänta en stund på de övriga. När jag slår på kaffebryggaren, så slår jordfelsbrytaren ifrån och hela lägenheten blir strömlös. Konstigt att det blir sådana problem i en tämligen nybyggd lägenhet. Kanske är bryggaren, som börjar vara slut.

Hailey inleder med att illtjuta, när de sätter ner henne på golvet. Verkar som att hon är lite blyg för mamma. Krokodiltårarna rinner ner för hennes runda kinder. Hon har sin nya fina klänning på sig idag....

Som ni ser, så har jag granen och julpyntet kvar. Det får jag försöka att städa undan i morgon. Nu vill jag bara njuta av sällskapet och må bra. Undrar vad Henke försöker att säga? Hailey leker tittut med mig bakom blommorna. Mina fina....

Både Ullis och Marre har blivit blondiner, efter många år som svarthåriga....

När alla har åkt, så börjar jag med att försöka få dit listerna till duschdörrarna, som Ullis och Marre hade med sig. Hu, vad jobbigt det var att få till, men nu sitter de där. Skönt, då kanske man kan duscha, utan att vattnet rinner ut över hela badrumsgolvet då.

Nu hamnar jag vid datorn. Brukar bli så framåt eftermiddagen. Jag lägger in en annons på Blocket, för att försöka sälja min inspelningsbara digitalbox. Tyvärr, så kan jag ju inte använda den här. Det är så himla dumt att boxarna är är leverantörsberoende!

Nej men då så, då får jag väl vara nöjd med den här dagen då! TV-soffan nästa!

På promenad med mamma och Effie

Jag har ju, genom olika media, försökt att sälja lite prylar, som jag inte blev av med på loppisen. För att få plats hemma, så har jag till och med försökt att skänka bort en fräsch tjock-TV och tillhörande TV-möbel. Henke tingade TV:n, men möbeln var det banne mig, tydligen omöjligt, att ens skänka bort.

Mitt sista drag, gällande TV-möbeln, var att fråga mina Facebookkompisar, om någon ville ha den. Då nappade Micke, en släkting till barnens pappa. Vi bestämde, i går kväll, att han skulle komma och hämta den, vid elvatiden idag. Det är därför jag går upp redan innan nio och gör mig klar.

Straxt innan Micke kommer, så ringer jag mamma och kollar läget. Det är Lillis, som svarar och han berättar att de har tänkt att komma över med Effie och göra mig sällskap på en promenad i Kronskogen. I samma andetag, säger Lillis att han har fullt upp med att följa alla sportevenemang på TV, så det blir nog bara mamma och Effie, som kommer.

Micke och hans fru, (tror de är gifta), kommer och hämtar TV-möbeln. De tycker att det är jättefint här och de hade ingen aning om att det fanns dessa hus, mitt emellan Stenby och Råbergstorp. De blir jättenöjda med TV-möbeln och ber mig komma och hälsa på i sommar, vid deras sommarställe i Sundbyholm. Absolut!

Klockan hinner bli närmare två, innan mamma och Effie dyker upp. När jag frågar mamma om hon hade svimmat eller, så berättar hon att dörrarna till bilen hade fryst och att det var därför det tog lite extra tid. Nu får vi se om vi hinner runt, innan det blir mörkt.

Eftersom mamma inte är lika rörlig längre, så får hon bestämma om vi ska ta 5 eller 2½ km-rundan. Det blir 5:an, fast i mammas takt då. Inga problem! Jag tar hand om Effie, som är duktig på att dra i kopplet. Ska bli kul, att få visa mamma din fina skogen.

Solen lyser svagt igenom dismolnen. Det känns snarare som vår i luften, än vinter. Bladknopparna, på en del buskar i skogen, har redan börjat att bli feta. Hoppas att de klarar sig till våren, för än är det långt dit. Mamma tycker att det är fint i skogen.

När vi går längs med hägnen till Parken Zoo, så ser vi två geparder, eller möjligen snöleoparder. Svårt att veta, vad som är vad, så här på håll. Häftigt i alla fall, att kunna få en smygtitt på dessa underbara djur.

Jag trodde verkligen, att det skulle vara mer skräpigt i skogen, här i stan. Både mamma och jag blir positivt överraskade av, att det är så rent och fint efter motionsspåren. Jodå, en och annan ölburk ligger det i dikena, men det gör det även ute i Bälgviken.

Det har redan börjat skymma på, när vi kommer tillbaka från promenaden i skogen. Jag hjälper mamma, att bära ner några flyttkartonger, från mitt förråd till bilen. Nu är det deras tur att börja packa, inför deras flytt i februari. Ska bli spännande!

Det blir fiskbullar i dillsås, med potatis och rivna morötter, till kvällsmat. Jag måste ju se till att äta ur förråden av konserver, som inte får plats i något skåp. Ingen speciellt kul lördagsmat, men helt OK.

Nu ska jag se till att bänka mig i tid i TV-soffan, för att se på nästa del av The Voice Sverige.

Skogen, mitt rätta element

Fastnade framför TV:n till sent igår kväll. Efter Voice Sweden, såg jag en gripande dokumentär om ett gammalt lantbrukarpar från Småland. Man fick följa dem genom årstiderna och ta del av den vackra omgivningen och enkelheten i deras vardag.

Dessvärre, så blev det sorgligt på slutet, då hustrun dog. De var över åttio år och hade levt och drivit gården tillsammans i hela sitt liv. Jag tänkte direkt på mig och Johnny och att vi skulle ha kunnat blivit så gamla tillsammans.

Jag släppte fram tårarna och gråten till dessa vackra vyer och den värme och kärlek, som genomsyrade programmet. Sen kunde jag inte bara släcka och gå och lägga mig. Nej, det blev till att titta på filmen om Coco, också en väldigt vacker film.

Idag vaknar jag upp till en strålande vacker dag. Solen bryter igenom dimmolnen och det gnistrar i gräset av frosten. Det är bara några få minusgrader ute och det ser ut som, att någon har strött ett tunt lager florsocker över landskapet. Jag måste bara ta mig ut på en promenad!

Så fort jag kommer in i skogen, så känner jag att jag är i mitt rätta element. Här finner jag lugnet och kan sortera mina yviga tankar. Visst, här hör man trafiken på avstånd. I Bälgviken kunde man gå ut i skogen och uppleva den totala tystnaden. Det kan man inte här.

Ändå hänförs jag av den vackra ekskogen och den gåtfulla visheten, som vilar kring dessa uråldriga bjässar till träd. Det kan man inte uppleva på samma sätt i Bälgviken, där skogen är yngre. De olika skogarna går bara inte att jämföra. Dessutom, så känns det ganska så unikt, att få höra en tigers rytande här i skogen. Parken Zoo ligger precis intill.

Skogen riktigt talar till mig, eller ska jag säga tilltalar mig, eller både ock. Så har det alltid varit, ända sen jag var liten. Jag njuter av ensamheten, även om jag möter en hel del människor, som är ute och promenerar.

Det slår mig att de flesta jag möter faktiskt hälsar. Jag trodde inte att det skulle vara så här i stan, men där hade jag tydligen fel. Å andra sidan, så är det ju ingen som hälsar i stan, när man möts på trottoaren. Det gör man i Bälgviken, när man möts på vägen, i eller utanför byn.

Ibland hugger det till i hjärtat, när jag tänker på Bälgviken. Jag saknar det verkligen! Ändå är jag övertygad om att jag kommer att trivas alldeles utmärkt, här i min nya bostadsrätt. Det skulle underlätta om jag kunde få huset sålt, så att jag kan släppa tankarna på det.

När jag kommer hem, så får jag för mig att jag ska testa om Simba vill gå ut. Det är ju lugnt utanför och det är fint väder. Jag öppnar dörren och lockar på honom utanför.

Försiktigt, så kliver han fram till dörröppningen och sniffar intresserat på dörrmattan. Tidigare, så var det ju någon katt, som hade strilat på min ytterdörr och det är väl det Simba känner lukten av nu. Även om jag har torkat bort spåren på dörren, så finns det väl lukt kvar.

Ett tag, så verkar det som att han tänker komma ut till mig. Då kommer en av grannarna på grusgången och den lilla fegisen ålar tillbaka in till tryggheten, platt som en pannkaka. När jag stänger dörren, så är han helt klart uppspelt i alla fall. Blir nog bra, det där.

En kopp te skulle sitta fint och jag kommer på att det var länge sedan jag gjorde te på nässlor och älggräs, som Johnny och jag plockade och torkade i somras. Jag gör en hel kanna med te, så att det ska räcka länge. Smaken av vårt eget te, framkallar härliga sommarminnen i Bälgviken.

Jag får väl se till att gå ut i naturen här i omgivningarna och plocka örter till te, sen i sommar. Då kanske jag kan göra mitt eget te, som påminner mig om vad jag har byggt upp här, ensam.