Tandläkarbesök och 50-årsfest

Tio minuter innan avtalad tid, tar jag på mig de blå skoskydden och sätter mig i väntrummet. Tro det eller ej, men jag har blivit kallad till ett tandläkarbesök, fast det är lördag. Det är en kombination av långa vårdköer och önskemål från patienterna, får jag förklarat för mig.

Jag har skött mina tänder bra, för jag har inga hål och inte ens tandsten. Hade jag dessutom använt tandtråd varje dag, så skulle jag ha fått en stjärna i journalen. Får ta det till nästa besök, om två år. I kassan förklarar de att det finns rabatter kvar från Försäkringskassan, så jag klarar mig undan lite billigare. Tack för det!

Direkt efter tandläkarbesöket, så åker jag hem till mamma och Lillis, för att hjälpa till att bära lite saker, som ska till Vilsta. Lillis har monterat isär den stora skinnsoffan, men inser att den är för tung för oss. Han ska istället anlita en flyttfirma, som även får ta hand om de tunga möblerna från övervåningen.

I stället, hjälper jag till att bära den nya stora TV:n ut till bilen och sedan in i lägenheten i Vilsta. Då är dagens bärande avklarat och jag kan åka hem, för att göra mig iordning, inför kvällens fest. Lillis lämnar med en påse fågelfrö till änderna, så jag stannar till vid broarna och häller ut fröna på isen.

När jag kommer hem, så börjar jag med att baka en morotskaka till Henke. Vi ska fira hans födelsedag i morgon och jag har lovat att bidra med morotskaka, som jag brukar. Medan kakan gräddar klart i ugnen, så sitter jag en stund vid datorn och tittar.

Efter duschen, så är det äntligen dags att svida om till nya klänningen. Känns jättekul, att klä upp sig från topp till tå. Just när jag håller på och tar på mig nylonstrumporna, så ringer min mobil. Det är en kille, som ska komma och hämta en grej jag säljer på Facebook.

Panik! Jag har bara lyckats få på mig ena strumpan och håller den andra i handen. Han vill att jag ska hålla utkik efter hans bil från fönstret och guida honom rätt bland husen. Känns så där, att smyga omkring längs väggarna, med bara en strumpa på.

Jag hinner precis få på mig andra strumpan, när han ringer på dörren. Puh, det var i sista sekunden! Lite lätt generad, förklarar jag att jag är på väg till en fest. Han studerar mig från topp till tå och jag känner att jag rodnar. Snabbt lämnar jag fram det han har köpt och stänger dörren.

Straxt därpå, kommer Gunilla och plingar på dörren. De är snälla och hämtar upp mig till förfesten hos Ann-Jeanette och Andres. Det ska bli så himla kul!

Vi är tretton personer samlade hos familjen Saamel. Vi står i deras fina kök och dricker lite gott och äter snacks. Sen är det dags att öva på vårt framträdande, vi ska göra för Thomas på hans 50-årsfest. Det går väl så där, men det blir nog bra, bara vi kommer dit.

Festen hålls i Frimurarlogens lokaler, bredvid Klosters kyrka. Vi möts av en gång kantad av marschaller. Där stämmer vi upp i en rungande "Ja må han leva!" Thomas och Karin möter oss i trappan och vi kramar om dem.

Vi är runt femtio personer, som har samlats för att fira Thomas, som fyller femtio år. Många av oss är fd kollegor, från tiden på FB Data i Hållsta, men det finns också långväga gäster från Tyskland med på festen. Alla bidrar vi till en härlig blandning av människor och det blir en toppenfest, på alla sätt och vis.

Jag var lite nervös först, över hur det skulle kännas att komma som singel, bland alla par. Det går helt över förväntan och jag kan släppa loss och ha kul. Det är först efter klockan ett, när DJ Arne Talving börjar tona ner musiken, till de sista tryckarna, som jag känner mig lite utanför.

Då känner jag mig fruktansvärt ensam, mitt bland alla goa människor. Alla vill ju dansa sista dansen med sin älskade. Det skär i hjärtat, när jag ser alla paren på dansgolvet. Inte för att jag missunnar dem, utan för att jag saknar Johnny.

Istället för att deppa ihop helt, så tackar jag för mig och tar en taxi hem till Simba. Det har varit en jätterolig kväll, med god mat, god dryck och roliga människor. Jag lägger mig med ett leende på läpparna och tänker på hur lyckligt lottad jag är, som har så många fina vänner.

Juldagen

Jaha, så var det juldagen då. Det gick ju bra, det där med att fira jul också. Självklart saknade jag Johnny, men lilla Hailey hade enmansshow, så ingen hade en chans att deppa ihop. Underbar julafton med mycket skratt och värme. Precis som det ska vara!

Det är inte så mycket julstämning kvar, när det är närmare tio grader varmt ute. Solen skiner, trots allt, så man får väl göra det bästa av saken och gå ut på en stärkande promenad. Kronskogen nästa.

I motionsspåren är det geggigt och jag blir blöt ända in på fötterna, men vad gör det. Idag tar jag lite andra spår, för att utforska skogen lite mer. Jag har lite svårt att få ihop hur alla bostadsområden hänger ihop, nu när man kommer från ett annat håll.

Rätt som det är, så är jag framme vid djurparkens inhägnade ägor och får se ett och annat djur på håll, helt gratis. Efter ytterligare några minuters gång, så ser jag skyltarna till Tuna Park. Tänk så mycket närmare det är till allt, när man inte åker bilvägen.

Solen skiner blekt genom grenverket i skogen och den gröna mossan på stenarna och de gamla trädstammarna lyser så där magiskt. Jag går sakta fram och försöker ta in allt det fina i skogen. Tänk vad jag ska njuta här i vår, om jag redan nu tycker att det är så vackert!

På hemväg, så passerar jag den stora eken, ni vet den som jag likande vid livets träd i ett tidigare inlägg. Jag ser mig omkring, för att försäkra mig om att ingen är i närheten. Sen går jag fram till den mäktiga eken och lutar ryggen mot den uråldriga stammen. Jag blundar och bara njuter en stund.

När jag kommer hem, så är mina skor och byxben helt blöta och leriga. Det blir till att krypa ur allt det geggia, direkt innanför dörren. Ett konststycke, om jag samtidigt ska undvika att synas ut genom alla fönstren. Från hallen, kliver jag direkt in i duschen.

Jag lyxar till det lite med att prova den cocosdoftande hudvårdsserien, jag fick igår av tjejerna. Mm, det är body wash, body scrub och body butter, allt ljuvligt doftande av cocos. Nu skulle jag ha haft en Malibu också, så skulle det vara fulländat.

Lyxen slutar inte där. Jag är hembjuden till Karin och Thomas i kväll och de kommer vid fyratiden och hämtar mig. Vi börjar med att ta en liten promenad runt i den nyare delen av Borsökna, innan vi kommer in i deras fina hem för att ta en glögg.

Karin har hittat ett nytt recept på en spännande gratäng, som ska serveras till julskinkan. Supergott! Till det ett gott rödvin. Kan man ha det bättre?!

Efter maten, så sätter vi oss i soffan och äter efterrätt och dricker kaffe. Pust, vad mätt jag är! Konstigt nog, så slinker det ner lite glass med persikohalvor ändå.

Klockan bara rusar iväg och jag inser att det är dags för mig att ringa efter en taxi. Ute har stormen Dagmar dragit igång med full styrka. Thomas får ge sig ut på altanen och ta rätt på lite grejor, som har blåst omkring.

När vi sitter och väntar på att taxin ska komma, så säger Karin, "-Men jag glömde ju att ta fram ostbrickan!". Jag måste säga att jag är ganska glad för det. Magen har fullt upp med att processa allt det goda den har fått under kvällen, så nu får det vara bra ett tag.

Tänk vad lyckligt lottad jag är, som har så mycket fina och omtänksamma vänner omkring mig! Jag ägnar min underbara lilla familj några tankar också, innan jag släcker sänglampan. Simba ligger tätt intill och spinner högt. Jag ligger där och ler för mig själv i mörkret.