Fin fredag

Idag fyller mitt lilla barnbarn, Hailey 1 år. Det ska vi fira med buller och bång på eftermiddagen. Presenterna ligger klara och bara väntar på att det ska bli dags.

Jag hamnar framför datorn, som vanligt, med morgonkaffet. Det är en espressomaskin, som fångar mitt intresse nu och jag är med i budgivningen på Facebook. 120:- är ju ingenting, så jag slår till. Vi bestämmer att jag ska hämta den i Skogsängens centrum, efter att jag har ätit.

Som jag har berättat tidigare, så håller jag på och försöker äta ur frysen. Idag hittar jag en förpackning med blodpudding, som verkar vara ett bra val, om det ska gå snabbt. Jag slänger in den i mikron och ställer in på auto defrost.

Rätt som det är, så hör jag en dov poff från mikron. Hm.., det är förpackningen med blodpudding, som har typ exploderat eller nåt. Nice, fullt med blodpuddingskladd i hela mikron! Jag kan dock rädda några slamsor och äta med lingonsylt, innan jag tar bilen till Skogsängen.

Jag väntar och väntar, men ingen kommer. Rutorna i bilen börjar imma igen. Då får jag ett SMS från tjejen med espressomaskinen. Hon hittar inte bruksanvisningen och den måste jag ju ha, så jag tackar nej och åker hemåt igen. Typiskt!

Carina från Skogstorp ringde igår och vi kom överens om då, att hon skulle komma över på en snabb fika, direkt efter jobbet idag. Tanken var då, att jag skulle vara helt klar för att åka på kalas, när Carina kommer. Nu inser jag att den ekvationen inte riktigt går ihop, efter mitt infall med espressomaskinen.

När jag precis har målat mig klart till hälften, så plingar Carina på dörren. Hon har med sig en jättefin ljuslykta i svart smide, som jag kan ha på trappen....

Medan vi dricker te och pratar, så sminkar jag mig klar. Man har väl simultanförmåga!

När Carina åker hemåt, så har jag ungefär en halvtimme på mig att fixa till håret och byta om. Det är ju inte bara födelsedagskalas jag ska på. Jag ska med Karin och Thomas på Eskilstuna Ölkultur, direkt efter Haileys kalas.

Mamma och Lillis kommer och hämtar upp mig, så att vi samåker till Ullis och Marre. Puh, det blev riktigt stressigt på slutet, innan jag hade koll på kläder och vad jag skulle ha med mig. Men nu så!

I bilen berättar jag för mamma och Lillis om dagens utflykt till Skogsängen. De berättar då, att de förmodligen har en espressomaskin, som jag kan få. Vad bra, då kan jag strunta i den på Facebook.

Hailey kvittrar förtjust, där hon sitter på golvet med alla fina paket...

Marre hjälper henne att öppna paketen. I ett av paketen är det ett litet piano, som spelar olika melodier. Hailey trycker på alla knappar och skrattar.

Rätt som det är, blir hon jätteledsen. Vet inte om det är pianot hon blir rädd för, eller att vi är för många som tittar på henne på samma gång. Hon är i alla fall helt hysterisk en stund. Stackars liten!

Proppmätt av tårta och varm i hjärtat av all glädje runt Hailey, så liftar jag med mamma och Lillis till Eskilstuna Ölkultur, där Karin och Thomas väntar. Ska bli spännande att se hur det är där.

De serverar Thaimat för 70:- och har all möjlig god öl till humana priser. Karin och Thomas berättar att på sommaren kan man sitta ute precis intill ån. Hm.., här ska jag nog bli medlem.

Plötsligt kommer det fram en kvinna och säger att hon följer min blogg och att hon gärna ville få tillfälle att prata lite med mig. Hon har många gånger tänkt kommentera mina inlägg, men aldrig riktigt kommit till skott.

Hon berättar att hennes man också nyligen har avlidit, men av sjukdom. Innan hon går, klappar hon mig på handen och säger, "Lena, det kommer att bli bra!". Tänk så fantastiska människor det finns! Jag reser mig och kramar om henne.

När Eskilstuna Ölkultur stänger vid tio, så går vi mot Fristadstorget för att kolla hur bussarna går. Jag undrar om Karin och Thomas vill gå vidare, eller om de vill följa med mig hem på en Irish Coffe. Det slutar med att vi sitter på 2:an till Stenby, där det vankas kaffedrink.

Vid halv ett-tiden lägger jag mig i sängen med en varm känsla i magen och då är det inte bara alkoholen jag känner av. Det värmer så gott att vara i goda vänners sällskap. Jag somnar utan problem, fast jag inte har tagit någon som helst medicin.

Playa del Inglés

Nu är vi tillbaka hemma igen, mamma och jag, efter en härlig vecka på Gran Canaria, Palya del Inglés. Ska försöka att återge lite av det vi gjorde.

Klockan är kvart i fem på morgonen och mamma och jag sitter i bilen på väg till Arlanda. Det känns riktigt bra, att vi nu äntligen är på väg på vår efterlängtade semestervecka.

Väl framme på Arlanda, efter avklarad incheckning och säkerhetskontroll, så har vi en stund kvar, innan det är dags att kliva ombord på planet. Självklart blir det en mumsig macka med öl och Jäger till det. Det är ju tradition, när man reser utomlands, i alla fall för oss....

Så här nöjd blir jag då....

På flygresan sitter vi bredvid ett trevligt par från Stockholm, Bosse och Annika. De ska ner och fira Bosses 59-årsdag och Annikas 60-årsdag. När vi kliver av planet, så kommer vi ifrån varandra, eftersom vi har transfer med olika bussar.

Vi hamnar på ett litet, spartanskt, men mysigt lägenhetshotell, bara 350 meter från stranden. Tror inte att vi hade kunnat få det bättre. Ingen lyx i själva rummet, men lyxigt nära havet. Vi börjar med att gå och handla frukost och lite annat smått och gott i Supermarketen i kvarteret bredvid.

På väg hem från affären, så ser vi en bankomat och jag sätter i mitt bankkort för att ta ut pengar. Jag blir lite misstänksam, när maskinen frågar efter mitt "personal number". Inte sjutton brukar man väl få lov att ange personnummer, när man tar ut pengar?

Efter noga övervägande, så knappar jag trots allt in mitt personnummer. Jag måste ju ändå ta ut pengar! Maskinen ger ett felmeddelande, "Incorrect personal number". Jag kliar mig i huvudet och försöker en gång till. Samma fel.

Irriterade går vi hemåt och pratar med killen i receptionen. Han ser lika oförstående ut, som vi gjorde vid bankomaten tidigare. Ingen fattar någonting.

När vi har packat in sakerna i kylskåpet, så slår det mig. "Personal number" måste ju givetvis vara pinkoden! Men då borde det ju ha stått "personal code", tycker jag. Jag kilar upp till bankomaten igen och provar. Jodå, mycket riktigt så funkar det! Känner mig aströg!

Nästan varje dag går vi längs stranden mellan Playa del Inglés och fram till fyren i Mas Palomas. Det blir runt en mil varje dag. Ingen racerfart precis, men ändå skönt att röra på sig. Så här nöjda är vi, när vi kommer fram till Mas Palomas....

Vi stannar till och solar en stund och förfriskar oss med lite spansk cava från kylväskan. Inte helt fel!

Mamma i närstudie....

På väg hem en dag, så springer vi på Bosse och Annika i lämmeltåget av strandflanörer. Helt otroligt att vi skulle hitta varandra i det här folkvimlet. Vi bestämmer att vi ska äta tillsammans på kvällen sen.

Jag lyckas hitta tillbaka till en restaurang, där jag och Johnny har varit många gånger. De har otroligt bra kött, så det är värt att gå tillbaka dit.

Dessvärre, så råkar mamma sätta en rejäl köttbit i fel strupe och får ingen luft. Det tar en stund innan vi andra fattar allvaret i situationen. Sen, efter två Heimlich maneuver, så får mamma bort köttet ur halsen. Alla blir helt tagna av allvaret i situationen och inser vad som hade kunnat hända.

Vi har trots allt haft en trevlig kväll och jag får en bra bild på våra vänner, innan vi skiljs åt för kvällen....

Varken jag eller mamma kan njuta mer av kvällen, efter incidenten med köttbiten. Tur ändå att jag fann mig och gjorde någonting åt saken. Mamma är påtagligt medtagen och vill bara hem. Halsen värker, men även våra hjärtan. Vi kramar varandra hårt innan vi säger godnatt, den kvällen.

Nästa dag är vi båda i lite bättre sinnesstämning, så efter stranden så går vi tillbaka till affärscentrat, Jumbo, där vi var tidigare. Den här gången skippar vi köttet och tar en Irish coffe istället. Den ska väl i alla fall inte fastna i halsen....

Vi kommer tillbaka hem, efter en mycket trevlig kväll på Jumbo. När jag kliver in i sovrummet, så ser jag i ögonvrån hur något hoppar ner från sängen och gömmer sig under sängen. En katt! Vi har haft ett fönster på glänt och det var tydligen tillräckligt.

Eftersom jag är en sann kattvän, så pratar jag vänligt och lirkar, så att katten vågar sig fram för att hälsa. Det är en supertrevlig kattflicka, som ser väldigt välmående och välvårdad ut. När vi har bekantat oss, så hoppar hon upp i sängen igen och rullar runt för att gosa....

Hon sover två nätter hos oss. Lindrar lite av min längtan efter Simba. Till och med mamma åter henne komma upp i sängen en stund. Hon, som definitivt inte skulle ha någon främmande katt i sängen. Joråsåatt....

Det som inte lindras av vår vecka i solen, är min längtan och sorg efter Johnny. Det gör så ont att se alla glada och lyckliga par, som går hand i hand längs stranden. Det som gör mest ont, är att se de äldre paren, som håller varandra i handen. Det var ju så vi skulle ha det, när vi blev gamla tillsammans.

En dag, efter ett skönt bad i havet, så säger mamma, "-Du var inte själv där i vågorna. Du hade någon bredvid dig." Först förstår jag inte vad hon menar, men sen förstår jag. Hon menar att Johnny var där med mig. Känslorna tar över och ögonen svämmar över. "Min älskade gubbe, var du med mig där?"

Det blir fler kvällar på Jumbo. Det finns en helskön clown där, som brukar terrorisera förbipasserande folk, så att vi som sitter på caféerna får lite kul att skratta åt. Vi har dessutom hittat en affär med superfina barnkläder, så vi har shoppat loss till Hailey.

Sista kvällen, har mamma gett sig den på, att hon ska övervinna sin rädsla och återuppleva den goda maten på restaurangen, där hon satte i halsen tidigare. Till min förvåning, så beställer hon in den absolut största köttbit som finns, "shoulder of a lamb". Så här fin var den....

Jag nöjer med en rejäl bit oxfilé....

Mamma lyckas nästan klämma i sig allt kött, utan incidenter, även om jag är där och smakar lite också. Riktigt gott!

En vecka går fort och innan vi vet ordet av, så är det dags att packa väskorna och åka hemåt igen. Vi har haft det riktigt bra, men nu ska det också bli skönt att komma hem igen.

Jag har fått en välbehövlig paus i allt vad flytt och husförsäljning heter. Dessutom har jag haft gott om tid att bearbeta mina tankar kring Johnny. Den här veckan har nog varit en viktigt del i mitt sorgearbete. Johnny har varit med i mina tankar hela tiden.

Heldag och kväll i Stockholm

Klockradion sparkar igång klockan sju och jag fattar inte riktigt vad det är frågan om. När min hjärna börjar vakna till, så kommer jag ihåg att det är ju idag jag ska åka till Stockholm. Då går det lite lättare att kliva upp, trots mörkret utanför fönstret.

Jag tar bussen in till tågstationen, för ikväll vill jag inte ha någon bil att tänka på. Lillis har lovat att komma och hämta mig, när vi kommer hem med sista tåget. Tack Lillis!

Trots att jag ska ut och roa mig, så har jag en tung dag idag. Känner mig helt håglös, där jag sitter på tåget till Stockholm. Vad ska jag ut och göra? Känns helt meningslöst. Tankarna plågar mig hela resan. Tur att jag inte kan hoppa av eller vända.

Eftersom kiropraktorn ringde återbud igår, så tar jag bussen direkt till gamla jobbet på Swedbank IT. Maria och Eva-Lena kommer och släpper in mig och vi går sen till matsalen, för att äta lunch tillsammans.

Jag väljer dagens soppa, vilken inte är någon höjdare precis. Kan ju även ha något att göra med att jag klämde i mig en hel chokladkaka på tågresan upp. Den smakade i alla fall helt ljuvligt!

Humöret stiger direkt, när jag träffar alla goa människor, som jag tidigare har jobbat med. Jag frossar i alla varma kramar och snälla ord. Energiboost á la Kinkong! Sen en stund i massagestolen också, så känner jag mig redo att göra Stockholm osäkert!

Klockan är närmare fem, när vi tar en öl på Belgobaren. Inte helt fel! Sen går vi vidare till Monks Café, där de serverar all världens öl, ren ölkultur. Där äter vi mat och blir kvar nästan hela kvällen. Så här trevligt har vi....

Efter maten, drar vi oss närmare centralen igen. Jag, Eva-Lena och Maria är sjukt sugna på smågodis och vi styr därför stegen mot en godisaffär. Så där ja, då har vi laddat upp med var sin godispåse. Jag har ju ingen karaktär, så jag äter oavbrutet, tills jag mår illa.

Vårt tåg hem går inte förrän elva, så vi har drygt en timme kvar. Vad kan passa bättre då än en Irish coffe?! Bra kombo med en överdrivet gräddig Irish Coffe och smågodis! Sen rundar vi av med en cider också på centralen, för att sätta sprätt på den där sista halvtimmen.

Resan hem innehåller många gäspningar och stånkanden, men också många skratt över kvällens övning. Nu har jag fått ett bra energitillskott, även om det inte känns så just nu. Jag är supertrött och lätt illamående. Tur att Lillis kommer och hämtar mig!