Klockan är kvart i fem på morgonen och mamma och jag sitter i bilen på väg till Arlanda. Det känns riktigt bra, att vi nu äntligen är på väg på vår efterlängtade semestervecka.
Väl framme på Arlanda, efter avklarad incheckning och säkerhetskontroll, så har vi en stund kvar, innan det är dags att kliva ombord på planet. Självklart blir det en mumsig macka med öl och Jäger till det. Det är ju tradition, när man reser utomlands, i alla fall för oss....
Så här nöjd blir jag då....
På flygresan sitter vi bredvid ett trevligt par från Stockholm, Bosse och Annika. De ska ner och fira Bosses 59-årsdag och Annikas 60-årsdag. När vi kliver av planet, så kommer vi ifrån varandra, eftersom vi har transfer med olika bussar.
Vi hamnar på ett litet, spartanskt, men mysigt lägenhetshotell, bara 350 meter från stranden. Tror inte att vi hade kunnat få det bättre. Ingen lyx i själva rummet, men lyxigt nära havet. Vi börjar med att gå och handla frukost och lite annat smått och gott i Supermarketen i kvarteret bredvid.
På väg hem från affären, så ser vi en bankomat och jag sätter i mitt bankkort för att ta ut pengar. Jag blir lite misstänksam, när maskinen frågar efter mitt "personal number". Inte sjutton brukar man väl få lov att ange personnummer, när man tar ut pengar?
Efter noga övervägande, så knappar jag trots allt in mitt personnummer. Jag måste ju ändå ta ut pengar! Maskinen ger ett felmeddelande, "Incorrect personal number". Jag kliar mig i huvudet och försöker en gång till. Samma fel.
Irriterade går vi hemåt och pratar med killen i receptionen. Han ser lika oförstående ut, som vi gjorde vid bankomaten tidigare. Ingen fattar någonting.
När vi har packat in sakerna i kylskåpet, så slår det mig. "Personal number" måste ju givetvis vara pinkoden! Men då borde det ju ha stått "personal code", tycker jag. Jag kilar upp till bankomaten igen och provar. Jodå, mycket riktigt så funkar det! Känner mig aströg!
Nästan varje dag går vi längs stranden mellan Playa del Inglés och fram till fyren i Mas Palomas. Det blir runt en mil varje dag. Ingen racerfart precis, men ändå skönt att röra på sig. Så här nöjda är vi, när vi kommer fram till Mas Palomas....
Vi stannar till och solar en stund och förfriskar oss med lite spansk cava från kylväskan. Inte helt fel!
Mamma i närstudie....
På väg hem en dag, så springer vi på Bosse och Annika i lämmeltåget av strandflanörer. Helt otroligt att vi skulle hitta varandra i det här folkvimlet. Vi bestämmer att vi ska äta tillsammans på kvällen sen.
Jag lyckas hitta tillbaka till en restaurang, där jag och Johnny har varit många gånger. De har otroligt bra kött, så det är värt att gå tillbaka dit.
Dessvärre, så råkar mamma sätta en rejäl köttbit i fel strupe och får ingen luft. Det tar en stund innan vi andra fattar allvaret i situationen. Sen, efter två Heimlich maneuver, så får mamma bort köttet ur halsen. Alla blir helt tagna av allvaret i situationen och inser vad som hade kunnat hända.
Vi har trots allt haft en trevlig kväll och jag får en bra bild på våra vänner, innan vi skiljs åt för kvällen....
Varken jag eller mamma kan njuta mer av kvällen, efter incidenten med köttbiten. Tur ändå att jag fann mig och gjorde någonting åt saken. Mamma är påtagligt medtagen och vill bara hem. Halsen värker, men även våra hjärtan. Vi kramar varandra hårt innan vi säger godnatt, den kvällen.
Nästa dag är vi båda i lite bättre sinnesstämning, så efter stranden så går vi tillbaka till affärscentrat, Jumbo, där vi var tidigare. Den här gången skippar vi köttet och tar en Irish coffe istället. Den ska väl i alla fall inte fastna i halsen....
Vi kommer tillbaka hem, efter en mycket trevlig kväll på Jumbo. När jag kliver in i sovrummet, så ser jag i ögonvrån hur något hoppar ner från sängen och gömmer sig under sängen. En katt! Vi har haft ett fönster på glänt och det var tydligen tillräckligt.
Eftersom jag är en sann kattvän, så pratar jag vänligt och lirkar, så att katten vågar sig fram för att hälsa. Det är en supertrevlig kattflicka, som ser väldigt välmående och välvårdad ut. När vi har bekantat oss, så hoppar hon upp i sängen igen och rullar runt för att gosa....
Hon sover två nätter hos oss. Lindrar lite av min längtan efter Simba. Till och med mamma åter henne komma upp i sängen en stund. Hon, som definitivt inte skulle ha någon främmande katt i sängen. Joråsåatt....
Det som inte lindras av vår vecka i solen, är min längtan och sorg efter Johnny. Det gör så ont att se alla glada och lyckliga par, som går hand i hand längs stranden. Det som gör mest ont, är att se de äldre paren, som håller varandra i handen. Det var ju så vi skulle ha det, när vi blev gamla tillsammans.
En dag, efter ett skönt bad i havet, så säger mamma, "-Du var inte själv där i vågorna. Du hade någon bredvid dig." Först förstår jag inte vad hon menar, men sen förstår jag. Hon menar att Johnny var där med mig. Känslorna tar över och ögonen svämmar över. "Min älskade gubbe, var du med mig där?"
Det blir fler kvällar på Jumbo. Det finns en helskön clown där, som brukar terrorisera förbipasserande folk, så att vi som sitter på caféerna får lite kul att skratta åt. Vi har dessutom hittat en affär med superfina barnkläder, så vi har shoppat loss till Hailey.
Sista kvällen, har mamma gett sig den på, att hon ska övervinna sin rädsla och återuppleva den goda maten på restaurangen, där hon satte i halsen tidigare. Till min förvåning, så beställer hon in den absolut största köttbit som finns, "shoulder of a lamb". Så här fin var den....
Jag nöjer med en rejäl bit oxfilé....
Mamma lyckas nästan klämma i sig allt kött, utan incidenter, även om jag är där och smakar lite också. Riktigt gott!
En vecka går fort och innan vi vet ordet av, så är det dags att packa väskorna och åka hemåt igen. Vi har haft det riktigt bra, men nu ska det också bli skönt att komma hem igen.
Jag har fått en välbehövlig paus i allt vad flytt och husförsäljning heter. Dessutom har jag haft gott om tid att bearbeta mina tankar kring Johnny. Den här veckan har nog varit en viktigt del i mitt sorgearbete. Johnny har varit med i mina tankar hela tiden.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar