Kanondag

Ytterligare en kanondag man vaknar till. Få se nu, idag är det lunch med bästa pendlartjejerna hemma hos Karin i Borsökna. Kul, då har jag det att se fram emot. Undrar vad jag kan hinna med innan dess, när jag vaknar redan före åtta?

Jag får inte speciellt mycket uträttat, men jag har en skön morgon i lugn och ro. Precis vad jag behöver! Jag hinner plocka ur diskmaskinen och vika undan den rena tvätten på torkställningen. Lite lagom att pyssla med, när man känner sig lite lätt uppstressad.

När jag tar min morgondusch, så känner jag att magen kanske tar lite för stor plats. Skit samma vad Bosse säger, men jag måste bara göra något åt saken, bara så att jag trivs själv också. Därför bestämmer jag mig ganska snart för, att jag ska jogga fram och tillbaka till Karin.

För att jag inte ska frestas av att stanna till under joggingen, så tar jag stora vägen till Borsökna. Då känns det ju lite extra dumt att stanna till och vila. Perfekt!

Det går riktigt bra att jobba hela vägen fram till Karin. Sen att jag svettas som en gris, det är något jag får bjuda på. Jag hinner svalna av, lagom tills Eva-Lena och Maria dyker upp. Kramarna blir lite på avstånd, annars är allt som det brukar.

Vi får en riktigt god lunch med jasminris och färsbullar i tomatsås. Måste jag bara göra till Bosse någon annan dag. Vi pratar och skrattar och försöker komma ifatt tiden, som har passerat. Inga problem, när man inte har några som helst startsträckor!

Så var det det där med att jogga tillbaka sen då. Både Maria och Eva-Lena har redan åkt tillbaka, men jag känner att jag behöver en stund till att smälta maten, innan jag kan jogga tillbaka. Tänkte nog inte så noga på tillbakavägen, när jag tog för mig av mer mat och åt av den goda glassen med hallonmix och kolasås i kvadrat.

Hur som helst, så går joggingturen bra även hem. Det är ju lite mer av utförsbacke hem då, så det underlättar väl en hel del. Sen steker solen min arma skalle helt skoningslöst, men det är smällar man får ta om man vill råda bot på sladdrig mage.

Hemma igen, så inser jag att det är ca två timmar innan kvällens husmöte. Jag utnyttjar tiden till att dammsuga hela lägenheten. Dammråttorna under sängen tänkte anfalla i morse, så jag tycker att det är dags att ta tag i saken nu.

Nyduschad och fräsch kliver jag ut på baksidan, för att delta i kvällens husmöte. Vi ska bestämma hur vi ska ta hand om typ gräsklippning av gemensamma ytor och så under sommaren. Det blir ett hemskt möte med både gräl och gråt. Vad fasen är det frågan om?!

I slutet av mötet ringer Bosse och berättar att han är på väg ut för att ta en öl med sin arbetskamrat. De har haft en riktig skitdag, så de behöver verkligen bara att få coola ner en stund. Direkt kopplar jag det till att jag faktiskt också behöver ett glas rött, efter dagens skitmöte.

Väl inne igen, efter att ha hällt upp mig ett glas rött, så ringer jag Bosse. Vi pratar länge och intensivt om allt som har hänt oss under dagen. Fan vad jag längtar! Bosse säger samma sak. Ändå tror jag att det är bra att vi faktiskt får längta också.

Just som jag sitter med mitt vin och mitt enmans-Spotifyparty, så ringer Carina från Skogstorp. Kul, det är längesedan vi har pratat. Efter en lång stund av komma-ifatt-snack, så kommer vi fram till att vi kanske ska ses på lördag, för en grillkväll. Kul, dvs om det nu blir så.

Inser nu, att jag nog inte ska dricka mer vin. Imorgon väntrar Dolcan i stallet. Ska bli riktigt nice! Känns alltför längesedan jag var där nu. Kommer att bli en förmiddag med mycket av gnugga mule!

Besök på kyrkogården och lampbesvär

Jaha, men vad kul att åter vakna till en skitdag! Tårarna kommer direkt och jag undrar varför jag behövde vakna för. Känns inte som att något kan locka mig ur sängen idag, men jag har fel. Simba har just upptäckt att jag är vaken och kommer och stångar mig med blöt nos i ansiktet.

När jag tittar mig i badrumsspegeln, så ser jag en söndergråten och ynklig liten varelse, med veck efter kudden i hela ansiktet och risigt hår. Fy, nu måste jag ta tag idet här! Jag kan ju inte låta sorgen knäcka mig totalt. Det har ju gått så bra ett tag nu.

Jag tittar ut och ser att solen skiner från en klarblå himmel. Kanske vore stärkande med en riktigt lång promenad på förmiddagen. Ja, så får det bli! Då kanske jag kan undvika att ta Sobril mot ångesten, som annars skulle vara outhärdlig idag.

Det är superhalt ute idag. Det är som att allt är glaserat med ett tunt lager is. Stavarna halkar och jag går spänd som en fjäder, för att inte halka. Det här kommer säkert att kännas i hela kroppen i morgon.

Nu ska jag utforska resten av området mot Åsbyvägen, så jag tar närmaste vägen till gången under Västerleden. Nu passerar jag den där vackra hagen igen och kan ta det där kortet, som jag ångrade att jag inte tog sist. Tänk hur vackert det här kommer att vara i vår och sommar....

Jag halkar vidare, förbi fina gamla torp, bondgårdar och ödetomter. Tänk att det finns sån levande landsbygd på så nära håll! Jag låter nyfikenheten styra och stannar till här och där, för att titta närmare på saker jag ser. Skönt att inte ha någon stress!

Snart kan jag se Åsbyvägen. Vad snabbt det gick att ta sig hit! Det kan inte vara långt mellan Västerleden och Åsbyvägen.

På andra sidan Åsbyvägen ligger St Eskils kyrkogård och jag känner att jag måste gå in där. Jag dras mot det stillsamma lugn, som råder på en kyrkogård. Normalt brukar jag inte gilla att gå på kyrkogårdar, men idag känns det som att jag bara måste.

Jag går på en gångstig, runt hela kyrkogården. Det är väldigt vackert och jag blir rörd av de fina gravarna jag passerar. Längst in ligger en minneslund och lite mer naturnära gravarrangemang. Återigen blir jag rörd och jag låter tårarna rinna.

Nu styr jag stegen mot den minneslund, där Johnny ligger. Känner att jag måste gå dit och vara där en stund. Inte för att jag tror att han finns där, men ändå....

Det är bara jag där och jag behöver inte bry mig om min gråt, som bryter fram. Sakta går jag ett varv runt den fina dammen mitt i lunden. Det är som att jag har ett uppdämt behov av att sörja. Det har väl gått för bra, helt enkelt. Man måste kanske ha sin dagliga dos av sorgen, för att inte spricka.

Helt känslomässigt utmattad, börjar jag sakta gå därifrån. Jag kryssar in på småvägarna bland villakvarteren in Flacksta och hittar på så vis tillbaka till Kolstavägen. Det värsta har släppt nu, men jag känner ändå att jag behöver en liten omväg hem, så jag tar vägen genom de vackra ekhagarna vid Stenby hage.

Henke ringer, när jag är mitt i det vackra och vi pratar en stund. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap ut till huset i Bälgviken på fredag, för att hämta lite saker. Jag åker ogärna själv ut till huset längre. Det är jobbigt ändå.

Precis när vi har lagt på, så ringer min mäklare. Hon berättar att spekulanterna inte ger mer nu, men att de står fast vid sitt sista bud. Shit! Jag bollar lite med mäklaren om olika alternativ och jag ber att få tänka på saken. Allt har ju ett pris!

Jag hinner precis kliva in genom dörren, när min beteendevetare ringer. I morse tog jag kontakt, för att boka in en ny tid. Inser att jag verkligen skulle behöva det igen. Det känns så skönt att höra hennes vänliga röst. Det blir en tid först om två veckor, men skulle det dyka upp något återbud, så ringer hon direkt.

Tankarna på att jag eventuellt ska kunna sälja huset snart och att jag har fått en tid för samtal hos min beteendevetare, gör att jag känner mig mycket bättre till mods. Jag värmer på lite lunch och ringer mamma en stund.

Efter en snabb dusch, så bestämmer jag mig för att åka till lampaffären, för att hitta en ny kökslampa. Jag har gett upp det andra eländet. Nu ska jag banne mig shoppa mig en ny, fin kökslampa.

Man blir nästan matt av alla dessa lampor, som hänger i affären. Det måste ju vara tusentals och alla är tända! Känns lite som att man står på en upplyst scen eller nåt. Sen var det det där med beslutsångest då. Tror att det blir en tre, fyra varv innan jag har bestämt mig.

Det är inte helt lätt att få upp lampan i taket. Att det ska vara så trångt! Sen blir det ju inte bättre av att när jag väl har fått upp lampan, så tycker jag att den är ärligt ful. Suck! Bara att åka tillbaka med den då, men inte idag. Det orkar jag inte!

Jag pratar en lång stund med Inga-Lisa och det känns så skönt att prata med någon som verkligen förstår. Vi bestämmer att göra ett nytt försök med gemensam promenad. Det blir bra, det!

Tror att jag har hunnit prata med alla vänner och släktingar idag, men det har varit skönt idag. Alla är så snälla och frågar mig hur det är efter söndagens och måndagens djupdyk och idag kan jag svara utan att börja böla. Alltid något!

Envis, som jag är, så ger jag mig på att mecka med en av de gamla lamporna och får till slut upp den i kökstaket. Däremot, så finns det inga lämpliga glödlampor, så det får jag ordna med en annan dag. Nu måste jag ta kväll, känner jag.

En varm vetekudde på ömmande axlar och nacke, en kopp te, en katt i knät och så bloggen. Men då så!

Ångestdrömmar och låg förmiddag

Så fort jag slår upp ögonen, så vet jag att idag är det en sån där skitdag. Natten har bestått av ångestdrömmar och en orolig Simba. Mitt ansikte är uppsvällt, så att ögonen ser sådär insjunkna ut. Toppen, jag som får besök idag!

Jag vet att jag vaknade och grät inatt. Kan förklara mitt uppsvällda ansikte. Det var en dröm, som först var härlig och handlade om ny kärlek. Sen dök Johnny upp i drömmen och frågade om jag hade träffat någon annan. Jag vet att jag inte är redo för någon ny kärlek än på länge, men jag kan väl i alla fall få drömma om vad jag vill!

Nästa dröm handlar om att jag är med Simba hos veterinären, för att avliva honom. Kan bero på att jag har varit lite orolig för honom och hans munhälsa. Han har ju problem med sina tänder och jag tror inte att han skulle överleva en operation till.

Som krona på verket, så visar vågen att jag har gått upp närmare fyra kilo, sen jag vägde som minst. Jo jag vet, det kan ju i och för sig vara ett tecken på att jag mår bättre, men samtidigt så mådde jag bra av att ha förlorat några kilon. Hur man än vänder sig....

Nej, nu måste jag skärpa till mig och dra runt dammsugaren ett varv. Sen ska glasyren till morotskakan vispas ihop och bres på. Hjärnan vet vad som måste göras, men kroppen vill inte lyda. Jag känner bara en hopplöshet och värk i hela kroppen.

Ett tag, tänker jag ringa återbud till Karin W och Inga-Lisa, som ska komma och fika vid tvåtiden. Sen påminner jag mig själv om, att jag har lovat mig själv att försöka ha så mycket kul som möjligt och att ta vara på livets glädjeämnen. Dags att rycka upp sig!