Kanondag

Ytterligare en kanondag man vaknar till. Få se nu, idag är det lunch med bästa pendlartjejerna hemma hos Karin i Borsökna. Kul, då har jag det att se fram emot. Undrar vad jag kan hinna med innan dess, när jag vaknar redan före åtta?

Jag får inte speciellt mycket uträttat, men jag har en skön morgon i lugn och ro. Precis vad jag behöver! Jag hinner plocka ur diskmaskinen och vika undan den rena tvätten på torkställningen. Lite lagom att pyssla med, när man känner sig lite lätt uppstressad.

När jag tar min morgondusch, så känner jag att magen kanske tar lite för stor plats. Skit samma vad Bosse säger, men jag måste bara göra något åt saken, bara så att jag trivs själv också. Därför bestämmer jag mig ganska snart för, att jag ska jogga fram och tillbaka till Karin.

För att jag inte ska frestas av att stanna till under joggingen, så tar jag stora vägen till Borsökna. Då känns det ju lite extra dumt att stanna till och vila. Perfekt!

Det går riktigt bra att jobba hela vägen fram till Karin. Sen att jag svettas som en gris, det är något jag får bjuda på. Jag hinner svalna av, lagom tills Eva-Lena och Maria dyker upp. Kramarna blir lite på avstånd, annars är allt som det brukar.

Vi får en riktigt god lunch med jasminris och färsbullar i tomatsås. Måste jag bara göra till Bosse någon annan dag. Vi pratar och skrattar och försöker komma ifatt tiden, som har passerat. Inga problem, när man inte har några som helst startsträckor!

Så var det det där med att jogga tillbaka sen då. Både Maria och Eva-Lena har redan åkt tillbaka, men jag känner att jag behöver en stund till att smälta maten, innan jag kan jogga tillbaka. Tänkte nog inte så noga på tillbakavägen, när jag tog för mig av mer mat och åt av den goda glassen med hallonmix och kolasås i kvadrat.

Hur som helst, så går joggingturen bra även hem. Det är ju lite mer av utförsbacke hem då, så det underlättar väl en hel del. Sen steker solen min arma skalle helt skoningslöst, men det är smällar man får ta om man vill råda bot på sladdrig mage.

Hemma igen, så inser jag att det är ca två timmar innan kvällens husmöte. Jag utnyttjar tiden till att dammsuga hela lägenheten. Dammråttorna under sängen tänkte anfalla i morse, så jag tycker att det är dags att ta tag i saken nu.

Nyduschad och fräsch kliver jag ut på baksidan, för att delta i kvällens husmöte. Vi ska bestämma hur vi ska ta hand om typ gräsklippning av gemensamma ytor och så under sommaren. Det blir ett hemskt möte med både gräl och gråt. Vad fasen är det frågan om?!

I slutet av mötet ringer Bosse och berättar att han är på väg ut för att ta en öl med sin arbetskamrat. De har haft en riktig skitdag, så de behöver verkligen bara att få coola ner en stund. Direkt kopplar jag det till att jag faktiskt också behöver ett glas rött, efter dagens skitmöte.

Väl inne igen, efter att ha hällt upp mig ett glas rött, så ringer jag Bosse. Vi pratar länge och intensivt om allt som har hänt oss under dagen. Fan vad jag längtar! Bosse säger samma sak. Ändå tror jag att det är bra att vi faktiskt får längta också.

Just som jag sitter med mitt vin och mitt enmans-Spotifyparty, så ringer Carina från Skogstorp. Kul, det är längesedan vi har pratat. Efter en lång stund av komma-ifatt-snack, så kommer vi fram till att vi kanske ska ses på lördag, för en grillkväll. Kul, dvs om det nu blir så.

Inser nu, att jag nog inte ska dricka mer vin. Imorgon väntrar Dolcan i stallet. Ska bli riktigt nice! Känns alltför längesedan jag var där nu. Kommer att bli en förmiddag med mycket av gnugga mule!

På väg till stallet

Det blev tyvärr inget besök igår kväll. Lika bra det, kanske! Känner att jag är ute på lite väl djupt vatten här, men jag kan ju i och för sig simma, så vadå. Två vuxna människor!

Nu ska jag bara göra mig i ordning, så kommer Anitha och hämtar mig. Vi ska åka ut till stallet och Dolcan tillsammans. Anitha är lite sugen på att vara medryttare, hon med, så vi får se om de gillar varandra, Antiha och Dolcan.

Först nu, har jag börjat inse att det faktiskt är på fredag vi åker till Bryssel med Ölkultur. Det är ju bara fem dagar vi ska vara där, men det är ju lik förbaskat en hel del packande och planering, som måste göras. Tror banne mig att jag har lite resfeber!

Nej, nu måste jag sätta fart och se till att jag får med mig morötterna till Dolcan!

Helkväll med Takida

Skitig, blöt och stelfrusen, kliver jag in i värmen hemma hos mamma. Jag har varit ute i stallet och pysslat om Dolcan, på förmiddagen. Nu ska det bli riktigt gott med en kopp kaffe och macka.

Jag känner att mungiporna pekar uppåt och att jag bara babblar om Dolcan hela tiden. Det är ju så kul, det här med att jag har återupptagit ridningen igen. Hästar är så härliga varelser!

Nehej, om man skulle ta och pallra sig hemåt då. Ska jag hinna förvandla mig från stalltjej till rocktjej, så är det hög tid att sätta fart. Undrar om det var till kvart över fem eller sex vi hade bord på Grappa?

När jag kommer hem, så har jag två meddelanden på svararen. Det är Karin, som undrar om jag behöver skjuts ner på stan. Ja, det skulle ju vara toppen, men vadå om fyrtio minuter?! Hjälp! Här sitter jag med blött hår i morgonrock och osminkad.

Ett glas vin och en turbosminkning senare, så springer jag över en lerig gräsmatta, för att hinna med bussen ner till stan. Paraplyet som jag har köpt på ICA vänder sig ut och in. Toppen! Håret spretar åt alla håll, men jag hinner i alla fall med bussen.

Exakt kvart över fem kliver jag in på Grappa och sätter mig ner vid bordet. Pust! En fördrink och en djupdykning i menyn. Känner att det här kommer att bli en toppenkväll, trots den litet panikartade början.

Efter en riktigt god middag och Irish Coffe, ger vi oss ut i regnet för att gå mot Lokomotivet och Takidakonserten. Regnet bara öser ner och ICA-Stigs paraply har nog sett sina bästa dagar. Ja men visst, det är ju kanske så här man får den rätta rockarlooken då.

Konserten är helt magisk och vi rockar loss i publikhavet. När Karin frågade i höstas, om jag ville följa med på Takida, så sa jag, "-Ja, hon är ju bra!". Nu vet jag att det är en svensk rockgrupp av hög kaliber. Så jäkla bra!

Våra Takidabiljetter ger oss gratis efterfest på Brasserie Le Grand, men vi vänder nästan i dörren. Herre gud, så mycket smått! Vi går vidare till Bishops Arms i stället. Där är det i alla fall lite mer varierat i åldrarna och man slipper känna sig som om hemmet har brunnit.

Vi blir kvar på Bishops tills de stänger och de får nästan kasta ut oss. Vi har så sjukt roligt, så vi nästan vägrar att gå hem. Jag har skrattat så mycket under kvällen, så jag har nästan kramp i magen. Tack ni underbara tjejer!

Nu är det morgon och inte lika kul då. Tänk att jag ska på ölprovning på Ölkultur, om mindre än fem timmar. Undrar om jag kan ladda om tills dess. Jodå, det ska jag nog se till att göra. Har en känsla av att även denna kväll kommer att bli oförglömlig.

Trött stalldag

Klockan är sju och jag inser att det bara har blivit ca tre - fyra timmars orolig sömn inatt. Jag satt alldeles för länge vid datorn igår kväll och chattade. Det är ju roligare, än att sitta själv och titta på TV i alla fall. Igår blev det en ovanligt lång och spännande chatt.

Det går bara inte att somna om, så jag biter i det sura äpplet, går upp och gör iordning frukost. Jag är så trött, så det bara snurrar i huvudet. Ja, ja, jag behöver ju inte åka iväg till något jobb i alla fall. Nu har jag bara tiden på Blodcentralen, kl 10 att passa.

Tur att ridkläderna är nytvättade, för jag ligger och tappar blod ombytt och klar, för att kunna åka direkt ut till stallet. Jag är så ivrig att komma iväg till stallet, så jag glömmer till och med att fika på Blodcentralen. Raka spåret till Hällberga, för att hämta Louise.

Dolcan är ovanligt stissig idag, när Louise och jag hjälps åt att borsta av henne. Hon kan bara inte stå still och håller nästan på att tränga upp Louise mot boxväggen. Hur vi än bär oss åt, så är hon orolig och bara kastar sig av och an.

Efter en stund, så kommer Louise fram till att Dolcan förmodligen har ont. Hon reagerar på ett ställe på magen, där sadelhjorden ska sitta. Vi ändrar raskt dagens ridplaner, till att bara ta en promenad med Dolcan. Kan vara skönt i det vackra vårvädret.

Dolcan är så mysig och går och buffar mig med mulen på handen och i huvudet. Jag pussar henne, så fort jag kommer åt. Sen passerar det en bil med hästsläp och Dolcan blir skrämd. Det går bra och vi fortsätter vår promenad.

Lite längre fram, så möter vi en slamsugningsbil. Jag leder Dolcan lite vid sidan av vägen och väntar på att bilen ska passera. Bredvid chauffören sitter en jättestor typ gråhund. När han får syn på Dolcan, så börjar han skälla ilsket och gör utfall mot vindrutan. Självklart blir Dolcan rädd, men det går bra även denna gång.

Vi råkar inte ut för några fler incidenter och kan njuta av stillheten i landskapet och lärksången runt gärdena. Snön ligger kvar i norrlägena och det blir kallt, så fort vi kommer in i skuggan. Vi har varit ute i runt en timme, så nu ska det bli skönt att komma hem till stugvärmen och lite mat.

Ullis ringer på min mobil, på väg hem. Hon är uppriven över att de måste renovera deras badrum, vilket kommer att ta 5-6 veckor. Det har börjat läcka vatten i taket hos grannen under, så det är inget att välja på. Hyresvärden erbjuder inget annat boende, utan bara tillgång till toa och dusch i en annan byggnad. Lite obra, när man har småbarn!

Nu sitter jag här med blött hår och har just ätit upp de sista resterna från lördagens festmåltid. Jag är så trött, så jag skulle kunna lägga mig nu, men det går ju inte, för då vaknar jag ju så där tidigt bara. Det blir allt till att hålla mig vaken i några timmar till i alla fall.

Spontant besök på Åbryggan

Det har varit en härlig förmiddag hos Dolcan i stallet. Jodå, hon har satt mig på prov idag, men det har gått över förväntan i alla fall. Som grädde på moset, så rymde de tre travhästarna från hagen och levde rövare på stallbacken, innan vi fick in dem i hagen igen.

Vilken härlig känsla, när man står omringad av fyra bångstyriga hästar och alla vill ha morötter på en gång. Tur att jag inte är rädd av mig! När man ser hur stora hästarna är, så inser man att det kan det hända saker. Skulle jag låta mig hindras av det, så vore det lika bra att lägga av direkt.

På väg hem, så svänger jag in hos mamma och Lillis i Vilsta. Mamma och Effie är på väg ut på en liten promenad, när jag svänger in på uppfarten, så jag följer med. Skönt att få röra lite på mina ömma sittknölar, efter dagens ridpass.

Hemma igen, så inser jag hur trött jag egentligen är. En välbehövlig dusch och sen en lur i soffan. Gäller att ladda batterierna, om jag ska orka ta mig till Åbryggan ikväll, för att titta på Martinas dotter Anna, som uppträder där ikväll.

Halv nio, så kliver jag in på Åbryggan och får direkt ögonkontakt med Martina och hennes man. Båda döttrarna är på plats och deras son kommer lite senare. Snacka om musikalisk familj! Härligt att se hur de knyts samman av deras gemensamma intresse.

Det är en ny erfarenhet, att besöka Åbryggan. Gemytligt litet ställe. Blandade åldrar på publiken och det blir en magisk stämning, när Anna börjar sjunga ackompanjerad av en kille på gitarr. Hon behärskar verkligen alla stilar av musik och gör det på ett fantastiskt sätt.

Jag vet inte om jag har börjat utsöndra någon form av hormon, men inom loppet av en timme, så har jag ett "frieri" och flera intressenter av motsatta könet. Jag känner mig smickrad, men mer än så blir det inte. Jag vill först se vad det kommer att bli av min nuvarande date.

Martina skjutsar mig hem vid tolvtiden och det känns precis lagom. Trodde aldrig att jag skulle orka ta mig ut ikväll, men jodå, det gick ju bra. Hoppas nu bara att jag får sova gott inatt, så att jag kan komma utvilad och fräsch till Ölkultur i morgon. Jag ska jobba i baren för första gången. Ser fram emot det!

Natti, natti! :)

Seg loppisdag

Oj, vilken kväll det blev igår! Gick tillsammans med Anitha till Ölkultur och hamnade på Bishop's Arms, efter det sen. Måste säga, att jag hade jättekul! Sen att jag träffade en jättemysig nyskild kille, gjorde ju inte saken sämre.

Nu bannar jag mig själv för, att jag inte slutade med alkohol efter klockan tolv, som jag hade planerat. Idag, som vi ska ha loppis och allt! Men, men det är bara att bita i det sura äpplet och rycka upp sig.

Det står redan folk och väntar på att få komma in, när vi kommer ut till huset i Borsökna. Kul! Det blir rusning under första halvtimmen. Sen kommer det lite strövis med folk. Sista två timmarna, har vi inte mycket mer att göra än att dricka kaffe och äta kakor.

Jaha, då är det bara att packa ihop det som är kvar och ta reda på det mest värdefulla, innan vi ringer till Pingstkyrkan och ber dem komma och hämta allt. Nu orkar vi inte en loppis till. Det som är något av värde, kan vi ju sälja på Blocket eller Facebook.

Mamma och Lillis har varit barnvakt till Hailey, även denna söndag. De bjuder oss på kaffe och semla, när vi kommer dit. Det har gått jättebra med Hailey, så alla är nöjda och glada. Mamma berättar att Hailey har ätit lite dåligt, så hon klämmer i sig nästan en hel semla.

Nu är jag helt slut! Dels är det gårdagskvällen, som spökar och dels är det loppisen, som har sugit musten ur mig. Det blir till att göra kväll tidigt idag, för i morgon ska jag till stallet och Dolcan på eftermiddagen och då gäller det att ha krafterna i behåll.

Måndag i stallets tecken

Idag, när jag får sova hur länge jag vill, så vaknar jag givetvis redan före sju och är helt klarvaken. Det noterar Simba direkt, så det är ingen idé att försöka rävsova. En stund kattgos, sen upp och göra frukost.

Det enda jag har inbokat idag, är att åka till stallet vid tre, så jag har en halv dag att bara lata mig. Sen finns det givetvis massor av saker, som jag borde göra. Vi får se vad jag får lust med. Nu blir det i alla fall en lugn stund framför datorn.

Jag får för mig att gå in på Blocket, för att titta efter någon annons om ridkläder. Nu när jag har tagit upp ridningen igen, så kan det ju vara bra att ha lite schyssta grejer också. Lite onödigt att köpa allt nytt.

Så är den bara där, en annons om ridbyxor och säkerhetsväst i min storlek. Jag svarar, att jag gärna vill komma och prova, innan jag bestämmer mig. I väntan på svar, så byter jag lakan och börjar sedan fundera på att få upp min stora brevlåda.

Jag känner mig superduktig, när jag drar fram skarvsladd och börjar borra i brevlådan med min borrmaskin. Sen lägger jag en betongplatta, som bas för brevlådan att stå på. Tar en bra stund, innan allt är på plats, men jag är stolt som en tupp, när jag står där och granskar resultatet. Bra jobbat, Lena!

När jag har plockat undan efter operation brevlåda, så får jag ett svar från Blocketannonsen, att jag kan komma efter klockan två. Det är i Strängnäs, så hur ska jag få ihop den ekvationen? Rent teoretiskt går det ju, men för säkerhets skull, så ringer jag Louise och säger att jag kan bli något sen.

Shit, jag behöver ju ta ut pengar också! Det blir vägen förbi uttagsautomaten i Fröslunda. Hur fasen ska jag hinna?! Jag kan ju säga, att jag tänjer lite på hastighetsbegränsningarna dårå.

Det går snabbt att ta sig till Strängnäs via E20. Dessvärre, så åker jag lite för länge på E20. Jag borde ha tagit av vid första avfarten mot Strängnäs. Nu får jag sitta och köra en lång stund, innan jag kommer in på gamla Strängnäsvägen. Finninge var det!

Efter lite snurrande på gator kors och tvärs, så hittar jag äntligen rätt. Pust! Jag ringer på och kliver in. Snabbt in på toa och prova ridbyxorna. Perfekt! Västen sen, hmm, rosa, men va fasen, det blir bra. Tack och hej!

När jag börjar närma mig Eskilstuna igen, så inser jag att jag kommer alldeles för tidigt. Här har jag alltså stressat som en bäver alldeles i onödan. Kanske inte förresten. Jag svänger in på ridsportaffären Jump In och handlar ridhandskar och hästgodis. Nu så!

Med tio minuter tillgodo, så ringer jag Louise och hon kommer ut och kliver in i bilen. Vi pratar hela vägen ut till stallet och idag ska vi ta oss till en närliggande äng och träna trav och galopp. Kul!

Mockningen går snabbt, i och med att vi hjälps åt båda två. Sen en redig portion med hö i varje box. Dags att hämta in Dolcan. Märks att hon börjar känna igen mig, för hon är betydligt mer avslappnad än hon var i lördags. Förmodligen är jag också det och då blir det ju en kedjereaktion.

Louise slår sig ner på marken, när vi kommer fram till ängen och försöker ge mig lite instruktioner om vad jag kan göra bättre. Det behöver jag massor av! Idag känns det mycket bättre, även om jag inte har full koll. Vi både travar och galopperar. Så kul och det går mycket bättre än i lördags.

Så fin tottis, även om bilden är från i lördags....

Det dröjer inte länge, innan både jag och Dolcan är genomsvettiga. Vi skrittar en stund, för att pusta ut, innan vi tar några varv till med galopp och trav. Helt underbart!

Nu är det dags att gå tillbaka till stallet, för att hinna ta in de andra hästarna och förbereda deras kraftfoder och pellets. Bra att vi åker ut vid olika tidpunkter, så att jag får lära mig hela kittet.

När vi åker hemåt igen, så börjar det att skymma på. Både jag och Louise sitter och gäspar stort i bilen. Trots det, så pratar vi oavbrutet om allt möjligt. Kul tjej! Även om hon skulle kunna var min dotter, så känner jag att vi klickar.

När jag har lämnat Louise i Hällberga och är på väg hem, så känner jag att det kommer en förvarning om ett migränanfall. Jag får flimmer i synfältet och jag är glad över att jag snart är hemma. Det var många år sedan jag kände av migrän. Kan ju vara frukten av dagens tidigare stress till Strängnäs, men det var SÅ värt det.

Nu har jag just duschat och tvättat håret. Ska bli skönt att få krypa ner i rena lakan sen. Ullis ringer och vi pratar lite om morgondagen. Jag ska ha Hailey över natten, för första gången sen jag flyttade till stan. Ullis och Marre firar fyra år tillsammans, så då är det väl klart att mormor finns där då.

En spännande dag med Dolcan

Känner mig riktigt nöjd av att vakna före åtta, utan att ha ställt klockan. Jo, men det är ju sant, det är ju lätt att vakna i tid, när det är något kul man ska göra. Jag ska till stallet och Dolcan idag.

Kvart över tio är jag framme vid hästgården. Jag är tydligen först, så jag går in och börjar mocka. Så fridfullt att stå där i boxarna och göra fint till hästarna.

Det dröjer bara några minuter, innan Louise kommer. Vi hjälps åt med resten av mockningen och går sedan ut i hagen, för att hämta in Dolcan. Kommer nog att ta tid, innan jag slutar att bli hänförd av känslan att gå in i en hästhage. Skulle jag sluta att känna så, så är det nog dags att göra något annat.

Dolcan har rullat sig i lervällingen och är totalt ingrodd med lera. Hm, det sägs ju att lerinpackning är bra, men jag vet inte om det var menat för hästar då. Det blir att ta fram den hårda borsten idag.

Det blir ett moln av torkad lera runt Dolcan, när jag borstar henne. Host, host! Det till och med knastrar mellan tänderna, fast jag försöker att hålla munnen stängd, när jag borstar. Svårt, när man försöker att prata samtidigt!

Idag ska jag få känna lite på Dolcan i en paddock. Ska bli kul! Jag rider henne dit och Louise går bredvid. Vi går en stund på landsvägen, innan vi är framme. Vi möts av flera andra goa hästar, som går i hagarna runt gården.

Jaha, då gäller det nu då. Jag ska trava runt i paddocken och kanske även ta ett och annat galoppsteg. Wiii! Dolcan är inte sen, att svara på mina tryck med skänklarna och mina smackanden. Det är lite värre med min balans. Jag skrattar och känner mig ovanligt dum.

Louise säger att jag ska luta mig mer bakåt och trycka ner hälarna, men då känns det ju som att jag tappar balansen. Hm, får nog öva mer på det där. Mycket nyttigt! Dessutom blir jag alldeles lealös i benen. Jag som brukar hålla igång, men det är helt andra muskler, som får jobba när man rider.

Louise tar av Dolcan sadeln, medan jag vilar en stund. Hon får springa av sig ordentligt i paddocken, innan Louise longerar henne en stund. Vilken vacker häst! Måste erkänna att jag sa fel och frågade Louise om hon jonglerade. Lite svårt med en häst dårå, men....

Snart är det dags för en tur i sadeln igen och Louise tar fram sadeln, medan jag håller Dolcan. Sen händer det något helt oväntat. Dolcan blir helt vettskrämd av något. Borde inte vara sadeln, men det är då det händer. Hon ryggar tillbaka och sliter sig lös.

Louise hamnar bakom Dolcan och riskerar att bli både trampad och kickad. Fy så hemskt, men som tur är, så slutar det lyckligt. När Louise får fatt i Dolcan, så är hon forfarande helt spattig och kickar lite då och då. Vi gör båda vad vi kan, för att försöka lugna henne. Stackars totto!

Louise ringer sin kille och ber honom att komma och hämta sadeln. Vi kommer att gå hem med Dolcan, som behöver lugna ner sig. Själv är jag bara tacksam för, att jag inte satt i sadeln när hon blev skrämd. Vete gudarna hur det hade slutat!

Både jag och Louise är helt slut, när vi sitter i bilen på väg hem. Inte för att det har varit så fysiskt ansträngande, men det tar ju på krafterna, när det händer såna där saker, som vi just har upplevt. Trots det, så ser jag fram emot nästa dag i stallet. Vi bestämmer att vi ses på måndag igen.

Nu sitter jag här och är lycklig över att ha bloggat om dagen. Jag är inte lika lycklig över, att jag inte har städat eller förberett pajfyllningen till i morgon. Det hinner jag. Har ju hela natten på mig!

Dolce Vita

Efter en till stora delar sömnlös natt, så vaknar jag straxt innan åtta. Regnet har öst ner och jag har legat och lyssant efter skumma ljud. Visade sig att det bara var stuprännans skvalande och regnets smattrande mot fönstren. Tänk vilka fantasier, som kan ta form runt två på natten.

Bra att jag vaknar skapligt, då har jag gott om tid att äta frukost, vakna till och klä mig, innan det är dags för dagens stora äventyr. Jag ska försöka mig på att bli medryttare till en tjej, som har häst någonstans ute i Näshulta.

Ni som har följt bloggen, vet att det här är ännu ett prov på att jag följer magkänslan och vågar ge efter för det jag verkligen vill göra. Livet är alldeles för kort för att bara sitta och undra om man vågar. Bara att ge järnet, så länge man orkar!

Klockan är tio och jag svänger in på en gårdsplan i Hällberga, för att hämta upp Louise, som hästens ägare heter. Hon är jämngammal med min son Henke och är supertrevlig. Vi hinner prata en hel del under färden ut till hästgården.

Louise sa tidigare att gården ligger ute i Näshulta, så jag börjar fundera vart vi ska svänga av, när vi passerar infarten till Näshulta Fritidsområde, men Louise ger inga som helst tecken på att det är dags att svänga.

När vi har passerat infarten till Svalboviken och åkt några kilometer till, så svänger vi av till vänster och fortsätter några kilometer till, på en lerig och delvis väldigt isig grusväg. Vad gården heter, har jag precis glömt bort, för jag var så himla upphetsad av själva händelsen i sig.

Vi går in i stallet och börjar mocka i boxarna. Efter en stund, säger Louise, att vi kan gå ut och hämta Dolce Vita, som hennes häst heter. Louise säger att hon kan mocka klart i de andra boxarna, medan jag får göra iordning Dolcan och därmed bekanta mig med henne.

Jag känner att jag har ett leende, som i princip bara stoppas av öronen. Det här är SÅÅ häftigt! Tänk er själva, att få gå in i en hage med fyra fritt springande hästar. Wow, säger jag!

När vi, (läs Louise), har fått in Dolcan in stallet, så kedjar vi fast henne i gången. Nu får jag borsta henne och gosa. Vilken känsla! Louise berättar, att hon tycker om att bli kliad mellan "tuttarna". På en häst sitter "tuttarna" på samma ställe, som på en ko. Känns lite skumt, men det är bara att klia på!

Louise sadlar Dolcan, medan jag får försöka mig på att trensa henne. Går ju som en dans! Jo, jag fick lite hjälp och råd, måste jag erkänna, men vad sjutton det är ju evigheter sen jag gjorde det här. Tror ändå att takterna sitter i.

Så var det det där med att komma upp i sadeln då. Ändå är Dolcan en tämligen låg häst. Inte så där hiskeligt hög, som jag först befarade. Trots det, så behöver jag en pall, för att komma upp i sadeln. Louise försäkrar, att även hon behöver den. Då känns det genast lite bättre!

Vi gör helt enkelt så, att jag rider Dolcan och Louise går bredvid och berättar om hur hästen brukar reagera och vad som kan vara lite kinkigt. Vi hinner inte mer än runt hörnet, innan Dolcan skuttar till. Hon har tydligen hört något brak i skogen och blir lite skraj.

Det går bra och vi kan lugnt skritta vidare. Det dröjer dock inte länge, innan vi skuttar till igen och igen. Dolcan visar sig vara en lite spattig, men en väldigt härlig och temperamentsfull varelse. Louise kämpar på bredvid på den hala vägbanan. Tror mig kunna se en och annan svettpärla bryta fram i hennes panna.

Givetvis, så går vi lite vilse, där på de små vägarna. Vi vänder och möter sopbilen, som skramlar och pyser. Jätteläskigt, tycker Dolcan och börjar steppa nervöst. Förutom, att hon håller på att skrämma slag på sopgubben, så håller hon på att kasta av mig.

Louise försöker att lugna hästen, men hon är jättestressad av sopbilen, som fortfarande inte har kommit iväg.  Vi gör så, att jag helt enkelt sitter av och vi leder Dolcan en bit, så att hon får lugna ner sig. Jag säger till Louise, att det var bra att det här hände nu, när hon är med.

Så var det det där med att sitta upp igen då! Nu har vi ingen pall, så det blir till att visa prov på akrobatik av den högre skolan. Jo då, jag kommer upp i sadeln. Jag känner mig riktigt stolt! Brett leende!

Det visar sig, att vi även har gått lite vilse i skogen och det blir en ganska lång omväg att komma tillbaka till stallet. Inget mig emot, som sitter i sadeln. Det är värre för Louise, som nu svettas rejält, flåsar och är rödblommig.

Det blir ytterligare några krumbuktsprång, innan vi är tillbaka på gården. Trots det, så känner jag att det här är min grej. Nej, jag har inte gjort annat än att skritta idag, men det handlar ju om att vinna hästens förtroende och om att vi får bekanta oss. Sen ska det bli rida av, det kan jag lova!

Vi har varit ute i runt två timmar och det känns i min rumpa. Jag sitter av på stallbacken och sen borstar jag av Dolcan den värsta smutsen, innan hon får springa ut i hagen till grabbarna. Vilken syn, att få se dem återförenas under diverse gnägganden och ritualer!

På vägen hem, sitter jag och ler så där fåraktigt igen bakom ratten. Louise och jag försöker att berätta så mycket som möjligt om varandra på hemvägen. Jag släpper av henne i Hällberga och undrar när det är dags för nästa gång. Hon säger att det är upp till mig och att jag bara kan höra av mig. Jippi!!