I gamla spår

Tror inte att det var helt lyckat att åka till Bälgviken idag. Regnet öste ner redan när jag satte mig i bilen, men något drev mig att styra kosan mot mina gamla hemtrakter, för att leta svamp.

Första stoppet blev på min gamla gata. Tanken var att jag skulle checka av mina bästa svampställen, men där var det urhugget och en skoningslös skogsmaskin hade skövlat marken.

Jag körde sakta förbi mitt gamla hus, men kände direkt att jag inte hade något där att göra. Nu bor där en ny lycklig familj med ett nyfött barn och jag har ingen som helst rätt att komma dit.

Nästa stopp blev det nya svampstället, i närheten av där det hemska hände för ett år sedan. Jag hittade ju ett nytt svampställe där förra året. Jag hann precis skörda de fina kantarellerna, innan blixten slog ner i närheten och regnet började ösa ner. Kan bara tolka det på ett sätt.....

Stannade även till på ett annat ställe i Bälgviken. Även där hade ovarsamma skogsmaskiner gått fram. Vad trist! Nej, nu ville jag bara åka från Bälgviken!

Nästa ställe blev i närheten av Botvidstäppan, på väg mot Hälleforsnäs. Jodå, det blev en del gulingar, men inte var det ens i närheten av vad jag hade förväntat mig. Återigen åska och ösregn. Nej, det är nog inte meningen att jag ska besöka mina och Johnnys gamla ställen. Ändå drivs jag dit....

Sista stoppet blev utanför Hälleforsnäs. Inte heller där hittade jag det jag hade tänkt - varken svamp eller känslor. Regnet ökade och det var bara att sätta sig i bilen och åka hemåt.

På väg hem, passade jag på att åka förbi min gamla stallkompis Louise. Hon har ju fått en fodervärd åt sin häst Dolcan, så nu har jag ingen häst att vara medryttare till längre. Däremot, så tipsade Louise om att hennes svägerska behövde hjälp att rida sin häst en dag i veckan.

Nu har jag anmält mitt intresse till att vara medryttare en dag i veckan och ska bara boka in en dag att få provrida hennes vackra Lucky, ett svart travsto. Kanske kan bli riktigt kul.

Fick dessutom en inbjudan från min gamla chef i Stockholm, till att delta på en avtackning på torsdag. Känns som en kul avslutning på en lite halvjobbig dag. I morgon kommer Bosse hem. SÅÅÅ jag längtar!

Måndag i stallets tecken

Idag, när jag får sova hur länge jag vill, så vaknar jag givetvis redan före sju och är helt klarvaken. Det noterar Simba direkt, så det är ingen idé att försöka rävsova. En stund kattgos, sen upp och göra frukost.

Det enda jag har inbokat idag, är att åka till stallet vid tre, så jag har en halv dag att bara lata mig. Sen finns det givetvis massor av saker, som jag borde göra. Vi får se vad jag får lust med. Nu blir det i alla fall en lugn stund framför datorn.

Jag får för mig att gå in på Blocket, för att titta efter någon annons om ridkläder. Nu när jag har tagit upp ridningen igen, så kan det ju vara bra att ha lite schyssta grejer också. Lite onödigt att köpa allt nytt.

Så är den bara där, en annons om ridbyxor och säkerhetsväst i min storlek. Jag svarar, att jag gärna vill komma och prova, innan jag bestämmer mig. I väntan på svar, så byter jag lakan och börjar sedan fundera på att få upp min stora brevlåda.

Jag känner mig superduktig, när jag drar fram skarvsladd och börjar borra i brevlådan med min borrmaskin. Sen lägger jag en betongplatta, som bas för brevlådan att stå på. Tar en bra stund, innan allt är på plats, men jag är stolt som en tupp, när jag står där och granskar resultatet. Bra jobbat, Lena!

När jag har plockat undan efter operation brevlåda, så får jag ett svar från Blocketannonsen, att jag kan komma efter klockan två. Det är i Strängnäs, så hur ska jag få ihop den ekvationen? Rent teoretiskt går det ju, men för säkerhets skull, så ringer jag Louise och säger att jag kan bli något sen.

Shit, jag behöver ju ta ut pengar också! Det blir vägen förbi uttagsautomaten i Fröslunda. Hur fasen ska jag hinna?! Jag kan ju säga, att jag tänjer lite på hastighetsbegränsningarna dårå.

Det går snabbt att ta sig till Strängnäs via E20. Dessvärre, så åker jag lite för länge på E20. Jag borde ha tagit av vid första avfarten mot Strängnäs. Nu får jag sitta och köra en lång stund, innan jag kommer in på gamla Strängnäsvägen. Finninge var det!

Efter lite snurrande på gator kors och tvärs, så hittar jag äntligen rätt. Pust! Jag ringer på och kliver in. Snabbt in på toa och prova ridbyxorna. Perfekt! Västen sen, hmm, rosa, men va fasen, det blir bra. Tack och hej!

När jag börjar närma mig Eskilstuna igen, så inser jag att jag kommer alldeles för tidigt. Här har jag alltså stressat som en bäver alldeles i onödan. Kanske inte förresten. Jag svänger in på ridsportaffären Jump In och handlar ridhandskar och hästgodis. Nu så!

Med tio minuter tillgodo, så ringer jag Louise och hon kommer ut och kliver in i bilen. Vi pratar hela vägen ut till stallet och idag ska vi ta oss till en närliggande äng och träna trav och galopp. Kul!

Mockningen går snabbt, i och med att vi hjälps åt båda två. Sen en redig portion med hö i varje box. Dags att hämta in Dolcan. Märks att hon börjar känna igen mig, för hon är betydligt mer avslappnad än hon var i lördags. Förmodligen är jag också det och då blir det ju en kedjereaktion.

Louise slår sig ner på marken, när vi kommer fram till ängen och försöker ge mig lite instruktioner om vad jag kan göra bättre. Det behöver jag massor av! Idag känns det mycket bättre, även om jag inte har full koll. Vi både travar och galopperar. Så kul och det går mycket bättre än i lördags.

Så fin tottis, även om bilden är från i lördags....

Det dröjer inte länge, innan både jag och Dolcan är genomsvettiga. Vi skrittar en stund, för att pusta ut, innan vi tar några varv till med galopp och trav. Helt underbart!

Nu är det dags att gå tillbaka till stallet, för att hinna ta in de andra hästarna och förbereda deras kraftfoder och pellets. Bra att vi åker ut vid olika tidpunkter, så att jag får lära mig hela kittet.

När vi åker hemåt igen, så börjar det att skymma på. Både jag och Louise sitter och gäspar stort i bilen. Trots det, så pratar vi oavbrutet om allt möjligt. Kul tjej! Även om hon skulle kunna var min dotter, så känner jag att vi klickar.

När jag har lämnat Louise i Hällberga och är på väg hem, så känner jag att det kommer en förvarning om ett migränanfall. Jag får flimmer i synfältet och jag är glad över att jag snart är hemma. Det var många år sedan jag kände av migrän. Kan ju vara frukten av dagens tidigare stress till Strängnäs, men det var SÅ värt det.

Nu har jag just duschat och tvättat håret. Ska bli skönt att få krypa ner i rena lakan sen. Ullis ringer och vi pratar lite om morgondagen. Jag ska ha Hailey över natten, för första gången sen jag flyttade till stan. Ullis och Marre firar fyra år tillsammans, så då är det väl klart att mormor finns där då.

En spännande dag med Dolcan

Känner mig riktigt nöjd av att vakna före åtta, utan att ha ställt klockan. Jo, men det är ju sant, det är ju lätt att vakna i tid, när det är något kul man ska göra. Jag ska till stallet och Dolcan idag.

Kvart över tio är jag framme vid hästgården. Jag är tydligen först, så jag går in och börjar mocka. Så fridfullt att stå där i boxarna och göra fint till hästarna.

Det dröjer bara några minuter, innan Louise kommer. Vi hjälps åt med resten av mockningen och går sedan ut i hagen, för att hämta in Dolcan. Kommer nog att ta tid, innan jag slutar att bli hänförd av känslan att gå in i en hästhage. Skulle jag sluta att känna så, så är det nog dags att göra något annat.

Dolcan har rullat sig i lervällingen och är totalt ingrodd med lera. Hm, det sägs ju att lerinpackning är bra, men jag vet inte om det var menat för hästar då. Det blir att ta fram den hårda borsten idag.

Det blir ett moln av torkad lera runt Dolcan, när jag borstar henne. Host, host! Det till och med knastrar mellan tänderna, fast jag försöker att hålla munnen stängd, när jag borstar. Svårt, när man försöker att prata samtidigt!

Idag ska jag få känna lite på Dolcan i en paddock. Ska bli kul! Jag rider henne dit och Louise går bredvid. Vi går en stund på landsvägen, innan vi är framme. Vi möts av flera andra goa hästar, som går i hagarna runt gården.

Jaha, då gäller det nu då. Jag ska trava runt i paddocken och kanske även ta ett och annat galoppsteg. Wiii! Dolcan är inte sen, att svara på mina tryck med skänklarna och mina smackanden. Det är lite värre med min balans. Jag skrattar och känner mig ovanligt dum.

Louise säger att jag ska luta mig mer bakåt och trycka ner hälarna, men då känns det ju som att jag tappar balansen. Hm, får nog öva mer på det där. Mycket nyttigt! Dessutom blir jag alldeles lealös i benen. Jag som brukar hålla igång, men det är helt andra muskler, som får jobba när man rider.

Louise tar av Dolcan sadeln, medan jag vilar en stund. Hon får springa av sig ordentligt i paddocken, innan Louise longerar henne en stund. Vilken vacker häst! Måste erkänna att jag sa fel och frågade Louise om hon jonglerade. Lite svårt med en häst dårå, men....

Snart är det dags för en tur i sadeln igen och Louise tar fram sadeln, medan jag håller Dolcan. Sen händer det något helt oväntat. Dolcan blir helt vettskrämd av något. Borde inte vara sadeln, men det är då det händer. Hon ryggar tillbaka och sliter sig lös.

Louise hamnar bakom Dolcan och riskerar att bli både trampad och kickad. Fy så hemskt, men som tur är, så slutar det lyckligt. När Louise får fatt i Dolcan, så är hon forfarande helt spattig och kickar lite då och då. Vi gör båda vad vi kan, för att försöka lugna henne. Stackars totto!

Louise ringer sin kille och ber honom att komma och hämta sadeln. Vi kommer att gå hem med Dolcan, som behöver lugna ner sig. Själv är jag bara tacksam för, att jag inte satt i sadeln när hon blev skrämd. Vete gudarna hur det hade slutat!

Både jag och Louise är helt slut, när vi sitter i bilen på väg hem. Inte för att det har varit så fysiskt ansträngande, men det tar ju på krafterna, när det händer såna där saker, som vi just har upplevt. Trots det, så ser jag fram emot nästa dag i stallet. Vi bestämmer att vi ses på måndag igen.

Nu sitter jag här och är lycklig över att ha bloggat om dagen. Jag är inte lika lycklig över, att jag inte har städat eller förberett pajfyllningen till i morgon. Det hinner jag. Har ju hela natten på mig!

Fredagsshopping och invigning av Vilsta

Det är fredag morgon och jag vaknar med värk i höger hand. Hm, undrar varför? När jag kliver ur sängen, så känner jag att det inte bara är i handen det värker. Då förstår jag att det beror på långpromenaden med Effie igår. Höger hand värker, för att hon drog så dant i kopplet.

När jag dricker mitt morgonkaffe vid datorn, så hittar jag en tjej på Facebook, som säljer begagnade barnkläder i Haileys storlek. Hon bor i Roxnäs, så jag bestämmer mig för att åka dit och titta på kläderna.

Efter lite snurrande på smågatorna i Roxnäs, så hittar jag äntligen rätt. Jag får komma in och gräva runt i en hel låda med fina tjejkläder. En full plastkasse för 220:- blir resultatet. Jag ringer Ullis direkt ute i bilen sen och frågar om jag kan komma förbi. De ska precis åka till Ikea, så det får bli en annan dag.

På väg hem, så passerar jag Stens choklad, där de säljer lösviktsgodis till bra pris. Men då så, istället för att åka förbi, så svänger jag in där och kommer ut igen sen med en redig godispåse. Bra Lena! Fin lunch, eller inte!

När jag har parkerat bilen hemma igen, så är det snart dags att ge mig av till Fröslunda vårdcentral. Jag har en tid hos min beteendevetare idag. Solen gassar, så jag bestämmer mig för att promenera dit. Då kanske jag kan mjuka upp mina värkande lårmuskler.

Besöket hos Anna blir kort. Jag mår ju så mycket bättre nu och känner att jag har kravlat mig upp från den där senaste svackan. Istället för att boka in en ny tid, så bestämmer vi att jag ska höra av mig, om jag känner att jag behöver komma dit. Anna får en rejäl kram, innan jag går. Kan ju faktiskt vara sista gången vi ses.

Hemma igen, så går jag åter loss på godispåsen. Nu mår jag riktigt illa. Jag ringer mamma och hör om de är hemma i Borsökna och det är de. Jag tar bilen dit, för jag känner mig lite rastlös.

Effie möter mig med en socka i munnen och är helt till sig. Stackarn, nu tror hon väl att vi ska ut på långpromenad igen. Inte idag, vännen! Tror dessutom inte, att matte tycker det är så kul, att behöva duscha dig varje dag.

Mamma och Lillis ska sova över första natten i Vilsta ikväll och de försöker att packa med sig det de behöver. Jag känner mig mest i vägen, så jag packar in lite i min bil och kör vägen förbi Vilsta, innan jag åker hem igen. Vi bestämmer, att vi ska ses lite senare i kväll i Vilsta.

Mamma var väldigt tydlig med att jag inte skulle ta bilen till Vilsta, så nu tar jag fram cykeln ur förrådet,  pumpar däcken och kollar lysena. Förutom att det har varit en härlig vårlik dag, så förstärks vårkänslorna ytterligare av en långsam cykeltur på grusiga cykelbanor.

Just som vi har skålat i "Gula Änkan", så ringer min mobil. Det är Louise, som undrar om jag vill komma ut med henne till stallet i morgon. Utan att fundera alltför mycket, så säger jag att det vill jag väldigt gärna. Louise föreslår att jag ska rida i paddocken och det låter spännande.

Härligt att kunna cykla hem, utan att frysa häcken av sig. Nu blir det sängen, så att jag kommer upp i tid, för att åka till stallet.

Långpromenad och vårkänslor

Igår kväll var jag så trött, så jag gick och la mig redan vid niotiden. Jag orkade inte ens läsa, utan släckte lampan direkt.

Ändå vaknar jag helt yrvaken vid åtta, av att jag får ett SMS. Det är Louise, hon med hästen, som säger att hon är sjuk och att det därför inte blir något av med stallet idag. Det var ju tråkigt, men då kan ju faktiskt mina blåmärken på insidan av låren få läka ordentligt, innan det är dags igen.

Jag ringer mamma, för att höra om de behöver någon hjälp idag, nu när jag inte ska till stallet. Mamma säger, att de inte har något direkt, som de behöver hjälp med, men att jag gärna får komma ändå. Då bestämmer jag mig för, att istället ta en rejäl promenad.

Det är flera mildgrader ute, men solen har ännu inte lyckats bryta igenom dimmolnen. Jag undviker de hala gångstigarna i skogen och tar istället cykel-/gångbanan genom Stenby. Medan jag går, så försöker jag att tänka ut en lämplig runda.

När jag har kommit fram till Tuna Park, så tar jag gångbanan ut mot Ekeby. Sen viker jag in bland husen och tar en enslig grusväg fram till S:t Eskils kyrkogård och minneslunden. Det var längesedan jag var där nu, så det känns bra att komma dit.

En del av mig har gått vidare och har rest sig igen. En annan del av mig är fortfarande chockad över det som hänt och saknar Johnny, så att det värker. När jag står där i minneslunden, så försöker jag att frambringa bilden och minnen av Johnny. Tårarna kommer givetvis.

Det känns ändå inte, som att jag har något där att hämta. Johnny finns i mitt hjärta och är med mig överallt, så jag behöver ingen minneslund, för att sörja. Däremot, så är det en bra terapi, att gå hit och att vara ledsen.

Det är en tvetydig känsla jag har kring sorgen. När jag är hemma och sysselsätter mig med allt möjligt, så bleknar sorgen, men jag vill fortfarande känna sorg. Samtidigt så bryr jag mig inte ett spår om hur alla möjliga etikettsregler säger. Jag måste göra det, som känns bra för mig och få sörja på mitt sätt.

Jag tillåter mig själv, att stå där i minneslunden en kort stund. Jag går runt och tittar på de fina blommorna folk har lagt och ljusen de har tänt. Själv har jag inget med mig, förutom den kärlek jag fortfarande känner. Samtidigt, så är jag arg för att han har lämnat mig på det här sättet.

Nej, nu går jag härifrån! Nu känns det inte OK längre. Det är ju inte meningen, att jag ska sänka mig själv. Vill ju bara visa lite vördnad, men samtidigt, vilken jävla vördnad visade han mig och sin familj?! Tårarna tilltar, även ilskan.

Promenaden går vidare. Jag går mot Kolsta, på en mycket sörjig grusväg. På ett ställe, så ser jag en markering om att Sörmlandsleden viker in i skogen. Det om något, påminner mig om Johnny. Vi gick ju oftast någon etapp på Sörmlandsleden varje år.

Den här stigen är helt underbar och jag tar fram kameran, när jag går uppför en berghäll. Lite ovanligt att stigen går så här....

Minnena strömmar genom mitt medvetande och varje cell i min kropp längtar efter Johnny. Jodå, visst tar jag mig för egna kul saker nu, men Johnny var ändå idésprutan, som hittade på vad vi skulle göra för kul saker tillsammans.

Kan det ha varit så, att jag helt enkelt blev den passiva i vårt förhållande, när han hela tiden hittade på saker åt oss. Skit samma! Nu måste jag helt enkelt ta mig själv i kragen, för att överleva sorgen. Kort sagt, så tar jag mig för mycket kul just nu och det är bra, oavsett varför.

När jag kommer hem, så tar jag en härlig dusch. Känner mig riktigt svettig, efter en och en halv timma med stavarna. Underbart! Det har varit lite glest mellan promenaderna, nu ett tag. Men, jag gör väl det jag vill göra, eller?!

Solen tittar fram och det blir plötsligt en riktigt härlig eftermiddag. Även om vi fortfarande är i februari, så kan jag känna att våren börjar väcka liv i mina gröna fingrar. Utan att tveka, så tar jag bilen till Växtriket och handlar blomjord och en hel hög med lökväxter i kruka.

Nu känner jag mig riktigt nöjd, efter att ha planterat påskliljor i olika storlekar, dubbla röda tulpaner, vit och blå pärlhyacint, krokus i alla färger. Gjutjärnsurnan, zinkbaljan och den blå stolen är fulla med lökväxter. Lyktorna har fått gå in i förrådet, i väntan på nästa vinter. Nu kan våren komma!

Dolce Vita

Efter en till stora delar sömnlös natt, så vaknar jag straxt innan åtta. Regnet har öst ner och jag har legat och lyssant efter skumma ljud. Visade sig att det bara var stuprännans skvalande och regnets smattrande mot fönstren. Tänk vilka fantasier, som kan ta form runt två på natten.

Bra att jag vaknar skapligt, då har jag gott om tid att äta frukost, vakna till och klä mig, innan det är dags för dagens stora äventyr. Jag ska försöka mig på att bli medryttare till en tjej, som har häst någonstans ute i Näshulta.

Ni som har följt bloggen, vet att det här är ännu ett prov på att jag följer magkänslan och vågar ge efter för det jag verkligen vill göra. Livet är alldeles för kort för att bara sitta och undra om man vågar. Bara att ge järnet, så länge man orkar!

Klockan är tio och jag svänger in på en gårdsplan i Hällberga, för att hämta upp Louise, som hästens ägare heter. Hon är jämngammal med min son Henke och är supertrevlig. Vi hinner prata en hel del under färden ut till hästgården.

Louise sa tidigare att gården ligger ute i Näshulta, så jag börjar fundera vart vi ska svänga av, när vi passerar infarten till Näshulta Fritidsområde, men Louise ger inga som helst tecken på att det är dags att svänga.

När vi har passerat infarten till Svalboviken och åkt några kilometer till, så svänger vi av till vänster och fortsätter några kilometer till, på en lerig och delvis väldigt isig grusväg. Vad gården heter, har jag precis glömt bort, för jag var så himla upphetsad av själva händelsen i sig.

Vi går in i stallet och börjar mocka i boxarna. Efter en stund, säger Louise, att vi kan gå ut och hämta Dolce Vita, som hennes häst heter. Louise säger att hon kan mocka klart i de andra boxarna, medan jag får göra iordning Dolcan och därmed bekanta mig med henne.

Jag känner att jag har ett leende, som i princip bara stoppas av öronen. Det här är SÅÅ häftigt! Tänk er själva, att få gå in i en hage med fyra fritt springande hästar. Wow, säger jag!

När vi, (läs Louise), har fått in Dolcan in stallet, så kedjar vi fast henne i gången. Nu får jag borsta henne och gosa. Vilken känsla! Louise berättar, att hon tycker om att bli kliad mellan "tuttarna". På en häst sitter "tuttarna" på samma ställe, som på en ko. Känns lite skumt, men det är bara att klia på!

Louise sadlar Dolcan, medan jag får försöka mig på att trensa henne. Går ju som en dans! Jo, jag fick lite hjälp och råd, måste jag erkänna, men vad sjutton det är ju evigheter sen jag gjorde det här. Tror ändå att takterna sitter i.

Så var det det där med att komma upp i sadeln då. Ändå är Dolcan en tämligen låg häst. Inte så där hiskeligt hög, som jag först befarade. Trots det, så behöver jag en pall, för att komma upp i sadeln. Louise försäkrar, att även hon behöver den. Då känns det genast lite bättre!

Vi gör helt enkelt så, att jag rider Dolcan och Louise går bredvid och berättar om hur hästen brukar reagera och vad som kan vara lite kinkigt. Vi hinner inte mer än runt hörnet, innan Dolcan skuttar till. Hon har tydligen hört något brak i skogen och blir lite skraj.

Det går bra och vi kan lugnt skritta vidare. Det dröjer dock inte länge, innan vi skuttar till igen och igen. Dolcan visar sig vara en lite spattig, men en väldigt härlig och temperamentsfull varelse. Louise kämpar på bredvid på den hala vägbanan. Tror mig kunna se en och annan svettpärla bryta fram i hennes panna.

Givetvis, så går vi lite vilse, där på de små vägarna. Vi vänder och möter sopbilen, som skramlar och pyser. Jätteläskigt, tycker Dolcan och börjar steppa nervöst. Förutom, att hon håller på att skrämma slag på sopgubben, så håller hon på att kasta av mig.

Louise försöker att lugna hästen, men hon är jättestressad av sopbilen, som fortfarande inte har kommit iväg.  Vi gör så, att jag helt enkelt sitter av och vi leder Dolcan en bit, så att hon får lugna ner sig. Jag säger till Louise, att det var bra att det här hände nu, när hon är med.

Så var det det där med att sitta upp igen då! Nu har vi ingen pall, så det blir till att visa prov på akrobatik av den högre skolan. Jo då, jag kommer upp i sadeln. Jag känner mig riktigt stolt! Brett leende!

Det visar sig, att vi även har gått lite vilse i skogen och det blir en ganska lång omväg att komma tillbaka till stallet. Inget mig emot, som sitter i sadeln. Det är värre för Louise, som nu svettas rejält, flåsar och är rödblommig.

Det blir ytterligare några krumbuktsprång, innan vi är tillbaka på gården. Trots det, så känner jag att det här är min grej. Nej, jag har inte gjort annat än att skritta idag, men det handlar ju om att vinna hästens förtroende och om att vi får bekanta oss. Sen ska det bli rida av, det kan jag lova!

Vi har varit ute i runt två timmar och det känns i min rumpa. Jag sitter av på stallbacken och sen borstar jag av Dolcan den värsta smutsen, innan hon får springa ut i hagen till grabbarna. Vilken syn, att få se dem återförenas under diverse gnägganden och ritualer!

På vägen hem, sitter jag och ler så där fåraktigt igen bakom ratten. Louise och jag försöker att berätta så mycket som möjligt om varandra på hemvägen. Jag släpper av henne i Hällberga och undrar när det är dags för nästa gång. Hon säger att det är upp till mig och att jag bara kan höra av mig. Jippi!!