Ändå vaknar jag helt yrvaken vid åtta, av att jag får ett SMS. Det är Louise, hon med hästen, som säger att hon är sjuk och att det därför inte blir något av med stallet idag. Det var ju tråkigt, men då kan ju faktiskt mina blåmärken på insidan av låren få läka ordentligt, innan det är dags igen.
Jag ringer mamma, för att höra om de behöver någon hjälp idag, nu när jag inte ska till stallet. Mamma säger, att de inte har något direkt, som de behöver hjälp med, men att jag gärna får komma ändå. Då bestämmer jag mig för, att istället ta en rejäl promenad.
Det är flera mildgrader ute, men solen har ännu inte lyckats bryta igenom dimmolnen. Jag undviker de hala gångstigarna i skogen och tar istället cykel-/gångbanan genom Stenby. Medan jag går, så försöker jag att tänka ut en lämplig runda.
När jag har kommit fram till Tuna Park, så tar jag gångbanan ut mot Ekeby. Sen viker jag in bland husen och tar en enslig grusväg fram till S:t Eskils kyrkogård och minneslunden. Det var längesedan jag var där nu, så det känns bra att komma dit.
En del av mig har gått vidare och har rest sig igen. En annan del av mig är fortfarande chockad över det som hänt och saknar Johnny, så att det värker. När jag står där i minneslunden, så försöker jag att frambringa bilden och minnen av Johnny. Tårarna kommer givetvis.
Det känns ändå inte, som att jag har något där att hämta. Johnny finns i mitt hjärta och är med mig överallt, så jag behöver ingen minneslund, för att sörja. Däremot, så är det en bra terapi, att gå hit och att vara ledsen.
Det är en tvetydig känsla jag har kring sorgen. När jag är hemma och sysselsätter mig med allt möjligt, så bleknar sorgen, men jag vill fortfarande känna sorg. Samtidigt så bryr jag mig inte ett spår om hur alla möjliga etikettsregler säger. Jag måste göra det, som känns bra för mig och få sörja på mitt sätt.
Jag tillåter mig själv, att stå där i minneslunden en kort stund. Jag går runt och tittar på de fina blommorna folk har lagt och ljusen de har tänt. Själv har jag inget med mig, förutom den kärlek jag fortfarande känner. Samtidigt, så är jag arg för att han har lämnat mig på det här sättet.
Nej, nu går jag härifrån! Nu känns det inte OK längre. Det är ju inte meningen, att jag ska sänka mig själv. Vill ju bara visa lite vördnad, men samtidigt, vilken jävla vördnad visade han mig och sin familj?! Tårarna tilltar, även ilskan.
Promenaden går vidare. Jag går mot Kolsta, på en mycket sörjig grusväg. På ett ställe, så ser jag en markering om att Sörmlandsleden viker in i skogen. Det om något, påminner mig om Johnny. Vi gick ju oftast någon etapp på Sörmlandsleden varje år.
Den här stigen är helt underbar och jag tar fram kameran, när jag går uppför en berghäll. Lite ovanligt att stigen går så här....
Minnena strömmar genom mitt medvetande och varje cell i min kropp längtar efter Johnny. Jodå, visst tar jag mig för egna kul saker nu, men Johnny var ändå idésprutan, som hittade på vad vi skulle göra för kul saker tillsammans.
Kan det ha varit så, att jag helt enkelt blev den passiva i vårt förhållande, när han hela tiden hittade på saker åt oss. Skit samma! Nu måste jag helt enkelt ta mig själv i kragen, för att överleva sorgen. Kort sagt, så tar jag mig för mycket kul just nu och det är bra, oavsett varför.
När jag kommer hem, så tar jag en härlig dusch. Känner mig riktigt svettig, efter en och en halv timma med stavarna. Underbart! Det har varit lite glest mellan promenaderna, nu ett tag. Men, jag gör väl det jag vill göra, eller?!
Solen tittar fram och det blir plötsligt en riktigt härlig eftermiddag. Även om vi fortfarande är i februari, så kan jag känna att våren börjar väcka liv i mina gröna fingrar. Utan att tveka, så tar jag bilen till Växtriket och handlar blomjord och en hel hög med lökväxter i kruka.
Nu känner jag mig riktigt nöjd, efter att ha planterat påskliljor i olika storlekar, dubbla röda tulpaner, vit och blå pärlhyacint, krokus i alla färger. Gjutjärnsurnan, zinkbaljan och den blå stolen är fulla med lökväxter. Lyktorna har fått gå in i förrådet, i väntan på nästa vinter. Nu kan våren komma!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar