Bra fredag

Inser nu, att jag inte kommer att skriva ifatt bloggen, så nu låter jag de två dagarna vara och börjar på ny kula istället. Det ska ju inte kännas jobbigt! Nu har i alla fall lusten att blogga kommit tillbaka, så....

Idag är det fredag och alla är lite extra glada. Själv känner jag ingen större skillnad på dagarna, som bara rusar förbi. Inget fel i sig. Det är skönt att inte jobba, även om jag vet att jag skulle behöva komma ut lite mer och träffa folk.

Jag tycker att jag lyckas fylla mina dagar ändå och jag fattar inte hur jag hade tid att jobba förut! Det har till och med varit lite tjorvigt att få till vissa träffar, för att helgerna inte riktigt räcker till. Beror nog mer på, att de jag vill träffa jobbar.

Hur som helst, så tycker jag att jag lyckas fylla mitt liv med både gamla, nya och nyagamla bekantskaper. Jag känner, att det går åt rätt håll i alla fall. Dessutom, så försöker jag att utmana mig själv och går lite utanför trygghetszonen. Det gäller ju att hitta nya vänner också.

Idag är det trygghetszonen, som gäller. Jag ska ner till stan, för att luncha med favvo-tjejerna, Eva-Lena och Maria. Karin kunde tyvärr inte vara med idag, så vi får satsa på nästa träff istället. Krya, Karin!

Jag kryssar fram i hallen, mellan alla kartonger och kassar. Nu ser det nästan värre ut, här hemma, än det gjorde när jag höll på och flyttade in. Allt blir nog bättre, bara jag får dit någon mer hylla till förrådet. Då kan jag strukturera upp allt bättre och därmed få lite mer plats.

Som jag nog har nämnt tidigare, så jag jag fått ett gratis månadskort på bussen, så jag väljer givetvis att låta bilen vila. Jag har ju två busslinjer att välja mellan, så jag behöver inte vänta länge på att bussen ska dyka upp, bara jag väljer att kliva på vid rätt hållplats. Känns lyxigt!

Eva-Lena står redan och väntar, när jag är framme vid Beirut Zeller, där vi ska äta lunch. Vi kramar om varandra och snart dyker även Maria upp. Den här gången har vi bokat bord, för sist fick vi lång näsa och fick gå till ett annat ställe. Säkert just därför, så är det inte alls mycket folk idag på Beirut Zeller.

Mysigt, att få rå om tjejerna riktigt och få höra hur de har det på jobbet och med familjerna. Det är nog det enda jag saknar, från tiden då jag jobbade, gemenskapen med alla härliga kollegor. Vilken tur att vi kan träffas och äta lunch, när vi vill då!

När lunchen är över, så gör Maria och jag sällskap till Claes Ohlson, för att köpa en "pet-penna" till iPhone. Jag satt igår och försökte hjälpa Lillis med hans nya iPhone och då sa han, att det var lite svårt med Touch-skärmen, så när jag såg att det finns "pet-penna", så vill jag direkt köpa en till honom.

Precis, när jag har krånglat på mig i ett par alldeles för tajta jeans i en provhytt, så ringer Ullis. Hon är klar med sitt och jag kan komma hem till dem. Vi ska göra sällskap senare, till hennes läkare. Konstigt, men härligt, att man fortfarande kan ha betydelse, som mamma, i dessa sammanhang.

Det är ett positivt besök hos läkaren. Trots att Ullis har så himla ont i höfter och bäcken, så är det i alla fall inga fysiska fel, enligt den röntgen hon har fått göra. Känns skönt! Då finns det hopp om, att den nya medicinen kan hjälpa till att dämpa smärtan.

Efter läkarbesöket, gör vi sällskap till Järntorget, där jag har tänkt hoppa på min buss hem. På håll, ser jag sen hur Ullis haltar fram över torget. Stackars liten och inget finns det jag kan göra, mer än att bara finnas där. Tur att hon är envis, som sin mor!

Jag blir lite lätt matt, när jag öppnar dörren och kliver in hemma i röran. Nu måste jag se till att göra något åt saken! Inte nu, men sen.... Simba har varit själv några timmar, så nu vill han ha full attention. Jag får inte ens sitta ifred på toaletten!

Lillis ringer och säger, att han kommer vägen förbi. Bra, då kan jag passa på att ge honom den där "pet-pennan". Han blir, som väntat, jätteglad. Oslagbar känsla, när man gör någon annan människa glad!

Kan i alla fall summera, att den här dagen har varit tio gånger så bra som igår. Jag behövde nog den urladdningen. Ett slitet uttryck, men ack så sant, "Efter regn, kommer solsken!".

Bra dag, idag!

När jag vaknar idag, så känner jag direkt att det här kommer att bli en bra dag. Igår var jag ju helt utpumpad, men nu känner jag att energin har återvänt.

Jag sätter fart, direkt efter frukosten. I stället för morgonpromenad, så tar jag fram dammsugaren och och tar en omgång med de enorma dammråttorna i alla vrår. Idag känns det riktigt skönt att städa. Nu, när det dessutom verkligen syns att jag har dammsugit, för det blir verkligen skillnad.

Det är ju inte bara för att Karin och Ann-Jeanette ska komma på fika i eftermiddag, som jag städar. Nej, jag tänker ju givetvis också på att Hailey kommer idag också. Hon kommer ju att hasa fram på golven som en torped och det skulle ju inte vara kul om hon fick i sig alla dammråttorna. Hon ska ju ha allt i munnen.

Mina barn med flickvänner kommer ut idag för att måla klart det sista på huset. De är säkert hungriga när de kommer, så jag går ut och plockar upp sista potatisen ur landet. Nu blir det spännande att se om det går att göra potatismos på färskpotatis.

Jo då, det går alldeles utmärkt! Det måste ju vara en myt, det där att det inte går. Till moset gör jag fylld ungsfalu. Enkelt, men gott! Det ska väl bli bra att mätta hungriga magar med.

Jag ringer till mamma en stund och hör hur hon mår idag efter gårdagens tandläkarbesök. Jo då, det är ganska bra.

Maten är i stort sett klar och jag har hunnit med en dusch och bytt kläder, precis när barnen svänger in på uppfarten. Vilken tajming! Känner mig väldigt nöjd med vad jag faktiskt har hunnit med innan de kom. Annars brukar jag bara kunna fokusera på vad jag inte har hunnit med.

Ullis och Hailey gör mig sällskap inne, medan de andra målar. Vi pratar om hur mysigt vi hade i måndags kväll, då efter begravningen, när vi åt upp överbliven smörgåstårta och drack vin till. Ja, det var verkligen en guldkväll, mot alla odds. Kanske just för att ingen hade förväntat sig det.

Telefonen ringer och det är Ann-Jeanette, som undrar om hon och Karin har kört vilse i Bälgviken. Vi skrattar hysteriskt och jag förklarar att de nog är på väg mot Svalboviken nu. Jag lotsar dem rätt och snart är de här.

Karin och Ann-Jeanette ger mig ett kuvert, när de har klivit in och vi har kramats klart. Jag öppnar och blir helt överlycklig. De har gett mig en spadag på Spakällan tillsammans med dem. Men vad ni skämmer bort mig! Jag bestämmer genast att då ska jag ta med mig den fina, rosa champagnen, Lanson, som jag fick av mina arbetskamrater, när jag slutade på Swedbank IT.

Grejen är den, att just den flaskan hade jag tänkt att Johnny och jag skulle få njuta av, när vi hade målat klart huset. Nu blev det ju inte riktigt så då, men..... Så här med facit i hand, så inser jag att man ska försöka att leva och njuta så mycket det bara går i nuet, inte planera så mycket framåt.

Vad skönt det är när man kan hitta tillbaka till den där härliga stämningen med kompisar, man inte har träffat på länge! Känner att det är så just nu med Karin och Ann-Jeanette, när vi sitter i köket och skrattar tillsammans. Inget är tabu, bara rakt av! Mina fina vänner!

Vi pratar gamla minnen och Ullis sitter tyst och häpen och bara lyssnar och det är inte ofta. Förlåt Ullis, jag var bara tvungen, men det tror jag att du kan bjuda på! Vi har ju så många, galna stunder att minnas tillsammans. Ser verkligen fram emot den där spadagen!

Hailey blir lite kinkig ett tag och Ullis provar med att skiva upp en banan i lagom bitar, så att hon kan få prova att äta själv. Det är första gången, men det går ju jättebra och så här glad är man då....

Tiden går fort och Karin och Ann-Jeanette måste åka hemåt. Vi kramas och kramas igen. Så kul det har varit att ha dem här på besök! Känner mig fylld av energi efter det. Det enda jag känner att vi glömde, var att de ville se Cornelius och Molly "in real life". Får se om de kanske får följa med till Spa-källan då i stället!

Henke, Johanna och Marre målar och målar. Tänker de aldrig ge upp?! Det börjar bli både sent och kallt ute. Ullis börjar bli stressad, eftersom hennes pappa fyller år idag och de har planerat att åka dit en sväng, innan det är dags för Hailey att sova för natten.

Verkar som att de har gett sig fasen på att allt ska bli klart idag. Jag förklarar att de inte behöver känna så. Nu är det bara lite finlir kvar och det kan jag nog klara av själv någon dag framöver. De avrundar, men sätter tillbaka stuprören innan de ger upp.

Jag vinkar i fönstret när de åker. Vilken bra dag det har varit idag! Har faktiskt varit glad hela dagen. Nu ska jag bara se till att få lite i magen, sen är det "Robinson" som gäller.