Årsdagen är passerad

Pust! Nu har årsdagen passerat och jag är fortfarande intakt. Ja, faktum är att den dagen passerade, som vilken annan dag som helst. Jag är själv riktigt förvånad över att den inte kändes värre. Men det är nog så, att jag redan har gått igenom alla djävulska kval och gått vidare.

Ni som har följt mig under det här året, vet att jag har haft det riktigt tufft och att jag har kämpat mig igenom alla jobbiga tankar. Många av er har stöttat mig och ställt upp, när det har varit som värst. Nu har jag rest mig och kommit vidare.

Många av er hörde även av er på årsdagen av den värsta dagen i mitt liv, dagen då min make och livskamrat valde att ta sitt liv. Tack för att ni finns och tänker på mig! Känns skönt att veta att det finns vänner som bryr sig, även om jag har varit dålig på att höra av mig på sistone.

Jag valde alltså att låta årsdagen passera utan större ståhej. Jag gick till jobbet och tänkte väl inget vidare på vilken dag det var. Sen började det att komma fina sms från vänner och då gick ju givetvis tankarna till det hemska, som hände för exakt ett år sedan.

Tankarna gick givetvis även till Johnnys familj, men jag slog snabbt bort impulsen att ringa till dem. Hade jag gjort det, så hade jag snart grottat ner mig i sorgträsket igen och hade kanske även dragit med mig dem. De kunde nog stötta varandra ändå, utan min inblandning.

Dagen på Ica passerade utan större händelser och jag kom hem till min fina, lilla lägenhet, där Bosse satt och väntade på altanen. Han visste också vilken dag det var, men valde att inte göra något större väsen av det. Han vet ju hur jag har det med mina tankar och kval emellanåt och vet att det ibland kan vara bättre att låta allt bara vara.

Nej, istället för att sitta med tungt sinne och tårar, så valde jag att ta mig ner till Ölkultur på kvällen tillsammans med Bosse. Där träffade vi glada vänner och kunde sitta i kvällssolen och njuta av trevlig samvaro och gott öl. Tror faktiskt att det var det bästa sättet att ta mig igenom den dagen.

Nu sitter jag här och det är vardag igen. Känns som att sommaren är över och att ordningen är återställd. Även om det inte har varit någon vidare sommar att tala om, så känns det skönt att hösten är på ingång och allt vad det innebär.

Nu ser jag fram emot en ljuv september och härliga skogspromenader med klar och fräsch luft. Jag har ännu inte varit ute i skogen och tittat efter kantareller. Har helt enkelt inte haft tid till det. Nu när vardagen är här igen, så kanske jag skulle ta mig en runda och se efter om mina gamla ställen finns kvar.

Återigen, tack alla ni som har stöttat mig under det här året! Ni finns i mitt hjärta!

Mår skit!

Jag som tyckte att jag mådde så himla bra igår kväll! Nej, man mår nog inte så bra, om man klämmer i sig det som är kvar i en vinbox och dessutom dricker whisky tills man mår illa.

Nu sitter jag här, bakis och skakis på en måndag. Ångesten har invaderat mig. Jag ställer in dagens planerade promenad med Inga-Lisa. Fy, vad jag skäms! Nu är det verkligen dags för en uppryckning, Lena!

Det kommer ett uppmuntrande mail, från en bekant i Bälgviken. Jag blir glad, men känner att det bara är högst tillfälligt. Karin och Inga-Lisa SMS:ar några kramar och jag inser att jag är så lyckligt lottad, som har så fina vänner kring mig. Tänk hur det skulle ha varit, om jag inte hade er!

Tror att jag ska gå och lägga mig en stund och dra täcket över huvudet.

Spakällan och Grappa

Thomas och Karin kommer vid halv ett-tiden och hämtar mig här ute i Bälgviken. Snacka om lyxigt! Ni får inte skämma bort mig så här! OK då, det kan ni väl få göra då!

Vi svänger vägen förbi Brottsta, för att hämta upp Ann-Jeanette. Vi är lite för tidiga, så hon har inte kommit hem från jobbet ännu. Det dröjer inte lång stund innan hon svänger in på uppfarten med sin bil, med stereon på högsta volym. Jag ler, för det är så typiskt Ann-Jeanette.

Snart har vi kommit fram till Spakällan och blir visade in till vårt omklädningsrum. Vi svidar om till badkläder och går in i själva spalokalen. Karin börjar med att få massage, medan jag och Ann-Jeanette bänkar oss i bubbelpoolen.

Vi sitter där i poolen i nästan en halvtimme, innan vi går upp. Karin kommer tillbaka från sin massage och vi får äntligen skåla med den fina rosa champagnen jag hade tagit med, dagen till ära. Så här fint såg allt ut innan vi gick loss på härligheten....

Vi sitter och pratar och skrattar en stund, innan vi sätter oss i bubblet igen. Den här gången har vi även bubbel i glasen. Jag ber en av personalen att ta kort på oss, när vi sitter där. Så här mysigt har vi....

Vi sätter igång bubblorna i poolen och blir fotade igen. Så här glada är vi då....

När Ann-Jeanette och jag har fått vår massage, så är det dags för oss att duscha och klä på oss. Vi lovar varandra att vi ska göra om det här, minst en gång per år. Inget svårt löfte att hålla! Så mysigt!

Vi har redan bestämt att vi ska gå vidare till någon restaurang och äta, så vi fäller upp våra paraplyn och går mot centrum. Även om det regnar, så är det väldigt skönt i luften. Känns härligt att komma ut i friska luften, efter den något klibbiga värmen inne på Spakällan.

Vi hamnar på restauranggatan vid Grappa. När jag rycker tag i dörren, så inser vi att det inte är öppet. Men det stod ju på skylten att det skulle vara öppet idag! Jodå, det kommer att öppna idag, men inte förrän kl. 17. Vi inser att klockan bara är straxt efter kl. 16.

Inget svårt beslut att gå till Galway Arms, för att ta ett glas rött, i väntan på att Grappa ska öppna. Vi trodde att klockan var runt sex eller nåt. Kunde inte drömma om att den bara var fyra. Ja, ja, ett glas rött är ju aldrig fel. Inte i det här sällskapet i alla fall.

Det är så skönt, för vi kan växla mellan skratt och allvar. Inget ämne är för känsligt att prata om. Vi delar med oss av våra tankar och erfarenheter. Vi skrattar definitivt åt samma galna saker! Underbart!

Vi går tillbaka till Grappa vid sextiden och blir visade till ett trevligt bord. Vi bestämmer oss snart för att det ska bli en trerätters med rött vin till. Chevré till förrätt och oxfilé till varmrätt. Italiensk glass och kaffe till efterrätt. Kan inte bli bättre!

Återigen pendlar samtalet mellan djupaste allvar och galna skratt. En underbar blandning! Känns inte som att vi har varit ifrån varandra så länge, som vi faktiskt har varit. Ingen startsträcka där heller!

Karins man, Thomas kommer och hämtar oss sen, när vi är nöjda. Vi lämnar av Ann-Jeanette i Brottsta och åker sedan vidare ut till Bälgviken. Tack Thomas, för att du agerade privatchaufför idag!

Sen vill jag ge en stor bamsekram till mina härliga vänner, Karin och Ann-Jeanette! Det har ni redan fått i kvadrat live, men ändå... Ni har verkligen gjort min dag, idag! Tack fina vänner!

Bra dag, idag!

När jag vaknar idag, så känner jag direkt att det här kommer att bli en bra dag. Igår var jag ju helt utpumpad, men nu känner jag att energin har återvänt.

Jag sätter fart, direkt efter frukosten. I stället för morgonpromenad, så tar jag fram dammsugaren och och tar en omgång med de enorma dammråttorna i alla vrår. Idag känns det riktigt skönt att städa. Nu, när det dessutom verkligen syns att jag har dammsugit, för det blir verkligen skillnad.

Det är ju inte bara för att Karin och Ann-Jeanette ska komma på fika i eftermiddag, som jag städar. Nej, jag tänker ju givetvis också på att Hailey kommer idag också. Hon kommer ju att hasa fram på golven som en torped och det skulle ju inte vara kul om hon fick i sig alla dammråttorna. Hon ska ju ha allt i munnen.

Mina barn med flickvänner kommer ut idag för att måla klart det sista på huset. De är säkert hungriga när de kommer, så jag går ut och plockar upp sista potatisen ur landet. Nu blir det spännande att se om det går att göra potatismos på färskpotatis.

Jo då, det går alldeles utmärkt! Det måste ju vara en myt, det där att det inte går. Till moset gör jag fylld ungsfalu. Enkelt, men gott! Det ska väl bli bra att mätta hungriga magar med.

Jag ringer till mamma en stund och hör hur hon mår idag efter gårdagens tandläkarbesök. Jo då, det är ganska bra.

Maten är i stort sett klar och jag har hunnit med en dusch och bytt kläder, precis när barnen svänger in på uppfarten. Vilken tajming! Känner mig väldigt nöjd med vad jag faktiskt har hunnit med innan de kom. Annars brukar jag bara kunna fokusera på vad jag inte har hunnit med.

Ullis och Hailey gör mig sällskap inne, medan de andra målar. Vi pratar om hur mysigt vi hade i måndags kväll, då efter begravningen, när vi åt upp överbliven smörgåstårta och drack vin till. Ja, det var verkligen en guldkväll, mot alla odds. Kanske just för att ingen hade förväntat sig det.

Telefonen ringer och det är Ann-Jeanette, som undrar om hon och Karin har kört vilse i Bälgviken. Vi skrattar hysteriskt och jag förklarar att de nog är på väg mot Svalboviken nu. Jag lotsar dem rätt och snart är de här.

Karin och Ann-Jeanette ger mig ett kuvert, när de har klivit in och vi har kramats klart. Jag öppnar och blir helt överlycklig. De har gett mig en spadag på Spakällan tillsammans med dem. Men vad ni skämmer bort mig! Jag bestämmer genast att då ska jag ta med mig den fina, rosa champagnen, Lanson, som jag fick av mina arbetskamrater, när jag slutade på Swedbank IT.

Grejen är den, att just den flaskan hade jag tänkt att Johnny och jag skulle få njuta av, när vi hade målat klart huset. Nu blev det ju inte riktigt så då, men..... Så här med facit i hand, så inser jag att man ska försöka att leva och njuta så mycket det bara går i nuet, inte planera så mycket framåt.

Vad skönt det är när man kan hitta tillbaka till den där härliga stämningen med kompisar, man inte har träffat på länge! Känner att det är så just nu med Karin och Ann-Jeanette, när vi sitter i köket och skrattar tillsammans. Inget är tabu, bara rakt av! Mina fina vänner!

Vi pratar gamla minnen och Ullis sitter tyst och häpen och bara lyssnar och det är inte ofta. Förlåt Ullis, jag var bara tvungen, men det tror jag att du kan bjuda på! Vi har ju så många, galna stunder att minnas tillsammans. Ser verkligen fram emot den där spadagen!

Hailey blir lite kinkig ett tag och Ullis provar med att skiva upp en banan i lagom bitar, så att hon kan få prova att äta själv. Det är första gången, men det går ju jättebra och så här glad är man då....

Tiden går fort och Karin och Ann-Jeanette måste åka hemåt. Vi kramas och kramas igen. Så kul det har varit att ha dem här på besök! Känner mig fylld av energi efter det. Det enda jag känner att vi glömde, var att de ville se Cornelius och Molly "in real life". Får se om de kanske får följa med till Spa-källan då i stället!

Henke, Johanna och Marre målar och målar. Tänker de aldrig ge upp?! Det börjar bli både sent och kallt ute. Ullis börjar bli stressad, eftersom hennes pappa fyller år idag och de har planerat att åka dit en sväng, innan det är dags för Hailey att sova för natten.

Verkar som att de har gett sig fasen på att allt ska bli klart idag. Jag förklarar att de inte behöver känna så. Nu är det bara lite finlir kvar och det kan jag nog klara av själv någon dag framöver. De avrundar, men sätter tillbaka stuprören innan de ger upp.

Jag vinkar i fönstret när de åker. Vilken bra dag det har varit idag! Har faktiskt varit glad hela dagen. Nu ska jag bara se till att få lite i magen, sen är det "Robinson" som gäller.

Begravningsbestyr

Natten har varit en repris av den igår, men jag känner mig trots allt ganska utvilad. Klockan är över nio när jag kliver upp och släpper in en pratig Simba. Jag äter min frukost och tar kaffet med mig in till datorn. Det finns så många fina mail och kommentarer, som jag försöker att svara av så gott jag kan. Tack alla fina vänner!

Jag minns knappt vad jag skrev igår, så jag läser igenom inlägget. Jo, men så var det ju. Nu minns jag. Minnet är som på en guldfisk när man befinner sig i kris. Kan ju i och för sig ha något med medicinerna att göra också.

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. Känns skönt! Jag gläds med dem att de har bestämt sig för att flytta till Vilsta Herrgård. Då får vi alla något annat att tänka på.

Vi pratar även om det här jobbiga med begravningsbestyren. Mamma anlitade Fonus när morfar dog, så det får nog bli Fonus. De skötte sig så bra då och den begravningen var så fin.

Först hade jag tänkt att ta mig till Johnnys föräldrar för att prata ihop mig med dem om begravningen, men nu får mamma mig att inse jag att det kan vara bra att ringa Fonus först, för att fråga vad man behöver förbereda innan man bokar in ett besök hos dem.

Nu har jag gjort det som kändes så jobbigt. Jag har kontaktat Fonus och uttalat orden att min make har avlidit. De har berättat om vad jag behöver ha tänkt till om när jag kommer dit på tisdag. Jag har också pratat med Johnnys mamma för att höra att hon är med på hur jag har tänkt att vi ska göra med Johnny. Hon tycker det låter bra det jag föreslår.

Mamma har lovat att följa med mig till Fonus som stöd. Jag vill inte utsätta Johnnys föräldrar för den pärsen att planera sin sons begravning. Även om det kommer att vara det svåraste jag någonsin har gjort, så tror jag att jag har den styrkan inom mig.

För att frigöra den smärta, som nu bor i mitt bröst och som håller på att klösa tarmarna ur mig, går jag en promenad runt Lillsjön. Regnet hänger fortfarande i luften. Det är som om till och med himlen sörjer. Luften är skön att andas, men det tar fortfarande emot när jag ska gå över järnvägen.

Under min promenad så går jag och tänker på vad som ska stå i dödsannonsen. Känns overkligt, men jag måste ju tänka till nu, så att det inte bara blir någon standardvers. Jag vill ju att det ska stå något där, som kommer direkt från mitt blödande hjärta.

Det blir en banan till lunch för jag är inte hungrig. Huvudsaken är att jag äter och det gör inget att jag förlorar ett och annat kilo på vägen. Nu sitter jag och väntar på att Ullis ska ringa. De flyttar hem till stan idag. Skönt att få dem lite närmare och att de finns på en fast telefon.

Tidigare idag, så skickade jag ett SMS till min gamla kollega jag träffade på vårdavdelningen där jag låg inlagd. Nu kommer ett svar och jag blir jätteglad. Hon har även gett min fd rumskamrat där den kram från mig, som jag bad henne om. Känns skönt att göra andra glada mitt i mitt eget elände.

Johnnys pappa ringde just och och ber mig att skriva på datorn, som han uttrycker det, att ni som vill hjälpa till i den här svåra stunden, ring till Doris och David, 016-136711. De behöver höra vilken fin som de hade! Om jag har det svårt, så är det väl inget mot vad de har! Johnny var ju deras barn! Jag fick 19 underbara år av Johnny och de har fött honom och följt honom under hela hans liv.

Tror att jag har suttit i telefon hela eftermiddagen. Pratade länge med mamma och Lillis. Nyss pratade jag med Ullis. Jag berättade att jag har varit i kontakt med Fonus och att jag har börjat tänka på hur dödsannonsen ska se ut och hur vi ska göra med allt. Tungt, tungt!

Ullis föreslår att hon ska komma till mig efter att jag har varit på Fonus på tisdag. Kan nog vara skönt att ha lite sällskap då. Vi ska mysa lite på kvällen, bara hon och jag. Känner att jag vill göra något sånt med Henke också, men det får bli en egen dag, då det bara är han och jag. En i taget, så att man riktigt får rå om dem!

Trodde att jag skulle klara mig utan Sobril idag, men järngreppet om hjärtat och krampen i magen tilltar, så nu tar jag ett piller i alla fall. Jag behöver ju inte vara duktig för någon! När ska jag inse det?!

En solglimt mitt i allt elände är i alla fall att Ullis verkar ha fått en spark i rätt riktning av det som hänt. Hon har sakta, men säkert börja att öka i vikt. Nästa trappsteg är att börja äta mer kolhydrater, vilket just nu är hennes största skräck. Jag försöker att uppmuntra, men samtidigt inte tjata. Gränsen däremellan är hårfin!

Nu ska jag nog ta och ringa Henke och höra hur det är med honom. Sen ska jag nog ta en paus från datorn. Börjar ju bli riktigt nördig, som bara sitter här och häckar. Tror jag sätter punkt för bloggandet för idag.