Toppen fredag och lördag

Igår fick jag erfara, vad det innebär att ha IP-telefoni, när den strular. Varken dator eller telefon på hela dagen. Tur att jag har mobil! Abstinens? Ja, det kan man väl lugnt säga. Då var det ju bra, att jag hade i princip hela dagen inbokad.

Först kom Henke hit vid elvatiden och hjälpte mig att mecka med lite saker, som behövde skruvas och borras. Sen åkte vi ut till Bälgviken, för att hämta lite fler saker från huset. Det var skönt att ha Henke med mig ut till huset. Det känns så jobbigt att vara själv där nu, när det är så tyst och tomt. Tack för hjälpen, gubben!

Avslutade gårdagen med en riktigt trevlig kväll med två av mina favorittjejer, Karin och Ann-Jeanette. Vi åt en trerätters på Brasserie Le Grand. Allt var mycket gott och vi skrattade oss genom hela middagen. Sen en sista runda på Bishop Arms. Toppenkväll!

Det känns heller inte helt fel, att vakna klockan nio idag och veta att jag och Ullis ska till Stockholm och shoppa loss. Inte ofta jag brukar studsa upp ur sängen, men idag gör jag det. Jag dansar till och med lite till radion, medan jag fixar frukost.

Jag lyckades sälja min digitalbox igår, via Blocket, så jag ska ha med den idag till Stockholm, där köparen finns. Boxen står i hallen, packad och klar, så att jag inte ska glömma den. För säkerhets skull ställer jag väskan på boxen också.

Lillis har lovat att skjutsa mig och Ullis till tågstationen, så att vi slipper tänka på bilen sen. Skönt att kunna kliva in i en varm bil och bara koppla av. Tack, Lillis!

När vi är halvvägs till Ullis, så skriker jag, "Jäklar!!". Gissa vad, jo jag har glömt digitalboxen hemma! Nu blir det bråttom, om vi ska hinna med tåget. Shit, shit! Just snyggt, om jag skulle komma till Stockholm utan boxen! Tur ändå, att jag kom på det nu.

Med fem minuters marginal, så kliver jag och Ullis in i tåget och hittar en bra plats på övre plan. Det ska bli så himla mysigt, att få rå om Ullis en hel dag och att få skämma bort henne lite. Hon är på ett strålande humör och har lite av en nystart, när det gäller att bekämpa sin lömska sjukdom.

Direkt efter att jag har sålt digitalboxen, så går vi till ett fik. Jag är hungrig och beställer en macka till kaffet och bannar mig själv, för att jag inte har tagit med någon banan. Ullis har nyligen ätit frukost och vill bara ha te. Jag moffar i mig en rykande varm bagel med fetaost och sallad. Mums!

Sen börjar vår shoppingrunda. Vi finkammar Gallerian, men det enda vi köper, är en väska till Ullis. Vi har inte riktigt kommit i stämning än, men Ullis är överlycklig för väskan. Jag bara älskar att göra henne glad! Hon har haft det så himla trassligt och jobbigt, så det är på tiden att hon får vara lite glad nu.

Nu börjar Ullis att vara hungrig också, så då går vi till Bamboo City, där de har buffé. Själv är jag inte så hungrig, efter den där maffiga mackan på Centralstationen, men jag kan nog klämma ner en tallrik eller två, i alla fall. Bara känslan att se Ullis äta med stor aptit och utan ångest!

Efter maten, hittar vi en bra klädaffär, precis intill Bamboo City. Där har de stor rea, som i alla andra affärer och Ullis hittar en fin långtröja. Nu har vi kommit igång och hittar snart en till bra affär. Där blir vi helt vilda, av allt fint de har och vi skrattar och har kul i provhytterna.

Både Ullis och jag är alltid svidande ärliga mot varandra, om hur vi ser ut i kläderna vi provar. Inget tassande på tå, här heller, precis som det ska vara! Då behöver man inte fundera så länge på vad man ska välja. Förresten, det är så billigt, så vi inte behöver välja. Vi tar det vi vill ha, helt enkelt!

Nu är vi törstiga, efter all den goda maten. Självklart går vi in på ett ställe, där de har lösviktsgodis också. Det blir varsin läsk och en redig påse med godis, som vi ska ha till hemresan, är det tänkt. Skit i hemresan, vi vill ha godis nu!

Vi vill dessutom inte åka hem, då det är tänkt. Vi har alldeles för kul och har kommit igång på allvar, så nu ringer vi de därhemma och ordnar med skjuts lite senare och bestämmer att vi tar ett senare tåg. Hoppas bara, att de förbokade biljetterna gäller på det senare tåget. Det visar sig.

Jag måste erkänna, att mitt val av skor idag inte var det smartaste, men det var ett medvetet val. Jag ville känna mig fin i mina höga kängor. Nu skulle jag kunna ge mycket för, att få ha mina ingångna gamla gympadojjor i stället, men vill man vara fin....

Vi köper med oss kaffe och mer läsk, att ha på tåget. Med fem minuters marginal, hittar vi två platser och slår oss ner. Fötterna värker och nu mår jag riktigt illa av all mat, godis och läsk, men vilken härlig dag vi har haft. Den sura tågmästaren godkänner motvilligt våra biljetter. Pust!

Ullis sitter och lyser med nya väskan framför sig. Jag känner mig glad ända in i själen, av att se henne så glad. Nu ska det trots allt bli skönt att komma hem. En kanna med rykande varmt te, en varm vetekudde runt nacken och en stund framför datorn, innan det är dags att krypa till sängs. Ibland är det härligt att leva!

Bra dag, idag!

När jag vaknar idag, så känner jag direkt att det här kommer att bli en bra dag. Igår var jag ju helt utpumpad, men nu känner jag att energin har återvänt.

Jag sätter fart, direkt efter frukosten. I stället för morgonpromenad, så tar jag fram dammsugaren och och tar en omgång med de enorma dammråttorna i alla vrår. Idag känns det riktigt skönt att städa. Nu, när det dessutom verkligen syns att jag har dammsugit, för det blir verkligen skillnad.

Det är ju inte bara för att Karin och Ann-Jeanette ska komma på fika i eftermiddag, som jag städar. Nej, jag tänker ju givetvis också på att Hailey kommer idag också. Hon kommer ju att hasa fram på golven som en torped och det skulle ju inte vara kul om hon fick i sig alla dammråttorna. Hon ska ju ha allt i munnen.

Mina barn med flickvänner kommer ut idag för att måla klart det sista på huset. De är säkert hungriga när de kommer, så jag går ut och plockar upp sista potatisen ur landet. Nu blir det spännande att se om det går att göra potatismos på färskpotatis.

Jo då, det går alldeles utmärkt! Det måste ju vara en myt, det där att det inte går. Till moset gör jag fylld ungsfalu. Enkelt, men gott! Det ska väl bli bra att mätta hungriga magar med.

Jag ringer till mamma en stund och hör hur hon mår idag efter gårdagens tandläkarbesök. Jo då, det är ganska bra.

Maten är i stort sett klar och jag har hunnit med en dusch och bytt kläder, precis när barnen svänger in på uppfarten. Vilken tajming! Känner mig väldigt nöjd med vad jag faktiskt har hunnit med innan de kom. Annars brukar jag bara kunna fokusera på vad jag inte har hunnit med.

Ullis och Hailey gör mig sällskap inne, medan de andra målar. Vi pratar om hur mysigt vi hade i måndags kväll, då efter begravningen, när vi åt upp överbliven smörgåstårta och drack vin till. Ja, det var verkligen en guldkväll, mot alla odds. Kanske just för att ingen hade förväntat sig det.

Telefonen ringer och det är Ann-Jeanette, som undrar om hon och Karin har kört vilse i Bälgviken. Vi skrattar hysteriskt och jag förklarar att de nog är på väg mot Svalboviken nu. Jag lotsar dem rätt och snart är de här.

Karin och Ann-Jeanette ger mig ett kuvert, när de har klivit in och vi har kramats klart. Jag öppnar och blir helt överlycklig. De har gett mig en spadag på Spakällan tillsammans med dem. Men vad ni skämmer bort mig! Jag bestämmer genast att då ska jag ta med mig den fina, rosa champagnen, Lanson, som jag fick av mina arbetskamrater, när jag slutade på Swedbank IT.

Grejen är den, att just den flaskan hade jag tänkt att Johnny och jag skulle få njuta av, när vi hade målat klart huset. Nu blev det ju inte riktigt så då, men..... Så här med facit i hand, så inser jag att man ska försöka att leva och njuta så mycket det bara går i nuet, inte planera så mycket framåt.

Vad skönt det är när man kan hitta tillbaka till den där härliga stämningen med kompisar, man inte har träffat på länge! Känner att det är så just nu med Karin och Ann-Jeanette, när vi sitter i köket och skrattar tillsammans. Inget är tabu, bara rakt av! Mina fina vänner!

Vi pratar gamla minnen och Ullis sitter tyst och häpen och bara lyssnar och det är inte ofta. Förlåt Ullis, jag var bara tvungen, men det tror jag att du kan bjuda på! Vi har ju så många, galna stunder att minnas tillsammans. Ser verkligen fram emot den där spadagen!

Hailey blir lite kinkig ett tag och Ullis provar med att skiva upp en banan i lagom bitar, så att hon kan få prova att äta själv. Det är första gången, men det går ju jättebra och så här glad är man då....

Tiden går fort och Karin och Ann-Jeanette måste åka hemåt. Vi kramas och kramas igen. Så kul det har varit att ha dem här på besök! Känner mig fylld av energi efter det. Det enda jag känner att vi glömde, var att de ville se Cornelius och Molly "in real life". Får se om de kanske får följa med till Spa-källan då i stället!

Henke, Johanna och Marre målar och målar. Tänker de aldrig ge upp?! Det börjar bli både sent och kallt ute. Ullis börjar bli stressad, eftersom hennes pappa fyller år idag och de har planerat att åka dit en sväng, innan det är dags för Hailey att sova för natten.

Verkar som att de har gett sig fasen på att allt ska bli klart idag. Jag förklarar att de inte behöver känna så. Nu är det bara lite finlir kvar och det kan jag nog klara av själv någon dag framöver. De avrundar, men sätter tillbaka stuprören innan de ger upp.

Jag vinkar i fönstret när de åker. Vilken bra dag det har varit idag! Har faktiskt varit glad hela dagen. Nu ska jag bara se till att få lite i magen, sen är det "Robinson" som gäller.

Handlingsförlamad, men ändå inte...

Ja ha, då är det bara att sätta fart nu då och klippa gräsmattan, som jag hade planerat. Jo, eller hur?! Det känner jag ju för när jag kommer hem från besöket hos kuratorn, NOT! Luften går liksom ur mig, när jag kliver ur bilen. Allt prat och alla känslostormar har tagit musten ur mig.

Jag tömmer brevlådan innan jag går in och blir nyfiken, då det ligger ett stort, bulligt kuvert där bland all reklam. Ser direkt att det är från Fonus och då är jag inte lika nyfiken längre. Kan ju inte precis vara något kul, som kommer därifrån!

Det är en sk "Minnespärm" från Johnnys begravning. Några inplastade A4 med alla uppgifter om själva begravningen och en uppställning över alla hälsningar på blomsterarrangemangen. Ja ha, men då kan jag ju samla alla fina kort och brev i den pärmen då.

Även om all luft redan har gått ur mig, så pyser det ur ytterligare. Nu är jag precis tom inombords. Vad var det jag skulle göra nu då? Jag som hade så mycket planer för idag. All energi har tagit rast.

I brevet från Fonus ligger också ett följebrev, där jag bl a blir erbjuden hjälp med att skicka ut tackkort eller sätta in en annons i tidningen. Hm... Jag pratade ju faktiskt om det där med tackkort med mamma så sent som i går.

Självklart låter jag ju inte Fonus sköta det där med tackandet. Kan själv! Ja, men hur svårt kan det vara?! Plötsligt får jag ny energi och bestämmer mig snabbt för att ringa till tidningen och fråga hur jag ska göra för att få in en annons till lördagstidningen. Ett mail senare, så är det klart!

Karin och Ann-Jeanette kommer till mig i morgon på kaffe och då vill jag ju ha fint hemma, men jag känner att jag inte orkar att ta fram dammsugaren, helt enkelt. Får se om jag ev orkar det i morgon. Förresten, så vet jag att de inte bryr sig om vilket. De kommer för att träffa mig, inte för att se hur fint jag har städat. Jag VET det, ändå bryr jag mig...

Lampan på telefonsvararen blinkar snabbt, vilket betyder att jag har ett meddelande. Det är min bankman, eller bankkvinna, ska jag väl säga. Susanne, som hon heter säger på svararen att hon vill komma i kontakt med mig, angående det hemska som har hänt med Johnny. Jag har ju mailat henne för några dagar sedan för att bl a få hjälp med att betala en av Johnnys räkningar.

Kontakten med Susanne får vänta till i morgon, för hon säger också på svararen att hon har kundbesök inbokade resten av dagen. Ja, ja men då så.

Innan jag åkte in till kuratorn, så började jag med att ladda upp bildspelet på Johnny, det som vi visade på minnesstunden. Jag lovade ju att det skulle finnas tillgängligt på Facebook sen, eftersom det var så ljust i lokalen på minnesstunden, så att man missade lite av själva bilderna och därmed lite av effekten.

Nu har den uppladdningen stått och matat i flera timmar, men det står att det är 94% klart. Jag går några vändor i huset och försöker inbilla mig att jag faktiskt gör någonting. Jag hinner prata med Ullis och mamma och jag hinner slå en signal till Henke för att höra hur han mår. Men då har jag ju gjort något vettigt, ju!

Rätt som det är så ringer Susanne, ni vet min bankkvinna. Vi pratar en stund om det som har hänt och hur ofattbart det är. Det var ju inte länge sedan vi var där och berättade för henne om våra planer med vårt nya liv. Hon är, som alla andra, helt chockad över det som har hänt. Varför??

Vi bestämmer att jag ska ta hjälp av banken med bouppteckningen och inte Fonus. Vet inte vad det egentligen spelar för roll, men det blir så i alla fall. Jag får veta att det enda jag behöver ta tag i just nu, är att ta kontakt med Skatteverket för att beställa ett dödsintyg.

Återigen ny energi, som nästan försvinner på vägen när jag klickar mig in på hemsidan för att beställa intyg via nätet. Nä hä, inte det! Nej, men då ringer jag väl då! "Du har plats nummer 27 i kön!" Jo tack!

När jag äntligen kommer fram till en handläggare och får förklara mitt ärende, så har det ännu inte kommit in någon anmälan om att Johnny har avlidit. Men hur jävla svårt kan det vara?! Handläggaren lovar att skicka intyget, när alla uppgifter finns på plats. Utan att få ett utbrott, så tackar jag och lägger på. Tillbaka på LÅG energinivå!

Sen, när jag sätter mig framför datorn, så verkar det som att det bara rör sig om några enstaka minuter innan bildspelet är uppladdat och klart. Då trycker jag, utan att tänka mig för,  på uppdatera-knappen på Facebook och allt bara försvinner. Flera timmars av tröskande, bara borta! Jag tror ni vet vad jag säger då, utan att jag behöver skriva det i text!

Nu har jag precis tagit ur en "grön sockerkaka" ur ugnen, så att vi ska ha något att kalasa på i morgon, när Karin och Ann-Jeanette kommer. De har erbjudit sig att ta med lunch, men jag kan ju själv, som vanligt! Men jag VILL verkligen göra den här kakan. Sen kanske jag skiter i att dammråttorna virvlar runt fotknölarna. Vi får se!

Nu ska jag ladda upp inför en TV-kväll med "Bonde söker fru". Jag har missat första avsnittet, men ser fram emot att följa serien. Lite töntigt, men så där lagom krävande för min trötta hjärna och skadeskjutna hjärta.