Handlingsförlamad, men ändå inte...

Ja ha, då är det bara att sätta fart nu då och klippa gräsmattan, som jag hade planerat. Jo, eller hur?! Det känner jag ju för när jag kommer hem från besöket hos kuratorn, NOT! Luften går liksom ur mig, när jag kliver ur bilen. Allt prat och alla känslostormar har tagit musten ur mig.

Jag tömmer brevlådan innan jag går in och blir nyfiken, då det ligger ett stort, bulligt kuvert där bland all reklam. Ser direkt att det är från Fonus och då är jag inte lika nyfiken längre. Kan ju inte precis vara något kul, som kommer därifrån!

Det är en sk "Minnespärm" från Johnnys begravning. Några inplastade A4 med alla uppgifter om själva begravningen och en uppställning över alla hälsningar på blomsterarrangemangen. Ja ha, men då kan jag ju samla alla fina kort och brev i den pärmen då.

Även om all luft redan har gått ur mig, så pyser det ur ytterligare. Nu är jag precis tom inombords. Vad var det jag skulle göra nu då? Jag som hade så mycket planer för idag. All energi har tagit rast.

I brevet från Fonus ligger också ett följebrev, där jag bl a blir erbjuden hjälp med att skicka ut tackkort eller sätta in en annons i tidningen. Hm... Jag pratade ju faktiskt om det där med tackkort med mamma så sent som i går.

Självklart låter jag ju inte Fonus sköta det där med tackandet. Kan själv! Ja, men hur svårt kan det vara?! Plötsligt får jag ny energi och bestämmer mig snabbt för att ringa till tidningen och fråga hur jag ska göra för att få in en annons till lördagstidningen. Ett mail senare, så är det klart!

Karin och Ann-Jeanette kommer till mig i morgon på kaffe och då vill jag ju ha fint hemma, men jag känner att jag inte orkar att ta fram dammsugaren, helt enkelt. Får se om jag ev orkar det i morgon. Förresten, så vet jag att de inte bryr sig om vilket. De kommer för att träffa mig, inte för att se hur fint jag har städat. Jag VET det, ändå bryr jag mig...

Lampan på telefonsvararen blinkar snabbt, vilket betyder att jag har ett meddelande. Det är min bankman, eller bankkvinna, ska jag väl säga. Susanne, som hon heter säger på svararen att hon vill komma i kontakt med mig, angående det hemska som har hänt med Johnny. Jag har ju mailat henne för några dagar sedan för att bl a få hjälp med att betala en av Johnnys räkningar.

Kontakten med Susanne får vänta till i morgon, för hon säger också på svararen att hon har kundbesök inbokade resten av dagen. Ja, ja men då så.

Innan jag åkte in till kuratorn, så började jag med att ladda upp bildspelet på Johnny, det som vi visade på minnesstunden. Jag lovade ju att det skulle finnas tillgängligt på Facebook sen, eftersom det var så ljust i lokalen på minnesstunden, så att man missade lite av själva bilderna och därmed lite av effekten.

Nu har den uppladdningen stått och matat i flera timmar, men det står att det är 94% klart. Jag går några vändor i huset och försöker inbilla mig att jag faktiskt gör någonting. Jag hinner prata med Ullis och mamma och jag hinner slå en signal till Henke för att höra hur han mår. Men då har jag ju gjort något vettigt, ju!

Rätt som det är så ringer Susanne, ni vet min bankkvinna. Vi pratar en stund om det som har hänt och hur ofattbart det är. Det var ju inte länge sedan vi var där och berättade för henne om våra planer med vårt nya liv. Hon är, som alla andra, helt chockad över det som har hänt. Varför??

Vi bestämmer att jag ska ta hjälp av banken med bouppteckningen och inte Fonus. Vet inte vad det egentligen spelar för roll, men det blir så i alla fall. Jag får veta att det enda jag behöver ta tag i just nu, är att ta kontakt med Skatteverket för att beställa ett dödsintyg.

Återigen ny energi, som nästan försvinner på vägen när jag klickar mig in på hemsidan för att beställa intyg via nätet. Nä hä, inte det! Nej, men då ringer jag väl då! "Du har plats nummer 27 i kön!" Jo tack!

När jag äntligen kommer fram till en handläggare och får förklara mitt ärende, så har det ännu inte kommit in någon anmälan om att Johnny har avlidit. Men hur jävla svårt kan det vara?! Handläggaren lovar att skicka intyget, när alla uppgifter finns på plats. Utan att få ett utbrott, så tackar jag och lägger på. Tillbaka på LÅG energinivå!

Sen, när jag sätter mig framför datorn, så verkar det som att det bara rör sig om några enstaka minuter innan bildspelet är uppladdat och klart. Då trycker jag, utan att tänka mig för,  på uppdatera-knappen på Facebook och allt bara försvinner. Flera timmars av tröskande, bara borta! Jag tror ni vet vad jag säger då, utan att jag behöver skriva det i text!

Nu har jag precis tagit ur en "grön sockerkaka" ur ugnen, så att vi ska ha något att kalasa på i morgon, när Karin och Ann-Jeanette kommer. De har erbjudit sig att ta med lunch, men jag kan ju själv, som vanligt! Men jag VILL verkligen göra den här kakan. Sen kanske jag skiter i att dammråttorna virvlar runt fotknölarna. Vi får se!

Nu ska jag ladda upp inför en TV-kväll med "Bonde söker fru". Jag har missat första avsnittet, men ser fram emot att följa serien. Lite töntigt, men så där lagom krävande för min trötta hjärna och skadeskjutna hjärta.

SÅÅ nöjd!

Nu sitter jag här vid datorn igen, med en spinnande Simba i knät och skriver. Ullis och Marre har precis åkt hemåt, efter att ha sovit här hos mig i natt. Tack tjejer, för en helmysig kväll igår!

Tänker tillbaka på gårdagen och hur det kändes när det var dags att åka till Stillhetens kapell. Mamma och Lillis hade kommit ut till mig i väldigt god tid, för att vi inte skulle behöva stressa. Jag hade förberett mig med Sobril, men kände absolut inget av det. Klockan bara masade sig fram.

När vi skulle åka sen och jag klev utanför dörren med Johnnys nalle i famnen, så kändes det som att jag bar ut Johnny ur huset och för evigt skulle låsa honom ute. Då brast det för mig och jag satt storgråtande hela vägen fram till kapellet. Hur jobbigt som helst!

Blev ju inte lättare när vi svängde in på parkeringen och kunde se att det redan hade börjat samlats folk lite här och där. Mina ben skakade, så jag trodde inte att de skulle bära mig. Smart val att ha högklackat, men jag ville ju vara fin också, för Johnny. Kände mig ungefär som Bambi på hal is.

Två Sobril senare, så kände jag mig ändå ganska lugn. Jag var noga med att krama varenda besökare, även om jag inte kände dem och de i första skedet bara räckte fram handen för att hälsa. Nej då, ingen kom undan! Det är nyttigt att kramas, så det så!

Begravningen blev verkligen så där värdig och fin, som jag hade hoppats på. Stillhetens kapell var totalt fullsatt av släkt, vänner, arbetskamrater, barn- och ungdomsvänner, klasskamrater och träningskompisar. Det var så fint att se att så många ville vara med och hedra Johnnys minne.

Många med mig blev väldigt positivt överraskade av att en borgerlig begravning kunde vara så fin och stämningsfull. Inga högtravande psalmer, som ingen kan texten på. Inget religöst hokus-pokus. Bara rakt av ett värdigt avsked av en människa vi alla älskade och kommer att bära med oss i våra hjärtan livet ut.

Musiken som spelades var framför allt Johnnys musik, men också vår musik. Det var Enya, Al Green, Daniel Lemma och Pink Floyd. En salig, men härlig blandning. Sen alla fina blommor, som ramade in kistan. Johnnys nalle från barndomen, fick sitta där mitt bland rosorna, för att sen kunna få följa med Johnny på hans sista resa.

Minnesstunden blev också fin, där i Husby-Rekarne församlingsgård. Henke hade satt ihop ett jättefint bildspel, som vi visade i slutet av minnesstunden. Självklart blev det ett och annat skratt också av bilderna på Johnny i alla tänkbara situationer. Men det var ju sådan han var, alltid glad och full av bus.

Jag fick med mig resterna av smörgåstårtan hem. Mamma och Lillis skjutsade hem mig och fick en stor bit med sig hem också, ändå var det massor kvar. Ullis och Marre hade åkt hem till mig i förväg och installerat sig. Henke och Johanna ville bara hem. De var helt slut efter allt stök med musik och bildspel. Tack för hjälpen!

När vi alla tre hade bytt om till myskläder och tofflor, så dukade vi fram resterna av smörgåstårtan. Alla var helt nollade i huvudet efter dagens anspänning, så när jag frågade om det var någon mer än jag som ville ha vin eller öl, så uppstod ett förtjust jubel.

Vi tände ljuset från kapellet för Johnny och lite andra ljus. Sen satt vi och åt och åt, tills det bara var en liten smula kvar. Till och med Ullis mumsade, som jag sällan har sett. Vi smuttade på vinet och ölen och pratade till tolvtiden. SÅÅ mysigt! Vi kom varandra mycket nära.

Idag innan de åkte hem, så lovade vi varandra att snart göra om det här. Var inget svårt löfte att ge.

Tankar innan begravningen

Är stressad som en gnu, redan när jag vaknar. Hade svårt att somna om, efter att jag vaknade vid fyratiden. Undvek i alla fall fler tabletter, för man blir så skakig och konstig dagen efter då.

Hoppas att Henke har fått ordning på musik och bildspel nu. Han och Johanna var över i går kväll och höll på till sent med att försöka få till allt. Stackars Henke såg helt jagad ut, så stressad var han.

Frukosten liksom fastnar i svalget, men ner det ska den. Jag kan ju inte komma till begravningen och svimma eller något, bara för att jag har slarvat med maten. Ska även försöka att få ner en tallrik med yoghurt lite innan vi måste åka.

Nu har vi bestämt att mamma och Lillis ska komma ut hit och hämta mig. De ska ju i alla fall lämna Effie här i Bälgviken, så då blir det mest praktiskt. Ullis och Marre ska åka med Henke och Johanna. Sen kommer Johnnys syskon att se till att Doris och David blir omhändertagna också.

Känner ibland dåligt samvete för att jag inte har varit mer hos Johnnys föräldrar, men jag orkar bara inte. Jag har ju fullt upp själv med min sorg och smärta och det blir ju inte bättre av att prata med Doris, som är så himla bräcklig. Nej, jag måste helt enkelt släppa den tanken och låta Johnnys syskon sköta den delen just nu.

Kläderna jag ska ha på mig hänger redan klara och väntar. Det blir nog i sista sekunden jag tar på mig dem, för det är så himla dammigt och hårigt här hemma. Svart är ju väldigt opraktiskt när man har katt. Jag kan ju inte gärna ta med mig en klisterborste till begravningen i alla fall!

Tror att jag hoppar över promenaden idag. Inte för att jag inte skulle hinna, men det regnar och jag känner mig bara stressad och har ingen lust helt enkelt. Det bästa är nog om jag försöker att sätta fart med att tvätta och fixa håret. Typisk att det regnar idag, när jag har tänkt att platta håret!

Inte för att jag bryr mig om hur jag ser ut idag, men jag vill ju se värdig ut, eller hur jag ska säga. Mascaran är ju bara att glömma, för tårarna är ju självklara. Tror inte att det skulle se speciellt värdigt ut med mascararänder i hela fejjan.

Jag får helt enkelt nöja med att dölja alla elaka blämmor, som har börjat poppa upp lite här och där. Har säkert något med sorgen att göra, för jag brukar aldrig ha problem med hyn annars. Sen är ju jag specialist på att klämma allt som går och det gör ju inte saken bättre.

Det känns lite skrämmande att det förmodligen kommer många människor till begravningen, som jag inte känner. Det är barndomskompisar, klasskamrater och arbetskamrater. Undrar varför jag känner så?

När jag tänker efter, så har jag nog alltid varit lite spänd när jag ska träffa nya människor. Det blir nog bra, bara vi kommer så långt. Sen kanske många av Johnnys vänner har varit inne på min blogg och läst och då vet ju de redan lite om vem jag är i alla fall.

Tankarna går just nu hem till Ullis och Marre. Eija, Marres mamma skulle ta hand om Hailey idag och hela natten. Ullis och Marre ska ju komma hem hit sen och sova här med mig i natt. Skönt! Hoppas bara att de inte är sjukare än de var i går. Ullis kände av bihålorna och hade lite feber. Kunde väl räcka som det är just nu!

Hoppas också att det går bra för Henke nu. Skulle ju vara typiskt om det skulle strula till sig med musik och bildspel. Han har ju lagt ner så mycket jobb och gjort fint, så jag hoppas verkligen att han får visa det sen.

Nu måste jag nog ge mig för idag och försöka att fokusera på vad jag har att göra nu, innan det är dags att åka till Det Stora Avskedet.

Fullbokad fredag

Det är ett underbart väder ute idag. Solen skiner från en klarblå himmel och daggen glittrar i gräset, när jag ger mig ut på morgonrundan. Jag konstaterar att svalorna fortfarande är kvar, så hösten är inte riktigt här än, även om det bara var fem grader ute tidigt i morse.

Idag har jag hela dagen inbokad. Först ska jag till frissan kl 12 och göra nya slingor och klippa mig, så det är hög tid för mig att ta min morgonpromenad. Idag känns det lite lättare, när jag inte går och funderar på vad jag ska säga där framme vid kistan.

I stället går jag och tänker på hur själva begravningen kommer att bli. Mina tankar snurrar också vid alla fina minnen vi har här i Bälgviken, jag och Johnny. Det kommer nog aldrig att bli samma sak, helt oberoende av vem jag skulle försöka att dela dessa med. Nej, jag gömmer nog dessa minnen i en speciell kammare i mitt hjärta.

Hemma igen är det bara att kasta sig in i duschen, för att hinna iväg sen i tid till stan och frissan. Jag hinner ändå ringa till Henke och säga att de bara kan gå in med egen nyckel. De ska ju komma ut och fortsätta att måla idag, han och Johanna.

Jag ringer också till Ullis och Marre. De sover fortfarande och Marre svarar nyvaken efter en besvärlig natt med en sjuk Hailey. Hon har fortfarande hög feber och har fått underliga utslag på hela kroppen, så det blir akuten för dem idag.

När jag kommer in i salongen hos min frissa, Marie, så sitter mamma där i stolen bredvid, hos den andra frissan, Lisbeth. Vi har bokat tiderna efter varandra, för mamma har lovat att bjuda mig på kalaset. Tack snälla mamma!

Marie kommer fram och kramar om mig och då brister det förstås. Jag skakar i hela kroppen och gråter en stund, men jag samlar mig snart och Marie börjar med slingorna. Hon är så gullig och förstående och säger, "Vi är ensamma här i salongen, så ta det lugnt!" Min goa Marie!

Trodde inte att jag skulle prata så mycket om det som har hänt med Marie, men det faller sig bara naturligt. Marie är så lugn och fin. Mitt i mitt eget elände, så tänker jag på Marie och hur jobbigt det måste vara för henne att koncentrera sig på mitt hår, när hon är så berörd av det jag berättar. Det kallar jag proffsigt!

Både Henke och Ullis hinner ringa mig på mobilen när jag fortfarande sitter i frisörstolen. Henke och Johanna är ute hos mig och målar och Ullis ringer från akuten. Sen är Johnnys syster med man på ingång vid halv fyra, så det gäller att jag hinner hem för att göra mat innan dess. Stressad? Nej då, inte alls!

När jag kör ut från parkeringen hos frissan, så tar jag trottoarkanten i kurvan. Ooops! Inte helt koncentrerad, kan jag meddela, men jag har ju i alla fall inte tagit några lugnande tabletter idag ännu. Man kan ju undra hur det skulle ha varit då....

Hemma är Johanna i full färd med att måla och Henke sitter vid datorn och filar på det bildspel vi ska visa vid minnesstunden. Märks att han är väldigt medtagen. Tar på krafterna att sitta och titta på alla fina bilder på Johnny och att lyssna på den sorgsna musiken. Min lilla gubbe!

Innan jag gör lunch till Henke och Johanna, så värmer jag på en färdig tallrik med mat till mig. Hela min kropp skakar och jag behöver äta NU. I morse visade vågen att jag har gått ner fem kilo sen Johnny försvann. Än så länge är det ingen fara, men jag måste se till att sköta om mig bättre nu.

Lagom jag har serverat lunch till Henke och Johanna, så är Siw och Johnny här. Min svägerska och svåger. Ja, han heter också Johnny! De har med sig en vacker blombukett och kramar om mig och kliver in. Jag börjar givetvis att gråta. Jag har redan förberett kaffet, så det är bara att knäppa på bryggaren och att bära ut brickan på altanen.

Vi sitter länge och pratar om det som har hänt och hur vi har reagerat. Vi gråter lite, men vi skrattar även ibland. Mitt i vårt samtal, så ringer telefonen och det är Tradedoubler, som frågar om det är jag som är Lena Axelsson.

Johnny gick med i en tävling, bara någon vecka innan han försvann och jag visste att han låg bra till. Nu ringer de för att gratulera honom för att han är tredjepristagare i tävlingen. Tjejen som ringer snyftar och säger att hon precis har läst mitt inlägg på Johnnys blogg, där jag förklarar vad som har hänt. Hon beklagar och är uppriktigt ledsen.

Det hela blir lite väl mycket för mig och jag brister ut i häftig gråt. Tjejen från Tradedoubler ursäktar sig igen och säger att hon mailar sina kontaktuppgifter, så att jag kan återkomma när det passar bättre.

Efter samtalet säger jag till Siw och Johnny att det är väl så jävla typiskt. Tänk om Johnny hade vetat det här innan allt hände. Vem vet, han kanske hade vaknat upp ur den depression, som tog honom ifrån oss. Så jävla tungt! Ödets ironi, eller vad man ska kalla det.

Innan Siw och Johnny beger sig av hemåt igen, så går vi en runda i huset och tittar på de kort vi har på väggarna med Johnnys bilder. Jag visar mina nya gosedjur, Corneluis och Molly och berättar att de tillbringar varje natt under min ena arm och Simba under den andra. Vi skrattar lite åt det.

När Henke känner sig nöjd med bildspelet och Johanna har plockat undan målargrejorna, så kramas vi och de åker hemåt. Även om jag är SÅ tacksam för deras hjälp och de besök jag får, så känns det skönt att få vara lite ensam nu.

Jag ringer till Ullis och hör hur det är med lilla Hailey och hon berättar att det är ett virus och att de bara kan vänta ut att febern går ned. Skönt att det inte var någon större fara med vår lilla sockertopp!

Medan jag pratar med Ullis, så ringer det på dörren. "Vem fan är det nu då?! Jag orkar inte mer!" När jag öppnar, så står Magnus från Fonus där med ett kuvert i handen. "Ja, jag tänkte att jag åker ju ändå vägen förbi, när jag ska hem varje dag, så då kunde jag ju lika gärna svänga förbi med det här." Så gulligt!

Jag ber honom att stig på, men han står kvar i dörren och förklarar att det är den här försäkringsutredningen, som han har med sig. Det är en hel lunta med papper, som jag måste fylla i och ta ställning till. "Ta det när du orkar och ring om det är något du undrar över."

Jag ringer mamma, som jag inte har haft tid att prata med på hela dagen, ja om man inte räknar de korta sekunder vi hann prata hos frissan då. Åskan går och den slår ned i närheten av Borsökna, så vi rundar av och säger att vi hörs i morgon.

Det är en liten portion kvar av maten från lunchen, så jag äter girigt upp den och serverar mig själv ett välbehövligt glas rödvin till. Smakar helt underbart!

Efter maten, så öppnar jag kuvertet med försäkringsutredningen och börjar läsa. Han hade rätt, Magnus. Det är en hel del att fylla i och ta ställning till. Jag bara hatar sånt där, men jag måste ju bara ta mig igenom det.

När jag har läst igenom allt och fyllt i det som går, så inser jag att jag i alla fall inte har alla uppgifter och att jag måste ha en bouppteckning pågående för att kunna fortsätta med det hela. Skönt, då får jag någon veckas respit i alla fall då.

Nu har jag ätit och plockat undan dagens disk och nu kan jag få sätta mig en stund. Kanske ska titta på Henkes nya bildspel, för jag vill ju ändå vara med lite och tycka till innan vi visar det. Kontrollfreaket i mig vaknar!

Så fint han har gjort, min lilla Henke! Alla fina bilder och alla fina låtar. Kommer att bli SÅ bra på minnesstunden! Han har dessutom skrivit så fint på Facebook om Johnny, så att jag blir väldigt rörd. Det är hans sätt att visa sin sorg. Fina Henke!

Nu, äntligen så kan jag sätta mig vid min dator för att få ur mig dagens händelser och det har ju varit en händelserik dag, så inlägget blir ju därefter. Gäller ju att dokumentera allt, så att jag sen kan gå tillbaka och minnas. Terapi!

Nu ska jag nog ringa till Nilla en stund!

Upp och ner

Känner mig stark idag, när jag vaknar vid åttatiden. Hade lite svårt att somna igår, men när jag väl hade somnat, så fick jag sova ganska bra sen.

På morgonrundan möter jag en granne och stannar till för att prata. Känner att det funkar bra utan att jag blir ledsen. Känner mig tom, men sansad. Jag klarar till och med en kram utan att börja tjuta, innan jag går vidare med mina stavar.

På vägen passerar jag stället, där Henke hjälper till att klyva ved. Jag stannar till och ger honom en kram och frågar hur dags han kommer hem för att äta lunch."Tolv, ja det blir bra!".

När jag kommer hem, så ser jag att Karin har lämnat ett meddelande på svararen. Tack, Karin! Känns skönt att vet att du finns där, men att du även förstår om jag inte orkar just nu.

Tio i tolv kommer Henke hem och jag har börjat laga spagetti och köttfärssås. När jag står där och rör i grytorna, så ringer läkaren från Fröslunda vårdcentral upp. Jag hade egentligen ingen telefontid förrän på onsdag morgon, men det verkar som att han har gjort ett undantag. "Plötsligt händer det!"

Jag stänger av plattorna på spisen och vi pratar en stund om min situation. Jag kommer ju att behöva förnyat recept på flera av mina mediciner. Känns bra att kunna diskutera lite så här fram och tillbaka. Han får mig att inse att jag faktiskt behöver de här medicinerna nu, när jag går igenom den här svåra perioden. Jag behöver inte känna mig som värsta knarkaren!

Även om det är lite för tidigt för mig, så gör jag Henke sällskap med en portion spagetti och köttfärssås. Smakar bra! Jag måste ju försöka att äta bra, så att jag inte mår sämre bara för att jag är hungrig.

Efter maten, så sätter sig Henke vid Johnnys dator och går igenom de kort vi har på datorn. Han har ju planer på att göra ett nytt bildspel, som vi kan visa under begravningen. Vi har ju så otroligt mycket fina kort på Johnny!

Efter att Henke har gått tillbaka till vedklyvningen, så känner jag plötsligt en lust att fortsätta måla på huset. Jag byter om till mina målarkläder och börjar flytta undan saker från fasaden. Helt plötsligt, så rinner all energi ur mig. Jag känner mig kraftlös i armar och ben och klumpen i bröst och mage börjar växa till sig.

Det är bara att ge upp och inse att jag SKA inte måla. Jag har ju blivit erbjuden hjälp och dessutom tackat ja, så nu får jag väl ändå ta och skärpa mig. Jag behöver inte alltid vara så duktig!

När jag har bytt om till andra kläder igen, sätter jag mig och lyssnar igenom cd-skivnorna med Johnnys musik. Det tar emot att planera hans begravning, men det är bara att bita i det sura äpplet. DET HAR FAKTISKT HÄNT!!

Jag pratar med mamma en stund och berättar hur jobbigt det är. Samtidigt känner jag mig lite nöjd över att jag faktiskt har kommit en bit på väg. Nilla ringer och jag berättar samma sak för henne. Sen är det Ullis tur också. Tur att det finns folk att terra!

Nu känner jag mig ganska nöjd med musiken. Sen har jag ingen aning om det är för få låtar eller om det är för mycket. Det får vi se på torsdag, när officianten kommer. Nu har vi i alla fall något att utgå ifrån.

Stärkt av min framgång med musikvalet, sätter jag mig vid Johnnys dator och börjar titta igenom de bilder som ligger på datorn. Det är alltså hundratals kort från 2006 och framåt vi pratar om.

Det slår mig direkt att vi har haft ett så bra liv tillsammans. Vi har gjort så mycket kul tillsammans och vi har verkligen varit duktiga att ta kort på våra guldstunder också. Johnny ser så lycklig ut på bilderna. Det är då det blir lite jobbigt att ta in verkligheten.

Vart gick det snett, egentligen?? Har ingen aning! Vi hade ju så fint tillsammans och gjorde verkligen allt tillsammans. Men någonstans måste det ju ha gått riktigt snett....utan att jag kunde veta.... Nu kommer de där jobbiga tankarna igen. Men det var ju Johnnys eget beslut, inte mitt! Så ja, tillbaka på spåret igen.

Jag skapar två nya mappar på datorn, en till Doris och David och en till bildspelet. Jag har lovat Doris och David att de ska få alla tänkbara bilder på Johnny och jag har lovat Henke att plocka ut de bilder, som jag vill ha med i bildspelet.

Det tar verkligen på krafterna att titta på alla bilder. Min älskade lilla gubbe, varför finns du inte mer?! Jag vill ju bara ha dig tillbaka! Varför lämnade du mig så här?! Det gör SÅÅ ont!

Jag bryter samman och börjar gråta hysteriskt. Snörvlande ringer jag Ullis och tjuter en stund i hennes öra. Hon har det kämpigt själv och har en kinkig Hailey, som är förkyld och har feber. Ändå lyssnar hon till mina gråtattacker och får mig att må lite bättre. Tack, Ullis!

Snart är förtvivlan stor igen och jag slår numret till Karin, som redan tidigare idag har erbjudit sitt stöd. Vi pratar länge och det känns mycket bättre. Karin undrar om jag kommer på onsdag, då hon har bjudit mig, Maria och Eva-Lena på lunch och det vill jag inte missa för allt smör i Småland. Tack, Karin!

Hinner precis tänka tanken, att jag inte har skrivit något på bloggen idag och att det kanske kan lätta lite på trycket. Då ringer Lena Forsman. Givetvis börjar jag storgråta igen, när hon frågar hur det är med mig. Efter ca 1½ timmes värdefullt samtal., så avslutar vi. Tack, Lena!

Jag tar en skön dusch och svidar om till morgonrocken. Sen inser jag att det nog skulle vara rätt så skönt att få skriva av mig på bloggen. Sagt och gjort! Nu blir det i alla fall sängen. Kanske även hinner med att se sena TV-nyheterna. Tack för idag och godnatt!