Fullbokad fredag

Det är ett underbart väder ute idag. Solen skiner från en klarblå himmel och daggen glittrar i gräset, när jag ger mig ut på morgonrundan. Jag konstaterar att svalorna fortfarande är kvar, så hösten är inte riktigt här än, även om det bara var fem grader ute tidigt i morse.

Idag har jag hela dagen inbokad. Först ska jag till frissan kl 12 och göra nya slingor och klippa mig, så det är hög tid för mig att ta min morgonpromenad. Idag känns det lite lättare, när jag inte går och funderar på vad jag ska säga där framme vid kistan.

I stället går jag och tänker på hur själva begravningen kommer att bli. Mina tankar snurrar också vid alla fina minnen vi har här i Bälgviken, jag och Johnny. Det kommer nog aldrig att bli samma sak, helt oberoende av vem jag skulle försöka att dela dessa med. Nej, jag gömmer nog dessa minnen i en speciell kammare i mitt hjärta.

Hemma igen är det bara att kasta sig in i duschen, för att hinna iväg sen i tid till stan och frissan. Jag hinner ändå ringa till Henke och säga att de bara kan gå in med egen nyckel. De ska ju komma ut och fortsätta att måla idag, han och Johanna.

Jag ringer också till Ullis och Marre. De sover fortfarande och Marre svarar nyvaken efter en besvärlig natt med en sjuk Hailey. Hon har fortfarande hög feber och har fått underliga utslag på hela kroppen, så det blir akuten för dem idag.

När jag kommer in i salongen hos min frissa, Marie, så sitter mamma där i stolen bredvid, hos den andra frissan, Lisbeth. Vi har bokat tiderna efter varandra, för mamma har lovat att bjuda mig på kalaset. Tack snälla mamma!

Marie kommer fram och kramar om mig och då brister det förstås. Jag skakar i hela kroppen och gråter en stund, men jag samlar mig snart och Marie börjar med slingorna. Hon är så gullig och förstående och säger, "Vi är ensamma här i salongen, så ta det lugnt!" Min goa Marie!

Trodde inte att jag skulle prata så mycket om det som har hänt med Marie, men det faller sig bara naturligt. Marie är så lugn och fin. Mitt i mitt eget elände, så tänker jag på Marie och hur jobbigt det måste vara för henne att koncentrera sig på mitt hår, när hon är så berörd av det jag berättar. Det kallar jag proffsigt!

Både Henke och Ullis hinner ringa mig på mobilen när jag fortfarande sitter i frisörstolen. Henke och Johanna är ute hos mig och målar och Ullis ringer från akuten. Sen är Johnnys syster med man på ingång vid halv fyra, så det gäller att jag hinner hem för att göra mat innan dess. Stressad? Nej då, inte alls!

När jag kör ut från parkeringen hos frissan, så tar jag trottoarkanten i kurvan. Ooops! Inte helt koncentrerad, kan jag meddela, men jag har ju i alla fall inte tagit några lugnande tabletter idag ännu. Man kan ju undra hur det skulle ha varit då....

Hemma är Johanna i full färd med att måla och Henke sitter vid datorn och filar på det bildspel vi ska visa vid minnesstunden. Märks att han är väldigt medtagen. Tar på krafterna att sitta och titta på alla fina bilder på Johnny och att lyssna på den sorgsna musiken. Min lilla gubbe!

Innan jag gör lunch till Henke och Johanna, så värmer jag på en färdig tallrik med mat till mig. Hela min kropp skakar och jag behöver äta NU. I morse visade vågen att jag har gått ner fem kilo sen Johnny försvann. Än så länge är det ingen fara, men jag måste se till att sköta om mig bättre nu.

Lagom jag har serverat lunch till Henke och Johanna, så är Siw och Johnny här. Min svägerska och svåger. Ja, han heter också Johnny! De har med sig en vacker blombukett och kramar om mig och kliver in. Jag börjar givetvis att gråta. Jag har redan förberett kaffet, så det är bara att knäppa på bryggaren och att bära ut brickan på altanen.

Vi sitter länge och pratar om det som har hänt och hur vi har reagerat. Vi gråter lite, men vi skrattar även ibland. Mitt i vårt samtal, så ringer telefonen och det är Tradedoubler, som frågar om det är jag som är Lena Axelsson.

Johnny gick med i en tävling, bara någon vecka innan han försvann och jag visste att han låg bra till. Nu ringer de för att gratulera honom för att han är tredjepristagare i tävlingen. Tjejen som ringer snyftar och säger att hon precis har läst mitt inlägg på Johnnys blogg, där jag förklarar vad som har hänt. Hon beklagar och är uppriktigt ledsen.

Det hela blir lite väl mycket för mig och jag brister ut i häftig gråt. Tjejen från Tradedoubler ursäktar sig igen och säger att hon mailar sina kontaktuppgifter, så att jag kan återkomma när det passar bättre.

Efter samtalet säger jag till Siw och Johnny att det är väl så jävla typiskt. Tänk om Johnny hade vetat det här innan allt hände. Vem vet, han kanske hade vaknat upp ur den depression, som tog honom ifrån oss. Så jävla tungt! Ödets ironi, eller vad man ska kalla det.

Innan Siw och Johnny beger sig av hemåt igen, så går vi en runda i huset och tittar på de kort vi har på väggarna med Johnnys bilder. Jag visar mina nya gosedjur, Corneluis och Molly och berättar att de tillbringar varje natt under min ena arm och Simba under den andra. Vi skrattar lite åt det.

När Henke känner sig nöjd med bildspelet och Johanna har plockat undan målargrejorna, så kramas vi och de åker hemåt. Även om jag är SÅ tacksam för deras hjälp och de besök jag får, så känns det skönt att få vara lite ensam nu.

Jag ringer till Ullis och hör hur det är med lilla Hailey och hon berättar att det är ett virus och att de bara kan vänta ut att febern går ned. Skönt att det inte var någon större fara med vår lilla sockertopp!

Medan jag pratar med Ullis, så ringer det på dörren. "Vem fan är det nu då?! Jag orkar inte mer!" När jag öppnar, så står Magnus från Fonus där med ett kuvert i handen. "Ja, jag tänkte att jag åker ju ändå vägen förbi, när jag ska hem varje dag, så då kunde jag ju lika gärna svänga förbi med det här." Så gulligt!

Jag ber honom att stig på, men han står kvar i dörren och förklarar att det är den här försäkringsutredningen, som han har med sig. Det är en hel lunta med papper, som jag måste fylla i och ta ställning till. "Ta det när du orkar och ring om det är något du undrar över."

Jag ringer mamma, som jag inte har haft tid att prata med på hela dagen, ja om man inte räknar de korta sekunder vi hann prata hos frissan då. Åskan går och den slår ned i närheten av Borsökna, så vi rundar av och säger att vi hörs i morgon.

Det är en liten portion kvar av maten från lunchen, så jag äter girigt upp den och serverar mig själv ett välbehövligt glas rödvin till. Smakar helt underbart!

Efter maten, så öppnar jag kuvertet med försäkringsutredningen och börjar läsa. Han hade rätt, Magnus. Det är en hel del att fylla i och ta ställning till. Jag bara hatar sånt där, men jag måste ju bara ta mig igenom det.

När jag har läst igenom allt och fyllt i det som går, så inser jag att jag i alla fall inte har alla uppgifter och att jag måste ha en bouppteckning pågående för att kunna fortsätta med det hela. Skönt, då får jag någon veckas respit i alla fall då.

Nu har jag ätit och plockat undan dagens disk och nu kan jag få sätta mig en stund. Kanske ska titta på Henkes nya bildspel, för jag vill ju ändå vara med lite och tycka till innan vi visar det. Kontrollfreaket i mig vaknar!

Så fint han har gjort, min lilla Henke! Alla fina bilder och alla fina låtar. Kommer att bli SÅ bra på minnesstunden! Han har dessutom skrivit så fint på Facebook om Johnny, så att jag blir väldigt rörd. Det är hans sätt att visa sin sorg. Fina Henke!

Nu, äntligen så kan jag sätta mig vid min dator för att få ur mig dagens händelser och det har ju varit en händelserik dag, så inlägget blir ju därefter. Gäller ju att dokumentera allt, så att jag sen kan gå tillbaka och minnas. Terapi!

Nu ska jag nog ringa till Nilla en stund!

Officianten kommer idag

Vaknar redan vid åttatiden och ligger och stirrar i taket. Efter en stund ger jag upp och kliver upp. Simba åkte ut redan vi femtiden, fast det regnade, så han är nog rätt så "pissed" nu och vill in. När jag öppnar altandörren och släpper in honom, så jamar han så att det låter som att han säger "mamma". Gulligt!

Jag åt ingen kvällsmat igår, så nu är jag ashungrig och vet inte hur snabbt frukosten ska komma fram på bordet. Smakar underbart, när jag äntligen sitter där med gröt, macka och kaffe.

Konstaterar att jag har gått ner fyra kilo på drygt tre veckor, så det vill till att jag sköter det där med maten nu. Inte för att jag tror att jag ligger i riskzonen för Anorexia, men det trodde vi ju aldrig att Ullis gjorde heller.

Det har regnat hela natten och det stänker lite fortfarande, när jag går ut på morgonpromenaden. Grusvägarna är helt vattensjuka och jag får kryssa mellan hålen, som har bildats av bilarna. Trots allt, skönt med syrerik luft och att röra på sig. Jag känner att mina promenader är ett måste för att klara av det här nu.

När jag kommer ungefär halvvägs på promenaden, så kommer jag på mig själv med att gå och planera vad jag ska säga där framme vid kistan på begravningen. Magen och hjärtat knyter sig och jag brister ut i en häftig gråt, när jag går där på andra sidan av Lillsjön.

Jag möter postbilen och försöker att skärpa till mig en aning. Sen bryter det ut igen och jag gråter högt nu. Tårarna fullkomligt sprutar fram. Både förlösande och jobbigt på en och samma gång. Känner mig så utlämnad, att gå här själv med alla mina tankar och funderingar. Ändå vill jag vara ifred nu.

När jag kommer in i samhället igen, så hör jag en bil som närmar sig bakifrån och saktar in. Det är Nette från Larslund, som stannar till jämsides och vevar ner rutan. "Vad duktig du är, som är ute och går med stavarna!" Jag torkar tårarna och säger att jag bara måste för att orka.

Nette ser genast hur det är fatt och vi pratar en stund där mitt i gatan. Det passerar ett antal bilar, irriterade svampplockare, som tycker att kurvan vi står i är en högst olämplig plats att stanna och prata i. Couldn't care less!!

Nette kliver ur bilen efter ett tag och kommer fram och kramar om mig. Jag skakar i hela kroppen och tar tacksamt emot hennes värme. Hon vill att jag ska komma förbi någon dag, så ska vi gå till ett nytt kantarellställe hon vill visa mig, där skogen är lite underlig, som hon uttrycker det. Det lockar mig och jag lovar att jag ska komma.

Nilla ringer när jag har kommit hem och vill höra hur det går. Jag är ärlig och säger att det är en sån där skitjobbig dag idag. Så skönt med Nilla, för jag kan säga precis hur jag känner. Så är det väl i och för sig med alla mina vänner, men jag vet att Nilla förstår och vi gråter en skvätt tillsammans.

Det jag går och väntar på idag, är att officianten, (ja, jag vet att det är ett konstigt uttryck, men det heter så!), ska komma hem till mig kl. 15 och planera begravningen tillsammans med mig, Ullis och Henke. Jag vet inte hur jag ska få klockan att gå snabbare.

Jag har blivit hungrig av promenaden och av gråtattacken och värmer på lite mat. Sen ringer jag mamma och tjuter en stund till. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga, men det finns ju inget att säga, så det är lugnt. Jag behöver bara någon som kan lyssna på mina snörvlanden.

Mitt i allt, så kommer jag på att jag har bokat in med Siw och Johnny, Johnnys syster med man, att de ska komma ut till mig i morgon. Man har ju minne som en guldfisk numera! Jag har ju för sjutton tid hos frissan i morgon. Jag ringer upp Siw och ber dem att komma lite senare.

Sen kommer jag på att jag nog ska ringa till Johnnys mamma och prata en stund. Jag känner mig lite starkare en stund och passar på att ringa då. Självklart slutar det med att vi båda tjuter och klagar, men det känns ändå skönt. Faktiskt så skrattar vi mitt allt också.

Henke och Ullis kommer ut lite innan tre. Jag har förberett allt med kaffe och kaka, så det är bara att sätta på kaffet, så fort officianten kommer. Han heter Torgny, så det kommer jag att skriva i fortsättningen. Blir lite jobbigt med officianten. Eller hur?!

Jag är lite spänd inför mötet, men jag har bara hört gott om Torgny, så jag har ganska höga förväntningar. Hoppas att han kan leva upp till dem bara.

Det tar inte lång stund innan han svänger in på uppfarten. En gråhårig, skäggig man med glimten i ögat. Jag ber honom att stiga in samtidigt som vi skakar hand. Han hälsar på mina barn också och kliver in. Vi parkerar oss i soffan i vardagsrummet, så att det kan bli så där avslappnat, som jag har hoppats på. Det blir det.

Ullis fixar med kaffet och Torgny frågar om jag har funderat något själv på hur jag vill ha det. Gissa om jag har! Ni som känner mig sen tidigare, förstår säkert att jag redan har en lång lista med allt och till och med tiden för varje låt nedskrivet.

Torgny förklarar att han är väldigt mån om att allt ska bli bra och att han har en klar bild av hur han vill att det ska gå till. Han frågar om det är OK att han styr oss lite och jag tackar bara och tar emot. Känns så skönt att han tar kommandot. Han vet hur en slipsten skall dras, om jag säger så!

När vi har presenterat vilka låtar vi vill ha, så säger han att det blir jättebra, men att han kanske ska ändra lite på ordningsföljden. Återigen så tackar jag och tar emot, för att han tar kommandot. Jag är så van att styra och ställa, men nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och bara slappna av. Otroligt skönt!

Min största fundering inför begravningen är vad jag ska säga, då när jag står där framför kistan och ska ta ett sista farväl. Torgny avbryter mig på ett  bra sätt och säger, "Du ska inte säga någonting. Du ska bara vara tyst!" Åh, vilken lättnad det var att få höra! Nu kommer gråten, som jag så "duktigt" har hållit tillbaka länge nu.

Jag snyter mig och Torgny förklarar att det aldrig brukar vara någon bra ide att försöka sig på att hålla något tal, där framme vid kistan. Om man nu nödvändigtvis känner att man bara måste säga något, så föreslår han att man har en fusklapp, som vid minsta tvekan får lämnas över till honom, om modet eller rösten skulle svika.

Han fortsätter att förklara, att det är det inte är något bra tillfälle att hålla tal där vid kistan. Det brukar sällan bli bra. Oftast glömmer man minst hälften av vad man hade tänkt att säga och sen att rösten sviker. Nej, spara det i så fall till minnesstunden, när alla har fått gå ner lite i varv och stämningen är lite mer avslappnad. Så får det bli och en tung börda faller från mina axlar!

Vi kommer också fram till att Stillhetens kapell inte är någon bra lokal att visa bildspel i. Därför bestämmer vi att det i stället får bli efteråt på minnesstunden vid Husby-Rekarne kyrka, i samlingslokalen. Då kan vi dessutom hinna visa alla bilder vi verkligen vill visa. Finns hur många bilder som helst!

Tror att vi har suttit ca två timmar och pratat om hur allt ska gå till och försökt att ge en bild av vem Johnny var. Torgny är skicklig på att både lyssna, ta in och att styra, så han har helt klart för sig vad han ska säga och i vilken ordning allt ska ske. Han visar oss sin plan och vi känner oss trygga och lugna med det. Tack Torgny!

Både Ullis, Henke och jag är helt utpumpade efter att Torgny har lämnat oss. Vi pratar en stund, men sen åker Henke och Ullis hem och jag är ensam igen. Nu känns det OK, faktiskt riktigt skönt, även om jag är SÅ tacksam för att de ville vara med och stötta mig i det här.

Tänkte först att jag skulle ha lagt mig på sängen en stund och bara stirrat i taket, men nu känner att jag bara måste få skriva av mig och det har jag väl verkligen gjort nu!

Det är så himla skönt att jag har förmågan att sätta ord på det jag känner! Tror dessutom att det kommer att vara värdefullt att sedan kunna gå tillbaka och läsa om det här i efterhand.

Nu ska jag se till att komma till ro och krypa in i morgonrocken lagom till nästa avsnitt av Robinson. Kan vara skönt att fly verkligheten en stund!