Årsdagen är passerad

Pust! Nu har årsdagen passerat och jag är fortfarande intakt. Ja, faktum är att den dagen passerade, som vilken annan dag som helst. Jag är själv riktigt förvånad över att den inte kändes värre. Men det är nog så, att jag redan har gått igenom alla djävulska kval och gått vidare.

Ni som har följt mig under det här året, vet att jag har haft det riktigt tufft och att jag har kämpat mig igenom alla jobbiga tankar. Många av er har stöttat mig och ställt upp, när det har varit som värst. Nu har jag rest mig och kommit vidare.

Många av er hörde även av er på årsdagen av den värsta dagen i mitt liv, dagen då min make och livskamrat valde att ta sitt liv. Tack för att ni finns och tänker på mig! Känns skönt att veta att det finns vänner som bryr sig, även om jag har varit dålig på att höra av mig på sistone.

Jag valde alltså att låta årsdagen passera utan större ståhej. Jag gick till jobbet och tänkte väl inget vidare på vilken dag det var. Sen började det att komma fina sms från vänner och då gick ju givetvis tankarna till det hemska, som hände för exakt ett år sedan.

Tankarna gick givetvis även till Johnnys familj, men jag slog snabbt bort impulsen att ringa till dem. Hade jag gjort det, så hade jag snart grottat ner mig i sorgträsket igen och hade kanske även dragit med mig dem. De kunde nog stötta varandra ändå, utan min inblandning.

Dagen på Ica passerade utan större händelser och jag kom hem till min fina, lilla lägenhet, där Bosse satt och väntade på altanen. Han visste också vilken dag det var, men valde att inte göra något större väsen av det. Han vet ju hur jag har det med mina tankar och kval emellanåt och vet att det ibland kan vara bättre att låta allt bara vara.

Nej, istället för att sitta med tungt sinne och tårar, så valde jag att ta mig ner till Ölkultur på kvällen tillsammans med Bosse. Där träffade vi glada vänner och kunde sitta i kvällssolen och njuta av trevlig samvaro och gott öl. Tror faktiskt att det var det bästa sättet att ta mig igenom den dagen.

Nu sitter jag här och det är vardag igen. Känns som att sommaren är över och att ordningen är återställd. Även om det inte har varit någon vidare sommar att tala om, så känns det skönt att hösten är på ingång och allt vad det innebär.

Nu ser jag fram emot en ljuv september och härliga skogspromenader med klar och fräsch luft. Jag har ännu inte varit ute i skogen och tittat efter kantareller. Har helt enkelt inte haft tid till det. Nu när vardagen är här igen, så kanske jag skulle ta mig en runda och se efter om mina gamla ställen finns kvar.

Återigen, tack alla ni som har stöttat mig under det här året! Ni finns i mitt hjärta!

Mor- och dotterdag

Jag vaknar vid halv nio-tiden och smyger upp försiktigt, så att jag inte väcker Ullis. Hon ser ut att sova så skönt där under bolstret, så jag vill inte att hon ska vakna. Efter att jag har sett till att Simba är nöjd, så sätter jag mig vid datorn för att blogga.

Vid halv elva kommer Ullis ut från sovrummet. Hon berättar att hon hade lite svårt att somna igår, men att hon har sovit skönt under natten. Ett tag vaknade hon och tyckte att hon hörde fotsteg, men det var bara Simba som var uppe och knallade. Sen är det ju lite knäpp och ljud i ett hus, det är ju bara så.

Vi gör iordning frukost och äter tillsammans. Ullis vågade inte lita på att mamma hade "rätt" saker hemma, så hon har med sig sina små burkar med egen frukost. Hur som helst, så är det mysigt att sitta där tillsammans och äta.

Jag går ut och hämtar posten och det ligger ett stort och mjukt paket i brevlådan. Jisses, vad nyfiken jag blir! Jag öppnar paketet tillsammans med Ullis. Det är en jättemysig poncho och ett fint brev från Johnnys gamla klasskompisar. De har samlat till "lite värme" till mig. Givetvis börjar jag att lipa! Tack så hemskt mycket, ni fina människor!

Idag är det tänkt att vi ska fixa till slingor i mitt hår, men mamma ringer och säger att hon bjuder mig på slingor och klippning hos min frissa inne i stan. Jag blir jätteglad, men frågar samtidigt om mamma vet hur mycket det egentligen kostar och det vet hon. Jag nappar direkt! Är inte nödbedd på något vis!

Henke är i byn och hjälper Totte att klyva ved, så jag har sagt åt honom att han kan komma hem på lunch. Det vill han gärna, så vid tolvtiden dyker han upp, svettig, smutsig och hungrig. Min lilla gubbe! Han får hamburgare. Det är för tidigt för mig och Ullis att äta, så vi sitter bara med vid bordet när han äter.

Henke berättar att han har svårt för godstågen, som dundrar förbi stup i kvarten, där de klyver ved. Han vill inte fortsätta, men jag försöker få honom att inte låta detta besegra honom. Jag berättar för honom om min ilska mot godstågen härom dagen och att jag kunde vända det till något positivt. Vi måste kämpa vidare, helt enkelt, inte ge upp och låta det onda knäcka oss.

När Henke har gått och Ullis och jag har gjort oss i ordning, så går vi en långsam promenad runt Lillsjön. Jag har sett till att vi har en plastpåse med oss, för jag har tänkt att vi ska hitta lite kantareller till Ullis och Marre. Jag har ju en del ställen här ute, om man säger så.

Det dröjer inte länge innan Ullis har skavsår. Hon får kavla ner strumpan, så att den blir dubbel över skavsåret. Det funkar hyfsat och vi kan lufsa omkring på mina kantarellställen på vägen hem. Det blir någon liter. Med glädje konstaterar jag att även "trattisarna" har börjat att titta fram. Blir nog ett bra år i år.

När vi kommer hem igen, så är det snart dags för lunch. Om inte Ullis hade varit här, så hade jag nog bara tagit en banan eller nåt, för jag är inte hungrig. Jag vill ju inte att Ullis ska slarva med maten, så jag gör en repris på gårdagen och steker upp lite kycklingfilé och värmer upp resterna av potatisen och kantarellsåsen från igår. Ullis gör sallad.

När vi dricker kaffet efter maten på altanen, så börjar det dra ihop sig till oväder. Det är ett så där, nästan overkligt, lugn innan stormen. Mörka moln tornar upp sig runt omkring och på avstånd hör vi hur åskan mullrar. Ullis tycker om åska och vill gärna att den ska komma närmare, men den drar förbi. Det kommer några regnstänk, men mer blir det inte.

Vi går in igen och jag tittar efter Simba. Har inte sett honom på en bra stund. Vart hittar jag honom, om inte uppe på de nytvättade sommartäckena, jag tillfälligt har lagt inne i gästrummet. Han är helt utslagen. Var det han eller Ullis och jag, som tog sömntabletter igår....

Jag får ett deppanfall vid köksbordet, när jag pratar med Ullis om att Johnny och jag stod varann så nära. Vi hade klarat av så mycket tillsammans och kommit över det där jobbiga stadiet i ett förhållande. Vi hade helt enkelt vuxit samman. Jag börjar gråta och Ullis kommer och sätter sig i mitt knä och säger, "Mamma, vi måste ta hand om varandra nu!" Fina Ullis!

Vi pratar en hel del om kommande begravning och hur jobbigt det kommer att vara, men konstaterar samtidigt att det finns så otroligt mycket vi kan göra tillsammans framöver. Jag vill ju inte bli en bitter gammal nucka, som bara sitter hemma och gnäller.

Hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen?! Jag och Johnny stod ju varandra så nära som man kan göra och ändå så kunde jag inte se vart han var på väg. Hur är det överhuvudtaget möjligt?! Återigen så är Ullis där och får mig på andra tankar. Tack Ullis! En dag i sänder nu!

Hela dagen har gått och det är dags för mig att köra hem med Ullis till hennes lilla familj. Marre har varit och tränat för första gången på Nautilus och sitter nu hemma och väntar på sin älskling. Jag är så glad för deras skull! De är så fina, mina tjejer!

På väg hem handlar jag mjölk och sallad. Måste ju ha grejer hemma tills Henke kommer i morgon och vill ha våfflor till lunch. Han har beställt det. Känns bra att han vill komma hem till mamma och äta!

Skönt att komma hem igen. Nu har jag haft sällskap ett dygn och nu ska det bli skönt att vara lite ensam. Jag bara funkar så, hur mysigt det än är att vara tillsammans med sin dotter. Jag ser till att vara "offline" på Facebook, för ikväll känner jag att jag bara vill vara ifred, hur snälla folk än är.

Tack!

Det är med tungt huvud jag sitter och skriver här idag. Ingen morgonpromenad har det blivit heller. Katastrof! Det var tydligen ingen lyckad kombination med både bubbel och rödvin igår. Att man aldrig lär sig! Men det smakar ju så gott när man sitter där i solen och njuter och igår var det ju lite extra speciellt eftersom Johnny också blev "pensionär".

Först vill jag bara rikta ett stort tack till alla gulliga vänner som har kommit med glada tillrop och gratulationer. Det är så många som har lyckönskat oss och uttryckt sin beundran för vad vi nu har gjort. Vi var lite rädda för att det skulle väcka en del avund och missunnsamhet hos människor när man gör en så pass kontroversiell och i mångas ögon knäpp sak. Men det har alltså varit SÅ många som spontant har kommit och talat om för oss hur imponerade de är. Stort tack till alla ni rara människor!

Sen vill jag även tacka min käre make, Johnny. Hade det inte varit för honom så hade vi aldrig kunnat göra det här. Han har varit väldigt drivande i vår livsstrategi, dvs sett till att vi inte har dragits med i karusellen med stora, lyxiga bilar och hus, m.m. Jag har nog varit lite sugen att ge efter för dessa sk behov i takt med att våra inkomster ökat, men då har Johnny varit den som har påmint mig om vart vi har varit på väg.

När jag ställdes inför valet att börja pendla till Stockholm för att jobba, så valde jag Stockholm för att jag då skulle kunna få en bättre lön och därmed öka chanserna till att kunna sluta jobba tidigare i livet. Jag sa att pendlarlivet skulle få max tio år av mitt liv och det är väl ungefär vad som har gått nu. Under den tiden har Johnny varit den som har pushat och ställt upp för att jag skulle orka.

För så där ett och ett halvt år sedan var jag in i den sk väggen och vände. Jag var borta tre månader från arbetet, men kom sedan tillbaka med dunder och brak. Förutom ett förstklassigt bemötande från mina chefer och arbetskamrater, så har jag åter Johnny att tacka för den stöttning jag fick här hemma för att orka komma tillbaka. När jag inte trodde tillräckligt på mig själv så var Johnny den som fick mig att resa mig igen.

Det har aldrig varit några diskussioner om vem som skulle satsa på karriären och vem som skulle ta smällarna på hemmaplan med städning och matlagning. Vi har samåkt in till stan tidiga morgnar och Johnny har tålmodigt suttit i bilen på kvällarna och väntat på att jag skulle komma hem med det ofta försenade Stockholmståget. Han har alltså haft lika långa dagar som jag har haft. Vissa dagar när jag i förväg har vetat om att jag skulle komma hem senare, så har Johnny åkt hem, men då städat eller gjort något annat bra av tiden.

Sist men inte minst så vill jag berätta om Johnnys fallenhet för att göra aktieaffärer. Hade det inte varit för dessa lyckade affärer så hade vi inte kunnat gå så här tidigt. Visst jag har ju bidragit med en bra inkomst, men då gäller det ju att kunna förvalta dessa pengar på ett sätt så att de förökar sig också.

Tror att det började med att Johnny deltog i en aktietävling som Swedbank hade. Han låg länge i ledningen och vann även ett etappris på femtusen kronor. Hade han vunnit hela tävlingen, vilket var fullt möjligt, så hade prissumman varit en miljon. Nu var han tvungen att avbryta tävlingen då reglerna inte tillät att jag som anhörig jobbade inom Swedbank. Surt!

Men det var väl då som Johnny tog saken i egna händer och började satsa våra egna pengar på aktiemarknaden och det gick ju väldigt bra. Sen kom ju finanskrisen och vi fick som många andra bita i det sura äpplet. Men sen var vi med i uppgången efter krisen och snart var vi på banan igen och nu sitter vi här och har kommit i mål.

Vi har hela tiden försökt att ha en väldigt ödmjuk inställning till det vi nu gör. Det kan ju faktiskt gå käpprätt åt skogen när man minst anar det. Självklart har vi ju säkrat upp och sett till att vi har buffertar, men man vet ju aldrig. Sen kan ju glädjen över att det har gått så bra ibland dra iväg med en så att man kanske i andras ögon upplevs som kaxig. Men jag lovar att det är inte med avsikt och mycket ligger ju också i betraktarens öga. Man måste ju i alla fall kunna glädjas åt att det går bra.

Men som jag inledde, det är fantastiskt kul att ha fått så mycket varma ord från härliga människor runt omkring oss. T o m en del som man knappt har pratat med tidigare kan komma fram och säga hur häftigt de tycker det här är. TACK alla ni gulliga!