Djupdyk

Jaha, då föll jag pladask rakt ner i källaren igen då. Ångesten kramar om hjärtat och magen vill bara vända sig ut och in. Men vad har hänt, undrar säkert en och annan.

Det var igår eftermiddag, som jag var inne på Facebook och kollade runt. Då hade jag fått ett meddelande på chatten. Först blev jag glad över att se vem som hade hört av sig. Sen blev jag så ledsen, arg, besviken och förtvivlad, att jag knappt kunde förmå mig att resa mig och ta mig därifrån.

Jag hade fått en rejäl toppspinn om hur jag skulle agera mot en viss person i mitt tidigare liv. Precis som att jag inte har vett i skallen att själv veta det. Ordvalet var dessutom så utstuderat, så jag kände riktigt hur ilskan började fräta mig inifrån.

Istället för att börja formulera ett lika dumt svar, så valde jag att ringa mamma och sen Ullis. Alltid bra att bolla med dem, när man själv är för upprörd för att tänka klart. Sen satte jag mig och skrev ett skarpt, men ändå avmätt svar tillbaka.

Tänk att sådana små saker ska kunna kullkasta en hel tillvaro, om än bara för en dag eller två. Sen tänker jag, att den som skrev förmodligen mår mycket illa själv. Samtidigt så tycker inte jag, att jag ska behöva agera någon annans boxpåse. Jag har redan haft mitt helvete och det lever fortfarande kvar straxt under utan.

Idag ska jag försöka att få prata med min beteendevetare, så att jag kan få hjälp att tänka på ett annat sätt. Jag behöver hjälp att komma vidare, för att kunna må bra igen. Tack så himla mycket för att jag skulle behöva hamna här igen!

Samtidigt är det ju, som Henke sa till mig igår. "Mamma, reagerar du sådär, så har du ju inte gått vidare!" Nej, han har ju rätt. Det går ju aldrig att ta bort en sådan sak ur minnet. Varje gång jag passerar eller går genom en kyrkogård, så kommer tyngden över bröstet tillbaka.

Sen är jag ju evigt lycklig, som har träffat Bosse. Han är så omtänksam och förstående, en riktig guldklimp. Han vill dessutom att jag ska berätta varje gång jag känner ångesten komma krypandes. Sen pratar vi tills det har gått över. Känns så tryggt och skönt.

Igår ville jag inte störa honom på jobbet, så jag tog lugnande tabletter. Jag gick även länge och sneglade på vinboxen i köket. Nej, alkohol löser inga problem. Alkohol ska man dricka i glada vänners lag, inte ensam. Sen för att somna, så tog jag en stark sömntablett. Tack för att det finns, när man behöver!

Mycket omtumlad vaknade jag idag, med två nya fina SMS från Bosse. Jag ringde upp, för att tala om att jag mår bra och att det är på bättringsvägen. Nu har jag dessutom bloggat om incidenten och känner att jag har fått bort en del av obehagskänslan.

Det är en balansgång, det här med att blogga. Man måste ju räkna med att alla läser den och då gäller det ju att formulera sig, så att man inte hänger ut någon. Sen vill jag ju inte censurera bort det jag i själva verket behöver skriva om. Då har ju bloggen mist hela sin mening.

Nej, att vara alla människor till lags, det är jag dödligt trött på! Jag har varit så jävla anpassningsbar i stora delar av mitt vuxna liv, så nu måste jag börja tänka lite mer på mig själv och på hur jag mår. Att tassa omkring på tå är inte längre min grej. Ta det, eller lämna mig ifred!