Fan, Johnny!

Innan jag börjar att skriva, så vill jag varna för att det här inlägget kommer att innehålla en hel del svordomar och jobbiga tankar. Jag klarar inte att skriva välvårdat och fint idag. Jag måste bara få kräkas ur mig den beska galla som ligger och ruvar, rakt ut bara!

Under min morgonpromenad, så går jag och grubblar, som vanligt efter att det här hände. Fan, Johnny, det var ju inte så här det skulle vara! Vi kämpade ju i ca 15 år för att kunna sätta vårt gemensamma livsmål i sjön. Hur fan kan du lämna mig då, precis på målsnöret?!

Känslorna bubblar och snurrar i min förvirrade hjärna. Samtidigt så känner jag en värkande medkänsla för hur dåligt du måste ha mått, för att kunna göra så här. Du var ju så himla omtänksam och fin, så du skulle aldrig ha gjort det här, om du bara hade varit dig själv den där dagen.

Vi älskade ju varandra! Vi delade allt! Inga lik i garderoben! Vi hade fanimej allt man kan tänkas vilja ha! "Tills döden skiljer oss åt", heter det ju så fint, men jag tror inte att det var så här det var menat. Nu var det ju du, Johnny, som skiljde på oss, inte döden. Du tog döden i egna händer, eller hur man ska säga. Hur fan tänkte du egentligen?! Men visst ja, du kan ju inte ha tänkt överhuvudtaget.

Vet inte om det hade känts bättre eller sämre, om någon av oss hade haft någon kärleksaffär vid sidan om och att det var något sånt som hade drivit dig i döden. Men nu finns det fanimej inget sådant att peka på. Vi hade inga problem! Ändå såg du bara problem, I-landsproblem. Varför?! Jag kunde i alla fall se en ljusning i horisonten, även om jag också var nere i det svarta hålet.

Jag älskade dig, Johnny och älskar dig fortfarande, gränslöst. Däremot så var jag inte beredd att följa dig i döden, även om du trodde det och även om jag trodde det själv de första dygnen. Nej, där går gränsen för mig! Vi har inget mandat att själva styra över döden. Det är något, som kommer till oss när det är dags och inte som det blev nu.....