1:a advent

Idag sov jag så där länge igen. Måste ta extremt på krafterna att vara låg. Det börjar kännas så där extra tungt nu, när det närmar sig julen, glädjens högtid. Jag får lust att skrika ut min ångest ibland, men inget förändras ju av det.

Idag är det första advent. Jo, det är sant, även om det regnar, blåser och är närmare tio plusgrader. Jag ser att grannarna har pyntat i fönstren och i trädgården. Det skulle jag också ha gjort, om jag inte skulle flytta snart. Å andra sidan, så känns det inget kul att pynta i år. Inte utan Johnny! Simba skiter väl i om jag har fått fram ljusstakarna eller inte!

Jag hasar omkring i myskläder och trasiga skinntofflor. De nya tofflorna tänker jag inte använda förrän på Lagmansgatan. Blir lite symboliskt att få slänga de gamla, när jag flyttar. En sorts nystart, inte bara med tofflorna då.

Idag har jag tänkt att börja rensa lite i garaget och packa lite saker. Jag börjar med att gå ut i garaget och slänga ner alla kläder, som blev över från loppisen, i en stor plastsäck. Det gör så otroligt ont att behöva slänga Johnnys kläder. Allra värst är hans morgonrock, men nu åker den också. Jag kramar den länge, innan den åker ner i säcken.

Tanken är att Pingstkyrkan ska få komma och hämta allt, som jag inte vill ha med mig i flytten. Då kommer ju kläder och prylar till glädje för andra människor. Nåja, man kan väl få hoppas att det är så i alla fall. Det känns i alla fall bättre att göra så, än att slänga allt.

Jag kommer på mig själv med att plocka tillbaka en del prylar in i huset. Hm, jag som hade rensat bort det jag inte ville ha. Nu börjar jag bli sentimental och ångrar mig. Det är inga massor, så jag låter mig hållas. "Kan vara bra att ha!"

I morgon kommer sopbilen, så jag passar på att rensa bort det som ska slängas. Det händer inte ofta, men nu är faktiskt soptunnan full. Jag känner mig riktigt nöjd med min rensningsinsats och går in för att äta lunch.

Johnny finns hela tiden i mina tankar. Jag sörjer och sörjer och ska väl så göra ett bra tag till, om jag ska tro alla som säger att det brukar ta ett år, innan man kan fungera normalt igen. Jodå, visst har jag bättre dagar ibland, men nu har det varit riktigt tungt ett tag.

Jag ältar fortfarande den där dagen, då det hände, om och om igen. Jag plågar mig själv med att ifrågasätta om det hade kunnat varit annorlunda, om jag bara hade insett hur dåligt han mådde. Men hur skulle jag ha kunnat veta?! Gång på gång, så säger jag till mig själv, "Det var ändå inte ditt val!".

Det blir svårt att svälja maten, men jag tvingar mig att äta upp. Jag behöver äta nu, för att orka kämpa vidare. Det är mycket som måste sättas fart med nu. Jag har en strimma hopp om att det kommer att kännas lite lättare, sen när jag har flyttat.

Efter maten, börjar jag att plocka ner böckerna från bokhyllan i plastbackar. Fy så tungt det blir! Tur att jag kommer att få hjälp med att bära. Jag fortsätter med att tömma lite lådor och en byrå. Det går ju som en dans!

Mamma och jag köpte ju jättefina kläder till Hailey, när vi var i Playa del Inglés. Nu sätter jag fart med att slå in ett av seten i ett fint födelsedagspaket. Hailey fyller ett år den 16/12 och då ska vi fira henne med buller och bång. Synd bara att inte "moffa Johnny" kunde vara med. De älskade varandra.

Nu är det riktigt mörkt ute och stormen riktigt ruskar om huset. Varför ledsnar man alltid på det man gör, när det blir mörkt? I alla fall funkar jag så nu. Det är precis som att luften går ur en och kroppen börjar förbereda sig på att sova. Men klockan är ju bara lite efter fyra, så nu får jag allt ta och skärpa till mig!

Jag sätter på en kopp kaffe, för att bli lite piggare. Sen kräkas lite på bloggen, så kanske det känns lite bättre sen.

Torsdag med besök av Thomas

Trodde att gårdagen skulle bli en tung dag, efter allt skoj i Stockholm med gamla kollegorna. Tvärt om, så känner jag mig glad och fylld av energi  när jag vaknar och har ätit frukost. Tänk vad lite gott sällskap och skratt kan göra!

För att ta vara på den energin, så börjar jag med att uppdatera den budgetfil, som Johnny hade gjort för att hålla koll på våra utgifter och inkomster. Det tog mig en halv dag, bara att komma på hur han hade byggt upp alla formler i Excel, men nu går det som en dans att uppdatera.

Ser bra ut, när jag har fyllt i alla nuffrorna. Jag håller mig inom ramarna, för att inte behöva jobba igen. Sen kommer jag absolut att vilja komma ut och jobba igen, i alla fall några timmar i veckan, med något lagom avancerat, bara för att få det där sociala umgänget, som ett arbete ger.

En sak är i alla fall säker, jag kommer aldrig att börja pendla till Stockholm igen, eller hoppa på något så ansvarsfullt jobb, som jag hade tidigare. Jag har lovat mig själv att försöka att se till att må så bra som möjligt nu. Det är inte värt att lägga ner den energin på ett svårt eller avancerat arbete.

När jag är klar med finanserna, så tar jag tag i det där med att rensa bland alla pärmar och papper. Känns tungt! Jag får ta paus lite till och ifrån, när ångesten kommer krypande, men jag klarar ändå av det. Seger!

Dagens höjdpunkt är att Thomas Wikman ska komma förbi och hämta cykeln, som han köpte av mig på loppisen. Thomas är gift med min fina vän, Karin Harich, och är lika go, han med.

Det känns bra att just han köpte Johnnys cykel. Tror dessutom att Johnny skulle ha velat det. Thomas är nämligen väldigt noga med sina saker, precis som Johnny var.

Klockan hinner bli närmare sju, innan Thomas dyker upp. Han ger mig en varm kram och jag bjuder in honom på kaffe. Dessvärre har jag totalt missat att tänka på fikabröd, men Thomas säger att det bara är bra. Däremot, så lyckas jag truga på honom en glass.

Samtalet flyter på och vi pratar om det trista som har hänt. Thomas lyssnar uppmärksamt och försöker att leva sig in i hur jag känner. Thomas är så ledsen för min skull. Han vet hur tajta jag och Johnny var och han försöker att förstå hur det skulle kännas om han skulle hamna i samma situation. Hans ögon blänker av medkänsla.

Helt plötsligt börjar klockan närma sig åtta. Idag är det final i Robinson och det har jag redan förklarat för Thomas, så han vet när det är dags att bryta upp. Jag följer med honom ut och vinkar av honom och Johnnys cykel.

Känns som sagt bra, att det blev Thomas, som köpte den, även om det känns tungt att se ytterligare en del av Johnny försvinna ut ur mitt liv.

Fredag och besök i minneslunden

Märks att jag var hos kiropraktorn i går och fick kotorna på plats. Har klarat natten utan kramp i nacke och axlar. Visst är jag öm i kroppen, men det är en sån där "nyttig" värk, som man kan få efter att ha blivit mörbultad hos kiropraktorn.

Stor del av förmiddagen går åt till att skriva ifatt två dagar på bloggen. Känns bra att komma ifatt, inte för att jag måste, utan för att jag sen vill kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde de här dagarna. En sorts terapeutisk dagbok. Jag skriver ju inte ut allt, men jag kan ju läsa allt mellan raderna.

Först hade jag tänkt att åka in till minneslunden redan på förmiddagen, men nu inser jag att det kan vara skönt att bara gå omkring och skrota i morgonrock och tofflor hela förmiddagen. Dessutom är det ju bra om ljusen inte hinner slockna, innan det ens har blivit Alla Helgonaafton. Det får bli ikväll jag åker dit.

Ullis och Marre kommer ut vid lunchtid, för att duka fram de saker de har att sälja på loppisen. Hailey ler med hela ansiktet, när de kliver in genom dörren. Jag får den stora äran att mata och underhålla Hailey, medan Ullis och Marre fixar i garaget. Gör jag SÅÅ gärna!

Vi har det jättemysigt, jag och Hailey. Hon inleder med att se till att jag får byta bajsblöja. Går ju som en dans. Sen blir det en liten kräka på vardagsrumsgolvet. Gör inget, mormor torkar! Simba går långa lovar runt Hailey, för att hinna undan hennes attacker.

Ullis och Marre undrar hur alla människor ska få plats i garaget. Det är ju redan SÅÅ fullt. Vi skämtar om att vi ska ha kölappar. Det blir nog bra om bara alla bjuder till.

Nu har jag börjat rensa på allvar i byrålådor och skåp. Vad ska jag med en massa gamla gardiner och dukar till, som jag inte har använt på flera år?! Nu åker de antingen ut i garaget, eller i soporna. Inte vill väl jag släpa med mig en himla massa "bra-att-ha-saker" till Lagmansgatan?!

Ullis har nog fått lite av min den där "bra-att-ha-mentaliteten", för hon tar reda på en hel del av det som annars skulle åka. Marre suckar, men fogar sig. Hailey börjar bli väldigt trött, så de packar ihop och åker hemåt.

Vid fyra får jag tag på mamma och säger att jag snart kommer över. Vi har bestämt att vi ska göra sällskap till minneslunden idag. Det är ju egentligen inte förrän i morgon man ska tända ljusen, men då är jag hembjuden till mina goa vänner Per och Carina i Skogstorp, så det får bli idag vi tänder ljusen.

När jag kommer hem till mamma, så blir jag lite irriterad över att hon inte är klar att åka. Jag har ju tänkt att hinna handla ljus och blommor på handelsträdgården intill kyrkogården och klockan börjar närma sig halv sex. Mamma verkar helt oförstående, men skyndar sig och snart är vi på väg.

Vi hinner i tid till handelsträdgården och får köpa våra blommor och ljus. Vi låter bilen stå kvar där och går över gatan till minneslunden. Vi stannar till vid kanten av dammen och tänder våra ljus där. Jag blir tyst och sänder några kära tankar till framför allt Johnny, men även till mormor och morfar.

Tårarna rinner utmed kinderna och jag låter allt komma ut. Skönt att man kan gömma sig i mörkret. Vi står där en stund under tystnad. Sen kommer mamma och tröstar mig och säger att det är dags att gå. Mamma säger att det är väl OK med mormor och morfar, men att det känns så himla fel att Johnny ligger här och inte är med oss.

Vi går en sväng och tittar på alla vackra ljus i minneslunden. Mamma håller mig i armen och det känns helt OK. Ska bli så skönt att få åka iväg med henne sen och att vi får rå om varandra en hel vecka. Längtar dit!

Jag följer med mamma in en stund. Helt plötsligt ser jag att klockan bara är halv sex. Jag frågar mamma om det verkligen kan stämma. Jo, det gör det. Då fattar jag. Det är klockan i bilen, som jag inte har ställt om till normaltid.

Mamma skrattar och säger, "-Då förstår jag varför du höll på att stressa livet ur mig!" Jag trodde ju att klockan började närma sig halv sex och att vi inte skulle hinna i tid för att köpa ljus och blommor. I själva verket var ju klockan bara halv fem. Suck!

Jag sätter mig på golvet i köket och gullar en stund med Effie. Mamma värmer var sin liten glögg, så att vi kan värma oss efter besöket på kyrkogården. Sen tar hon fram vitlöks- och pepparsalami. Min mage knorrar och jag inser att jag inte har ätit mer än frukost och lite fikabröd under dagen.

Nu bär det av hemåt. Det är så himla mörkt. Känns riktigt trist att åka ut i mörka skogen. Snart behöver jag inte göra det längre. Om mindre än en månad, så kan jag anse mig själv som stadsbo, även om jag kommer att bo lite i utkanten av city.

Vad ska jag äta då? Jag tittar i frysen och hittar två isiga tjockkorvar. Får duga nu när jag är så hungrig. Smakar ljuvligt efter några minuter i mikron och med lite senap. Sen ett glas rött till det. Hade ju varit godare med öl till, men man kan ju inte få allt!

Nu ska jag bara duscha och krypa in i morgonrock och tofflor, innan det är dags för "Idol", som ska få bli min underhållare i kväll.