söndag 27 november 2011

1:a advent

Idag sov jag så där länge igen. Måste ta extremt på krafterna att vara låg. Det börjar kännas så där extra tungt nu, när det närmar sig julen, glädjens högtid. Jag får lust att skrika ut min ångest ibland, men inget förändras ju av det.

Idag är det första advent. Jo, det är sant, även om det regnar, blåser och är närmare tio plusgrader. Jag ser att grannarna har pyntat i fönstren och i trädgården. Det skulle jag också ha gjort, om jag inte skulle flytta snart. Å andra sidan, så känns det inget kul att pynta i år. Inte utan Johnny! Simba skiter väl i om jag har fått fram ljusstakarna eller inte!

Jag hasar omkring i myskläder och trasiga skinntofflor. De nya tofflorna tänker jag inte använda förrän på Lagmansgatan. Blir lite symboliskt att få slänga de gamla, när jag flyttar. En sorts nystart, inte bara med tofflorna då.

Idag har jag tänkt att börja rensa lite i garaget och packa lite saker. Jag börjar med att gå ut i garaget och slänga ner alla kläder, som blev över från loppisen, i en stor plastsäck. Det gör så otroligt ont att behöva slänga Johnnys kläder. Allra värst är hans morgonrock, men nu åker den också. Jag kramar den länge, innan den åker ner i säcken.

Tanken är att Pingstkyrkan ska få komma och hämta allt, som jag inte vill ha med mig i flytten. Då kommer ju kläder och prylar till glädje för andra människor. Nåja, man kan väl få hoppas att det är så i alla fall. Det känns i alla fall bättre att göra så, än att slänga allt.

Jag kommer på mig själv med att plocka tillbaka en del prylar in i huset. Hm, jag som hade rensat bort det jag inte ville ha. Nu börjar jag bli sentimental och ångrar mig. Det är inga massor, så jag låter mig hållas. "Kan vara bra att ha!"

I morgon kommer sopbilen, så jag passar på att rensa bort det som ska slängas. Det händer inte ofta, men nu är faktiskt soptunnan full. Jag känner mig riktigt nöjd med min rensningsinsats och går in för att äta lunch.

Johnny finns hela tiden i mina tankar. Jag sörjer och sörjer och ska väl så göra ett bra tag till, om jag ska tro alla som säger att det brukar ta ett år, innan man kan fungera normalt igen. Jodå, visst har jag bättre dagar ibland, men nu har det varit riktigt tungt ett tag.

Jag ältar fortfarande den där dagen, då det hände, om och om igen. Jag plågar mig själv med att ifrågasätta om det hade kunnat varit annorlunda, om jag bara hade insett hur dåligt han mådde. Men hur skulle jag ha kunnat veta?! Gång på gång, så säger jag till mig själv, "Det var ändå inte ditt val!".

Det blir svårt att svälja maten, men jag tvingar mig att äta upp. Jag behöver äta nu, för att orka kämpa vidare. Det är mycket som måste sättas fart med nu. Jag har en strimma hopp om att det kommer att kännas lite lättare, sen när jag har flyttat.

Efter maten, börjar jag att plocka ner böckerna från bokhyllan i plastbackar. Fy så tungt det blir! Tur att jag kommer att få hjälp med att bära. Jag fortsätter med att tömma lite lådor och en byrå. Det går ju som en dans!

Mamma och jag köpte ju jättefina kläder till Hailey, när vi var i Playa del Inglés. Nu sätter jag fart med att slå in ett av seten i ett fint födelsedagspaket. Hailey fyller ett år den 16/12 och då ska vi fira henne med buller och bång. Synd bara att inte "moffa Johnny" kunde vara med. De älskade varandra.

Nu är det riktigt mörkt ute och stormen riktigt ruskar om huset. Varför ledsnar man alltid på det man gör, när det blir mörkt? I alla fall funkar jag så nu. Det är precis som att luften går ur en och kroppen börjar förbereda sig på att sova. Men klockan är ju bara lite efter fyra, så nu får jag allt ta och skärpa till mig!

Jag sätter på en kopp kaffe, för att bli lite piggare. Sen kräkas lite på bloggen, så kanske det känns lite bättre sen.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar