Trodde att gårdagen skulle bli en tung dag, efter allt skoj i Stockholm med gamla kollegorna. Tvärt om, så känner jag mig glad och fylld av energi när jag vaknar och har ätit frukost. Tänk vad lite gott sällskap och skratt kan göra!
För att ta vara på den energin, så börjar jag med att uppdatera den budgetfil, som Johnny hade gjort för att hålla koll på våra utgifter och inkomster. Det tog mig en halv dag, bara att komma på hur han hade byggt upp alla formler i Excel, men nu går det som en dans att uppdatera.
Ser bra ut, när jag har fyllt i alla nuffrorna. Jag håller mig inom ramarna, för att inte behöva jobba igen. Sen kommer jag absolut att vilja komma ut och jobba igen, i alla fall några timmar i veckan, med något lagom avancerat, bara för att få det där sociala umgänget, som ett arbete ger.
En sak är i alla fall säker, jag kommer aldrig att börja pendla till Stockholm igen, eller hoppa på något så ansvarsfullt jobb, som jag hade tidigare. Jag har lovat mig själv att försöka att se till att må så bra som möjligt nu. Det är inte värt att lägga ner den energin på ett svårt eller avancerat arbete.
När jag är klar med finanserna, så tar jag tag i det där med att rensa bland alla pärmar och papper. Känns tungt! Jag får ta paus lite till och ifrån, när ångesten kommer krypande, men jag klarar ändå av det. Seger!
Dagens höjdpunkt är att Thomas Wikman ska komma förbi och hämta cykeln, som han köpte av mig på loppisen. Thomas är gift med min fina vän, Karin Harich, och är lika go, han med.
Det känns bra att just han köpte Johnnys cykel. Tror dessutom att Johnny skulle ha velat det. Thomas är nämligen väldigt noga med sina saker, precis som Johnny var.
Klockan hinner bli närmare sju, innan Thomas dyker upp. Han ger mig en varm kram och jag bjuder in honom på kaffe. Dessvärre har jag totalt missat att tänka på fikabröd, men Thomas säger att det bara är bra. Däremot, så lyckas jag truga på honom en glass.
Samtalet flyter på och vi pratar om det trista som har hänt. Thomas lyssnar uppmärksamt och försöker att leva sig in i hur jag känner. Thomas är så ledsen för min skull. Han vet hur tajta jag och Johnny var och han försöker att förstå hur det skulle kännas om han skulle hamna i samma situation. Hans ögon blänker av medkänsla.
Helt plötsligt börjar klockan närma sig åtta. Idag är det final i Robinson och det har jag redan förklarat för Thomas, så han vet när det är dags att bryta upp. Jag följer med honom ut och vinkar av honom och Johnnys cykel.
Känns som sagt bra, att det blev Thomas, som köpte den, även om det känns tungt att se ytterligare en del av Johnny försvinna ut ur mitt liv.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar