Onsdag med Henke och Johanna

Inser att jag har missat att skriva om onsdagen den här veckan. Kan lätt bli så, när man är lite avtrubbad av medicinerna. Här kommer i alla fall en kort resumé av onsdagen.

Vaknar och känner mig, för en gångs skull, riktigt utvilad, till och med lite glad och förväntansfull. Tänk vilken skillnad lite medicin kan göra. Inser att jag kanske ska fortsätta med den ett tag till, innan jag gör ett nytt försök att klara mig utan. Behöver ju inte var så där duktig!

Idag har jag massor att ta tag i. Jag börjar med att gå ner till båtbryggan och fotografera kanoten. Den ska säljas med alla tillbehör på loppisen och jag kan ju inte gärna släpa upp den till garaget. På så vis, så får jag ju en lite promenad också.

Sen är det alla grejerna, som mamma och jag släpade ner från vinden igår, som ska ställas i ordning och prissättas. Så där ja, nu börjar det att likna något. Nu väntar jag bara på att Henke och Johanna ska komma ut och hjälpa till med resten.

Henke börjar med att montera ner min gamla dator, som han ska få. Sen flyttar han Johnnys dator till mitt skrivbord. På så vis blir databordet, som jag ska sälja på loppisen, flyttbart.

Vi går ut i garaget och fortsätter att gå igenom det som finns på vinden. Henke blir som barn på nytt, när han hittar några lådor med sina gamla leksaker. Jag och Johanna tittar på varandra och ler, när Henke kvittrar förtjust över varje liten pryl.

Nu har alla gamla leksaker försetts med prislappar och jag misstänker att de kommer att göra både en och annan liten kille glad på lördag. Vi fortsätter med verktygen och Henke hjälper mig att sätta vettiga priser. Så där ja, då har vi gjort klart allt, så långt det går.

Det är kallt i garaget, så nu går vi in för att titta på kläderna efter Johnny. Henke provar några skjortor och en kavaj. Perfekt! Det är lite värre med byxorna. Henke är ju lite större än vad Johnny var. Nu känns det trots allt lite bättre, att veta att lite av kläderna hamnar hos Henke.

Vid köksbordet, så frågar Henke och Johanna om jag redan har bokat flyttbil. Johannas pappa har sagt att han kan ställa upp som chaufför och även fixa en större lastbil, så att allt ryms i ett enda lass. Super!

Lillis har ju lovat att ordna med flyttbil sen, men nu när jag blir erbjuden en större lastbil med chaufför och allt, så är jag inte sen att tacka ja. Tänk vad fint det är, när det dyker upp hjälp, helt oväntat. Tack, Jouni!

Johanna är helt slut efter några hektiska lägerdagar med kyrkan, så hon ser nöjd ut när det är dags att åka hem. Jag kramar om henne och Henke och tackar för hjälpen.

Nu är det dags för sängen och "Bonde söker fru".

Flyttkänslor styr min dag

Jag har svårt att sova, även den här morgonen. Det beror dels på Simba och dels på alla flyttfunderingar, som snurrar i huvudet. Jag är i alla fall glad över att jag klarar mig skapligt utan sömntabletterna nu.

Jag ger upp tanken på att somna om, när klockan är vid halv åttasnåret. Kan ju vara lika bra att komma upp, så att jag slipper stressa med frukosten. Killen, som ska göra energideklaration, kommer klockan tio. Då kan jag ta det lugnt fram tills dess.

Som väntat, så blir det inga större svårigheter att svara på hans frågor. Vi sitter vid köksbordet och fyller i någon sorts protokoll. Han gör en runda i huset och garaget, för att kolla lite. Han tycker också att det är fint. Som ett extra plus, så kanske han är spekulant på min båt.

Efter att han har åkt, så börjar jag med att återställa ordningen lite, efter gårdagens fotografering. Jag kastade ju bara in kläder och saker i klädkammaren, så att den blev sprängfylld. Nu känns det skönt att få tillbaka allt på plats, även om jag låter en del saker vara undanplockade till kommande visning.

Egentligen har jag lust att börja planera den garageloppis, som jag har tänkt att ha. Det är bara det att jag måste avvakta datumet för visningen, för att kunna veta när det passar. Känns ju sådär, att börja dra fram en massa saker nu innan visningen. Jag får veta i morgon när den blir, så jag får väl lägga band på mig tills dess då.

Sen får jag för mig att jag ska kolla igenom Johnnys kläder. Känns ju förskräckligt om jag ska behöva lägga dem i någon insamling bara. En del kan jag säkert ha själv, som jeans och så. Tröjor och skjortor finns det säkert någon behövande av barnen eller deras respektive, som kan ta.

Det känns lite tabu, att börja riva i Johnnys kläder redan, men jag känner ju att jag måste börja ta tag i det nu. Ska jag nu börja flytta till nya lägenheten från den 1:a december, så är det hög tid att börja titta igenom vad som ska följa med dit och vad som ska bort.

Jag sätter mig över alla tabun och konstaterar att jag kan ha två jeans, två finbyxor och några fina skjortor. Kommer kanske att kännas konstigt för andra att se mig i Johnnys kläder, men det kanske bara är jag som tänker på det. Måste sluta att tänka så!

Nu har jag reserverat en hel garderob till de kläder jag inte kan behålla. Hoppas att någon i familjen vill ha dem. Skulle kännas bättre än att bara lägga dem i någon Frälsiskontainer.

Konstigt nog, så gråter jag inte när jag röjer bland hans kläder. Den här tanken, med att komma igång med kläderna, har mognat länge nu, så det kanske inte är så konstigt att det går bra nu. Det som känns lite jobbigt, är när jag går igenom Johnnys väska, där han bl a har plånboken. Inga hemligheter, men ändå så privat.

När jag är klar med kläderna, så börjar jag titta på planlösningen på nya lägenheten. Tänk om jag skulle ta och rita in hur jag har tänkt att möblera, för att se vilka möbler som kommer att få plats. Jag har svårt att skiljas från de flesta möblerna, så nu vill det till att lägga pussel.

Det finns en skala angiven på planlösningen, men den verkar vara helt galen. Det tar mig flera timmar att konstatera att det är fel och innan jag har mätt om allting och ritat in på plats. Ser faktiskt ut som att jag kommer att kunna ta med mig det mesta.

Samtidigt blir jag lite trött på mig själv. Det här är ju världens tillfälle att kunna skaffa lite nya, fräscha möbler. Grejen är den, att de möbler jag och Johnny har kommit fram till att vi ska köpa, de besluten har bokstavligen värkt fram. 

Vi hade oftast olika uppfattning om vad vi skulle ha och då fick vi resonera oss fram till förbannelse, för varje enstaka möbel. Så om jag säger att våra möbler är valda med omsorg, ja då överdriver jag inte. Då känns det väldigt svårt att skiljas från dem. Sorry Nilla, det ser ut som att vitrinskåpet hänger med ett tag till!

Idag har jag ätit både lunch och middag, även om det bara har varit uppskrämda rester. Jag får nästan rita ett kors i taket då! Kroppen signalerar rätt så tydligt, när den vill ha mat och när den inte vill. Bara att lyssna då!

Nu ska jag se till att komma in i duschen i tid, så att jag är klar till "Bonde söker fru". Jag har ingen smågodis idag, men jag har spetsat mig på en Magnum mandel á la Willy's, som ligger i frysen och väntar.