Onsdag med Henke och Johanna

Inser att jag har missat att skriva om onsdagen den här veckan. Kan lätt bli så, när man är lite avtrubbad av medicinerna. Här kommer i alla fall en kort resumé av onsdagen.

Vaknar och känner mig, för en gångs skull, riktigt utvilad, till och med lite glad och förväntansfull. Tänk vilken skillnad lite medicin kan göra. Inser att jag kanske ska fortsätta med den ett tag till, innan jag gör ett nytt försök att klara mig utan. Behöver ju inte var så där duktig!

Idag har jag massor att ta tag i. Jag börjar med att gå ner till båtbryggan och fotografera kanoten. Den ska säljas med alla tillbehör på loppisen och jag kan ju inte gärna släpa upp den till garaget. På så vis, så får jag ju en lite promenad också.

Sen är det alla grejerna, som mamma och jag släpade ner från vinden igår, som ska ställas i ordning och prissättas. Så där ja, nu börjar det att likna något. Nu väntar jag bara på att Henke och Johanna ska komma ut och hjälpa till med resten.

Henke börjar med att montera ner min gamla dator, som han ska få. Sen flyttar han Johnnys dator till mitt skrivbord. På så vis blir databordet, som jag ska sälja på loppisen, flyttbart.

Vi går ut i garaget och fortsätter att gå igenom det som finns på vinden. Henke blir som barn på nytt, när han hittar några lådor med sina gamla leksaker. Jag och Johanna tittar på varandra och ler, när Henke kvittrar förtjust över varje liten pryl.

Nu har alla gamla leksaker försetts med prislappar och jag misstänker att de kommer att göra både en och annan liten kille glad på lördag. Vi fortsätter med verktygen och Henke hjälper mig att sätta vettiga priser. Så där ja, då har vi gjort klart allt, så långt det går.

Det är kallt i garaget, så nu går vi in för att titta på kläderna efter Johnny. Henke provar några skjortor och en kavaj. Perfekt! Det är lite värre med byxorna. Henke är ju lite större än vad Johnny var. Nu känns det trots allt lite bättre, att veta att lite av kläderna hamnar hos Henke.

Vid köksbordet, så frågar Henke och Johanna om jag redan har bokat flyttbil. Johannas pappa har sagt att han kan ställa upp som chaufför och även fixa en större lastbil, så att allt ryms i ett enda lass. Super!

Lillis har ju lovat att ordna med flyttbil sen, men nu när jag blir erbjuden en större lastbil med chaufför och allt, så är jag inte sen att tacka ja. Tänk vad fint det är, när det dyker upp hjälp, helt oväntat. Tack, Jouni!

Johanna är helt slut efter några hektiska lägerdagar med kyrkan, så hon ser nöjd ut när det är dags att åka hem. Jag kramar om henne och Henke och tackar för hjälpen.

Nu är det dags för sängen och "Bonde söker fru".

Bouppteckning och loppisbestyr

Det är med nöd och näppe jag hinner in i tid till banken, eftersom jag bara var tvungen att skriva av mig en stund på bloggen först. Nu sitter jag i alla fall på banken och väntar, med några minuter till godo. Pust!

Juristen är trevlig och bra att prata med. När hon frågar hur det går för mig, så känner jag att tårarna bränner bakom ögonlocken. Ändå lyckas jag svara utan att börja gråta. Det finns liksom ingen spärr kvar längre. Sen gör nog sömnbristen sitt till också.

Det tar sin tid att få fram alla uppgifter och att skriva ut alla papper, som behövs för att skicka in bouppteckningen för registrering. Skönt att bara sitta bredvid och se på, när någon annan jobbar. Eva, som juristen heter, pratar hela tiden medan hon jobbar, så vi har riktigt trevligt.

Sen krånglar hennes skrivare, så att hon blir tvungen att ringa efter hjälp. Då kommer Lena Bird in. Vi har jobbat tillsammans på Rekarnebanken i många år. Medan Eva gör klart allt med pappren, så hinner vi prata en stund. Vi bestämmer att Lena ska komma över och hälsa på mig någon gång i nästa vecka.

När allt är klart och jag ska gå ut från banken, så stöter jag ihop med en gammal kollega från Fb Data-tiden, Kenneth. Han tar min hand och drar mig sedan intill och ger mig en bamsekram. Återigen känner jag att gråten vill fram. Inte nu! Jag säger till Kenneth att jag måste gå. Han förstår.

När jag kommer ut i den grå höstluften, så orkar jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna längre. Jag tar några djupa andetag och hittar tillbaka till lugnet. OK, då kanske jag kan gå till apoteket då, nu när jag har torkat tårarna.

Jag börjar få slut på min antidepressiva medicin och jag har för mig att receptet ska räcka en gång till. När jag kommer fram till kassan, så visar det sig att jag inte har något giltigt recept. Jag måste alltså kontakta min läkare på vårdcentralen, för att få ett nytt recept.

När jag sätter mig i bilen, så känner jag hur ledsen jag är, men jag vill inte släppa fram gråten ännu. Jag biter ihop och styr kosan hem till mamma. Vi kom överens om det igår. Klumpen i halsen växer, minut för minut.

Effie möter upp i hallen och blir helt galen av lycka. Kul att känna sig så välkommen. Då går det dessutom att hindra gråten en stund till. När mamma kramar om mig sen och frågar hur det är, så brister det totalt. Nu får allt komma ut.

Vi pratar lite om det som har gjort mig så ledsen och mamma säger att det inte är något att ödsla energi på, men det är lättare sagt än gjort. Även om folk tycker att jag är stark, så är jag väldigt bräcklig nu. Ibland känner jag mig lika sårbar, som en nykläckt fågelunge.

Mamma och jag tar en kopp kaffe, så att jag hinner lugna ner mig. Sen tar vi bilen in till stan för att hämta var sin portion mat från Spicy Hot. Alltid lika gott! Nu börjar jag att känna mig lite gladare igen.

Mätta och belåtna tar vi sedan och monterar isär klädställningen, som jag ska få låna till garageloppisen. Mamma har också lite kläder, som hon ska försöka att sälja. Mamma följer med mig hem, för att hjälpa mig att rigga allt i garaget.

När ändå mamma är här, så passar jag på att klättra upp på vinden, för att hämta ner det som ska säljas. Stackars mamma får stå där nere och ta emot den ena prylen efter den andra. Känns som att det aldrig tar slut.

När jag kommer ner från vinden, så hör vi hur en motorcykel kommer och parkerar på uppfarten. Det är Per, som har lovat att hjälpa mig med datorerna. Jag är tvungen att fixa lite, innan Henke kan få ta vår äldsta dator, som jag har lovat honom.

Tur att jag kan få hjälp av Per. Även om jag har jobbat inom IT i många år, så kan jag inte såna här saker. En dator ska ju bara fungera, ungefär som en bil! Tack, snälla Per!

Carina, Pers fru, kommer ut hit också. Vi bestämde att vi skulle fika en stund, när Per ändå skulle ut hit, så jag och mamma stannade till tidigare vid kondiset i Fröslunda och köpte en maffig längd. Ute är det redan mörkt, men inne i köket lyser det av trevnad.

Telefonen har gått varm idag. Det är omtänksamma vänner, som har reagerat på mitt förra inlägg. Tack för att ni bryr er! Det känns så otroligt skönt att veta att ni finns där för mig, när jag känner mig så här liten.

När jag blir själv hemma igen, så ringer jag till Ullis. Hon är superlåg och har ont i sin lilla kropp. Det kunde väl vara nog med sviterna efter Anorexian, men hon har ju dessutom Fibromyalgi, som spökar lite till och från.

Ullis är trött och ska snart göra kväll. Det ska nog jag också göra snart, men först blir jag nog tvungen att gå ut i garaget en stund, för att få lite ordning på allt jag har tagit ner från vinden. Sen ska jag se till att jag får sova gott i natt.

Inför loppisen

Det var svårt att somna igår, även fast jag var helt slut. Mycket som snurrar i huvudet på kvällarna, när man ska sova. Jag vill ju inte behöva ta till sömntabletter igen, så fort det blir lite svårt att somna, heller. Jag kan ju sova länge på morgonen i stället.

Direkt efter frukost, så tar jag tag i det där med att börja duka fram saker i garaget, inför garageloppisen. Varje liten pryl får sedan sin egen lilla prislapp. Svårt att sätta pris, men efter en stund så går det av bara farten.

Det känns både skönt och vemodigt att rensa bland gamla prylar. Med förståndet, så begriper jag ju att det måste göras. En annan del av mig har svårt att skiljas från det mesta. Kanske för att det ligger så otroligt många minnen i varje pryl.

Efter en stund har jag fått upp farten. Nu får jag nästan lägga band på mig själv, så att inte allt åker iväg. Det finns så otroligt många saker, som jag är så less på också. Ska bli skönt att få komma till min nya fräscha lägenhet och bara ha med mig de prylar jag tycker om.

Tidigare fick jag nästan kalla fötter, när jag hörde hur många som tänker komma på loppisen. Jag började fundera över om jag hade tillräckligt mycket prylar. Nu tvivlar jag inte en sekund på att grejerna räcker. Dessutom har både mamma och Ullis lite de vill bli av med också.

Det börjar faktiskt att se ut som på en loppis nu i garaget. Ändå har jag inte varit uppe på vinden ännu och tagit ner det som finns där. Det är lite större saker, som t ex en gungstol, en kopparkittel och en resväska. Vet faktiskt inte riktigt allt vad jag har där.

Nu när jag har kommit in i stugvärmen igen, så rinner näsan efter en dag i det kalla garaget. Kanske skulle ta och göra mig en kopp te och elda lite i braskaminen, så att jag får upp värmen.

Det kommer nog inte att bli helt lätt att somna i kväll heller. I morgon ska jag till banken, för att slutföra bouppteckningen. Även om allt blir klart i morgon, så rörs alla känslorna upp igen. Men det är väl så, som ett sår man måste riva av skorpan på, gång på gång, för att det ska läka.