Bouppteckning och loppisbestyr

Det är med nöd och näppe jag hinner in i tid till banken, eftersom jag bara var tvungen att skriva av mig en stund på bloggen först. Nu sitter jag i alla fall på banken och väntar, med några minuter till godo. Pust!

Juristen är trevlig och bra att prata med. När hon frågar hur det går för mig, så känner jag att tårarna bränner bakom ögonlocken. Ändå lyckas jag svara utan att börja gråta. Det finns liksom ingen spärr kvar längre. Sen gör nog sömnbristen sitt till också.

Det tar sin tid att få fram alla uppgifter och att skriva ut alla papper, som behövs för att skicka in bouppteckningen för registrering. Skönt att bara sitta bredvid och se på, när någon annan jobbar. Eva, som juristen heter, pratar hela tiden medan hon jobbar, så vi har riktigt trevligt.

Sen krånglar hennes skrivare, så att hon blir tvungen att ringa efter hjälp. Då kommer Lena Bird in. Vi har jobbat tillsammans på Rekarnebanken i många år. Medan Eva gör klart allt med pappren, så hinner vi prata en stund. Vi bestämmer att Lena ska komma över och hälsa på mig någon gång i nästa vecka.

När allt är klart och jag ska gå ut från banken, så stöter jag ihop med en gammal kollega från Fb Data-tiden, Kenneth. Han tar min hand och drar mig sedan intill och ger mig en bamsekram. Återigen känner jag att gråten vill fram. Inte nu! Jag säger till Kenneth att jag måste gå. Han förstår.

När jag kommer ut i den grå höstluften, så orkar jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna längre. Jag tar några djupa andetag och hittar tillbaka till lugnet. OK, då kanske jag kan gå till apoteket då, nu när jag har torkat tårarna.

Jag börjar få slut på min antidepressiva medicin och jag har för mig att receptet ska räcka en gång till. När jag kommer fram till kassan, så visar det sig att jag inte har något giltigt recept. Jag måste alltså kontakta min läkare på vårdcentralen, för att få ett nytt recept.

När jag sätter mig i bilen, så känner jag hur ledsen jag är, men jag vill inte släppa fram gråten ännu. Jag biter ihop och styr kosan hem till mamma. Vi kom överens om det igår. Klumpen i halsen växer, minut för minut.

Effie möter upp i hallen och blir helt galen av lycka. Kul att känna sig så välkommen. Då går det dessutom att hindra gråten en stund till. När mamma kramar om mig sen och frågar hur det är, så brister det totalt. Nu får allt komma ut.

Vi pratar lite om det som har gjort mig så ledsen och mamma säger att det inte är något att ödsla energi på, men det är lättare sagt än gjort. Även om folk tycker att jag är stark, så är jag väldigt bräcklig nu. Ibland känner jag mig lika sårbar, som en nykläckt fågelunge.

Mamma och jag tar en kopp kaffe, så att jag hinner lugna ner mig. Sen tar vi bilen in till stan för att hämta var sin portion mat från Spicy Hot. Alltid lika gott! Nu börjar jag att känna mig lite gladare igen.

Mätta och belåtna tar vi sedan och monterar isär klädställningen, som jag ska få låna till garageloppisen. Mamma har också lite kläder, som hon ska försöka att sälja. Mamma följer med mig hem, för att hjälpa mig att rigga allt i garaget.

När ändå mamma är här, så passar jag på att klättra upp på vinden, för att hämta ner det som ska säljas. Stackars mamma får stå där nere och ta emot den ena prylen efter den andra. Känns som att det aldrig tar slut.

När jag kommer ner från vinden, så hör vi hur en motorcykel kommer och parkerar på uppfarten. Det är Per, som har lovat att hjälpa mig med datorerna. Jag är tvungen att fixa lite, innan Henke kan få ta vår äldsta dator, som jag har lovat honom.

Tur att jag kan få hjälp av Per. Även om jag har jobbat inom IT i många år, så kan jag inte såna här saker. En dator ska ju bara fungera, ungefär som en bil! Tack, snälla Per!

Carina, Pers fru, kommer ut hit också. Vi bestämde att vi skulle fika en stund, när Per ändå skulle ut hit, så jag och mamma stannade till tidigare vid kondiset i Fröslunda och köpte en maffig längd. Ute är det redan mörkt, men inne i köket lyser det av trevnad.

Telefonen har gått varm idag. Det är omtänksamma vänner, som har reagerat på mitt förra inlägg. Tack för att ni bryr er! Det känns så otroligt skönt att veta att ni finns där för mig, när jag känner mig så här liten.

När jag blir själv hemma igen, så ringer jag till Ullis. Hon är superlåg och har ont i sin lilla kropp. Det kunde väl vara nog med sviterna efter Anorexian, men hon har ju dessutom Fibromyalgi, som spökar lite till och från.

Ullis är trött och ska snart göra kväll. Det ska nog jag också göra snart, men först blir jag nog tvungen att gå ut i garaget en stund, för att få lite ordning på allt jag har tagit ner från vinden. Sen ska jag se till att jag får sova gott i natt.

Trevlig torsdag

Idag har jag mycket att göra och det är bara kul saker, så det känns bra när jag kliver upp ur sängen. Det blir ingen morgonrunda idag. Dels så tror jag att min kropp behöver återhämta sig efter alla toktäningspass den senaste tiden, dels så måste jag sätta fart för att hinna hem till Karin Harich till klockan elva.

Karin och jag har jobbat tillsammans i Hållsta och även ett tag på Swedbank. Hon är en väldigt glad och härlig människa. Man får liksom en energiboost varje gång man träffar henne. Jag har varit på väg att hälsa på Karin så många gånger tidigare, men aldrig riktigt kommit mig för. Vi har trots allt hållit kontakten under åren via bl a Facebook....

Karin är gift med Thomas Wikman, som har varit min chef under några år när jag jobbade i Hållsta. Vi hade många givande samtal om livet i stort och smått och stöttade varandra i svåra situationer. Jag delade med mig av mina erfarenheter från min skilsmässa när Thomas lämnade sitt tidigare äktenskap. Med andra ord så är även Thomas en god vän, inte bara en fd chef....

Jag tar vägen förbi Fröslunda Tobak för att köpa en blomma till Karin och Thomas. Det är ju trots allt första gången jag kommer till deras hus i Borsökna och då kan det ju kännas bra att ha en blomma med sig i alla fall. Jag har en ide om att jag ska köpa solrosor, men det finns inga där. Däremot så finns det gul gerbera som ser exakt ut som solrosor, så det får bli tre sådana i en fin, liten bukett....

Jag hittar rätt redan vid första försöket till Karins och Thomas hus och parkerar bilen på gatan utanför. Thomas står och påtar i garaget och jag ser Karin genom fönstret. Det blir givetvis två bamsekramar när jag kliver in. Vilket hus de har! Så himla fint! Full nockhöjd i taket, stora öppna ytor, vackra marmorgolv, mm, mm..... Synd att jag inte tog några kort!

Karin och jag har så mycket att prata om. Thomas åker iväg och handlar så att vi kan prata bara vi två. Det känns att det har gått många år sedan vi riktigt pratade, för orden bara sprutar ur oss och tiden bara skenar iväg. Vi konstaterar båda två att vi har väldigt mycket att ge varandra och att vi bara måste träffas igen. Hoppas verkligen att det blir av bara. Jag är ju inte så bra på det där med att hålla kontakten med gamla vänner.

När jag åker från Karin och Thomas, så tar jag vägen över stan för att handla det vi behöver i matväg. Dessutom behöver jag in på bolaget för att handla en flaska bubbel till Per och Carina, som vi är bortbjudna till ikväll. När jag vänder hemåt igen, så tar jag vägen förbi Fröslunda Tobak och köper en likadan bukett med gerbera till även Per och Carina. Den var ju så himla fin!

Vilken lyx! Vi blir upphämtade hemma av Per, som hänger upp våra cyklar bak på bilen och kör oss till Skogstorp. Då har vi bara hemfärden att tänka på. Jag packar med regnjacka, eftersom vi har sett att prognosen för i natt inte ser så lovande ut.

Det blir kräftor, räkor i kräftlag och ädelostpaj. Allt är lika pyssligt och fint ordnat som vanligt hemma hos Per och Carina. Vi parkerar oss på deras trevliga altan under tak och går loss på det goda....

Medhavd kofta och jacka åker snart på, då det drar ihop sig till oväder. Vi vill trots allt sitta kvar och mysa under taket på altanen och Per fyrar på infravärme både högt och lågt. Så här glada och nöjda ser värdparet ut när vi har ätit klart....

Efter maten går vi ner i deras gillestuga och kör lite Xbox Kinekt, till deras dotter, Agnes stora förtjusning. Hon ligger till slut på golvet och bara vrider sig av skratt. Tror inte att vi är så bra på det där med Xbox Kinekt, men det bjuder vi på.

När vi sätter oss på altanen igen och mörkret börjar sänka sig över Skogstorp, ser vi blixtar som lyser upp himlen och hör avlägset muller. Hmm, bådar inte gott inför vår hemfärd på cykel. Åskan kommer närmare och närmare och snart är den precis över oss och det är då bara att avvakta tills det värsta har gått över innan vi kan trampa hemåt.

Klockan hinner bli en bra bit efter ett innan vi inser att regnet nog inte kommer att avta. Det är bara att svida om till regnställ och cykelhjälm och vända kosan hemåt. Känns ju sådär, men vi är ju snart hemma så det är bara att gilla läget. Vi lovar Per och Carina att messa när vi har kommit hem ordentligt.

Så här kul ser jag ut när vi kommer hem efter tolv kilometer i ösregn....

Sömnen blir inte så långvarig som vi önskar, då det brakar loss ett praktfullt åskväder under de tidiga morgontimmarna. Blixtarna och smällarna avlöser varandra och regnet bara vräker ner. Man känner sig lite liten där man ligger. Det bara fräser i klockradion och Johnny springer runt och drar ur kontakterna till datorer och TV.

Idag har vi egentligen tänkt att börja tvätta fasaden på huset, men jag tror att det får vänta tills i morgon. Vi är supertrötta och sega efter en trevlig kväll hos Per och Carina och sen ska Ullis, Marre och lilla Hailey komma ut på fika på eftermiddagen. Känns som att vi har lite annat att göra idag än att tvätta hus.