tisdag 24 september 2013

Jag älskar livet!

Ibland blir jag så där himla uppfylld av lycka, så jag helt håller på att svämma över. Jag känner att jag bara vill skrika ut min glädje och dela den med alla. Idag är det en sådan dag!

Det är då jag vänder mig till bloggen igen. Likväl som jag förut använde bloggen när jag ville skrika ut min ångest och förtvivlan, så kan jag nu på samma sätt nå ut till mina medmänniskor och dela med mig av min glädjeyra.

Man vad är det som har hänt?! Naej, det är väl egentligen ingenting speciellt. Jag är bara så himla nöjd och tacksam över mitt nuvarande liv - ett liv fyllt av glädje, kärlek och balans. Det går inte att förklara på något annat sätt.

Hösten är lite av en favoritårstid. Jodå, jag gillar sol och värme, vilket vi har fått enorma doser av den här sommaren. När sen hösten kommer, känner jag ett lugn och välkomnar den höga luften i kombination med en känsla av ordning och reda.

Idag unnade jag mig en sovmorgon till halv nio. Sen njöt jag en lång frukost, följd av ett telefonsamtal med Bosse. Med hög musik och svängande höfter städade jag sedan badrummet från golv till tak. Sen för att riktigt ta in den höga och klara höstluften, så tog jag med mig mammas hund och gick en långpromenad.

Under promenaden hann jag tänka mycket. Det var då jag kände att jag bara måste skriva ett inlägg på bloggen idag. Sen kände jag också att jag ville besöka minneslunden, något jag inte gjort på väldigt länge. Det har liksom aldrig känts rätt. Idag kändes det helt rätt.

I minneslunden hade jag en tyst dialog med Johnny - om hur lycklig jag är idag och att jag har gått vidare. Hans sista ord innan han tog sitt liv var ju "Du har det bättre utan mig!". Ja, du kanske fick rätt, men jag är övertygad om att vi hade kunnat haft det lika bra, om du bara hade kunnat släppa taget lite grand och inte varit så sträng mot dig själv.

På hemvägen gick jag och funderade ett tag på Johnny och det hemska, första året utan honom. Ändå känner jag mig så lätt och ledig i själen. Finns många orsaker till det och det finns ju ingen anledning till att gå omkring och älta något som inte går att backa tillbaka till.

Effie och jag mötte nordanvind och några iskalla regnskurar mellan solglimtarna. Men vad gör väl det när själen sjunger och höstfärgerna sprakar. Jag har en härlig man att dela mitt liv med, mina barn är lyckliga, jag har två fina barnbarn. Listan kan göras lång, men den skulle nog tråka er.

Kort och gott, så vill jag bara skicka ut en stor bamsekram till alla härliga människor runtomkring mig. Många blir deppiga på hösten och kan behöva lite extra energi. Sug i er, för här finns det i överflöd!

Sen vill jag bara säga till alla goa vänner, som jag känner att jag mer eller mindre har försummat: "Jag har inte glömt bort er och hur ni stöttade mig när jag hade det som svårast!". Sen vet jag också att när vi väl träffas igen, så finns det ingen startsträcka. Vi vet vart vi har varandra och vi känner varandra bättre än så!

Nu ska jag snart ringa ett kvällssamtal till Bosse, som kämpar på i Stockholm. Sen gäller det att komma i säng skapligt, för att orka med en dag i stallet med Anitha.

3 kommentarer:

Tina sa...

Jag förstår precis vad du menar. Det har nu gått nio månader sen jag miste min man och nu kan jag börja njuta och känna glädje av livet igen även om jag har en bit kvar. Stor kram till dig fast jag inte känner dig och att du berättar att det går att känna glädje igen fast man gått igenom något svårt.

Anonym sa...

Härligt att du mår bra,men saknar din fina blogg!Kram till dig

Lena sa...

Tack Tina och Anonym! Kram tillbaka!

Skicka en kommentar