Fin julafton

Det blev en glad och fin julafton, trots mina djupdykningar dagarna innan jul. Jag började dagen med att ta en rask stavgångspromenad i Kronskogen. Sen en välbehövlig dusch, innan jag satte mig ner och rimmade till alla julklapparna.

Jag hann till och med gå ut och tända ljusen i lyktorna på altanen, innan Henke och Johanna kom och hämtade mig.

Här kommer ett litet axplock av bilder från vår mysiga jul, den första julen med barnbarn. Jag tror ni lägger märke till det på bilderna....

Ullis gillar inte att vara med på bild...

Julbordet på bardisken, innan vi har börjar frossa loss....

Hailey kryper omkring i sin fina röda klänning, söt som en liten bakelse....

Mamma blir lite överraskad, när jag kommer farande med kameran....

Hm, undrar om allt är på plats nu....

Hailey är på ett strålande humör....

Morbror Henke retas med godiset....

Tomtefar själv....

Jag kan ju säga att den här fina godiskorgen, från personalen på Proforge, inte ser ut så här längre....

Mm, äntligen dags att hugga in...

En liten tjej börjar vara trött. Varför ska man sova middag, när det är julafton....

Moster Johanna....

Äntligen kommer tomten och inte är han speciellt läskig heller....

Han har ju så fint skägg och intressanta glasögon....

Japp, så här går det när man lämnar kameran utan uppsikt....

Mm, Ullis kan också....

Helt plötsligt dyker det upp två tomtar till. Det blir lite för mycket för Hailey, som blir helt otröstlig en stund....

Fast det är rätt så OK, när klapparna är öppnade och man får börja leka....

En nöjd Marre....

Vad bra, nu kan man ju skjutsa omkring på grejerna....

Hailey vill också vara tomte....

Dagen till ära, så får Hailey äta morotskaka - med händerna....

Vill inte höra! Ett litet trick som Mummi har lärt Hailey....

Gammelmorfar vill vara med och leka också....

Min söta, söta....

Tack min älskade familj för en supermysig julafton!

Det gör så ont!

Jag hinner nätt och jämt avsluta mitt bloggande på förmiddagen innan Ullis ringer. "Hej, vad gör du?" Skönt att höra hennes röst, fastän hon nästan nyligen har åkt härifrån.

Jag berättar att jag ska åka in till stan snart för att köpa mer färg och för att handla lite. Ullis frågar om jag vill komma förbi hos dem för att få träffa Hailey en stund. Hon hinner inte ens ställa frågan klart innan jag säger, "JAA, det vill jag!!"

Det är så himla tomt här i huset nu! Ändå har jag ju varit själv i snart fyra veckor, men nu är det annorlunda. Johnny har verkligen "flyttat ut" nu. Hans nalle sitter inte i fönstret längre, som den gjorde förut, innan begravningen. Visserligen hänger fortfarande hans kläder kvar på herrbetjänten, men det ÄR bara annorlunda nu. Nu är det sant, det som inte förut fick vara sant!

Sanningen börjar sakta sjunka in, som en obehaglig klibbig smet. Jag som trodde att det skulle kännas lättare efter begravningen, men det känns bara annorlunda. Nu har jag inte längre oron och stressen kring begravningen, som förut kunde dämpa sorgen och smärtan. Nu är det bara ren och skär smärta.

(Vet egentligen inte varför man säger ren och skär smärta?! Jag skulle hellre vilja kalla den smutsig och svart!)

Återigen har jag en sån där läskig känsla, när jag sitter i bilen på väg in mot stan. Allt är så overkligt och jag kör alldeles för sakta. Ändå har jag inte tagit något lugnande idag, så jag borde ju inte vara någon trafikfara, men sorgen är en stor fara i sig, värre än någon annan drog.

Som en zombie, går jag in i färgaffären och beställer det jag ska ha. En av killarna som jobbar i affären, visslar glatt när han susar förbi mig. Jag känner mig fruktansvärt irriterad och tänker, "Kan du lägga ner det där?! Fattar du inte att jag har sorg?!" Ett tag är jag orolig för att jag verkligen har sagt det högt, men han fortsätter att vissla, så det var nog inte så ändå.

På parkeringen, utanför färgaffären, ringer jag till Ullis och frågar om jag kan komma över innan jag handlar maten. Affären ligger på väg hem, så det skulle passa bättre. Jag hör på Ullis att hon egentligen hade väntat mig mycket senare, men  hon säger, "Självklart, kom du!" Mitt lilla söta hjärta!

När jag nästan är framme, så ser jag Marre i bilen bakom. Hon har precis varit hemma hos sin mamma och hämtat Hailey. Med fara för övriga trafikanter, så vinkar jag ivrigt och tittar i backspegeln om Marre har sett mig och det har hon.

Självklart så finns det ingen ledig plats på gästparkeringen, så jag blir tvungen att parkera bilen på stora parkeringen, en bit bort. Hade inte gjort något i vanliga fall, men just nu har det börjat blåsa upp till storm och jag får hålla i håret när jag kämpar mig framåt.

Så fort jag kliver innanför dörren så ser jag Haileys glada leende och hon kvittrat glatt, "Eh!" Syns att hon känner igen mig och plötsligt känns mitt hjärta lite mindre tomt. Jag tar henne i famnen, så fort jag har fått av mig skor och jacka.

Vi dricker kaffe och äter hembakade hallongrottor, medan Hailey röjer för fullt i sin gåstol. Alltså, vilken fart hon får! Ute i hallen har katten, Freaky fullt upp med att inspektera mina insvettade gympadojjor. Skönt att få lite annat att tänka på en stund!

Ullis och Marre ger mig en hjärtformad ask med ett ängelmotiv. De tänkte på mig när de var i affären och handlade. Igår hade jag kunant döda för att få lite smågodis, så nu har de fyllt den här söta asken med smågodis och ger till mig. Jag kan säga att tårarna är inte långt borta!

(Kan för övrigt meddela att undertecknad just nu sitter och kalasar på denna härliga blandning av sött, salt och surt smågodis. Tack små änglar!)

Inne i mataffären har jag svårt att koncentrera mig på vad jag ska ha, även om jag har en lista med mig. Det är helt enkelt svårt att läsa och ta in det som står på lappen. Läskigt!

Nästan framme vid kassan, så möter jag Carina, en kompis till mig och Nilla, som har bott i Bälgviken förut. Jag fick ett jättefint kondoleanskort från henne med posten igår och vi kramas där i affären. Det finns egentligen inget annat att säga än att just kramas. Sen säger jag, "Nej, nu måste jag gå innan jag blir ledsen!"

På parkeringen sitter jag en stund i bilen och brottas med tanken, vad ska jag göra nu då? Ska jag åka en sväng förbi hos mamma och Lillis, som jag hade tänkt, eller ska jag helt enkelt åka raka spåret hem? Det slutar med att jag sväljer ner gråten och ringer till mamma, som säger, "Självklart! Kom du!"

Jag ringer på och kliver in. En överlycklig Effie möter upp i hallen och börjar självklart att lyfta omkring på alla skor, som står i hallen. Hon gör alltid så, när hon är glad.

Mamma och Lillis har ju nyligen skrivit på kontrakt och ska flytta till Vilsta herrgård i februari. Nu har de fullt upp med att göra olika tillval och bestämma vilka färger som de ska ha på allt. Självklart får jag vara med och tycka till. Väldigt svårt när man inte har mer än en ritad planlösning, färgprover och tecknade förslag att utgå ifrån.

Det är ändå rätt så kul att få vara med och engagera sig i deras "bekymmer". Får mig på andra tankar en stund. Ute dundrar stormen på, men inne är det varmt både i rummet och i hjärtat, en stund i alla fall.

Alla vill mig så väl, men ändå känner jag mig helt ensam. Ensam som en svan eller trana, som har mist sin livspartner. En monogam varelse, som nu står själv kvar i livet. Stympad och vingklippt på en och samma gång! Låter kanske väl dramatiskt, men det är precis så det känns i mitt hjärta just nu.

Vägen hem tar längre tid än vanligt, för tårarna skymmer sikten. Det gör så himla ont! Varför?! Det blir bara fler och fler frågor, men inga svar. Tjänar ingenting till att grubbla, men ändå gör jag det och jag är inte ensam om det. Varför, Johnny????

Hemma igen, så så värmer jag på lite kvällsmat. Varje tugga får jag tvinga ner i den knutna strupen. Tårarna kommer igen. "Fan, det var ju inte så här det skulle vara, Johnny! Inte alls!"

Rastis idag

Idag är det en sån där helvetes rastlös dag. Det bara kryper i kroppen och jag vet inte vad jag ska göra för att få stopp på det.

Efter frukost, hamnar jag vid datorn och blir sittandes där alldeles för länge. Vad fasen, halva dagen har ju gått! Jag rycker upp mig och gör mig i ordning. Marre har lovat att hon ska komma ut och måla, så jag måste ju vara klädd tills hon kommer i alla fall.

Ullis ringer och berättar att Hailey fortfarande har feber, men att det är bättre. Hon väljer ändå att stanna hemma med Hailey och det har jag full förståelse för.

Jag funderar på att hinna gå min morgonrunda innan Marre kommer, men det slår mig plötsligt att varför ringer jag inte till mamma och hör om hon vill komma ut och göra mig sällskap. Det vill hon, så jag väntar med min promenad tills hon kommer hit.

Marre och mamma kommer med bara några minuters mellanrum. Jag har förberett lunch till mig och Marre. Jag vet redan att mamma inte vill ha makaroner och köttbullar, men ändå frågar jag för att vara artig. Hon avböjer, men sitter med oss vid bordet medan vi äter. Jag var faktiskt riktigt hungrig!

Marre kör igång med målningen, men vi kommer snart fram till att jag kommer att behöva köpa mer grå färg. Nåja, den räcker ju till idag i alla fall. Får ta det sen efter begravningen. Känns inte så viktigt just nu i all fall.

Mamma, jag och Effie går en promenad runt Lillsjön. Jag hade först tänkt att vi skulle gå långa rundan, runt Larslund, men mamma säger att hon har ont och då blir det runt Lillsjön helt enkelt.

Det blir riktigt varmt i solen. Givetvis har jag en långärmad, svart tröja och ingenting under, så jag blir svettig direkt. Mamma knyter sin jacka runt midjan. Det finns inte mycket att prata om, men det gör ingenting. Det är ändå skönt med sällskap.

Jag berättar för mamma att jag har funderat på det där med att resa bort med dem under julen. Låter faktiskt riktigt lockande! Jag har redan pratat med Henke och Johanna och de säger att de kan vara kattvakt och att det ordnar sig. Ullis är också med på noterna, så nu gäller det bara att hitta en resa.

Julen har alltid varit lite helig för mig, när det gäller familjen. Jag har ibland varit lite sur på mamma och Lillis, när de har åkt iväg över julen, men samtidigt förstår jag att man ibland bara vill bort från allt. Tror att det är så jag kommer att känna i år.

Känns faktiskt inte helt fel att tänka sig en jul i solen, långt bort ifrån alla bekymmer! Tror att det kan skingra tankarna en aning. Julen kan vi ju alltid fira innan vi åker. Den behöver ju inte infalla precis den 24:e december. Vi får se vad det finns att få tag på, när det gäller solresor över julen.

Marre kämpar på med målningen, när mamma och jag kommer tillbaka. Hon är så gullig och omtänksam, min lilla svärdotter! Kunde inte ha fått bättre! Jag har bara lite svårt att luta mig tillbaka tillsammans med mamma, när Marre håller på och sliter. Det är återigen det där med att kunna ta emot hjälp. Suck!

Nu kommer jag på att jag ju har lovat mamma att färga och plocka ögonbrynen idag. Mamma säger att hon inte har velat fråga mig och egentligen hade tänkt att gå till salong för att få det gjort. Men hallå, jag har ju sagt att hon aldrig ska dra sig för att fråga! Jag lovar att säga ifrån, om jag inte vill eller orkar.

Det tar ju bara typ en kvart att göra, så det är väl självklart att jag gör det! Jag avslutar med att frisera brynen lite ned saxen, sen är vi nöjda, både mamma och jag. Det var verkligen välbehövligt!

Mamma och Effie far hemåt och jag går in en stund och ringer Ullis. Hailey är bättre, men Ullis är fruktansvärt rastis. Medan vi pratar, så svär hon till. Hon håller tydligen på med gardinstången samtidigt som vi pratar och det går käpprätt år skogen. Mer svordomar!

När jag har avslutat samtalet med Ullis, så går jag ut till Marre, som fortsätter att slita med målningen. Alltså, det känns inte bra det här, att bara sitta som en padda och se på när någon annan jobbar. Marre slår mig i skallen med hushållspappret och säger att det är det minsta hon kan göra för att hjälpa mig. Söta Marre!

När klockan börjar närma sig halv sex, så säger jag till Marre att det nog är dags satt ge upp målningen för idag. Jag lovar, hon var beredd att fortsätta! Det börjar bli rått och kallt ute, så jag känner att det är dags att avrunda för idag. Hon behövs bättre hemma  hos Ullis och Hailey nu.

Vi pratar en stund innan hon åker och jag känner att vi kommer varandra väldigt nära. Efter uppmaning från Ullis, så plockar jag ihop lite äpplen och passar även på att lämna med lite färska morötter och gröna bönor från landet. Jag följer med Marre till bilen och vinkar adjö.

Både skönt och inte, att bli själv igen. Jag är ju inte själv, jag har ju Simba. Han har varit lite tilltufsad idag, när det har varit "främmande" i huset. Det sprider sig en behaglig värme inombords, när jag lyfter upp honom i famnen. Han behöver mig och jag honom!

Först känner jag att jag inte har någon energi att skriva idag. Sen går det bara av farten. Hoppsan, jag har just skrivit en jäkla massa, utan att jag hade en aning om att det skulle komma. Där ser man!

Inser att morgondagen kommer att bli en enda lååång transportsträcka till dagen D, måndag. Jag både vill dit, men ändå inte. Jag vill ha ett avslut, men ändå inte. Då blir det ju sant, det jag inte vill ska vara sant!