Det gör så ont!

Jag hinner nätt och jämt avsluta mitt bloggande på förmiddagen innan Ullis ringer. "Hej, vad gör du?" Skönt att höra hennes röst, fastän hon nästan nyligen har åkt härifrån.

Jag berättar att jag ska åka in till stan snart för att köpa mer färg och för att handla lite. Ullis frågar om jag vill komma förbi hos dem för att få träffa Hailey en stund. Hon hinner inte ens ställa frågan klart innan jag säger, "JAA, det vill jag!!"

Det är så himla tomt här i huset nu! Ändå har jag ju varit själv i snart fyra veckor, men nu är det annorlunda. Johnny har verkligen "flyttat ut" nu. Hans nalle sitter inte i fönstret längre, som den gjorde förut, innan begravningen. Visserligen hänger fortfarande hans kläder kvar på herrbetjänten, men det ÄR bara annorlunda nu. Nu är det sant, det som inte förut fick vara sant!

Sanningen börjar sakta sjunka in, som en obehaglig klibbig smet. Jag som trodde att det skulle kännas lättare efter begravningen, men det känns bara annorlunda. Nu har jag inte längre oron och stressen kring begravningen, som förut kunde dämpa sorgen och smärtan. Nu är det bara ren och skär smärta.

(Vet egentligen inte varför man säger ren och skär smärta?! Jag skulle hellre vilja kalla den smutsig och svart!)

Återigen har jag en sån där läskig känsla, när jag sitter i bilen på väg in mot stan. Allt är så overkligt och jag kör alldeles för sakta. Ändå har jag inte tagit något lugnande idag, så jag borde ju inte vara någon trafikfara, men sorgen är en stor fara i sig, värre än någon annan drog.

Som en zombie, går jag in i färgaffären och beställer det jag ska ha. En av killarna som jobbar i affären, visslar glatt när han susar förbi mig. Jag känner mig fruktansvärt irriterad och tänker, "Kan du lägga ner det där?! Fattar du inte att jag har sorg?!" Ett tag är jag orolig för att jag verkligen har sagt det högt, men han fortsätter att vissla, så det var nog inte så ändå.

På parkeringen, utanför färgaffären, ringer jag till Ullis och frågar om jag kan komma över innan jag handlar maten. Affären ligger på väg hem, så det skulle passa bättre. Jag hör på Ullis att hon egentligen hade väntat mig mycket senare, men  hon säger, "Självklart, kom du!" Mitt lilla söta hjärta!

När jag nästan är framme, så ser jag Marre i bilen bakom. Hon har precis varit hemma hos sin mamma och hämtat Hailey. Med fara för övriga trafikanter, så vinkar jag ivrigt och tittar i backspegeln om Marre har sett mig och det har hon.

Självklart så finns det ingen ledig plats på gästparkeringen, så jag blir tvungen att parkera bilen på stora parkeringen, en bit bort. Hade inte gjort något i vanliga fall, men just nu har det börjat blåsa upp till storm och jag får hålla i håret när jag kämpar mig framåt.

Så fort jag kliver innanför dörren så ser jag Haileys glada leende och hon kvittrat glatt, "Eh!" Syns att hon känner igen mig och plötsligt känns mitt hjärta lite mindre tomt. Jag tar henne i famnen, så fort jag har fått av mig skor och jacka.

Vi dricker kaffe och äter hembakade hallongrottor, medan Hailey röjer för fullt i sin gåstol. Alltså, vilken fart hon får! Ute i hallen har katten, Freaky fullt upp med att inspektera mina insvettade gympadojjor. Skönt att få lite annat att tänka på en stund!

Ullis och Marre ger mig en hjärtformad ask med ett ängelmotiv. De tänkte på mig när de var i affären och handlade. Igår hade jag kunant döda för att få lite smågodis, så nu har de fyllt den här söta asken med smågodis och ger till mig. Jag kan säga att tårarna är inte långt borta!

(Kan för övrigt meddela att undertecknad just nu sitter och kalasar på denna härliga blandning av sött, salt och surt smågodis. Tack små änglar!)

Inne i mataffären har jag svårt att koncentrera mig på vad jag ska ha, även om jag har en lista med mig. Det är helt enkelt svårt att läsa och ta in det som står på lappen. Läskigt!

Nästan framme vid kassan, så möter jag Carina, en kompis till mig och Nilla, som har bott i Bälgviken förut. Jag fick ett jättefint kondoleanskort från henne med posten igår och vi kramas där i affären. Det finns egentligen inget annat att säga än att just kramas. Sen säger jag, "Nej, nu måste jag gå innan jag blir ledsen!"

På parkeringen sitter jag en stund i bilen och brottas med tanken, vad ska jag göra nu då? Ska jag åka en sväng förbi hos mamma och Lillis, som jag hade tänkt, eller ska jag helt enkelt åka raka spåret hem? Det slutar med att jag sväljer ner gråten och ringer till mamma, som säger, "Självklart! Kom du!"

Jag ringer på och kliver in. En överlycklig Effie möter upp i hallen och börjar självklart att lyfta omkring på alla skor, som står i hallen. Hon gör alltid så, när hon är glad.

Mamma och Lillis har ju nyligen skrivit på kontrakt och ska flytta till Vilsta herrgård i februari. Nu har de fullt upp med att göra olika tillval och bestämma vilka färger som de ska ha på allt. Självklart får jag vara med och tycka till. Väldigt svårt när man inte har mer än en ritad planlösning, färgprover och tecknade förslag att utgå ifrån.

Det är ändå rätt så kul att få vara med och engagera sig i deras "bekymmer". Får mig på andra tankar en stund. Ute dundrar stormen på, men inne är det varmt både i rummet och i hjärtat, en stund i alla fall.

Alla vill mig så väl, men ändå känner jag mig helt ensam. Ensam som en svan eller trana, som har mist sin livspartner. En monogam varelse, som nu står själv kvar i livet. Stympad och vingklippt på en och samma gång! Låter kanske väl dramatiskt, men det är precis så det känns i mitt hjärta just nu.

Vägen hem tar längre tid än vanligt, för tårarna skymmer sikten. Det gör så himla ont! Varför?! Det blir bara fler och fler frågor, men inga svar. Tjänar ingenting till att grubbla, men ändå gör jag det och jag är inte ensam om det. Varför, Johnny????

Hemma igen, så så värmer jag på lite kvällsmat. Varje tugga får jag tvinga ner i den knutna strupen. Tårarna kommer igen. "Fan, det var ju inte så här det skulle vara, Johnny! Inte alls!"